Doctor Strange (2016)

Sedär, Sherlock Holmes har förvandlats från en egotrippad, hypersmart privatdetektiv till en egotrippad, hypersmart neurokirurg. Den hyllade läkaren Stephen Strange delar dessutom en uppsättning halvtaffliga social skills tack vare en övertro på logik och rationalitet med sin brittiske motsvarighet. Det görs snart klart att Strange exempelvis inte är främmande för att handplocka patienter till sin banbrytande forskning. Vad den framgångsrike läkaren däremot är ensam om är en supermodern New York-swingin’ bachelor pad, tillräckligt med svindyra klockor för ett helt kompani och en supersnabb bil.

Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

tick, tick…BOOM! (2021)

alt. titel: Tick, Tick…Boom!

Jonathan Larson är en jagad man. Likt en reproduktionspanisk kvinna hör han bokstavligt talat den biologiska klockan ticka iväg i sekunder, minutrar…år. Om en vecka, den fjärde februari 1990, fyller han 30 år. 30!! Och vad har han egentligen åstadkommit i sitt liv? En skruttlägenhet i New York, obetalda räkningar, jobb på en diner och ett evighetsprojekt i form av den dystopiskt futuristiska rockoperan Superbia. Som han själv uttrycker det: ”At 30, you stop being a writer who waits tables and become a waiter with a hobby”. Stephen Sondheim hade sin första Broadway-show när han var 27. Just sayin’…

Spider-Man: No Way Home (2021)

alt. titel: Spider-Man: Sin camino a casa

För att titeln ”No Way Home” ska bli rimlig i sammanhanget av dagens film krävs det att man tolkar den i Thomas Wolfes perspektiv. Ni vet, han som skrev en hel bok med titeln You Can’t Go Home Again om en man som plötsligt ser sig hatad av sin egen hemstad.

West Side Story (2021)

Det räcker med en blick tvärs över den dansanta gympasalen för att Maria och Tony ska vara hjälplöst förälskade i varandra. Kärleken de upplever är så musikalperfekt att de inledningsvis inte ens behöver utbyta ett ord för att veta vad den andre känner, det räcker med en tyst dans. Mindre än 24 timmar senare försäkrar de att de ”alltid” kommer att älska varandra och genomför vad som i allt väsentligt är en prästlös bröllopsceremoni.

Spider-Man: Far from Home (2019)

Senaste gången vi träffade Peter Parker i en egen Marvel-film var 2017 års Homecoming. Den började ju med att tonåringens högsta önskan var att bli en Avenger men att han till slut upptäckte att det var lite mindre stressig att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man”. Sedan kom Thanos och ”the blip” och världen var aldrig sig lik efter det.

Frances Ha (2012)

Är man någorlunda välbekant med Noah Baumbach som regissör kommer det kanske inte som någon större överraskning att Frances Ha till största delen är en prat-film. Det är svårt att säga att det egentligen händer särskilt mycket medan vi får följa filmens namne, en 27-årig dansare spelad av Greta Gerwig, under kanske ett New York-år.

Angel Heart (1987)

Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.

Falling Angel (1978)

Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Musikalvecka: Annie (2014)

Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?