You are currently browsing the category archive for the ‘Humor’ category.

Efter att ha ägnat sig åt Ebbe Carlsson och Ingemar Bergman har nu journalisten och filmskaparen Jane Magnusson vänt blicken mot Sveriges främsta humorduo: Hasse-å-Tage.

Och det är en högst kärleksfull blick, inte bara för att den påstår sig beskriva en sällan skådad 30-årig kärlekshistoria. Prominenta kulturpersonligheter en efter en (bland andra Lena Olin, Henrik Dorsin, Petra Mede, Jan Guillou och Göran Greider) betygar hur samarbetet mellan Tage Danielsson och Hasse Alfredsson formade och förbättrade såväl kulturliv som själva Sveriges själ. Hyllningarna är så pass unisona att jag på rent pin kiv börjar känna mig lite motvalls. Är de allt för stora ikoner för att det ska vara möjligt att vara kritisk mot dem, deras produkter och deras engagemang eller handlar det verkligen om att det faktiskt inte finns något att vara kritisk mot? Förutom då kanske att de intervjuade männens söner menade att papporna ibland kunde ta över lekar och göra dem till sina egna. Just ja, någon använder också vid ett tillfälle ordet ”naiv” i samband med det politiska engagemanget.

Själv har jag verkligen inte tillräckligt med kunskaper för att säga vare sig bu eller bä i frågan men så sysselsätter sig Hasse & Tage – en kärlekshistoria också främst med det filmens titel anger. Alltså att beskriva en av allt att döma både kärleksfull och produktiv relation, inte rota fram enskild skit om de som ingick relationen.

I ett inledande ljudklipp får Hasse Alfredsson prata om hur han ofta ser människor som vågor i den meningen att alla är i någon mån lika – alla vågor slår mot stranden förr eller senare. Men samtidigt är varje individuell våg just det – en individ. Först blir jag inte riktigt klok på vad citatet ska stå för men genom hela filmen går just den tanken som en röd tråd – att själva grejen med Hasse-å-Tage var att de var både olika och lika på precis rätt sätt för att kunna komplettera och sporra varandra. Den bilden sammanfattas oerhört charmigt på slutet genom en teckning i Per Åhlins omisskännliga stil där Hasse och Tages respektive huvuden visar sig dölja den andre.

Som dokumentär är filmen otvivelaktigt välgjord då den lyckas vara både kronologisk och tematisk. Det kronologiska är emellertid ganska svepande och den som förväntat sig en noggrann katalogisering av deras respektive produktioner lär bli besviken. Istället används klipp från exempelvis Ägget är löst, Äppelkriget, Släpp fångarne loss…, Gula hund och 88-öresrevyn för att understryka det resonemang som för tillfället förs, må det sedan handla om politiskt engagemang eller familjetragedier i form av döda närstående.

Både framställningen och många av de intervjuade intygar hur nära förknippade Hasse-å-Tage var med den svenska folksjälen och folkhemsbygget. Eftersom jag själv är född i början av 70-talet och alltså växt upp med deras humor ständigt närvarande är även dessa slutsatser något som jag har svårt att ifrågasätta. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med distans för det.

Det jag däremot börjar fundera på är förutsättningarna för deras genomslag och eftermäle. Dels verkade de i ett land betydligt mer präglat av enhetlighet och monokultur. De flesta svenskar kunde på onsdagens lunchrast diskutera vad som visats på TV under tisdagskvällen. Dels fanns det en begränsning i vilka sociala frågor som nådde eller fick genomslag Sverige och i och med det en viss enkelhet. Någon av de intervjuade (tror det var Lena Olin) nämner exempelvis att duon alltid ställde sig på de utsattas sida. Det förutsätter ju att det finns en tydligt utsatt person eller grupp, vars status som utsatt dessutom är generellt accepterad. Inte heller den enhetligheten upplever jag finns idag. På gott och ont har världen (och med den alla frågor som kan kräva ens engagemang) blivit större än den var på 60- och 70-talen.

Hasse & Tage – en kärlekshistoria är svår att tycka illa om eftersom den så uppenbart älskar den kärlekshistoria som den vill beskriva. Samtidigt har jag svårt att se att det är en film för andra än de redan frälsta. På min visning var det en stor del av publiken som fullständigt kollapsade av skratt så fort en Lindeman-karaktär yppade så mycket som en mening. Jag må vara fördomsfull, men jag tror inte att skrattarna var personer födda på, säg, 00-talet. Eftersom filmen bara visar väl valda snuttar av den humor som var kärlekshistoriens produkt är jag tveksam om den skulle få folk som aldrig hört talas om vare sig Tage Danielsson eller Hasse Alfredsson att fatta grejen. Särskilt inte som jag upplever att deras mest livskraftiga arv består av humor som man behöver få lite tid att tänka på.

Men visst kan väl de redan frälsta också få en egen film? De som följer filmens känslomässiga kurs tillräckligt tajt för att tillsammans med bland andra Lena Olin och Daniel Alfredsson bli lite tårögda vid minnet av de bägge männens bortgång och tanken på att de och deras humor inte längre finns ibland oss? För alla andra är det bara att hoppas att nutida profiler som Özz Nujen, Kalle Lind eller Henrik Dorsin kan kläcka tillräckligt med tankeväckande referenser för att även nya generationer ska bli nyfikna på vilka de där Hasse-å-Tage var för ena typer.

alt. titel: Julfritt

Äkta paret Nora och Luther Krank har bestämt sig för att skippa det här med julen i år. Dottern Blair är ju ändå inte hemma, så varför inte ta helledigt på en kryssning till varmare breddgrader, långt ifrån ett snöigt och kylslaget Illinois?

Borde väl vara dem väl unt och en privat grej inom familjen Krank skulle jag kunna tycka. Men då glömmer jag en helfascistisk grannanda som tydligen dikterar att var och en hoppar över julfirande på egen risk i det här villaområdet. Anförda av självutnämnde ledaren Vic Frohmeyer kommer framstöt på framstöt för att tvinga Nora och Luther att ställa fram allt sitt julpynt och köpa gran. Det där med ”land of the free” gäller tydligt bara hur många vapen man får ha hemma, inte hur lite julpynt man väljer att dekorera (eller inte dekorera) samma hem med.

Tim Allen fick tydligen inte nog av julfilmer med två uppsättningar av The Santa Clause innanför tomtedräkten och spelar därför här Luther Krank. Frugan Nora spelas av Jamie Lee Curtis, en härlig skådespelerska på många sätt men som ibland ärligt talat darrar lite på manschetten när det gäller val av roller.

För Christmas With the Kranks är verkligen inte rolig. Istället faller den in i samma kategori av hysteriska julfilmer som exempelvis Jingle All the Way. Jag skrattar inte åt omgivningens trakasserier av Nora och Luther utan tycker uppriktigt synd om dem för att de uppenbarligen bor i ett område där det inte är tillåtet att sticka ens en lilltå utanför julnormen. Reaktionen från Noras vänner känns verkligen inte särskilt vänskaplig när hon berättar att de inte ska ha sin traditionella julfest, snarare andas den fientlighet och irritation.

Samtidigt störs den här sympatin en smula av Luthers inställning till det hela. Han tycks egentligen inte propagera för en julkryssning för att han skulle tycka det var trevligt eller för att han vill fira en annorlunda jul. Nej, hans bevekelsegrund verkar uteslutande vila på ekonomi, eftersom han räknat ut att en kryssning skulle bli så mycket billigare än det vanliga julfirandet med allt vad det innebär av påkostade fester, klappar och välgörenhet. Det är hans beslut som leder till att han och Nora måste krypa omkring på golven hemma i huset för att grannarna inte ska fatta att de är hemma och ringa på för att sjunga julsånger eller sälja polisens julkalender.

Första halvan av filmen går alltså ut på duckningshysteri från Luther och Noras sida. Andra halvan byter bara en hysteri mot en annan när det blir klart att lilla Blair ändå kommer hem till jul. Eller lilla och lilla… Nu är faktiskt Blair 23 år och inte 3 eller 13. Jag tror därmed att den unga kvinnan borde kunna klara av beskedet att hennes föräldrar inte ska fira jul hemma utan att bli allt för traumatiserad. Men särskilt Nora beter sig som om det vore bortom katastrofalt om Blair kommer hem utan att allt är precis som vanligt. Vilket tydligen prompt måste inkludera en sådan där geléig burkskinka i dasslocksstorlek. Gissa hur många affärer som har sålt slut på sagda dasslocksburkskinka?

Christmas With the Kranks skulle möjligen kunna vara en film för alla de som inte vill fira jul, men känner sig tvingade att göra det ändå tack vare krav från omgivningen. För oss som faktiskt gillar jul (men samtidigt inte tycker att det ska vara belagt med dödsstraff att inte göra det) tycker jag att man kan unna sig själv att hoppa över hysterin.

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Filmen Venom skuttar bekymmerslöst genom ovanstående lista och kastar sig rakt in i punkt 6 som är på g att gå åt helvete. Carlton Drakes rymdraket karschlandar och ett helt kontrollrum fullt av vitklädda personer kan inte göra mer än åse katastrofen på enorma videoskärmar och fälla kryptiska hänvisningar till ”samples”. Plus att deras kvalitetskontroll och riskhantering lämnar en del övrigt att önska eftersom ”one of the organisms escaped and we don’t know which one”.

Det enda den politiskt och socialt engagerade gräv-journalisten Eddie Brock vill göra är att sätta dit Drake (och då han inte ens sett milstoplelistan). Som alla riktigt journalister har han en ”hunch” om pågående oegentligheter och det räcker för honom. Plus lite luskande i advokatflickvännen Annes jobbdator som innehåller hemliga dokument om Drake. Hastigt och lustigt står emellertid Eddie utan svar på sina tuffa frågor, utan jobb och utan flickvän (som också fick sparken tack vare Eddies snokande).

Sex arbetslösa månader senare har Eddie fortfarande råd att bo i en stor lägenhet, dricka på barer och köpa färdigmat i kvartersbutiken. Tack vare kontakt med Drake-anställde forskaren Dora får Eddie emellertid reda på att företagaren är precis så hänsynslös som hans ”hunch” ville göra gällande. Han får dessutom hjälp att ta sig in på Life Foundation för att med egna ögon kunna se vad Drakes ohyggliga symbios-experiment går ut på. Vi kan väl säga att den efterforskningen gav lite mer utdelning än vad Eddie hade räknat med.

Jahapp, här var det alltså dags för Sony att försöka starta upp ett eget universum, Sony’s Marvel Universe. På ett sätt ligger de väl bättre till än Universal eftersom de äger rätt många Marvel-figurer och de startar med ett hyfsat säkert kort. Symbioten Venom är starkt kopplad till kändisen Spider-Man och har dessutom redan förekommit en gång på film i Sam Raimis Spider-Man 3.

Där var det Spidey själv som inledningsvis närmast blev våldtagen av den rovgirige Venom innan hen (det sägs aldrig huruvida Venoms symbiot-släkte idkar könlig befruktning eller inte) gav sig på Eddie Brock. Då i form av Topher Grace. Den här gången har Sony krutat på rejält och satt in Tom Hardy i huvudrollen (samt sett till att hans skrivit kontrakt för ytterligare två filmer).

Hardy, som i och för sig inte är helt ovan i superhjälte-skurksrollen, även om hans Bane var både betydligt mer sammanbiten och bitig (heh…) i jämförelse. För Venom är på det hela taget en ganska lättsam film som närmar sig odd couple-territorium i relationen mellan Brock och utomjordingen. Tänk Turner & Hooch där Hooch, istället för att dregla på människor, vill bita huvudet av dem. Vårt radarpar munhuggs och tar livet av folk med samma glimt i ögat.

Tyvärr får jag inte ut så mycket av Hardys superskurkar. Jag hade förvisso inte direkt tråkigt när jag såg på Venom men jag intresserade mig heller inte tillräckligt mycket för vare sig själva handlingen, spektakulära biljakter eller den obligatoriska slutfajten (där den riktige skurken sägs vara ”unstoppable” men sedan ändå inte visar sig vara det). Hardy är långt ifrån någon dålig skådespelare men jag tycker å andra sidan inte att hans prestation bidrar med något nytt till klichén ”mannen som inte riktigt styr över sin egen kropp”.

Trots att det är en uppenbarligen påkostad introduktion kan jag inte påstå att Venom gör mig särskilt sugen på vare sig fler delar av Sony’s Marvel Universe eller ytterligare filmer där Tom Hardy ska bita huvudet av elaka människor. Men för all del, det var ingen The Mummy

star_full 2star_full 2

Första advent betyder som alltid en julfilm här på bloggen. I år slår jag emellertid på stort och kommer att bjuda på jultrevligheter varje söndag fram till julafton. Detta är alltså bara början!

***

Jag tror att året var 1999 när jag första gången sprang på en julbutik i London. Detta var remarkabelt eftersom (a) jag aldrig förut sett en butik enkom tillägnad julpryttlar och (b) månaden var oktober, det vill säga ganska långt ifrån den 24 december.

Sedan dess har julbutiker blivit mer eller mindre standard, de finns till och mer året runt numera, och i en sådan jobbar Kate. Alla kunder avundas henne – tänk att dag ut och dag in få insupa julemys. Årets absolut bästa högtid! Själv är Kate inte så säker. Faktum är att hon är rätt besviken på sitt liv. Jobbet ger henne ingen tillfredsställelse, hon är redo att kräkas på sina toppiga bjällerskor och hon flyttar för närvarande runt på den allt krympande vänkretsens soffor. Att be om att få flytta hem till mor och far kommer inte på fråga – så desperat är hon minsann inte!

Men Kates cynismer ska komma att bli utmanade av den mystiske Tom. Ett personifierat carpe diem-mirakel som tycks veta precis vad Kate behöver och uppmanar henne att alltid titta uppåt. Vem vet vilka underverk och överraskningar som visar sig om man bara orkar lyfta blicken?

Last Christmas är högst medveten om att alla kommer att associera titeln med den klassiska Wham!-låten från 1984 och ser därför till att så snart som möjligt riva av just den plåsterlappen. Däremot fortsätter soundtracket en smula förvånande på Wham!- eller snarare George Michael-spåret. Förklaringen torde vara att Kate tydligtvis älskar George Michael, vilket bevisas genom klistermärket ”George Michael Forvever” på den välanvända rullväska som hon släpar runt till den ena övernattningskompisen efter den andra.

Kate är dock inte särskilt bra på att behålla de där övernattningsmöjligheterna, vilket framstår som väldigt osannolikt för oss i publiken eftersom rollen innehas av supercharmiga Emilia Clarke. Såsom varande total Game of Thrones-analfabet kommer jag främst ihåg henne från Terminator Genisys. Men i fallet Clarke är det inget dåligt minne eftersom jag tycker riktigt bra om hennes stil. Last Christmas kan skatta sig lycklig över att just hon har huvudrollen för annars skulle filmen inte ha varit särskilt mycket till granutsmyckning.

Clarkes rappa cynicism ställs mot den genomgode Henry Golding i rollen som Tom och jag tvingas konstatera att han tyvärr är ganska trist. Snygg, absolut. Rar, utan tvivel. Men tråkig. Eller också har det hittills bara varit hans förbannelse att tvingas bli ställd mot kvinnliga skådisar (Emilia Clarke, Blake Lively, Anna Kendrick) som vida överglänser honom när det gäller utstrålning.

Förtexterna levererade en liten överraskning i form av Emma Thompson. Jag visste ju att hon skulle vara med i rollistan, men inte att hon också agerat såväl manusförfattare som producent. Därmed får man väl anta att detta varit något av ett hjärteprojekt för Thompson, vilket inte känns så överraskande med tanke på filmens innehåll. Last Christmas är en rar och oförarglig historia som verkligen inte förmår överraska särskilt mycket med sin ”överraskande” vändning men som vill göra gott.

Kate har förstås både ett och två trauman i rullväskan som Tom hjälper henne att ta itu med och dessutom får henne att inse att det bästa här i världen är när människor hjälper varandra. Kates familj kommer från det forna Jugoslavien och Last Christmas berör också flyktigt ett allt hårdnande brittiskt invandringsklimat där icke-engelskspråkiga riskerar att bli utskällda på bussen.

Allt detta gör dock att själva julstämningen i Last Christmas känns lika artificiell och krystad som Kates arbetsplats Yuletide. Filmens enda styrka är som sagt Emilia Clarke och det säger sig självt att hon inte räcker hela vägen. Jag har svårt att tänka mig att någon enda människa skulle kunna hitta något att störa sig på i Last Christmas men det innebär ju också att den redan börjar sjunka undan i minnets gyttjiga delta. Men hur många julfilmer är inte av den kalibern?

Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.

Läs hela inlägget här »

Gamle Howard Phillips Lovecrafts förmåga att inspirera nya författare, filmmakare, konstnärer, spelutvecklare och en hel hög andra tar tydligen aldrig slut. Från bokhyllans olästa djup greppade jag de tre första volymerna av den tecknade serien Fall of Cthulhu: The Fugue, The Gathering och The Gray Man.

Läs hela inlägget här »

Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kan väl hoppas att regissören Michael Angelo Covino har en bättre relation till medmanusförfattaren Kyle Marvin än deras namnen Mike och Kyle i The Climb. Filmen bygger på Covino och Marvins kortfilm med samma namn från 2018. Utifrån IMDb:s kortfattade beskrivning skulle jag gissa att föregångaren förvandlats till den långa och sugande cykelstigningen på en fransk, slingrande bergväg i långfilmens inledning.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSom vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Läs hela inlägget här »

BaywatchDet fanns en gång ett gäng livräddare som gjorde så mycket mer än att springa i slow motion, iförda minimala badkläder och med bjärt orangea flytetyg i händerna. De löste mysterier till höger och vänster men tycktes ändå alltid finna tid för att inleda komplicerade förhållanden med varandra. Den orädde ledaren Mitch Buchannon drog sig i sin tur aldrig för att stöta på strandens fräscha 18-åringar. Gärna i sällskap med sonen Hobie som mest av allt verkade bli imponerad av faderns strandraggartakter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg