You are currently browsing the category archive for the ‘Humor’ category.

alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Sedan är det dags att gifta och fortplanta sig. Men innan gossarna fått chansen att kanske bli lite barnsliga igen i relationen med sina egna telningar måste de ge sig av till den europeiska kontinenten och bekämpa Tysken. Samtidigt som bomberna regnar över deras fruar och barn i London.

När de väl är tillbaka med fred och fast mark under fötterna är slaget liksom redan förlorat. Då är de förskräckligt vuxna och familjeförsörjare och har yrken som ”effektivitetsdirektör”. Vilket i praktiken innebär att någon kommer att få sparken om de inte kan spara tillräckligt med pengar.

Det gäller i alla fall Christopher Robin och så hade det väl kunnat pågå i all evighet om han inte stött på en gammal bekant. I sjumilaskogen har björnen Puh nämligen vaknat upp efter en ovanligt lång tupplur och det finns inte så mycket som en håningsdroppe kvar i hans krukor. Inte heller hittar han någon av sina vänner i skogen, men genom en liten dörr transporteras han i ett huj till parken som ligger precis utanför familjen Robins hus.

Christopher Robin är ännu en av de live action-filmer som Disney börjat sätta tänderna i och hittills har väl framgången varit ganska blandad för de här produktionerna. Själv ska jag erkänna att jag är tillräckligt fast i Milnes egna böcker, E.H. Shepards underbara teckningar och Allan Edwalls uppläsningar (på kassettband, givetvis) för att inte ens koppla Nalle Puh till Disney.

Men även om Tiger får sjunga sin patenterade och småhispiga Disneysång (”The wonderful thing about tiggers”) har Christopher Robin faktiskt ansträngt sig rejält för att filmen ska kännas som en brittisk, och inte amerikansk, produktion. Mer 40-tals-London-grått än 60-tals-psykedeliskt-tecknat. Regissören Mark Forster har i och för sig också en del vana när det kommer till sådana element eftersom han bland annat stod bakom Peter Pan-filmen Finding Neverland. Dessutom är Christopher Robin utrustad med ett väldigt trevligt litet score av Geoff Zanelli och Jon Brion (även om det såklart är tråkigt att se att det från början skulle ha komponerats av Jóhann Jóhannsson).

Tyvärr kan manuset i sig inte riktigt fylla de här snyggt framställda skodonen. De bästa animerade filmerna (lex Toy Story) lyckas alltid förena en vuxen och ofta smått melankolisk stämning med det rent barnsliga och simplistiska. I fallet Christopher Robin tar de här delarna varsin doja och ger sig av, utan att vänta in varandra.

Å ena sidan har vi Christophers förlorade barndom, hans upplevelser på Europas slagfält, pressen av att vara familjeförsörjaren samt tidens stränga krav på hur man ska vara när man är Vuxen. Å andra sidan serveras vi en Puh som bli kladdig av håning, en historia vars upplösning är alldeles för enkel, tokroliga äventyr i koffertar och vännerna som inte kan låta bli att avslöja sig som något mer än vanliga, om än mycket slitna, mjukisdjur.

I den här typen av historia balanserar man också alltid på den oerhört tunna gränsen mellan barndomsmelankoli och rent skuldbeläggande av föräldrar som aldrig har tid för sina barn. Jag har svårt att inte nu och då tänka på en av mina kanske allra största guilty pleasure-filmer: Hook. Återigen är jag benägen att skylla på manuset eftersom vi i publiken inte riktigt ser hur Christopher skulle kunna ha agerat annorlunda med tanke på att han faktiskt känner ansvar för att inte få medarbetare sparkade. Till saken hör eventuellt också att Ewan McGregors rolltolkning vid ett flertal tillfällen osar överspänd barnfilms-vuxen snarare än verklig person.

Med dagens teknik i bakfickan är det däremot inte så förvånande att Puh och hans vänner är så nära riktiga, levande mjukisdjur som man kan komma. Jag låter mig förtrollas av Iors knubbiga sömmar och Tigers smutsluddiga päls. Puh själv är halvnoppig och hans röda tröja lite skamfilad men framstår samtidigt som så fundersam och vardagsfilosofiskt älskvärd att jag inte skulle ha något emot att ta med honom hem. Att allt för gamla och slitna mjukisdjur aldrig känns så där mjuka, utan snarare tenderar att vara knastriga, stela och stenhårda väljer jag att bortse från.

Nalle Puh må vara en björn med mycket liten hjärna, men hans hjärta är större än Christopher Robin gjort sig förtjänt av.

alt. titel: Scary Video, Shriek If You Know What I Did Last Friday the 13th

Ungdomarna vid Bulimia Falls High School lever farligt. En förklädd mördare härjar bland dem och skolans vaktmästare tvingas sopa undan högvis med lik från korridorerna för att kidsen ska kunna ta sig till lektionerna. Eventuellt kan skolans nagelsalong, som utrustar tjejerna med rakbladsvassa naglar av Freddy Kreuger-längd, också ha något att göra med saken. Och så förstås den rödhårige lillkillen som rusar runt med en gigantisk häcksax och skriker ”Wanna play?”

Preppykillen Dawson Deery är ny på skolan men införlivas snart i gänget som består av snyggkorkade Slab O’Beef, skönhetsdrottningen Barbara Primesuspect, tuffa Martina Martinez samt losernörden Boner. Tillsammans försöker de lista ut vem mördaren kan vara eftersom de alla tycks stå på hens killer-lista. Hur vet de det? Jomen, självklart kommunicerar mördaren med sina offer genom olycksbådande lappar som påpekar att hen minsann vet vad ungdomarna gjorde förra sommaren. Eller förra lektionen. Eller förra Hanukkah.

På skolans område driver också TV-reporten Hagitha Utslay runt, på jakt efter ett scoop. Hon passar bland annat på att pumpa säkerhetsvakten Doughy Primesuspect (brorsa till Babara) på information eftersom mördaren stal sin killer-kostym från en av butikerna i gallerian där han jobbar.

Yup, det är parodifilms-galore som står på dagordningen om ni nu inte redan gissat det av titeln. Vilken också avslöjar att inspirationen framförallt är hämtad från 90-tals-neoslashers som Scream och I Know What You Did Last Summer. Plus att filmen passar på att driva lite i största allmänhet med ungdomsserier i form av ”Dawson Deery” som i polisintervjuer efter ett av de många morden får berätta hur det var att arbeta med Kevin Williamson och dessutom har företräde i cafeterian eftersom han är ”network”.

Alltså, jag vet verkligen inte… Det känns som om jag har tappat alla referensramar när det gäller parodier. Jag har ingen möjlighet att avgöra om Shriek… är bättre eller sämre än någon av produkterna från Not Another-serien eller Scary Movie:sarna. Med tanke på att Shriek… kom samma år som den första Scary Movie, men till skillnad från den är en direct-to-video, får man kanske kalla den för en parodiernas (ännu) mindre lyckade småsyskon?

Jag har i och för sig sett sämre i mina dagar, både filmer generellt och så kallade komedier, men jag kan heller inte påstå att jag skrattade särskilt mycket under den här titten (”särskilt mycket” ska i sammanhanget läsas som ”inte alls”).

Men teamet bakom Shirek… synes mig som sagt inte vara fullkomligt inkompetenta amatörer. Regissören John Blanchard har främst jobbat inom TV (minns ni 90-talsserien The Kids in the Hall?) och på skådissidan har vi den sedvanliga uppsättningen av måttligt framgångsrika TV-skådisar och C-kändisar. Buffy the Vampire Slayer har fått bidra med både Julie Benz och Danny Strong medan Simon Rex (också ”känd” som rapparen Dirt Nasty) följde upp sin debutroll i Shriek… med bland annat tre Scary Movie:sar (no. 3-5). En par pinnhål upp i hierarkin hittar vi Tiffani-Amber Thiessen, Coolio och Tom Arnold.

Det Shriek… har att komma med är en viss förmåga att ösa på med gags som utspelas i bakgrunden av själva händelseförloppet samt en hög medvetenhet om sina försök att kapa åt sig åtminstone en liten skiva från parodi-kakan. Filmens mest lyckade skämt är dragningen av parodigenrens förutsättningar på samma sätt som Jamie Kennedy gör för slashers i Scream. Men låt mig vara tydlig: det är innehåll på en nivå som med knapp nöd motiverar filmens blotta existens.

alt. titel: Fyra fula fiskar, En tosset diktator

”Hail, Hail, Freedonia/land of the brave and free!”

Nå, det finns kanske anledning att fråga sig hur lyckligt lottat landet Freedonia egentligen är. Tack vare att den stenrika mrs. Teasdale vägrar låna ut ytterligare 20 mille för att bättre på statskassan om det inte sker ett radikalt skifte hos landets styresmän är det nu hastigt och lustigt Rufus T. Firefly som håller i tyglarna. Mrs. Teasdale hävdar att han är nationens ”most able statesman” men det torde vara en sida hos Firefly som endast hon uppfattar. Det vi i publiken ser är nämligen en kulsprutesnackande man vars enda ambition i livet eventuellt skulle kunna vara att lägga rabarber på sin välgörerskas förmögenhet genom att få henne att gifta sig med honom.

Men Firefly har en konkurrent – den sylvanske ambassadören Trentino. Vad ingen vet är att Trentino har planer på att invadera Freedonia och därför gör sitt allra bästa för att på olika sätt försöka destabilisera landet.

Det är ingen hejd på alla sentida hyllningar som hopas över bröderna Marx Duck Soup. En krigskomedi i klass med Chaplins Diktatorn, Kubricks Dr. Strangelove eller Nichols Catch-22. Inkluderad i National Film Registry 1990. Nummer 85 på amerikanska filminstitutets lista över de 100 bästa amerikanska filmerna.

I det avseendet kan jag lugnt konstatera att jag inte ”förstod” Duck Soup. Till att börja med flög alla eventuella betydelser av titeln över huvudet på mig. Filmen inleds förvisso med fyra ankor som snattrande plaskar runt i en balja med vatten men därefter lider den allvarlig brist på såväl ankor som soppa. I just det avseendet kände jag mig dock trygg i förvissningen att Wikipedia skulle kunna ge besked. Sort of… ”Duck soup” ska tydligt vara samtida slag för ”something easy to do”. Inte heller det har dock någon supertydlig koppling till filmens handling, om det inte är tänkt att det ska säga någonting om själva produktionen.

Inte så att jag tror att det är enkelt att riva av vare sig den rappa dialogen eller den ibland både avancerade och vältajmade fysiska humorn som filmen är sprängfylld av. Däremot är frågan hur pass mycket allvarligt menad krigssatir som går att läsa in i Duck Soup. Groucho själv ska ha svarat när han tillfrågades om filmens politiska eller ideologiska ställningstagande ”What significance? We were just four Jews trying to get a laugh”.

Problemet för min del med att se något mer än ”bara” ett försök att göra en rolig film är att ingen av filmens inblandade rollfigurer egentligen har några direkta insatser att slåss för. Groucho, Chico och Harpo hittar i vanlig ordning enbart på mer eller mindre vansinniga upptåg och meningsutbyten medan stackars Zeppo inte ens får en vacker dam att förälska sig i. Den genomgående surrealistiska stämningen bäddar för att inget blir på riktigt. När Chico exempelvis arresteras som spion och riskerar avrättning hinner Groucho uppskattningsvis yttra max två ord innan hela rättegången kollapsat i total anarki. Det blir också svårt för min del att tolka denna anarki som någon slags kritik mot ett bananrepublikt styresskick eftersom Groucho själv så uppenbart inte alls tar sina plikter på allvar.

Därmed inte sagt att Duck Soup är helt omöjlig att roas av (även om jag till skillnad från kanske halva Cinematekspubliken inte tyckte att enbart en stillbild på Groucho var komiskt guld). Här finns ändå en del skämt som faktiskt är riktigt roliga, både verbala och visuella sådana. Jag blev förtjust i Harpo som lät en enorm sax gå loss på både rockskörtar och fickor när ägarna var det minsta ouppmärksamma. Grouchos olika kostymer (allt från scoutledare till sydstatsgeneral) när han ska leda sina arméer till seger adderar på ett skönt sätt till det allmänna kaoset. Vid utropet ”Help is on the way!” ser man såväl soldater som kapproddare och elefanter komma rusande till undsättning på ett sätt som påminde en hel del om Monty Python. När det gäller repliker är dock frågan om inte Duck Soup hamnar i kategorin filmer där det är roligare att läsa dem än att höra dem yttras i sitt sammanhang: ”I’m sick of messages from the front. Don’t we ever get a message from the side?”

Duck Soup var en i sanning märklig filmupplevelse och då har jag inte ens nämnt de elaborerade sång- och dansnumren… I nuläget gjorde den mig kanske inte särskilt sugen på att fortsätta bekanta mig med Marx-filmerna men jag har samtidigt en känsla av att den kan vinna på omtag. Redan nu minns jag den faktiskt som roligare än jag tyckte att den var vid själva titten. Och då har det bara hunnit gå ett par timmar – tänk hur rolig den kommer att vara när jag ser om den om tio år?!

Henke hos Fripps filmrevyer hade redan sett Duck Soup under sitt ambitiösa Decennier-tema. Slutsatsen ligger dock väldigt nära min egen.

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Men livet blir ju inte alltid som man tänkt sig och Hanna är redan inne på en rejäl sittning vid vuxenvärldens skolbänk. Ständigt nekande svar vid jobbintervjuer i Stockholm och en otrogen pojkvän senare är hon tillbaka i Alingsås, under belägring av barnmaffian. Alltså de där tjejerna hon gick i skolan med och som nu inte kan prata om något annat än sina ungar och visa mobilföreviganden av deras första utflykter i potträningen förlovade land.

Jobbet vid Västnytt (kan Alingsås verkligen stoltsera med en helt egen redaktion?!) ser hon som lite under sin värdighet trots att hon inte ens fixat det själv. Pappa Lasse är nämligen en omtyckt präst på orten och har ett starkt nätverk. Men Lasse och mamma Eva har större delen av sitt gemensamma liv gått och burit på en stor hemlighet – Lasse trivs bäst i blus, klänning samt peruk och vill helst leva öppet som ”Marianne”. Det är ett avslöjande som Hanna har svårt att tackla ovanpå alla sina egna bekymmer och våndor.

Jag hade nog förväntat mig (eller snarare: fruktat) något betydligt mer tokroligt från Min pappa Marianne. En transversion av Hundraåringen…, typ. I det perspektivet visar regissören Mårten Klingberg samt manusförfattarna Ida Kjellin, Daniel Karlsson och Cilla Jackert upp en förhållandevis finstämd film. Många scener som jag, utifrån upplägget, såg framför mig (arga föräldrar vägrar låta sina barn fortsätta i kyrkokören, Marianne nedslagen vid sina första utflykter på stan) lyste befriande nog med sin frånvaro.

Däremot dras filmen med en rejäl black om foten och det är huvudpersonen Hanna. Hedda Stiernstedt har fått mycket beröm för sin tolkning och jag är inte säker på att det primärt är skådespeleriet det är fel på i sammanhanget. Om inte annat är hon rätt bra på att gråta och det är ju tur eftersom det snörvlas mer än om självaste Helena Bergström skulle ha varit på plats. Problemet är att pappa Mariannes dotter utmålas som en både osympatisk och självisk person. En sådan där som skriker alla saker jag själv ibland velat skrika när jag varit på dåligt humör och bara vill fara ut mot någon. Grejen är att när Hanna står där och skriker inser jag varför jag aldrig gjort det i verkligheten – det får nämligen Hanna att framstå som sjukt otrevlig.

Hon är så pass omogen att jag inte riktigt fattar varför hennes beteende i slutänden ska belönas med förlåtelse från både familj och chef samt en assnygg potentiell käresta. Det är inte så att jag missunnar henne en viss ångest över det där livet som inte blev som hon tänkt sig men hon behöver kanske inte ta ut den ångesten på alla i sin närhet? Men det kan som sagt främst handla om hur manuset skrivit fram Hanna som rollfigur?

Jag reagerar exempelvis på att jag uppfattar att vi i publiken ska känna sympati för henne när hon inte får ett jobb på DN baserat på meriterna ”jag har nästan skrivit en bok” och ”jag hade A i nyhetsjournalistik”. Själv har jag svårt att tycka synd om en person vilken mest av allt framstår som helt världsfrånvänd. Det blir också märkligt när hon på två röda sekunder och närmast som en ingivelse slänger iväg sitt bokmanus till Bonniers. Brukar man inte gneta och våndas en del över texten i det mail som åtföljer sagda manus? Innan dess har hon hulkat ”Jag har inget liv!” i pappas famn när samma pappa bara ett par timmar tidigare officierat sin egen mors begravning. Vem borde egentligen trösta vem? Särskilt som den ena parten inte är 8, utan 28, år gammal.

Baserat på Hannas personlighet framstår därför framförallt Rolf Lassgårds pappa som osannolikt förlåtande och stöttande. Hans dotter tar som sagt väldigt mycket plats i berättelsen men Min pappa Marianne försöker ändå så gott det går att också ge Lasse/Marianne lite utrymme och det tycker jag funkar bra. Det känns ändå lite ovanligt med filmer som berättar en historia om en man som bär på en hemlighet av lite känsligare slag än en gammal fängelsedom. Det blir åtminstone aldrig lyteskomik av det hela.

På den gränsen balanserar däremot Klas Wiljergård i rollen som brodern David. Om inte annat får han agera en enmans comic relief iförd en kavalkad av ”lustiga” (i ordets allra mest vulgära bemärkelse) T-shirts. Samtidigt bjussar Min pappa Marianne, i likhet med Lisa Aschans Ring mamma!, på en hyfsad syskonrelation mellan Hanna och David.

Min pappa Marianne blev i mina ögon därför något ojämn, både till innehåll och framförande. Lite för lite drama, lite för mycket feelgood, kanske? Å andra sidan hade ett mer renodlat drama riskerat att bli outhärdligt pretentiöst. Vågar jag drämma i med en gammal klysha? ”Den var bra…för att vara svensk”.

That is funny! Ja, det finns många i Saigon anno 1965 som påstår sig vara humorkännare. Däremot är de absolut inte överens om vad som är roligt. Särskilt inte när munläderekvilibristen Adrian Cronauer anländer till militärens radiostation för att börja jobba som DJ, headhuntad från Kreta (där alla kvinnor ser ut som Zorba) av General Taylor.

Läs hela inlägget här »

Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.

Läs hela inlägget här »

Marianne Drumond tänker minsann inte sitta och vegetera i det förgångna. Hon grämer sig inte över att ha blivit omsprungen av nutiden, istället anstränger hon sig till det yttersta för att kunna hänga med i racet. Bland annat har hon lagt ned sin fysiska psykoterapimottagning och utvecklat en digitaltjänst för ändamålet. Till löparkollega har hon sonen Max som producerar provocerande serier för nätbaserad streaming.

Läs hela inlägget här »

2010-talets bästa? Tja, efter söndagsnatten vet vi i alla fall om Oscarsjuryn tyckte att detta var 2019 års bästa.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Original Screenplay
  • Best International Feature Film
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

alt.titel: Parasit, Parasite

Finns det tillfällen när man är ursäktad sina handlingar? När man inte kan “skylla på” individuell galenskap, men väl ett galet system? Ett system som ställer människa mot människa, man mot man, klass mot klass?

Läs hela inlägget här »

Rian Johnson gick från Star Wars till att bli nominerad för ”Best Original Screenplay”.

***

Fakta i målet är följande: den välkände (samt, icke att förglömma, förmögne) deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas morgonen efter sin egen 85-årsfest med halsen avskuren. Polisen är snabbt på plats för att förhöra alla i den månghövdade familjen, inklusive Harlans sjuksköterska Marta Cabrera. I bakgrunden lurkar också den berömde privatdetektiven Benoit Blanc som blivit inhyrd av en anonym uppdragsgivare. Det visar sig att såväl barn som barnbarn och ingifta givetvis alla har anledning att ha önskat livet ur gubben. Det är inte utan att man undrar om Harlan fullt medvetet skapade sig både ett liv och en bostad som mest av allt påminner om en omgång Cluedo.

Läs hela inlägget här »

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg