You are currently browsing the category archive for the ‘Humor’ category.

Bröderna Bloom, Stephen och Bloom (japp, han heter Bloom Bloom), måste tidigt lära sig att ta hand om sig själva och det gör de genom diverse lurendrejerier. Lillebror Bloom längtar redan vid unga år efter något som är ”på riktigt” men lyckas samtidigt vara en så mycket mer tilltalande person när han får låtsas vara någon annan.

Men i sällskap med deras senaste byte, den osannolikt rika Penelope Stamp, upptäcker han till sin förvåning att han inte behöver göra sig till. Kanske hänger det på att Penelope själv är en ganska speciell person som bland annat stängdes in under större delen av sin uppväxt i fädernesslottet innan man insåg att hennes svåra allergier mot ”allt” egentligen bara var en allergi mot allergitestnålar.

Men Stephen, samt brödernas kumpan Bang Bang, driver på och Bloom har inget annat val än att försöka lura av Penelope en del av hennes arv. Men det hindrar ju inte att gänget bjuder henne på en sjuhlesikes smugglarresa (fejkad, givetvis) innan dess, där Penelope tar sig an sin nya pirat-persona med liv och lust. Samtidigt som Bloom blir allt mer betagen i henne. Hur ska det sluta?!

Efter den mycket trevliga Knives Out (plus tre av de bästa Breaking Bad-avsnitten) insåg jag att jag ju faktiskt hade en annan Rian Johnson-film bara stående och väntandes i hyllan. (The Last Jedi hade däremot inte riktigt gett upphov till samma sug, om jag säger så…) Av någon anledning hade jag fått för mig att The Brothers Bloom skulle vara en svårmodig indie-film (jag få skylla på Adrien Brodys nuna på omslaget) men det var den ju absolut inte.

Nej, snarare är bedragarfilmen en ganska tydligt föregångare till Knives Out, både vad gäller historia och filmiska grepp. Här återfinner vi samma halsbrytande humor (såväl dialog- som klippmässig), samma fokus på händelseutvecklingar som med största sannolikhet inte är ”på riktigt” och samma visuella ambition. Jag är beredd att erkänna att utseendet på The Brothers Bloom är tillräckligt medvetet för att gränsa till Wes Anderson-quirky men eftersom jag verkligen gillade själva historien svalde jag även det lite pretto-visuella. Jag skulle faktiskt nästan lika gärna kunna kalla stilen för Bryan Fuller-mysig.

För jag kan inte låta bli att bli en smula betagen i en film där Adrien Brody sitter på ett tak mot bakgrund av ett graffitimotiv som gör att det ser ut som om han har en gigantisk pistol riktad mot tinningen, samtidigt som takdörren slås upp med ett ljud som låter som ett skott. Lite affekterat, javisst, men samtidigt både snyggt och smart i mina ögon.

Filmens smala lycka är dock inte Johnsons manus eller filmiska öga, utan rollbesättningen. Och då tänker jag inte på vare sig Adrien Brody eller Mark Ruffalo som förvisso är helt ok och ibland till och med charmiga i sina roller som Bloom och Stephen. Nej, vinstlotten är helt klart underbara Rachel Weisz i rollen som Penelope där hon får möjlighet att spela ut sin deadpan-humor med precis lagom mängd fummel (trots att Penelope visar sig vara betydligt mer kompetent än man kanske skulle kunna tro inledningsvis).

Knives Out är en mognare film, men The Brothers Bloom är verkligen ingen dålig föregångare. Har du undvikit den av samma felaktiga anledning som jag gjorde, se till att ändra på det i rödaste rappet.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.

Läs hela inlägget här »

Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3

Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?

Läs hela inlägget här »

Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.

Läs hela inlägget här »

Tjugo-plus år efter biobesöket kan jag inte för mitt liv påminna mig varför jag satte mig framför en film där jag aldrig hört talas om regissören Alexander Payne. Var det minnet av Reese Witherspoon från Pleasantville och Dangerous Liasons-remaken Cruel Intentions som spökade? Eller Matthew Broderick mask-hantering i Roland Emmerichs Godzilla som kom året innan?

Läs hela inlägget här »

Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.

Läs hela inlägget här »

Det verkar som om YouTube är nerlusat av mer eller mindre habila thrillers i ljudboksformat. Namnet David Baldacci var egentligen enbart bekant för min del eftersom hans debutbok Absolute Power från 1996 förhållandevis snabbt blev förvandlad till film av ingen mindre än Clintan himself.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg