You are currently browsing the category archive for the ‘Humor’ category.

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Men inte ens Adolf kan hjälpa att Jojo på Jungvolk-lägret får öknamnet ”rabbit” när han inte vill vrida nacken av en kanin, trots att han bedyrat att han älskar att döda i führerns namn. För att upprätta sin sårade stolthet är Jojo, med Adolfs benägna hjälp, en smula oförsiktig med en handgranat och måste tack vare skadorna vara borta från skolan en längre tid.

För att ha något att göra hjälper han det lokala partiet i den lilla staden Falkenheim att sätta upp propaganda. Men även med det arbetet inräknat är han är ensam hemma mer än vanligt på dagarna. En dag hör han ett märkligt ljud från sin döda systers rum…

Jag följer Taika Waititi på Twitter där han bland annat, med lite avancerad matematisk extrapolering, kom fram till att Jojo Rabbit blivit nominerad till ungefär 100 BAFTA:s. Riktigt så enormt fantastisk är kanske inte filmen, men även utan alla hyllningar var den en given titt för min del. Min kärlek för What We Do in the Shadows är tillräckligt stor för att ta allt den mannen gör in blanco.

Men nu är det kanske dags att låta Jojo Rabbit dela den kärleken, för visst höll filmen för hajpen. Här visar regissören (och manusförfattaren, men efter en förlaga) att han inte bara kan göra väldigt roliga filmer utan också införa ett balanserat allvar i dem. Det fina med Jojo Rabbit är att filmen (i alla fall i mina ögon) inte på något sätt trivialiserar det hemska den försöker berättar om. Istället ger Waititis film (det ibland närmast uttjatade) ämnet andra världskriget och förintelsen ytterligare andra dimensioner tack vare sin komiska framställning. Den får oss att skratta åt eländet samtidigt som vi aldrig tillåts glömma tragiken.

Särskilt när det gäller den typen av extremt allvarliga ämnen är det förstås också tacksamt att använda sig av barnskildringar. I likhet med exempelvis The Boy In the Striped Pyamas öppnar sig helt andra möjligheter att berätta om väldigt otäcka saker på ett ganska lättsamt sätt, när vi får se dem ut barnets perspektiv.

Kriget har påverkat Jojo starkt på det privata planet eftersom hans pappa är försvunnen. En feg usling till desertör enligt de äldre pojkarna på Jungvolk-lägret. Därför är det också ganska uppenbart att Jojos relation till sin fantasi-Hitler handlar om att skapa både ett faderssubstitut och en kompis. Allt eftersom Jojo hittar bägge delarna i verkligheten blir Adolf, de få gångerna har dyker upp, bara tjurigare och tjurigare.

Eftersom det bara är Jojo och hans mamma Rosie kvar, har de ett nära förhållande med varandra. Samtidigt har de ibland svårt att komma överens med tanke på att Jojo brinner för nazismen och führern (”I’m massively into swastikas”) medan Rosie ser fram emot när de allierade kommer att rulla genom stan. Men inte ens mot krigsslutet var det särskilt säkert att vara öppen motståndare till partiet, vilket Rosie och Jojo får erfara.

Det har tydligen förekommit en del kritik mot Jojo Rabbits budskap. Dels att filmen i någon mening exploaterar förintelsen och dess offer (bland annat genom att vara allt för lättsam) i syfte att en vit, tysk pojke ska få bli en bättre människa. Dels att det i dagens klimat är oklokt att få det att framstå som att det kan finnas ”goda nazister”.

Själv har jag svårt att se relevansen i dessa invändningar. Den judiska flickan Elsa (som alltså är den som gömmer sig i systerns rum) är inte en endimensionell pappfigur. Hon uttrycker förvisso många av de illvilliga judiska stereotyper som grasserat genom historien, men jag tolkar det som ett försök att både driva med och skrämma Jojo. Och poängen med exempelvis Jojos förändring under filmens gång är att han i slutänden inte blivit en ”god nazist” utan upphört att vara nazist helt och hållet.

Det är lätt att tycka om både Jojo och hans film. Utan att det blir några större åthävor av det är stilen så mycket mer än bara dokumenterande, här och var glimtar det till av vackra kompositioner och hjärtskärande symbolik. Humorn är ständigt närvarande, ofta väldigt rolig samt inte sällan bitande satirisk. Men mitt i allt detta kommer det scener, vilka blir rejält chockartade i all sin lågmäldhet.

Rollbesättningen är otroligt välfunnen där Sam Rockwell mer eller mindre får reprisera sin roll från Three Billboards… Fast ganska mycket roligare, då. Han flankeras av en Rebel Wilson, vars Fräulein Rahm har fött 18 barn för fosterlandet, och en hotfullt lång Gestapoagent i form av Stephen Merchant. Mycket humor hittar vi också hos lille Archie Yates som spelar Jojos saklige kompis Yorkie.

Mer nedtonade, men inte mindre njutbara, prestationer kommer från Scarlett Johanssons Rosie och Thomasin McKenzies Elsa. I centrum står förstås dock Roman Griffin Davis som Jojo, ett av de där skådespelande barnen som är obegripligt naturliga i sitt skådespeleri. Och så ska vi inte glömma regissören själv som av naturliga skäl reserverat den bästa rollen för egen del. Vem hade kunnat tro att en nästan 400-årig vampyr skulle passa så bra i en Hitler-mustasch?

Eftersom Jojo Rabbit visades på Stockholms filmfestival är det många som redan hunnit hugga den:
Movies-Noir
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!
Filmitch

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

I Springwood har det varit lugn och ro under en kort period men det är på väg att vara ett minne blott. I ett föräldrafritt hus på Elm Street med nummer 1428 blir en tonårskille inte bara brutalt ihjälhuggen utan också knäckt på mitten. Något överlopps kan tyckas men Jason Voorhees är inte en macheteviftande mördare som gör saker och ting halvdant.

Men vänta nu – Jason i Springwood?! Inte så märkligt som det kan tyckas eftersom det hela är en elaborerad plan från Freddy Kreugers sida för att göda ungdomars rädsla, vilket förstås är hans livselixir. Med Jason som sin trogna attackjycke kan Freddy sätta tillräckligt med skräck i Springwoods tonårshorder för att åter kunna nästla sig in i deras drömmar. Men han ska snart bli varse att Jason inte är så mycket en lydigt dompterad dobermann som en hungrig varg lös i en fårfålla.

Avfärdar man Freddy vs. Jason på enbart titeln tycker jag man gör ett misstag, för det här är en förvånansvärt underhållande rulle. Naturligtvis inte meta på samma nivå som New Nightmare men vad gäller Elm Street-serien tycker jag att arvet förvaltas helt ok. Friday the 13th-motsvarigheten törs jag som sagt inte uttala mig om, det finns exempelvis säkert de som tycker illa vara att Jason inte spelas av Kane Hodder.

Exempelvis är det roligt att ungdomarna får sitta och dividera om vem man ska vara mest rädd för – Freddy eller Jason? Drömhotet är förvisso svårslaget men samtidigt mördar ju Jason en i verkligheten!

Sedan ska sägas att det finns minst tre rejäla Deus Ex Machina-moment i manuset, vilka enbart tjänar till att föra historien framåt i rask takt. Men hellre det än att dra ut på saker och ting i onödan och ingen av dem är direkt ologisk (om än rejält osannolika).

Bästa effekt
Här finns det trevligt nog en del att ta av, även om Freddy vs. Jason generellt lyckas bättre med stämningen i vissa scener än reella effekter. Men de trasiga ögonen på den lilla flickan i polisstationsdrömmen eller de bubbliga body horror-armarna hos Marks döde bror är till exempel riktigt bra gjorda.

Sämsta effekt
Jag vet inte om det är meningen att nära nog allt som Jason är ansvarig för ska vara lite cheesy och over the top men det finns väldigt få sårskador, avslitna kroppsdelar eller avhuggna huvuden som ser särskilt verkliga ut. I en rejält ålderstigen datoranimering dyker Freddy tyvärr också upp som en Alice i Underlandet-larv för att locka stonern med en bong.

Föräldrar/Vuxna
Att Springwood-föräldrarna var de som en gång skapade Freddy är inget man minns i den här filmen. Snarare blir de missriktat välmenande i sina försök att lägga konspirationslocket på för att utrota blotta tanken på Freddy. Fast ok, att spärra in X antal tonåringar på det välbekanta mentalsjukhuset Westin Hill (rejält renoverat sedan Dream Warriors) och droga dem med Hypnocil eller hålla dem i permanent koma för att se till att Freddy håller sig på mattan är kanske att ta i. En variant på begreppet ”the operation was a success but the patient died” om man så vill. Hypnocil är för övrigt ett ”läkemedel” som typ 15 år efter Dream Warriors fortfarande inte blivit godkänt av FDA.

Jag tycker dock att de vuxnas sammansvärjning inledningsvis skapar en ganska skön paranoiastämning med halvkvädna visor, censurerade lokaltidningar och luddiga hänvisningar till Springwoods egen version av he-who-must-not-be-named.

Drömmar
Jämfört med kanske särskilt The Dream Master och The Dream Child tycker jag faktiskt att Freddy vs. Jason lyckas bättre med att i alla fall ett litet tag hålla publiken på halster huruvida det vi ser är del av en dröm eller inte. Särskilt i fallet där det dröjer ganska länge innan vi i publiken säkert kan säga att det som händer är del av en dröm och inte ett uppriktigt försök av hjältinnans kompisar att offra gängets enda oskuld till Freddy. Men var det bara jag som studsade till av tönt-killens kommentar i samma dröm apropås oskulder: ”It counts, even if you pay for it”?

Freddy
Jag vet inte om Richard Dawkins någonsin använde Freddy Kreuger som exempel när han lanserade idén om mem. Sannolikt inte eftersom han gjorde det redan 1976 men han hade kunnat göra det. Åtminstone i den Freddy-form som frammanas i Freddy vs. Jason. Här är man, till skillnad från New Nightmare, trogen den ursprungliga tanken att Freddy kan besegras (åtminstone temporärt) genom att man vägrar ge honom tilltro. Hans enda syfte är att få folk att vara rädda för honom (och om de inte trodde på honom skulle de ju inte vara rädda…) så att han kan attackera dem i deras drömmar.

Inledningen ger oss en snabb recap av Freddys historia för den händelse att man skulle ha glömt den detaljen. En detalj som jag hade glömt bort så fullkomligt att jag misstänker att det var något man hittade på till just den här filmen var att Freddy skulle ha kallats för ”The Springwood Slasher” när han kidnappade barn. Sannolikt ett påhitt för att lite bättre koppla honom till Jasons klassiska genre. Inledningen påbörjar också den färd mot en fullfjädrad pedofil-Freddy som fullbordas i remaken från 2010.

Närbilder på Freddys ögon och mun ger vid handen att vi nu hanterar en i vissa avseenden förändrad och mer demonisk Freddy (vilket också stöds av att han kan gå ner i helvetet för att väcka Jason till liv. Igen). Samtidigt är han samme wisecracker med ett outtömligt förråd oneliners. Vilket å andra sidan inte gör så mycket i det här fallet eftersom själva upplägget är mer hejsan-svejsan.

Protagonisten
Jag undrar om hjältinnan Loris namn ska vara en variant på ”Laurie” och därmed en blinkning till John Carpenters Halloween? Alltnog, här har vi kanske en av Freddy vs. Jasons största svagheter, för inte med den bästa vilja i världen kan jag dubba Lori till någon särskilt spännande eller engagerande hjältinna. Men det är klart, egentligen kanske jag istället borde ha fortsatt att prata om Freddy och Jason under den här rubriken?

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Med tanke på att det inte gått jättelänge sedan ett gäng av Alice och Dans kompisar dog och Dan själv nästan höll på att stryka med har paret återhämtat sig förvånansvärt väl. De går ut high school, planerar en lång Europa-resa tillsammans och har ett nya kompisar. Men Alice är orolig eftersom hon återigen börjat ha drömmar som hon inte kan kontrollera. Men hur skulle Freddy kunna hitta en väg tillbaka efter att ha sett sig själv i spegeln i The Dream Master?!

Jo, ”the dream child” är förstås ingen annan än Alice och Dans son som under större delen av filmen vilar tryggt i mammas mage. Or does he?! Det visar sig förstås att även ofödda barn kan drömma. Har de samtidigt en vän med en ”funny hand” kan vad som helst hända.

Men trots att skämtarkompisen Mark i ett läge undrar om Alice inte ska fundera på att ”…not having a baby” och Dans föräldrar erbjuder sig att adoptera sitt barnbarn står Alice bergfast vid sin övertygelse att barnet är hennes och att det ska födas till varje pris. Detta i kombination med en slags hiskelig röd djävulstunnel, komplett med pulserande väggar, gör det allt för lätt att se The Dream Child som en 90 minuter lång antiabort-film. Inte supersmakligt enligt min mening…

Den här övertydligheten gör också att The Dream Child inte är en särskilt bra eller spännande film och jag tycker heller inte att man lyckas förvalta den initialt goda idén med ”the bastard son of a hundred maniacs” i dess inledning.

Bästa effekt
Gillar man Burtonska Beetlejuice-effekter finns många guldkorn att hämta i The Dream Child. Inte för att jag ogillar Beetlejuice, men det hela skär sig en aning för min del. The Dream Child lyckas helt enkelt inte förena Burtons gotiska stil med sin stämning. Så den här gången blev det svårt att hitta en bästa effekt. Det är nästan så jag snarare fastnar för saker som egentligen inte är effekter, exempelvis hur Dan plötsligt hör sin mamma ondgöra sig över sin vanartige son över bilradion eller att Alice i en kort, kort scen blir överfallen av Robert Englund och inte Freddy.

Sämsta effekt
Ja, här fanns det då förstås en massa att välja på – alla enormt högt skurna baddräkter (hur kunde man någonsin tyckt att det var snyggt?!), hur Westin-hospitalet genomgått en märklig förändring sedan Dream Warriors och numera ser ut som om det borde heta Arkham, hur Dan Jordan blir ett med en mardrömslik motorcykel (ärligt, hur smart är det att hoppa på en vilt främmande motorcykel när man vet att man befinner sig i en Freddy-mardröm?!) eller Greta Gibsons hamsterkinder efter Freddys tvångsmatning. Men ska vi gå på fjantigaste vinner utan tvekan den enorma och pulserande vaginan som hotar att uppsluka Freddys offer.

Föräldrar/Vuxna
Med ett dream child måste det förstås finnas utrymme för dream parents? Klart att vi fortfarande har de parodiskt dåliga föräldrarna, främst i form av Gretas pushiga morsa som vill att dottern ska bli fotomodell. Hon närmar sig nästan en slags Disney-skurks-stil à la Cruella de Vil (eller varför inte återigen kasta ett getöga åt Beetlejuice?) och det blir därmed svårt att ta henne på allvar.

Men Alices pappa har å sin sida ryckt upp sig och börjat gå till AA, kanske för att grunda för det faktum att hans egen dotter uppenbarligen bestämmer sig för att bli en avsevärt bättre förälder än vad som hittills skådats i serien. Möjligen borde Amanda Kreuger också räknas in i den här skaran även om hon tar ansvar som en vuxen snarare än att måna om sin egen avkomma. För hon vet ju att Freddy inte är ”one of God’s creatures”.

Drömmar
Det känns som om mer än halva filmen tilldrar sig i något slags drömstadium, vilket i och för sig inte är så konstigt om vi nu tänker oss att lille Jacob drömmer i princip konstant. Och som vanligt är drömmarna förstås designade antingen efter offrets önskningar eller det de fruktar. Samtidigt känns det som om det huvudsakliga fokuset allt för ofta ligger på Alices försök att kommunicera med Jacob, vilket förtar stämningen.

Freddy
En rolig gubben i lådan. I The Dream Master tryckte man på Freddy ett par solbrillor, här får han åka skateboard och bli ”Super Freddy”. Jag tror vi kan sluta låtsas nu, gott folk. Samtidigt genomgår själva Freddy-idén en intressant förändring eftersom det nu antyds att han aldrig varit vad man kanske skulle kunna kalla för en ”riktig” människa. Säg adjö till den realistiske (och därför läskigare) fula gubben som mördar barn i sitt pannrum. Säg hej till en slags Alien-liknande varelse som rimligtvis aldrig skulle kunna få ett vaktmästarjobb i hela sitt liv.

I likhet med The Dream Master har både Freddys återuppståndelse och död drag av deus ex machina. Det är helt uppenbart att filmmakarna kallt räknar med att publiken vid det här laget slutat bry sig om någon slags konsekvens i det här avseendet. Freddy dyker upp, mördar och blir efter lämplig tidsrymd förvisad från ungdomars drömvärld för en tid.

Protagonisten
The Dream Child håller kvar vid Lisa Wilcox Alice från The Dream Master. Ett bra val i så motto att Wilcox fortfarande lyckas vara en nästan bättre skådis än den här filmen förtjänar. Men här förändras hon från kick ass-tjej som måste försvara sitt eget liv (och kanske några kvarvarande kompisars) till pissed off-mama som likt en björnhona slåss för sin avkomma. Inte lika roligt, kan jag meddela. Alices enda bidrag i The Dream Child blir tyvärr inte stort mer än en påkostad Pro Life-propaganda.

alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter

Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!

Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.

Som låter Kincaid, Joey och Kristen (nu spelad av en helt annan skådis än Patricia Arquette vid namn Tuesday Knight) från film no. 3 överleva precis lagom länge för att Kristen ska kunna lämna över sin drömdragarkraft till Alice. Som i sin tur blir en slags Jesse (ni minns väl Freddy’s Revenge?) i det att hon orsakar sina vänners allt mer innovativa Freddy-dödar.

Nå men det här var ju spännande… Till skillnad från Dream Warriors blev The Dream Master till en bättre film än jag mindes den. Ska man kanske tänka sig att Renny Harlin som regissör och Brian Helgeland på manussidan hade något med saken att göra? Å andra sidan var faktiskt Frank Darabont inblandad i manuset till Dream Warriors

Visst, filmen är fortfarande supercheesy, mer tokrolig eller actionbetonad än läskig och det är väldigt mycket i historien som inte alls hänger ihop eller som man får ta för givet (som Freddys återkomst exempelvis). Men så länge man klarar av det bjuds man på lite innovativa kameraåkningar, ett par bra exploderande fönster-scener och jämfört med Dream Warriors en rätt fin dynamik mellan tre av filmens tjejer. Plus att jag insåg hur mycket jag hade saknat high school-miljön i Dream Warriors.

Bästa effekt
The Dream Master har till viss del övergett det myckna bruket av stop motion och som ett resultat finns det faktiskt ett par riktigt fina effekter här. Min favorit blev nog den Cronenbergska insektsomvandlingen, ett rättvist straff när man inte kan hålla en skivstång på korrekt sätt!

Sämsta effekt
Men visst finns det fortfarande en hel del riktigt sunkiga effekter att välja mellan. Förstapriset får nog gå till Freddy som suger livet ur den astmasjuka Sheila. Wanna suck face?!

Föräldrar/Vuxna
Var skulle Elm Street och Freddy vara utan alla superusla föräldrar? Ja, ok, Freddy skulle kanske i så fall fortfarande pedofilmörda barn så det var kanske inte en så bra retorisk poäng… Men återigen blir det smått parodiskt i all sin övertydlighet. Brooke Bundy repriserar sin roll som Kristens utleda mamma. Den här gången går hon all in när hon inte vill prata med hänvisning till att ”we went over this in therapy” och drogar sin egen dotter för att få lite lugn och ro. Då kan hon ju stå där och skrika när Kristen tagits av daga av Freddy…

Men för en gångs skull har vi nu också en otrevlig far, tillhörande Alice och brorsan Rick. Han hunsar sin egen dotter och försöker inte ens dölja att han har med sig en flaska i en brun papperspåse när han kommer hem från jobbet.

I övrigt är de enda vuxna på plats lärare som ser ut att själva somna av sina urtrista och oinspirerade lektioner.

Drömmar
Mja, jag tror kanske inte att vi ska börja syna det här i sömmarna nu. Tack vare att man introducerat Kristens drömkraft att kunna ”kalla” på folk som själva inte alls sover har The Dream Master i praktiken satt alla regler ur spel. Det tycks exempelvis inte vara någon som helst skillnad om man sover eller är medvetslös, Freddy kan komma åt dig när som helst.

Man kan ju också fråga sig varför ingen reagerar på döda tonåringar som tycks ha bukarna fullkomligt söndertrasade eller drunknat inuti sina egna vattensängar. Det kan ju knappast synas vara särskilt naturliga dödar eller ens påhittiga självmord.

Freddy
Alltså, när The Dream Master placerar Freddy på en badstrand i fullt dagsljus iförd solbrillor tror jag man kan säga att filmen övergett alla ambitioner att göra honom till en otäck antagonist. Dessutom tvingas han bete sig ganska korkat eftersom filmen inte verkar veta vad som egentligen är hans ultimata drivkraft.

I ettan var det väl hämnd på de föräldrar som orsakade hans död, i Freddy’s Revenge behövde han Jesse för att kunna komma tillbaka och avsluta hämnden vilket han också arbetade hårt för i Dream Warriors. Nu, i The Dream Master, är han ju nästan i hamn. Men snarare än att få frid eller bli något slags allsmäktigt drömmonster som inte behöver vara begränsad till Springwood, Elm Street och det famösa huset (som nu helt plötsligt blivit Freddys ”hem”) vill han fortsätta att äta själar. Och för att göra det behöver han Kristen som kan dra in ständigt nya offer i sina drömmar. Alltså verkar det ganska obegripligt att han dödar Kristen med bara Alice kvar i hans drömvärld. För det känns ju väl osannolikt att han skulle ha räknat med att Kristen skulle föra över sin kraft till Alice?

Protagonisten
Det är ganska roligt att filmen gör en slags Psycho och börjar med Kristen för att sedan växla över till Alice (det skadar inte heller att Lisa Wilcox är en bättre skådespelare än Tuesday Knight). Genom att Alice kan härbärgera alla sina döda vänners drömkrafter får vi en rätt bra (hey, jag sade inte trovärdig) utveckling av hennes personlighet. Från den hunsade och närmast patologiskt rädda flickan som inte ens vill se sig i spegeln till en tjej som kan hantera nunchakus och inte är rädd för att bära bizarrostora nitarmband. Alice blir alltså en helt ok Freddy-besegrare även om sätten hon gör det på är totalt ad hoc och slumpartade.

Tja, med alla andra superhjälte-origin-stories som poppar upp, varför inte en om en figur som med lite god vilja också skulle kunna ses som en slags superhjälte?

För som Klaus vet att berätta, det har inte alltid varit självklart att julen innebär leksaksklappar från en storväxt karl som kör släde och bryter sig in i folks hem via skorstenen. I begynnelsen fanns nämligen bara den extremt missnöjde brevbäraren Jesper Johanssen som blivit förpassad till den arktiska utposten Smeerensburg. Pappa Johanssen basar för den Kungliga Postakademin och hoppas att jobbet ska kunna pressa in lite vett i den bortskämde slyngeln. När Jesper har frankerat 6.000 brev får han komma hem igen och inte en minut förr!

Men det är inte bara klimatet som är lite frostnupet på Jespers arbetsplats. Smeerensburg råkar vara en stad som är byggd på gamla, goda traditioner som bitterhet och hämndlystnad. Klanerna Krum och Ellingboe har hatat och slagit ihjäl varandra med samma varma hand sedan stenåldern och har inga direkta planer på att sluta upp med det. Därmed finns det heller inga större behov av att skicka brev fram och tillbaka i den lilla byn, invånarna föredrar att kommunicera med betydligt mer handfasta metoder.

Men på lite kringelikrokiga vägar får Jesper ändå med sig ett brev från en pojke till den ensamme Klaus som bor mitt ute i skogen. Pojken är ledsen och Klaus tror att en leksak från hans dignande hyllor skulle kunna muntra upp pysen. Ryktet om ekvationen brev=leksak sprider sig bland barnskockarna i Smeerensburg och Jesper är inte sen att utnyttja sin nyvunna betydelse. Som vilken langare som helst gör han sitt bästa för att underblåsa barnens brevskrivar-beroende. Men det finns de i byn som inte vill släppa ifrån sig den maktposition som kommer från bitterhet och hämndlystnad.

Jag ska inte påstå att jag är den som kastar mig över varje ny julfilm som prånglas ut på marknaden men blotta utseendet på Klaus (plus en del fina omdömen) gjorde mig ändå lite nyfiken. Filmen är animerad i en stil som påminner mig om allt från The Incredibles och Rise of the Guardians till Corpse Bride. Samt alldeles särskilt Despicable Me, varför det inte kommer som någon större överraskning att Klaus är sprungen från samme upphovsman – spanjoren Sergio Pablos.

Lyckligtvis slipper vi dock tokroligt gulliga minions-horder i Klaus. Däremot är jag beredd att erkänna att julfilmer tjänar på att iscensättas i en mer gammaldags miljö även om Smeerensburg inledningsvis knappast kan kallas för mysig eller hemtrevlig. Snarare präglas byn av en direkt spöklik stämning, full som den är av fallfärdiga hus, illavarslande valskelett och ruttnande fisk. (Det är förstås ingen slump att en verklig valfångarbosättning vid namn Smeerenburg etablerades under 1600-talet på Svalbard.)

I det stora hela tycker jag att Klaus belönar min nyfikenhet – den lite gammalmodiga animeringsstilen är tilltalande och historien klarar sig från det värsta sötslisket. Till filmens styrkor hör också en ambitiös röst-casting innehållandes bland andra Jason Schwartzman, Rashida Jones, J. K. Simmons, Joan Cusack och Norm Macdonald. Den är dessutom ganska underhållande när den allt eftersom checkar av ursprungen till klassiska jultomteattribut som dragrenar, flygande slädar och det faktum att jultomten vet precis hur snälla eller stygga barn har varit.

Samtidigt som här givetvis finns allvarsamma budskap om att betydelsen av utbildning (hur ska man annars kunna skriva tomtebrev?), att strunta i sunkiga traditioner (lek är en fantastisk barriärbrytare) samt hur osjälviska gärningar har en tendens att föröka sig naturligt. Och även om man gör gott för att själv få ut något av det, grundläggs i bästa fall en vana av likartade handlingar. Tills dess att man faktiskt kan göra något snällt utan att förvänta sig något tillbaka.

Klaus är absolut en film som jag kan tänka mig att lägga till skattgömman av julunderhållning som är värd att plocka upp igen.

Mittåt, jag glömde ju helt bort att även kollegan Filmitch sett och gillat Klaus.

Jenna Hunterson skulle kunna ha varit en lycklig kvinna. Fast jobb på ett fik, kollegor som också är hennes bästa vänner och ständigt beröm från både dem och kunderna för hennes fantastiska pajer. Men ingen av servitriserna Jenna, Dawn och Becky vid Joe’s Pie Diner är särskilt lyckliga. Dawn lider av sin singelstatus och Beckys make är invalid och kräver mycket omvårdnad. De är dock rörande eniga om att de aldrig i livet skulle vilja byta med Jenna (sagt i all välmening) som är gift med den våldsamme och kontrollerande Earl. Som lök på laxen är Jenna nu dessutom gravid, ytterligare en spik i kistan som är på väg att begrava hennes hopp om att någonsin kunna fly från den lilla sydstatsorten där hon är född och uppvuxen.

Läs hela inlägget här »

Familjen Pierce har alltid gått ”all in” med julfirandet, ivrigt påhejade av brandmanspappa Doug. Grangirlanger, blinkande julgransbelysning, matchande (men givetvis apfula) jultröjor från faster Peggy, kakor och mjölk till tomtefar samt generellt julemys till förbannelse. Allt noggrant dokumenterat med hjälp av en numera rätt ålderstigen videokamera.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha ägnat sig åt Ebbe Carlsson och Ingemar Bergman har nu journalisten och filmskaparen Jane Magnusson vänt blicken mot Sveriges främsta humorduo: Hasse-å-Tage.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Julfritt

Äkta paret Nora och Luther Krank har bestämt sig för att skippa det här med julen i år. Dottern Blair är ju ändå inte hemma, så varför inte ta helledigt på en kryssning till varmare breddgrader, långt ifrån ett snöigt och kylslaget Illinois?

Läs hela inlägget här »

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg