You are currently browsing the tag archive for the ‘Ukraina’ tag.

Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!

***

Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.

Men plikten att ta sig an dryga 250 sidor med minut-för-minut-redogörelser av Sveriges mest katastrofala slag (eller vilket fältslag som helst, för den delen) har aldrig varit tillräcklig drivkraft att göra den där Poltava-karolinern till viljes. Så äntligen kom då min räddare i nöden – ljudboksformatet (baserad på den uppdaterade nyutgåvan av boken som kom till dess trettioårsjubileum 2018).

För även om Poltava verkligen inte är en dålig bok, är jag osäker på om jag någonsin kommit igenom den på traditionellt sätt. Jag är ingen stor älskare av fältslagshistoria och från gång till annan zonar jag helt klart ut från noggranna beskrivningar av framryckningar och anstormningen av namn. Jag tappar tveklöst bort mig bland alla Pipers, Hårdhar och Sparrar (det enda jag minns nu är att Johann Sebastian Bachs äldre bror Johann Jacob följde med armén som blåsare – bästa krigsmusiktrivian ever!). Jag bryr mig aldrig om att ta reda på exakt vad en ”redutt” är eller hur den ser ut.

Men den andra sidan av myntet är att jag ändå tagit mig igenom boken. Dessutom tycker jag att jag fått någon slags uppfattning om vad det var Englund ville berätta för bokläsarna anno 1988 om ett slag som redan då låg nästan 300 år bakåt i tiden. För Poltava innehåller en hel del berättarglädje och väl avvägda bedömningar av hur mycket sammanhangsinformation som krävs för att göra händelserna den där junidagen i Ukraina begripliga och påtagliga.

Och så pass mycket måste jag ge Englund – när det kommer till vissa beskrivningar av strider och anfall blir det faktiskt riktigt spännande. Men på det stora hela tar jag som sagt främst med mig kring-informationen som Poltava bjussar på. Det är intressant att få en liten inblick i hur krig fördes på den tiden, både i teorin och praktiken. Exempelvis hur stor betydelse plundringsbytena hade och hur pass mycket av stridsviljan som kunde bero på att man helt enkelt hade en jäkla massa egendom att försvara. Hur befälen skakade liv i stridströtta soldater och motiverade dem att offra sina liv. Eller hur många högre befäl som inte bara släpade med sig en större del av sitt bohag, utan i vissa fall hela sin familj.

Inte har jag heller tidigare tänkt särskilt mycket på att forntida krig förstås hängde på att enskilda soldater skulle knalla genom i princip hela Europa för att ens komma fram till kriget. Det är ganska lätt att föreställa sig hur pigg krigsmoralen är om de senaste åren ägnats åt att marschera en sisådär 300 mil. Knappast någon söndagspromenad var det ju heller, det bestående intrycket är att om det inte var så kallt att folk i bästa fall frös av sig näsa, öron, tår och fingrar, så var det antingen stekhett eller spöregn. Loverly…

Bara för att ställas inför en fiende som åtminstone befälsstånden tycks ha underskattat å det grövsta. Och så gick det som det gick – ungefär 30 000 man under svensk flagg ställdes mot 75 000 ryssar. När det hela var över omfattade de svenska förlusterna som minst nästan 7 000 pers (alltså omkomna) medan motståndarna kom undan med mellan 5 000 och 6 000 dödade och sårade. Jag ska inte säga att Englund frossar i gruvliga beskrivningar av flygande kroppsdelar, nedtrampade kroppar och sönderslagna skallar men han skyggar heller inte för det. En ”war is hell”-historia, lika delar hemsk och berörande, som många andra i sitt slag.

Poltava blev ingen stor läsupplevelse och jag kommer sannolikt inte att återvända till Englunds bok. Men den var samtidigt betydligt mer intressant än jag hade vågat hoppas på och det känns som om jag faktiskt lärt mig något om krigföring 1700 kallt. Att jag sedan fortfarande inte vet skillnaden mellan en dragon, drabant eller kavallerist blir en google-uppgift för en annan dag.

Lord of warErfarenheterna från Gattaca, S1mOne och The Truman Show har fått mig att dra slutsatsen att Andrew Niccol är bättre som manusförfattare än regissör (jag har inte sett In Time ännu). Alla filmerna innehåller spännande och tankeväckande koncept, gärna baserade på tekniska förutsättningar, men rent utförandemässigt är det bara The Truman Show som funkar helt och fullt för min del.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg