You are currently browsing the category archive for the ‘Humor’ category.

Tänk följande upplägg:

En äldre man och hans två söner åker på semester. Alla tre straighta. Alla tre förhållandevis välbärgade. Alla tre födda, uppväxta och boendes i ett förhållandevis välbärgat nordeuropeiskt land. En av sönerna erbjuder en jämnårig kvinna som arbetar på semesterorten pengar för att ha en dejt med den äldre fadern så att denne ska känna sig uppskattad av det motsatta könet. När hon tackar nej erbjuder sonen henne ännu mer pengar. Dejten genomförs. I ett senare skede fäller fadern repliken ”Ahh, de här sydländska kvinnorna är ju så frimodiga!”

Hur fräscht känns det på en skala? Oavsett budget, produktionsvärde och nivå på eventuell övrig humor, skulle en sådan film ens vara möjlig på dagens biorepertoar?

Men i All Inclusive blir upplägget helt plötsligt blir fullt acceptabelt bara för att filmen väljer att byta ut männen mot en äldre kvinna och hennes döttrar. Som köper en yngre, kroatisk, man.

Nej, kära Karin Fahlén (regi) och Daniel Karlsson (manus), tillåt mig meddela att konceptet inte alls blir vare sig fräschare eller roligare bara för att ni försöker blanda bort genuskorten.

 

Annonser

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.

Sideways (2004)
Paul Giamatti och Thomas Hayden Churchs rollfigurer börjar på minus och fortsätter med en stadig (samt vinindränkt) nedåtgång efter det.

P.S. I Love You (2007)
Hilary Swank är ledsen tack vare en perfekt död make men tar sig i kragen och blir glad igen genom sin förmåga att designa skor.

Love & Other Drugs (2010)
Obegripligt charmige Jake Gyllenhaal hookar upp med lika obegripligt snygga Anne Hathaway och tillsammans hinner de avhandla en kallsinnig läkemedelsindustri, adhd, Parkinson och ovälkomna bieffekter från Viagra.

Bad Neighbors 2: Sorority Rising (2016)
Rose Byrne och Seth Rogens sköna kemi levererar återigen en överraskande underhållande film som försöker övertyga oss om att det går att skämta lika mycket om kvinnlig som manlig sexualitet.

Central Intelligence (2016)
Skolans coolaste kille blir till revisors-Kevin Hart medan skolans största mobboffer ägnat 6 träningstimmar om dagen i 20 år åt att bli CIA-Dwayne Johnson och möjligen blivit galen på kuppen.

Free State of Jones (2016)
Matthew McConaughey gör uppror mot grårockarna och bygger broar över rasgränserna iförd Mississippis risigaste skäggväxt.

Keeping Up with the Joneses (2016)
Stadgade förortsborna Isla Fisher och Zach Galifianakis tycker det är något skumt med de nya grannarna och visst, det är ju Wonder Woman och Don Draper!

The Magnificent Seven (2016)
I denna remake av en Western-reimagining av en samuraj-rulle har Ethan Hawke PTSD, Vincent D‘Onofrio pratar i falsett, Chris Pratt är sitt vanliga, charmiga jag och vi förväntas tro på att Denzel Washington (född 1954) är yngre än Peter Saarsgard (född 1971).

Max Steel (2016)
Mattel ville kursa några sorts actiongubbar och hey presto: en fullkomligt anonym chosen one-ungdomsfilm med världens äldsta ”tonåring” i huvudrollen och en ”rolig” comic relief-alien-sidekick.

Trolls (2016)
Lycka är klassiska pophits, tvåsamhet, glitterfärger och en varm känsla i magen (som inte kommer sig av det du stoppar i den).

The Boss Baby (2017)
Vem i hela helvete vill ha en hundvalp som aldrig växer upp (tro mig, det är en relevant fråga trots titeln)?!

 

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Amerikanska talkshows var alltså inget välbekant koncept men det gick rätt snabbt att i alla fall få pejl på vem den där Oprah var. Men så en dag dök det upp en talkshow som inte var som andra talkshows, ledd av en man vid namn Jerry Springer. Publiken var mer högljudd, gästerna trashigare och mer tragiska. Det var svårt att bestämma sig för om den där tragiska stämningen förstärktes eller lättades upp av det faktum att vissa gäster helt plötsligt hamnade i handgemäng med varandra. Först blev man förstås chockad över att sådant kunde få tillåtas men ganska snart insåg man att de där ”slagsmålen” mellan både gäster och publik sannolikt var lika överlagda och regisserade som wrestlingmatcher.

Jerry Springer tycks knappast leva i någon förnekelse av vad hans show innehåller: ”It’s just a show. It’s not the end of Western Civilization. It’s chewing gum”. Han har också spelat sig själv i så väl X-files-avsnitt (“The post-modern Prometheus”) som den andra Austin Powers-filmen. Däremot har han inte spelat huvudrollen i den brittiska musikalen som bär hans namn. Han har dock sett den och intygade att det var en bisarr upplevelse att se en musikal som handlade om honom själv plus att det var nervöst att publiken mest tittade på honom för att se hur han skulle reagera på vad som hände på scen.

Vad händer då på scen (ety Jerry Springer: The Opera är ingen ”riktig” film utan en filmatiserad scenföreställning)? Till att börja med framstår historien som vilken Jerry Springer-parodi som helst som aldrig kan bli en parodi eftersom verkligheten konstant ser till att överträffa dikten i form av människospillror som tydligen är beredda att erkänna vad som helst för en flygresa till Chicago och ett par minutrar framför TV-kamerorna.

Publiken hungrar efter att se ”jilted lesbians”, ”chick with a dick” och ”some fighting” och Jerry gör dem inte besvikna. Framför TV-kamerorna paraderar Dwight som bedragit Peaches med Zandra och Zandra med Tremont, Montel som är blöjfetischist och hillbilly-Shawntel som vill bli strippa. Men den avskedade uppvärmningsartisten Jonathan hungrar efter hämnd och ser till att Jerry blir skjuten under en kaosartad upplösning av programmet.

Nu förflyttas Jerry, tillsammans med livvakten Steve, till ett slags limbo där han till slut blir approcherad av Satan själv som vill att han ska göra ett program nere i helvetet och lösa konflikten mellan honom samt himlasnubbarna Jesus och Gud. Jerry kan förstås vägra men priset för det är i så fall att bli ”fucked up the ass with barbed wire”.

Det här kanske det mest utmärkande för Jerry Springer: The Opera, det svärs en helvetiskt massa. Gästernas återkommande omkväde vid alla avslöjandena är ”What the fucking fuck?!”. Men enbart svordomar ingen musikal gör och jag vet inte om det här var så underhållande som jag kanske hade hoppats.

Som sagt, den inledande showen skiljer sig inte på något avgörande sätt från vilket avsnitt som helst av den riktiga Jerry Springer-showen i rent humorpotential (även om de stepdansande Ku Klux Klan-medlemmarna var ett underbart inslag). Den show som sedan äger rum nere i helvetet (när de hamnat där kommenterar Jerry till Steve: ”This looks strangely familiar”) är i och för säg en rätt rolig parodi på det välkända konceptet där Jerry får chans att säga de välkända och föga tröstande orden: ”Jesus, you seem upset”. Däremot känner jag mig lite osäker på vilket budskap som ska förmedlas om nu musikalen ska ha något slags budskap.

Både Gud och Jerry får sjunga om att ”It ain’t easy bein’ me” eftersom alla ber dem om saker och sedan ändå klagar på det de får. Är Jerry Springer Gud? Eller handlar det om att vi alla, både gäster och publik, är patetiska losers som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar utan bara vill ha absolution för sedan kunna gå vidare och fortsätta göra korkade grejor? Är personer som Jerry Springer utan skuld i det att de vare sig manar på eller belönar folks idiotier utan bara håller upp en spegel mot det samhälle som vi själva har skapat?

Allt detta kan förstås vara både intressant och sant men som synes tycker i alla fall inte jag att musikalen gör något lysande arbete med att reda i frågorna. Det känns som om musikalskaparna Richard Thomas och Stewart Lee mest tagit chansen att göra en föreställning med en del kluriga rim och en sjujäkla massa svordomar. I princip alla repliker utom Jerrys egna sjungs fram och de är av den där skrikiga typen som jag personligen har väldigt svårt för. Däremot skulle jag kunna tänka mig att detta är en produktion som ger ett helt annat intryck när man sitter på plats i salongen.

Just den här musikalen tror jag att bloggkollegan Filmitch har svårt att toppa idag. Men man vet ju aldrig…

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Till att börja med: för en gångs skull en svensk titel som faktiskt är bättre och mer beskrivande än originalet. Ok, sången som inleder och avslutar filmen manar alla hugande guldgrävare att en nymålad vagn är allt som behövs för att kunna ta del av rikedomarna västerut. Men eftersom hela filmen sedan utspelar sig på ett och samma ställe, den fördärvliga staden No Name City, behövs ju inte den där nymålade vagnen.

No Name City växer upp över en natt vid flodstranden efter att man upptäckt guldsand i en nygrävd grav. Några pietestfulla ord till farväl sägs snabbt (”We pass on to You the soul of this nameless peckerhead”) innan alla närvarande kastar sig ned i graven efter ”the yellow stuff”.

Två av den improviserade stadens invånare är Ben Rumson och hans partner, som under hela filmen följdriktigt endast går under namnet ”Pardner”. Tack vare en episk fylla köper sig Ben No Name Citys enda kvinna, Elizabeth, för 800 dollar. Så vad händer när en ung kvinna lever tillsammans med en butter fyllegubbe samt hans unge och trevlige partner? Hon blir givetvis kär i dem bägge och tar dem bägge till make (helt logiskt eftersom hon själv var en av två mormonfruar innan hon blev såld till Ben).

Paint Your Wagon bygger som så många andra filmmusikaler på en förlaga från scenen. Vad jag kan läsa mig till har historien skrivits om radikalt med en betoning på humoristiska element. Det allvar och melankoli som behållits ligger främst i sångerna, exempelvis ”I still see Elisa”, ”Wanderin’ star” och ”Gold Fever”. Oavsett tonläge måste jag säga att filmens låtar är riktigt trevliga, gladlynta såväl som melankoliska.

En Westernmusikal (som dessutom är 160 minuter lång) kanske inte känns som en lysande idé på pappret men på det hela taget funkar Paint Your Wagon oväntat bra. För mig som tittare ska kanske tilläggas – produktionen blev i slutänden dubbelt så dyr som planerat (det är inte gratis att bygga upp en Westernstad och föda en hel hög med statister för att befolka nämnda Westernstad) och hade premiär under en period där publiken tycktes ha lessnat lite på extravaganta produktioner som den här filmen och Hello, Dolly!

Mycket vilar förstås på Lee Marvin och Clint Eastwoods axlar som Ben och Pardner. Ska man se bara till de två har de ett rätt mysigt utbyte, Ben tar hand om Pardner när han är skadad och Pardner betalar tillbaka genom att ta hand om Ben när han ”get melancholy now and then” och super sig full(are än vanligt). Eftersom de är manly men i Vilda Västern är detta något som sker utan att de pratar särskilt mycket om det. Själv blir jag överraskad av att Ben ens uttryckligen får hänvisa till sina anfall av melankoli. Vi känner också igen välbekanta Westernteman som att Ben börjar få svårt att känna sig hemma i en övercivilserad värld samt guldets fördärvliga inflytande.

Så, en rätt lättsam Western-film med ett knippe trevliga låtar, right? Mja, det finns tyvärr ett rejält fuktproblem i Paint Your Wagon-krutet som gör att skotten inte riktigt går av som det sannolikt var tänkt. Visst, av erfarenhet vet jag ju att man inte alltid kan förvänta sig att filmer från 70-talet är ett under av genusmedvetenhet och jämställdhet. Men här blir det bara för sunkigt.

Till att börja med: Elizabeth säljs alltså till Ben för $800. Den finns ingen domare som formellt kan viga de ”unga” tu men det löser man genom att låta Elizabeth omfattas av lagstiftningen som reglerar guldgrävandet som vilken gruvlott som helst. Hon är alltså i högsta grad Bens egendom.

Både scenen när Ben bjuder på Elizabeth under den improviserade auktionen och när han sedan under allmänt jubel blir tvättad i floden inför sitt ”bröllop” gissar jag ska uppfattas som komiska, inte minst eftersom han är höggradigt berusad hela tiden. Dock inte mer berusad än att det antyds att han kan fullfölja sina äktenskapliga plikter på bröllopsnatten, en prestation som hälsas med stående ovationer av alla guldgrävarna som väntar utanför hans tält om morgonen för att få sig en skymt av grannskapets enda kvinna.

Lösningen att låta Elizabeth vara hustru till både Ben och Pardner är i och för sig överraskande men genom hela filmen skulle jag vilja påstå att hon sällan får vara en självständig aktör, utan bara är en trofé för männen att med jämna mellanrum kivas om. Med den ställningen har jag heller inte så mycket att tycka till om när det gäller Jean Sebergs prestation. Den är adekvat, varken mer eller mindre.

Snart blir det emellertid tydligt att det inte räcker med en kvinna på så många män. Då får man den briljanta idén att ”hämta” ett antal ”french tarts” som egentligen skulle till den större staden Sonora. Den ende man som får tala emot vad som i allt väsentligt är kidnappning är en pryd fjant med gäll röst iförd plommonstop och glasögon.

När kvinnorna sedan ankommer till staden, rädda, förvirrade och smutsiga, efter en vild diligensfärd över stock och sten framställs deras sinnesstämning som något otroligt komiskt. Även den ackompanjerande sången ”There’s a coach coming in” är klart upbeat och, ska vi säga, “idylliserande” av vad det innebär att ha kidnappat ett gäng horor: ”Like a coach full of dreams come true/Get them beds up the stairs/And be sure every lock has a key/And it’s carryin’ lips that are wine/And it’s comin’ with arms that are pillows/And this evening it all will be mine”.

Förvånansvärt nog rullade dock de många minutrarna på i ett helt ok tempo och kan man sluta hänga upp sig på genusbiten var Paint Your Wagon en rätt trivsam musikal och halvkomisk Western, all rolled into one.

Vad än bloggkollegan Filmitch har hittat på idag törs jag garantera att det i alla fall inte är en Western-musikal. Och det behövs ju inte eftersom han redan skrivit om Paint Your Wagon här.

Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).

Läs hela inlägget här »

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Cake General

Alla småstäder har minst en sådan lirare som Hasse P. När han inte sitter på parkbänken tillsammans med de andra A-lagarna eller hystar ”Eskilstunafinnar” i ån hittar han på diverse mer eller mindre fantasifulla projekt som alla går i stöpet med ett urverks precision. Idolen är SAS-demonchefen Janne Carlzon, varför det är helt följdriktigt att så fort Hasse P har ett nytt projekt igång köper han sig en liten sollampa för att bättra på brännan.

Läs hela inlägget här »

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Läs hela inlägget här »

Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser