You are currently browsing the category archive for the ‘Humor’ category.

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

En som dock inte är uppgiven är huvudpersonen Omar. Han börjar jobba för sin driftige farbror Nasser med att tvätta bilar på Nassers bilverkstad. Där träffar han också på den ännu mer driftige Salim och trots att Selim etableras som ett uppenbart rövhål får man ändå en känsla av att hans framgång och välstånd är något som Omar gärna vill kopiera.

Men Omar är ingen enkelspårig Bud Fox, vars enda mål i livet är att tjäna pengar. Han är en andra generationens pakistanier i England på 80-talet och känner trycket från både vita britter som inte vill ha honom i landet och den egna familjen som anklagar honom för att ha förlorat kontakten med sitt ursprung.

Omars ljus i mörkret blir den gamle kompisen Johnny som har ett minst sagt vilt förflutet som han nu försöker bryta med. I likhet med Omar har Johnny därmed hamnat i någon slags exil, särskilt när han återigen börjar umgås med någon som i de gamla skinhead-kompisarnas ögon är en ”paki”.

Oj, detta blev verkligen en helt annan filmupplevelse än jag hade förväntat mig. Jag såg My Beautiful Laundrette när den var kanske tio år gammal, vilket alltså är för typ tjugo år sedan. Jag mindes filmen som en underhållande dramakomedi vars eventuella historia överskuggades av relationen  mellan Omar och Johnny (detta var ju ändå ett 90-tal där Philadelphia blev en jätteskräll bland annat på grund av att den handlar om ett homosexuellt par).

Och visst är filmen en slags dramakomedi men inte alls på det renodlade sätt som den framstått i mitt huvud. Den är betydligt mer full med en slags surrealistisk realism som hade kunnat vara halsbrytande komisk men som mest blir lite märklig. Den får mig att undra vad Frears egentligen var ute efter när han sökte finna filmens ton. Har han verkligen lyckats nagla fast det han ville i filmen eller är stämningen ett resultat av en ambition som inte nådde hela vägen fram?

Den regelrätta humorn ligger för min del i de små, små scener som försiggår vid sidan av själva huvudhistorien. Handen som häller upp ett glas vodka för att sedan dröja ett par sekunder innan den resignerar och för hela Smirnoff-flaskan till munnen för en rejäl klunk. Mannen som hela tiden använder tvättomatens telefon för att ringa oändliga samtal till flickvännen Angela. Den till synes helt slumpartade lilla operaarian på tvättomaten mitt i natten (inrättningen tycks ha öppet dygnet runt).

Problemet jag får vid den här titten är att stämningen inte är tillräckligt surrealistisk för att jag utan frågor ska acceptera allt som händer och görs medan den samtidigt gör att händelseutveckling och relationer inte blir riktigt trovärdiga. Skådespelet är i många lägen både styltigt och överdrivet och det är även i det fallet svårt att veta om det är meningen att det ska vara så eller bara en ambitionsnivå som trillat på näsan.

En slags sagokänsla förstärks också av Roshan Seth (Chattar Lal från Temple of Doom) som spelar Omars alkoholiserade pappa. Hussein är en före detta politisk journalist som verkat tappa både ideologi och idealism och påminner mest av allt om en figur ur en Terry Gilliam-film. Rent värdegrundsmässigt utgör han en skarp kontrast till sin entreprenöriske bror Nasser och det inte är någon större tveksamhet vem Omar vill efterlikna. Han må älska sin pappa som tjatar om att sonen ska börja plugga på college men det är Nassers företagsamhet som driver honom.

En omtitt som blev intressant i så motto att jag fick se en nästan helt ny film men en som tyvärr inte blev lika bra som jag mindes den. Skådespelarmässigt är den stora behållningen utan tvekan en 28-årig vätesuperoxidblekt Daniel Day-Lewis i rollen som Johnny.

Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?

Nå, då får vi hitta på något annat. Varför inte ta till ett lika klassiskt som prövat grepp – en prequel? Här får vi alltså följa den obändigt entusiastiske men nu rätt unge Mike Wazowski när han kommer som freshman till det anrika Monsters University. Allt Mike velat i hela sitt liv är att bli en ”scarer” men för att bli det måste man plugga hårt.

Om man inte kommer från en familj smockfull av scarers förstås, som James P. Sullivan. Han satsar i sin tur hårt på att kunna glida genom college på en räkmacka och sina släktingars surt förvärvade meriter. Hur det nu faller sig lyckas både Mike och Sully (trots, eller kanske tack vare, att de hatar varandra) bli utkastade från skrämselstudierna.

Det enda sättet att visa vad de går för är nu att ställa upp i universitetets årliga Scare Games men enda sättet att göra det är att tillhöra en fraternity. Och vilken fraternity är den mest loser-aktiga på campus? Vilken fraternity är det både Mike och Sully måste vända sig till för att ha en chans att bevisa för den stenhårda dekanus Hardscrabble att de kan vara top scarers? Oh, the agony of ignorance!!

Nä, här finns det inte många överraskningar som kan kravla sig undan allt eftersom Monsters University lyfter på den ena välkända och blankpolerade stenen efter den andra. Här har man plockat upp fler klassiska collegefilmstroper (samt lånat en hel del känsla från Hogwarts och den välkända Triwizard Cup) än vad det finns ben på Hardscrabbles tvestjärtslika kropp. Jag väljer att se det som symptomatiskt att Peter Docter (the word genius is thrown around a lot these days, but…) inte tycks ha varit närheten av denna uppföljare.

Missförstå mig rätt, Monsters University är en hyfsat underhållande collegefilm i monstermiljö men det jag fastnar för här är förstås som alltid den fantastiska tekniken. I Monsters, Inc. var det framförallt Sully som fick stå för pälsorgien men dryga tio år senare har vi inte bara flera håriga monster, de är också var och en håriga på sitt individuella vis.

Eftersom jag också har Monsters, Inc. i färskt minne börjar jag återigen bli lite less på frånvaron av kvinnliga rollfigurer i Pixars filmer. I den tidigare filmen är historien så pass bra och triangeln Boo-Mike-Sully så pass härlig att det går att ha överseende med genusperspektivet men här börjar det skava lite igen.

Förvisso har man försökt åtgärda de värsta grodorna genom att faktiskt ha en utpekad kvinnlig top scarer hos företaget Monsters, Inc. samt att ett par sororities får tävla i Scare Games. Men alla huvudsakliga händelseutvecklingar och roller är tilldelade de manliga monstren. Visst, det kan förstås bli svårt att bli påhittig när man bundit ris åt egen rygg genom att så hårt förhålla sig till fraternity- och sorority-uppdelningen såsom det ser ut på mänskliga colleges. Men vad fan, vi snackar ett monsteruniversum här! Det borde gå att vara lite mer påhittig än att bara översätta trötta klichéer rakt av med lite extra päls, fjäll eller slem…

Och om vi nu ska uppmärksamma brister i realism i en animerad barnfilm om monster – är det inte lite konstigt att det tycks finnas minst två högre utbildningssäten som nästan enbart ägnar sig åt att utbilda folk till att jobba på ett privatägt företag?

Underhållande för stunden men inte alls av samma varaktiga kvalitet som originalet.

Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.

Ett av de första utkasten till den nya filmen handlade om en vuxen som måste kämpa mot sina innersta rädslor i form av ett antal olika monster. Den är inte svårt att föreställa sig hur den idéen så småningom blev Inside Out.

Alltnog, istället började han fila på en historia från monstrens perspektiv. I USA finns det som bekant monster i varenda barn-garderob men bor de verkligen där hela tiden?

Självklart inte! Monster behöver förtjäna sitt levebröd precis som alla andra och bakom alla dessa garderobsdörrar gömmer sig ett helt monsteruniversum. De som törs ge sig in barnens sovrum är modiga killar (såvitt vi får veta finns det inga modiga kvinnor) eftersom barn är dödligt giftiga för monster. Men för att kunna få energi till staden Monstropolis finns inget annat val eftersom det som får hjulen att snurra är buteljerade barnskrik. Och vem är bättre på att framkalla sådana än garderobsmonster?

Monstren Mike och Sully utgör ett oslagbart toppteam ombord på företaget Monsters, Inc., om det inte vore för att Mike är så förbenat dålig på att sköta den dokumentationsbyråkrati som faktiskt är hans jobb att ta hand om. Så medan han tar med kärestan Celia ut på födelsedagsmiddag lovar Sully att täcka upp för sin kompis.

Men när han äntligen hittar de förlorade pappren upptäcker han också en ensam garderobsdörr. Ut från denna dörr kastar sig den obönhörligt äppelkäcka lilla flickan Boo som tycks övertygad om att Sully är en stor turkos och lilaprickig katt. I ansträngningarna att förpassa Boo tillbaka till sitt eget sovrum kommer Mike och Sully också en djävulsk komplott på spåren.

Orättvist nog har vi nästan börjat ta det för givet att varje ny animerad film ska ha tagit tekniska sjumilakliv jämfört med sina föregångare och därmed blivit lite blasé. Riktigt så bortskämda var vi inte i början av 00-talet men Sullys vajande päls är fortfarande imponerande bra. Men det som verkligen skiljer agnarna från vetet är som alltid en bra historia och det är främst tack vare den och inte det rent tekniska utförandet som gör att Monsters, Inc. fortfarande är en mycket underhållande film.

Relationsutvecklingen mellan Boo och de två monstren samt den klassiska Odd Couple/Buddy-känslan mellan Sully och Mike är både varm och rolig. Den här tittningen tyckte jag dock att det mest spännande var att upptäcka hur pass många drag av stumfilm som Monsters, Inc. arbetar med. Särskilt Sullys mimik när han tror att Boo malts till sopkomprimerat mos är helt obetalbar.

Men Monsters, Inc. är långt ifrån en stum film och tur är kanske det, för jag tror att det skulle ha varit svårt att känna så pass mycket för två animerade monster utan Billy Crystal och John Goodmans röster.

Pixarfilmer brukar ju inte sällan innehålla ett par referenser till andra produktioner. Den här gången var det också första gången som jag upptäckte att det i Boos sovrum finns en cowboydocka (ohhh, är hon flickan som överger Jessie i Toy Story 2? Mind. Blown.). Och även om Finding Nemo hade premiär två år senare måste det lilla clownfiskmjukisdjuret ha utgjort en teaser för de som visste vad som låg i den berömda pipen?

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då.

Gänget begår den ultimata slasher-synden och delar på sig. Gamora och Drax följer med Quill till Egos hemplanet medan Rocket och Groot d.y. (den knoppande kvisten som vi lärde känna i bonusscenerna till originalet) stannar kvar för att försöka laga det skadade skeppet. Men de ska snart befinna sig knähögt i ren skit allihopa, var och en på sitt håll.

Tyvärr blev det inte riktigt så mycket smooth sailing som jag kanske hade hoppats på. Generellt får jag intrycket att James Gunn av någon anledning redan lessnat på sitt eget koncept. Guardians Vol. 2 har plockat med sig alla originalets former men inte brytt sig om att fylla dem med särskilt mycket av vare sig innehåll eller känsla.

Gnabbandet finns förstås på plats men känns i den här upplagan mer påklistrat än lättsamt, det flyter inte på långa vägar lika fint och naturligt. Drax, som i första filmen fick uppvisa både tragik och komik, har drullat rakt ned i Peter Jacksons dvärgfälla och förvandlats till en pajas. Istället för att ta allt bokstavligt har filmen helt plötsligt istället gett honom oförmågan att ljuga vilket tas som intäkt för att göra honom mer eller mindre elak (Lex ”I’m just sayin’ it like it is…”).

Familjetemat är förstås ännu tydligare eftersom vi inte bara måste hänga på Peters konfliktfyllda förhållande till sina fäder utan också hoppas på att Gamora ska kunna bli en riktig syster till den betydligt kärvare Nebula. Systerskapet kunde jag hänga med på någotsånär. Triangeln Ego-Peter-Yondu blev däremot trubbig, särskilt när den gav Peter en chans att hänge sig åt en hett efterlängtad omgång av bollkastning (den i USA främsta symbolen för ett gott far-sonförhållande). När filmen dessutom smetar på ytterligare ett tjockt lager av ”vänner blir en bättre familj än familjen” blir slutresultatet aningens svårsmält.

Alla actionscener i originalet höll förvisso inte toppklass och kunde ibland kännas segdragna men uppföljaren blir tyvärr direkt tråkig i det här avseendet. Guardians vol. 2 ägnar oproportionerligt mycket tid åt att egentligen inte göra stort med än att avsluta sin historia och låter den dessutom explodera i alldeles för mycket oförblommerad känslosamhet.

På det hela taget kändes Guardians Vol. 2 som en ganska ansträngd film och det var nog i det avseendet som den främst skiljde sig från det mer naturligt flödande originalet. Kan problemet månne ligga i att Gunn faktiskt till viss del tog över manuset för ettan från en viss Nicole Perlman som ägnat åtskilliga år av filande på det, medan han tycks ha skrivit tvåans manus helt själv och på betydligt kortare tid? Eller har han slagit knut på sig själv av press att nå upp till det som av någon anledning flöt så mycket enklare i ettan?

Men vänta, it’s not all bad! Visst fanns det saker att gilla den här gången också, även om de förekom mer fläckvis än i ettan. Fördelen med systerskapsperspektivet är att vi får mer av Nebula, vars hårdkokta attityd känns avsevärt mer bad ass än Gamoras. Det känslomässiga släktskapet mellan Yondu och Rocket gav också förvånansvärt mycket. Ska vi istället ägna lite uppmärksamhet åt filmens yta tyckte jag Egos rymdskepp var en rätt härlig 60-talshommage med högst ofunktionella runda äggformer och ett softat ljus. Och så kan jag förstås inte skriva om en Guardians-film utan att nämna den underbart animerade Rocket vars konstruktörer återigen briljerar i både texturer och rörelsemönster.

Tråkigt nog bränner Guardians Vol. 2 av sitt allra bästa krut under förtexterna när gänget slåss med ett tentakelmonster till tonerna av ELO:s Mr. Blue. Se till att njuta av den scenen, för bättre än så blir aldrig filmen!

Jag vet åtminstone en filmspanare som tyckte betydligt bättre om filmen än jag. Who could it be?!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Mackans film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett det?

Guardians of the galaxyFör lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

Denna första Guardians… berättar historien om hur Peter Quill (som gärna vill gå under den coola tjuvpseudonymen Star-Lord, problemet är bara att ingen minns vare sig honom eller hans namn) startar upp ett mer eller mindre påtvingat samarbete med kick-ass-bruttan Gamora, den genetiskt förädlade tvättbjörnen Rocket Racoon, det levande trädet Groot och muskelberget Drax vars konversation är något begränsad eftersom han inte har någon uppfattning om symbolers värde.

Ska vi vara helt ärliga är samarbetet dem emellan väldigt påtvingat eftersom de kastats i fängelse efter att ha jagat efter ett märkligt litet klot som Quill ”hittade” på planeten Morag. De har också det gemensamt att de antingen försöker undfly eller få tag på en viss Ronan som också är ute efter det där klotet.

Så härligt att upptäcka att det här var en film som hade mycket mer att bjuda på än bara en yta som gjorde sig bra på IMAX-duken! Inledningsvis känner jag igen min nervositet från första titten – ska det verkligen gå att hålla ordning på alla inblandade? Filmen startar nämligen i ett rasande tempo på planeten Xandar men när vi väl är framme vid den där fängelsevistelsen har pusselbitarna börjat falla på plats.

Och vi har en hel del pusselbitar som passar mer eller mindre sömlöst ihop. Världsbygget känns oerhört genomtänkt och miljöerna är av den sorten att det finns utrymme för att en massa saker kan hända i bakgrunden som egentligen inte har med själva historien att göra men som skapar en lyxigt påkostad känsla.

När jag såg filmen första gången hade jag ännu inte stiftat bekantskap med serien Parks and Recreation vilken nog var en lyckträff eftersom jag då inte hade några förutfattade meningar om Chris Pratt som spelar Peter Quill. Jag hade därmed heller inga problem att acceptera honom som en kille som gärna vill vara lite coolare och farligare än han egentligen är, men absolut ingen idiot. Zoe Saldana visade redan i de nya Star Trekfilmerna att hon har en slags utomjordisk skönhet som knappast behöver vara grön för att tala sitt tydliga språk. Hon är tuff men kanske inte den rollfiguren som jag fäster mig mest vid.

För det är förstås föga förvånande Rocket Racoon. Både för att han är stencool och för att han är ett litet CGI-underverk, från den borstiga svansen till de gulvita huggtänderna. Scenen där Dave Bautistas Drax klappar honom på huvudet och de där öronen viker sig precis som pälsiga ståöron ska vika sig gör mig lika tårögd som vargarnas rörelsemönster i The Jungle Book.

Filmens känslomässiga fokus ligger föga förvånande på det klassiskt amerikanska temat ”vänner som pseudofamilj”. Alla i det lilla gänget börjar som antagonister och är ganska ensamma för att i slutänden hitta trygghet hos varandra. Men tack vare filmens generellt sorglösa atmosfär och välskrivna gnabbande mellan de olika rollfigurerna blir det inte allt för påträngande.

Guardians… tillhör definitivt den mer lättsamma kategorin av Marvel-filmer men när det är så pass här välgjort är det bara att tacka och ta emot och njuta i fulla drag.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

alt titel: Flykten från hönsgården

Hörni, The Great Escape är ju en jävligt bra och lite annorlunda krigsrulle. Vad sägs om att flytta historien till en hönsgård på engelska landsbygden istället? Och göra alltihop som en leranimation? Nähä, inte det. Då packar vi väl ihop här och gör ytterligare en Disney-prinsess-film istället…

Nej, ibland är det ju tur att det finns folk som går sina egna vägar och vågar hitta på nya saker. Samarbetet mellan Peter Lord och Nick Park hade redan gjort världen bekant med ett antal letargiska djuparksinvånare (”Creature comforts”) och, förstås, radarparet Wallace and Gromit.

I Chicken Run får vi möta hönan Ginger som oförtrutet försöker fly från paret Tweedys hönsgård. Själva arbetet med att lägga ägg dagarna i ända är väl rätt ok men för den höna som inte klarar av att prestera väntar inget annat än huggkubben och Tweedys middagsbord. Och liksom så många andra har Ginger insett att frihet inte är lika med att bli serverad mat och hållas skyddad bakom stängsel.

Men över det där stängslet kommer en natt tuppen Rocky farande. Ginger inser att han kan bli deras biljett ut ur fångenskapen om han bara skulle kunna hjälpa hela gänget att lära sig flyga. Men Rocky är kanske inte riktigt vad Ginger hoppas och tror att han är. Och samtidigt har Mrs. Tweedy kommit på en plan som innebär en radikalt kortare livslängd för hönsgårdens invånare.

Oh, det finns så mycket att gilla med Chicken Run! Till att börja med giftermålet mellan krigs/POW-berättelsen och hönsgårdsmiljön som är vansinnigt underhållande. Manusförfattaren Karey Kirkpatrick har med en enastående fingertoppskänsla klarat av att behålla de precis rätta nyckelscenerna. På det en klassisk klara-sig-ur-maskin-hinderbanan-scen.

Dessutom en hel del ”vanlig” komedi också förstås. Språklig, men inte minst fysisk i hönsens alla försök att både fly och flyga. Jag vet inte varför, men tuppen Fowlers utrop ”The turnip’s bought it” när de med föga framgång testar sin katapultidé får mig alltid att fnissa hysteriskt.

En stor del i den fysiska humorn har förstås de kluriga leranimationerna. Alla som sett något av Wallace och Gromit vet att Nick Park är veritabel lermagiker. Jag gillar generellt leranimationer (who doesn’t?!) och tycker att de i det här fallet både understryker och förhöjer filmens komiska poänger.

Dessutom är det väldigt lätt att tycka om huvudpersonen Ginger som lånat sin röst från Julia Sawalha. Här har vi en höna som är smart, tuff, ärlig och omtänksam.. Hennes enda brist är egentligen att hon driver alla andra lika hårt som sig själv, vilket ibland kan få omgivningen att tappa sugen. Då är det ju tur att hon flankeras av Rocky som fattat det där med #treatyourself.

Trots filmens alla förtjänster vad gäller historia, roller, humor och röstcasting är det en omöjlighet skriva om Chicken Run och inte ta upp musiken av John Powell och Harry Gregson-Williams. Jag har redan utgjutit mig om dess förträfflighet, så varför inte köra lite återbruk? ”’Opening Escape’ sätter stämningen perfekt – djärvt och storstilat med en kraftfull blåssektion. Scoret är liksom filmen en riktigt bra pastich på klassiska krigsfilmer, som The Great Escape. Spänningen som skapas i ’Lift Off’ är påtaglig och andan i ’Building the Crate’ får mig nästan alltid på gott humör, för vem kan egentligen motstå en kazoo-orkester?”

Jag utnämnde en gång Chicken Run till den fjärde bästa filmen från millennieåret 2000 och jag tycker absolut att den utnämningen håller även vid denna senaste omtitt.

Efter den senaste titten på höjdar-(heh…)filmen Airplane! började jag läsa på lite om bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. Jag upptäckte då att de innan flygfilmen haft ett projekt tillsammans med John Landis, vilket vuxit ur deras college-teatergrupp Kentucky Fried Theatre. Häpp, Kentucky Fried Movie!

Inte helt oväntat är det rätt lätt att se Kentucky Fried Movie som en slags prototyp för såväl Airplane! som Top Secret! och The Naked Gun. Det är en löst sammansatt sketch- eller episodfilm men någonstans i mitten kommer ett ganska långt segment, A Fistful of Yen, som är en parodi på kung fu- och spionfilmer på samma sätt som Airplane! eller Top Secret!

Runtomkring historien om karateexperten Loo som måste bekämpa den onde Dr. Klahn (och som i en totalt surrealistisk vändning plötsligt vaknar upp i Kansas för ett Wizard of Oz-slut) brötas det på med fejktrailers (Catholic High School Girls in Trouble), nyhetssändningar (A.M. Today), reklaminslag (Hare Krishnas ölreklam) och utbildningsfilmer om vad zinkoxid kan användas till (allt från kylskåpshyllor till benproteser).

Så det man väl kan säga att trion lärde sig inför Airplane! var att försöka bli lite mer stringent i att inordna sin humor i någon slags sammanhållen historia för som vanligt i den här typen av episodfilmer bjuds man på både rått och ruttet. Mycket är kanske inte superroligt, det mesta är knappt över studentspex-nivån men ibland glimtar det till. Antingen med något så enkelt som en otroligt låg ordvits (omnämnandet av ett ”tape” i rättegångssammanhang leder givetvis till att advokaten börjar dra ut en remsa silvertejp) eller också ett rätt roligt koncept (Feel-A-Round-bion). Ett running gag är alla medverkande som plötsligt och utan anledning blir beskjutna med en pilbåge.

För den vetgirige finns det också ett par cameos som är värda att notera. Bill Bixby gör reklam för ett huvudvärkspreparat och Donald Sutherland är en klantig servitör som tårtar sig själv i ansiktet.

Särskilt de mångahanda sexinslagen är väl kanske inte det roligaste jag sett på film. Särskilt fejktrailern för Catholic High School Girls in Trouble och scenen där nyhetsuppläsaren kan bryta fjärde väggen och se på paret som har sex framför TV:n motiveras mest av att man, om än väldigt lite A, får se en hel del T. Samtidigt är paret som utför instruktionerna i The Wonderful World of Sex rätt underhållande, särskilt som mannens för tidig ejakulation kan åtgärdas genom den medföljande Big Jim Slade.

Min favorit blev dock filmvisningen som ges i Feel-A-Round. Vilket innebär att varje biobesökare har en person bakom sig som fysiskt utför det som händer på duken. En riskabel aktivitet när filmens kärleksgnabb utvecklas till knivhot.

Kanske ingen film jag kommer att se om i brådrasket men om inte annat har jag härmed tillfredsställt kompletteringsdjävulen när det gäller ZAZ.

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fast & Furious 8, Fast 8, F8

Om nu någon skulle ha tvivlat på F&F-franchisens utveckling till en bilburen Mission: Impossible försäkras Dwayne Johnsons agent Luke Hobbs av Kurt Russells Mr. Nobody: ”This thing goes south, you go to jail”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg