Turist (2014)

En del där ute i filmbloggosfären är i det närmaste dödligt allergiska mot spoilers. Är det ens någon i samma rum som tänker på det avslöjande slutet i en film de sett fram emot börjar de kippa efter andan och svälla upp som en blåsfisk med elefantiasis. Så för er skull bjuder jag på en fullkomligt spoilerfri beskrivning av Ruben Östlunds (eller sorry, var det en spoiler?) senaste film Turist.

Annonser

Jennifer Eight (1992)

alt. titel: Jennifer 8

John Berlin kommer som härdad L.A.-polis till den lilla staden Eureka i Californien. Och här kan alla som tror att den staten enbart består av sandstränder och konstanta 25 plusgrader få sig en funderare, för vädret i Eureka, när det börjar lacka mot jul, är rent ut sagt pissigt. Ösregn och, när man börjar komma upp i bergen dit John samt kollegan och gamle kompisen Frederick Ross snart kommer att behöva bege sig, snö.

The Colony (2013)

Så här mitt i den lyxigt stekheta sommaren finns det kanske de som med viss längtan tänker på kyligare tider och snöiga vidder. Ni kanske skulle försöka leta rätt på en tidsmaskin och ta er till år 2045. Här har nämligen människans försök att komma tillrätta med växthuseffekten genom att mixtra med klimatet inte gått så bra (förvånad, någon?). Mänskligheten, eller vad usla rester som är kvar av den, lever därför i ett konstant Day After Tomorrow-tillstånd (minus jättejättesnabba kallfronter).

Død snø (2009)

alt titel: Död snö, Dead Snow

Vad är mer skräckinjagande än zombies? Man skulle kanske kunna tro att det är korkade och ölfulla studenter i en liten fjällstuga, men det är förstås nazist-zombies!

För faktum är att dagens kanonmat till studenter för en gångs skull varken är särskilt korkade eller osympatiska. Förutom lite inledande grabbsnack i bilen som skulle kunna kvalificera sig till vilken amerikansk standardslasher som helst, överraskar de tappra sju (nej, vänta sex…, nej, fem förresten…, ja, ni fattar…) med att (under rådande zombieomständigheter) vara någorlunda rationella och trovärdiga.

Måndagsinvasion: Who Goes There? (1938)

Strax innan jul 2011 körde jag ett korttema utifrån H.G. Wells och hans War of the Worlds. Nu är det dags för en annan förlaga, inklusive adaptioner, som också sysselsätter sig med utomjordisk invasion. Den är bara mer intern den här gången. Fyra måndagar framöver följer vi John W. Campbell och hans varelse från Who Goes There? (ursprungligen publicerad i magasinet Astounding Science-Fiction).

***

En vetenskaplig expedition befinner sig i Antarktis hårda klimat. Med i teamet finns inte bara mekaniker, fysiker och meteorologer, utan också både biolog och läkare. Men dessa två herrar hade sannolikt inte förväntat sig att få händerna riktigt så fulla som de nu får med expeditionens senaste fynd.

Att lägga snötäcket till rätta

Verkligheten är inte alltid som man vill ha den. Rätt sällan är den det, faktiskt. Inte minst är det väl en anledning till att vi gillar att se på film. Ett par timmars eskapism till något som är bättre eller åtminstone annorlunda jämfört med det man sitter i för tillfället. Kanske tillhör du typen som gillar misär-film för att kunna trösta dig med att ”jaja, jag behöver i alla fall inte leta efter min pappa i en crack-fabrik”?

Det man kanske inte alltid tänker på är att för dem som tillhandahåller eskapismen är det ju den som är verkligheten. Man vill gärna tänka på filmproduktion, särskilt filminspelningar, som en del av den där filmmagin. En verklighet som på något sätt ändå skulle vara lite mer rosenskimrande än vår vanliga. Men det är bara att acceptera faktum – en filmskapares verklighet är sällan mer glamorös än den som vi vanliga dödliga måste handskas med.