X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Den rullstolsburne, men givetvis geniale, läkaren Niles Caulder har snokat rätt på tre människor vilka på grund av olika typer av olyckor blivit mer eller mindre utstötta från resten av mänskligheten. Cliff Steele var en ”daredevil in search of excitement and danger” men fick betala ett högt pris när han kraschade sin racerbil. Hans kropp var så skadad att endast hjärnan kunde räddas och transplanteras till en robotkropp. Av vem? Jomen, Niles Caulder förstås! Säg hej till Robotman (ok då, han kallades faktiskt för Automaton i de första delarna).

Sedan har vi den kända skådespelerskan Rita Farr som, tack vare att hon propsade på att utföra sina egna stunts under en filminspelning i Afrika, tvingades vandra genom ett fält av märkliga utdunstningar. Allt sedan dess kan hon förändra storleken på sin kropp, från tumshög till skyskrapelång. Häpp, Elasti-Girl! Och så till slut piloten Larry Traynor som genom en märklig flygolycka (”For hours, your jet skimmed through the still uncharted wave belts of inner space”) kan projicera Negative Man, en utomkroppslig skepnad med märkliga krafter. Haken är att Negative Man måste återvända till Larry Trainors medvetslösa kropp inom 60 sekunder, annars dör han.

Tillsammans utgör de alltså Doom Patrol, en grupp som Niles Caulder utan större problem kan övertala att ägna sina krafter åt att göra gott och besegra mänsklighetens fiender. Men populariteten höll inte i sig och 1968 avlivades Doom Patrol i sitt sista nummer.

Vilket dock inte hindrade gruppen från att återuppstå i ny skepnad 1977. Det intressanta att notera i sammanhanget är att Stan Lee och Marvel Comics lanserade sina X-Men första gången i september 1963 — kan de möjligen ha varit inspirerade av Doom Patrol? Doom Patrols medlemmar har förvisso fått sina krafter genom sedvanliga superhjältekanaler, men temat om utstötthet och den egna gruppen som en slags surrogatfamilj känns ju igen från de paria-märkta X-Men-mutanterna.

Alltnog, 1975 hade en helt ny line up av X-Men introducerats (som bland annat inkluderade Storm och Wolverine). Det var den populariteten som DC nu ville försöka konkurrera med i form av en ny Doom Patrol. Cliff Steele fick en ny robotkropp och nya kompisar men det gick ändå inte så värst bra. Då kallade DC in en ung, brittisk talang vid namn Grant Morrison som 1989 fick ta över serien i och med #19.

Återigen mixades uppställningen och förutom Cliff Steele samt Dr. Caulder möter vi nu den multipla personligheten Crazy Jane, flickan med ap-ansiktet (och märkliga låtsasvänner) vid namn Dorothy Spinner samt Larry Trainor i en helt ny och sammansmält skepnad (bland annat med läkaren Eleanor Poole) vilken hellre kallar sig Rebis för att markera sin gränsöverskridande natur.

Jag fick tips från bloggkollegan Filmitch om Doom Patrol när jag inte kunde sluta yra om hur fantastisk China Miéville-serien Dial H (också en DC-serie) var. Jag handlade och läste men förstod till en början inte riktigt vad Filmitch hade menat med kopplingen till Dial H. Jag fick följa Rita, Cliff och Larry på för all del underhållande, men ändå ganska konventionella, superhjälteäventyr, vilka alltid innehöll minst en ruta där oftast Rita måste påpeka att om Larrys Negative Man inte återkommer till hans kropp inom 60 sekunder (60!!!) kommer han att dööööööö!

Så kan det gå när inte haspen är på – jag hade förstås missat att Filmitch pratade om just Morrisons Doom Patrol och inte serien generellt. En ny inhandling och läsning senare förstod jag precis och kände mig dessutom nästan lika uppspelt som inför Dial H.

Grejen med Doom Patrol är nämligen sällan patrullen i sig, utan deras motståndare. Redan i seriens första upplagor var skurkarna ganska så crazy banans. Dr. Tyme har en klocka som huvud. The Brotherhood of Evil leds av The Brain (han är vad han heter!) och innehåller bland annat den superintelligente gorillan Monsieur Mallah. Ännu mer spännande är Animal-Vegetable-Mineral Man som kan morfa mellan alla dessa tre stadier på en och samma gång (”three villains in one!”).

Men Doom Patrol-60-tals-skurkarna har ändå inte en chans mot Morrisons 80- och 90-talskreationer. Redan i hans första nummer stöter vi på de märkliga Saxmännen (Scissormen) som kan klippa ut folk från verkligheten så att det enda som återstår är blanka, negativa skepnader. Red Jack, som hävdar att han på en och samma gång är Jack the Ripper och universums skapare, är rent visuellt häpnadsväckande (hans palatsväggar pryds av oändliga rader torterade och uppnålade fjärilar) men går däremot konceptmässigt inte riktigt hem hos mig.

Då blev jag desto mer förtjust i Mr. Nobody som omskapar The Brotherhood of Evil till The Brotherhood of Dada med missionen att utrota allt vad mening och logik heter. Eller varför inte The Cult of the Unwritten Book, vilken genom att läsa The Book of the Fifth Window, söker frammana Guds skugga – The Decreator – för att en gång för alla förinta hela universum.

Original-Doom Patrol är harmlös, charmig och lite knasig, men blev ingen stor serieupplevelse för min del. Det roligaste var alla utrop som känns väldigt typiskt serietidningsaktiga: ”Only I can stop these mechanical soldiers…By removing my radio-active bandages!”

Morrisons Doom Patrol jobbar däremot intensivt med symbolism, surrealism, språk och idéer och jag älskar det. Han ger mig precis den tankens flykt och hisnande känsla som jag fick från Dial H. Att serien rent utseendemässigt dessutom är både snygg och innovativ (främst tecknade av Scott Hanna och John Nyberg) gör förstås sitt till och understryker den inte sällan närmast lovecraftianska stämningen av ett universum vilket allt som ofta gungar till och skevar betänkligt.

Doom Patrol (1963-1965, #80-95)

Doom Patrol (1989-1990, #19-34)

P.S. Den vane serieläsaren noterar sannolikt att jag läst två olika samlingsalbum, vilka var för sig inte täcker in hela spannet av vare sig original- eller Morrison-Doom Patrol.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Det är något med detta multiverse som gör att en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness inledningsvis kan tyckas mer komplicerad än den egentligen är. Men lyfter man blicken en smula står det snart klart att det handlar om ett st (1) hjälte, ett st (1) skurk samt ett potentiellt oändligt antal (∞) oskyldiga offer. Temamässigt är vi också på välbekant territorium: Stephen Strange måste lära sig att släppa det förflutna, konfrontera sig själv och inte tro att han vet allt, America måste lära sig att kontrollera sina potentiellt destruktiva krafter medan filmens storskurk å sin sida måste acceptera att det inte går att kontrollera allt. Att den där ”book of Vishanti” (som Strange och America ägnar en hel del tid att leta efter och som ska ge hjälten typ ”de kraften hen behöver för att besegra fienden”) egentligen innebär något mer abstrakt och metaforliknande än ett konkret supervapen kommer inte som någon större överraskning.

Så i den mån det om, säg, två år kommer att gå att särskilja just Dr Strange… från den övriga Marvel-massan hänger det snarare på att Paul Feige den här gången lyckats få gamle Sam Raimi att komma ut ur filmgömmorna för första gången sedan 2013. Tydligen var tanken att Scott Derrickson även den här gången skulle ha fått äntra regissörsstolen, men det sket sig på grund av ”creative differences.” Som det ju brukar heta i Hollywood när det skiter sig.

Rent berättelsemässigt kan jag inte påstå att jag känner igen eller kan identifiera att det är just Raimi som håller i spakarna – i det avseendet är Dr Strange… ett Marvelspektakel bland andra Marvelspektakel. Däremot finns en hel del detaljer där Raimis kameraarbete eller svarta humor lyser igenom (exempelvis det Starro the Conqueror-liknande monstret som synnerligen grafiskt får ögat utslitet av en lyktstolpe eller Black Bolts dödsfall), plus en del skamlös Evil Dead-”inspiration”. Samt en Bruce Campbell-cameo att ersätta den numera bortgångne Stan Lee. Just den detaljen vet jag dock inte om den tillförde särskilt mycket, mer än att utgöra ett konkret bevis på att även sådana storheter som Campbell blir äldre och stelare.

Dr Strange… är ”bara” två timmar lång och speltiden ramlar på i riktigt bra tempo – jag var hyfsat underhållen, om än inte direkt djupt engagerad, rakt igenom. Jag tror dock inte att det främst beror på Dr Stranges… världsbygge (fantasysuperhjältestuket känns alltid lite plastigt) eller den aktuella historien. Däremot på att Benedict Cumberbatch och Elizabeth Olsen är så pass bra skådisar att de säljer in sina antagonister inom ramen för denna osannolika historia. I den mån magiker och häxor kan passa in i superhjälteledet behövs den den här typen av prestationer för att jag ska tro på den insäljningen.

Det som fastnade rejält krävan var dock namnet på vår unga protagonist, i den meningen att uppmaningar som ”No America, trust yourself. Trust your power” lät alldeles för övertydliga. Även om det kanske inte var meningen att man skulle tolka dem så. Å andra sidan fick en blå stjärna slåss mot en röd, böljande massa. On the nose much?

The Lost City (2022)

Romansförfattaren Loretta Sage har tappat skrivargnistan allt sedan hennes arkeologmake gick bort. Förgäves försöker hennes PR-agent Beth pumpa liv i den döende karriären, med benäget bistånd av omslagsmodellen Alan. Hans försörjning som hjälten Dash McMahon kommer nämligen att gå om intet ifall Loretta slutar skriva sina ohyggligt populära böcker (en lyckad mix av av mytisk och mystisk arkeologi samt generöst med ”coital reverie”). Av allt att döma älskar dock läsarna Alans skulpterade torso ännu mer än Lorettas skrivande, vilket bara blir ytterligare ett incitament för henne att förkunna Dashs, och romanseriens, förestående död.

Men förutom Beth och Alan finns det faktiskt en till som fäster stor vikt vid Lorettas författarskap – den excentriske mediabiljonären Abigail Fairfax. Han lider av ett svårartat lillebrorskomplex (trots att han är storebror) eftersom det är den yngre Leslie som fått ärva familjebolaget. Så för att bevisa att han är något att räkna med har Abigail ägnat enorma mängder tid och pengar åt att hitta en mytomspunnen eldkrona. En artefakt som av en ren händelse spelar en huvudroll i Lorettas senaste bok om Dash och hennes hjältinna, arkeologen Dr. Lovemore.

Abigail är van att få det han pekar på och kidnappar därför Loretta för att hon ska översätta vad han är övertygad om är en ledtråd till att hitta eldkronan. Men Alan är en godhjärtad, om än inte överdrivet intellektuellt begåvad, typ och ger sig därför på att försöka rädda Loretta ur Abigails bortskämda klor. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort.

The Lost City anstränger sig faktiskt ganska rejält för att återuppliva genren filmstjärneactionromcomäventyret, salig i åminnelse. Och en hel del av den ansträngningen är faktiskt inte förgäves, mycket tack vare Sandra Bullock i huvudrollen som Loretta Sage. Av någon anledning har jag aldrig tidigare tänkt på hur pass mycket hon påminner om Karen Allens Marion Ravenwood. Även om rollen i sig (alltså Loretta Sage) numera är tillräckligt uppdaterad för att överlappa Indiana Jones själv. Men både Bullock och Allen har en oemotståndlig charm och komisk tajming, såväl fysisk som dialogmässig. Jag är säker på att Karen Allen också hade rockat en gredelin paljettsparkdräkt när hon närmade sig de 60 (hon är 13 år äldre än Bullock).

Samtidigt ska erkännas att Bullock är ganska välmatchad av Channing Tatum som Alan, vars avväpnande självdistans gör att jag inte har några större problem att acceptera honom som stöttande andrefiol. Till detta kommer en löjligt välkoaffyrad Daniel Radcliffe som den artefaktbesatte Abigail. Ständigt på gränsen till överspelande men ändå rätt underhållande i sin jovialiska skurkroll, vilken faktiskt påminner en hel del om det klassiska Star Trek-upplägget: antagonisten-som-visar-sig-vara-mentalt-och/eller-fysiskt-överlägsen-men-som-fortfarande-är-ett-barn. Plus Brad Pitt i en hyfsat matig biroll, vilken godmodigt driver med hans filmhjältepersona.

Manus kommer från många olika håll: regissörsbröderna Adam och Aaron Nee, samt Oren Uziel, Dana Fox och Seth Gordon. Med tanke på denna mångfald är det mot all förmodan ändå hyfsat välskrivet och sammanhållet. Jag ska inte påstå att The Lost City ligger i nivå med de bästa Indiana Jones-filmerna (det behöver knappast sägas, men… Raiders… och Last Crusade. Allt annat är galenskap). Men den senare filmen lyckas ändå klämma in en del under-bältet-humor, dumroliga gags och ett någorlunda ärligt försök till budskap om att inte underskatta populärunderhållning, vikten av att inte begrava sig själv levande, släppa det förflutna och se till det goda som ibland finns mitt framför ögonen på en.

Till det kommer ett riktigt trevligt score från turkisk-amerikanskan Pinar Toprak (tidigare sannolikt mest känd för Captain Marvel) samt ett välfunnet soundtrack. Från The Final Countdown, via Far From Any Road, till Red Right Hand.

The Lost City lägger sig bekvämt tillrätta tillsammans med dumroliga men positiva överraskningar som den första remaken av Jumanji. Filmer som inte tar sig själva på allt för stort allvar, fulla med gott humör och skådisar som verkar ha haft en genuint kul dag på jobbet, men utan att ta alltför allvarligt på uppdraget.

Snälla kriminella (2021)

Minns ni det där amerikanska realityprogrammet, ADCAmerica’s Dumbest Criminals? Nå, även om ni inte gör det är ju programtiteln ganska så självförklarande. Hade motsvarigheten SDCSweden’s Dumbest Criminals – funnits, hade Sasan och MC Baboo sannolikt kunnat få en hel säsong för sig själva.

Fortsätt läsa ”Snälla kriminella (2021)”

X (2022)

Jag vill gärna tänka mig att Ti Wests hjärna spann loss första gången han såg The Cabin in the Woods och började fundera på alla andra val som kidsen i den filmen kunde ha gjort för att möta sin predestinerade undergång. Som att hyra stugan av äldre paret Howard och Pearl exempelvis.

Fortsätt läsa ”X (2022)”

Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: In the Heights (2021)”

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

Musikalvecka: Moana (2016)

alt. titel: Vaiana, Oceania

Navigare necesse est. Att segla är nödvändigt. Det är en livsfilosofi som Moanas folk på den lilla polynesiska ön Motunui absolut inte svär sig till. Moanas far försöker ständigt få sin äventyrliga dotter att förstå att livet inte kan bli mer perfekt än det är just på ön, med gott om kokosnötter i palmerna och fisk i lagunen. Och så har hon ett ansvar gentemot öns befolkning eftersom hon en dag ska ta över sin pappas ledarroll.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Moana (2016)”

Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: High Society (1956)”

Musikalvecka: Calamity Jane (1953)

alt. titel: Västerns vilda dotter, La terreur blonde, Vestens vildkat, La blonde du Far-West, Schwere Colts in zarter Hand, Non sparare, baciami!, Doris Day en el Oeste

Vad gör den smutsiga kvinnan i skinnkläder på Chicagos raffinerade gator? Som skräckslaget ryggar tillbaka från ett butiksfönster fullt med peruker i tron att de är resultatet av en indiansk skalpmassaker? Jomen det är ju så klart Martha Jane Cannary, mer känd som Calamity Jane, som rest hela vägen från Deadwood i Dakotaterritoriet för att övertala den skönsjungande Adelaid Adams att uppträda i hemstaden. Varför Adams, som är tillräckligt känd för att förekomma på cigarettbilder (hett eftertraktade av Deadwoods manliga invånare), skulle följa med Calamity är oklart men något måste hon ju försöka med. Utan hennes löfte om Adams hade Deadwood-publiken annars sannolikt skjutit ned saloonägaren Henry Miller när det visade sig att hans inbokade artist Ms. Frances Fryer egentligen var en Mr. Francis Fryer.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Calamity Jane (1953)”