You are currently browsing the category archive for the ‘Humor’ category.

‘Tis the season! Dags för bloggens traditionsenliga 1:a adventsfilm och det är så juligt det blir här. Håll till godo och börja ladda julemys

***

Det är inte lätt att vara ett helgon. Sankte Nicholas Claus, aka Jultomten, skulle gärna vilja ha en bättre relation med sin bror men vad hjälper det när Fred bestämt sig för att hata julen och allt som är förknippat med den? Fred hatar jul och jultomtar så till den milda grad att han finner ett rent nöje i att jobba som indrivningsman och kunna ta tillbaka julklappar som folk inte kunnat betala.

Men Fred är också i största allmänhet en loser som hoppar på den ena get-rich-quick-affären efter den andra. När han ringer upp Nick för att be om 50 000 dollar (hey, om inte Jultomten kan leverera en sådan julklapp, vem kan det då?!) tar Nick chansen till lite bro-bonding. Om Fred kommer och jobbar för honom några dagar inför julafton kanske den där julklappen kan fixa sig?

Men en tjurig brorsa på Nordpolen utgör inte en lyckad kombination med den strikte tillsynsmannen Clyde Northcut. Northcut är i sin tur på plats för att granska tomteoperationens effektivitet och han tycks inte vara särskilt intresserad av att ha överseende med Nicks problem. Tvärtom verkar han njuta av det faktum att han har en chans att stänga ned hela härligheten (och därmed få julen att upphöra helt? Lite oklart…).

Jag tillhör knappast vare sig Vince Vaughn eller Paul Giamattis starkaste fanbase men kan tycka att det här ändå blev en rätt trivsam julrulle med dem i rollerna som Fred och Nick. Fred Claus vinner på att Vince Vaughn inte är ett totalt rövhål utan faktiskt kan vara både trevlig och omtänksam, personlighetsdrag som han konstigt nog främst verkar undanhålla sin egen familj och flickvän. Wanda spelas av Rachel Weisz, ett faktum som transporterar den här filmen ännu längre in i sagornas värld eftersom hon är alldeles för snygg och alldeles för tålmodig för både Vince Vaughn och hans personlighet. Skurkrollen hålls istället föredömligt under armarna av en glasögonbeprydd Kevin Spacey som effektiviseringsexperten Clyde.

Som i så många andra julfilmer ligger fokus på dels familjen, dels betydelsen av Julandan. Själv gillade jag vinkeln att inga barn borde märkas upp som antingen ”naughty” eller ”nice”. Barn som är ”stygga” är det av en anledning och kan därför ha ett större behov av en present än de snälla. Klapparna blir i den här historien inte främst en anledning för barnen att tro på tomten, utan ett bevis för att de har någon som tror på dem vilket i sin tur i bästa fall kan ge dem lite självkänsla.

Att historien kring det här med klappar innehåller logiska luckor i storleksordningen granen utanför Rockefeller Center får man allt som oftast ta (om tomten delar ut klappar, hur kommer det sig att Fred kan driva in dem?) i den här typen av film. Det är sällan det går smärtfritt att sammanfoga hur prylar ska leda till en uppskattning av mer abstrakta värden som vänskap och vänlighet. Samtidigt gör Fred Claus försök att ställa strikt effektivitet mot…något annat som trots sin oklarhet funkar bättre än det gamla vanliga ”kommersialism vs andliga värden”.

Då tycker jag att det blir ett större problem att slutet blir lite väl flottigt i kanterna när alla nissarna med drömmande ögon ser på hur barn världen över öppnar sina julklappar. Manuset har dessutom klämt in en nisse-kärlekshistoria som känns både överflödig och ointressant. I värsta fall skapar den till och med en viss irritation eftersom Fred Claus i och med det serverar publiken ytterligare ett helt osannolikt kärlekspar i form av John Michael Higgins och Elizabeth Banks.

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

Men som sagt, upplägget är inte särskilt svårt att greppa. Även om man tidigare inte haft någon som helst uppfattning om Norfolk, står det snart klart att North Norfolk Digital är en liten radiofisk i en endast marginellt större landsortsdamm. Alan Partridge är dock helt nöjd att befinna sig där som radio-DJ och programledare för Mid Morning Matters with Alan Partridge. Här tar han emot samtal och sms om ämnen som är livsviktiga för hela landsändan (”Which is the worst monger? Fish, iron, rumour, or war?”).

Men det är nya tider. North Norfolk Digital har köpts upp av ett företag, döpts om till Shape och ska numera ha siktet inställt på en yngre, hippare publik. När det står klart för Alan att hotet om uppsägning står och väger mellan honom och kollegan Pat tvekar han inte en sekund innan han kastar Pat till styrelsevargarna. Trots att det var Pat han från början kraschade styrelsemötet för att försvara. Becuase that’s how Alan Partridge roll.

Nej, i den bemärkelsen är Alan Partridge ingen obekant komisk figur. Obegripligt egoistisk och nästintill lika obegripligt dum. Så vad gör han när Pat tar radiostationen som gisslan och kräver att få tala med Alan, Pats ende vän (eftersom Alan givetvis inte berättat vad som hände vid det där styrelsemötet)?

Alpha Papa var hyfsat underhållande även för en obekant tittare som jag, men jag tror som sagt att den nog skulle kunna lyfta med lite mer förkännedom. Eller också handlar det om att jag av någon anledning alltid tycks ha lite svårt för Steve Coogan, även om jag för mitt liv inte kan komma på varför. Brittisk obekvämhets-skämskudde-humor är i och för sig inte heller någon stor favorit, även om Alpha Papa tacknämligt nog var ganska långt från exempel som The Office eller Fawlty Towers.

Men å andra sidan: gillar du något av det ovanstående (Alan Partridge, Steve Coogan och/eller skämshumor) kan nog Alpha Papa kittla dödsskönt i kistan. Och jag måste också erkänna att det är den typen av film där det nästan är roligare att läsa alla kvicka oneliners i efterhand än att höra dem i filmsammanhanget (”She’s a drunk and a racist! I’ll tolerate one, but not both”). Men så har också Armando Iannucci varit med och skrivit manus.

Stort tack till Sven för incitamentet till tittning genom frågan hur Alan står sig gentemot Ron Burgundy.

Adoptivföräldrarna Eleanor och Frederick Little kunde inte ha varit mer lämpligt namngivna för den föräldralöse Stuart, med tanke på att han är knappt en tvärhand hög. I allt övrigt är de också utomordentligt lämpliga adoptivföräldrar eftersom de redan har en bror till Stuart, ett överjordiskt charmigt hus samt gott om kärleksfull omtanke att slösa på sin nye familjemedlem. Möjligen finns en hake i ekvationen. Eleanor och Frederick, samt deras biologiske son George, är människor medan Stuart är en mus, komplett med vit päls och svans.

Vet ni vem som mer har vit päls och svans? Katten Snowbell, som definitivt inte uppskattar den nye familjemedlemmen. Han må vara en bortskämd innekatt men bryr sig ändå om vad de coola gatukatterna säger om honom. Och att bli hånad för att en av hans hussar är en mus är inget Snowbell tänker tåla i första taget.

En annan som inte omfamnar Stuart lika omedelbart som Eleanor och Frederick är lille George. Han hade tänkt sig en lagomt stor lillebror som han skulle kunna lära bra grejor. Typ hur man kör med elektriska tåg och kastar baseball. Inte en bror som är lika stor som en baseball. Introduktionen i familjen Little blir alltså en skumpigare färd än vad vare sig Stuart eller hans nya föräldrar hade tänkt sig.

Stuart Little är en helt igenom kramgo och harmlös familjefilm, med ett versalt ”F” i meterstorlek. Trots det lyckas den ändå vara ganska underhållande. Regissören Rob Minkoff hade förvisso redan visat vad han kunde med The Lion King (som kommit fem år tidigare) men historien om Stuart är faktiskt en större utmaning, tack vare all sin inneboende älskvärdhet.

Två som kan hantera den aspekten av berättelsen är Geena Davis som Eleanor och Hugh Laurie som Frederick. Bägge skådisarna lyckas förmedla en femtiotalistisk helylletrygghet som hamnar precis på rätt sida gränsen av ”smörigt”. En som däremot inte lyckas riktigt lika bra med den saken är Jonathan Lipnicki. Lipnicki slog ju igenom med dunder och brak i Jerry Maguire som Renée Zellwegers outhärdligt gullige son. Vilken här, tre år senare, fortfarande ser ut att vara genetiskt framavlad i någon Hollywoodfabrik för outhärdligt gulliga barnskådisar (komplett med brillor och en lagom läspning) snarare än att vara ett riktigt barn.

I rollistan finns anledning att uppmärksamma Jeffrey Jones. Ni vet, kejsar Joseph II, som 2003 åkte dit i en pedofilirättegång och därefter jobbat högst sporadiskt. När det gäller filmteamet som helhet går det heller inte att springa förbi den lilla godbiten att manuset är ett resultatet av ett samarbete mellan en Greg Brooker och…wait for it…M. Night Shyamalan! (Som samma år också skrev manus till lika osannolika She’s All That OCH släppte sin egen The Sixth Sense…)

Men om vi nu ska försöka återkomma till filmen för dagen? Förutom Geena Davis och Hugh Laurie vinner Stuart Little stort på att Stuart ”röstas” av Michael J. Fox som oftast lyckas ingjuta en genuin trivsamhet i sina roller. När man dessutom petat in Nathan Lane som Snowbell är det lätt att förstå att det inte går att klaga på särskilt mycket inom den avdelningen.

Något som däremot inte hållit riktigt lika bra i tjugo år är effekterna. Det märks att man 1999 inte var riktigt lika flink i förmågan att få Stuart att smälta in i sin omgivning som vi blivit bortskämda med sedan dess. Enbart figuren Stuart håller måttet, även med genomdränkt päls, men när han ska samverka med sin omgivning är resultatet mer ojämnt.

Men det är ju heller inget som man kan förvänta sig, klart som fasiken att tekniken utvecklas. Så på det hela taget är Stuart Little en härlig (familje)film som jag av någon anledning faktiskt sett om fler gånger och därmed minns bättre än Minkoffs The Lion King. Klart värd en titt om du av någon anledning missat denna förtjusande lilla film.

Det tidiga 70-talet är en härlig tid för Ron Burgundy och hans kollegor på San Diegos lokala TV-station KVWN channel 4. Tittarsiffrorna ligger stabilt tack vare Rons förmåga att läsa upp de mest idiotiska av nyheter (från vattenskidåkande ekorrar till kattmodevisningar), varje kväll är det fest i något läckert hus och ingen kvinna kan motstå det burgundiska kändisnyhetsankaret. Tillsammans med sportkommentatorn Champ, reportern Brian och väderpresentatören Brick har Ron gjort om arbetsplatsen till en klämmig liten pojkklubb.

En pojkklubb som dock raseras när TV-stationen tar in journalisten Veronica Corningstone. Dels eftersom hon är lika sugen som Ron på ett mer prestigefyllt nyhetsankarjobb, vilket innebär att man ständigt måste visa framfötterna. Dels eftersom Ron blir hals över huvud förälskad i Veronica och därmed är beredd att raskt kasta bros-before-hos-kodexen överbord, till kompisarnas stora förtvivlan.

Allt är verkligen inte Will Ferrell-guld som glimmar, det är jag den första att hålla med om. Hans komiska stil går allt som oftast ut på att bete sig som en femåring i en vuxen mans kropp. Ibland blir det roligt (som i Elf) medan det i andra fall bara är irriterande och fånigt (som i Step Brothers). Exakt vad som skiljer filmerna åt i dessa fall har jag inte orkat sätta mig in i, men i fallet Anchorman tror jag det handlar om att Ferrell ändå lyckas skapa någon slags mänsklighet i sin femåring. Ron Burgundy är överdriven, högljudd, bufflig och verkar inte ha något som helst internt filter mellan hjärnan och käften men ändå blir han en rollfigur som man faktiskt bryr sig om.

Möjligen beror det på att han blir uppenbart, handlöst och genuint förälskad i Christina Applegates Veronica. Sedan sker det förvisso med samma naiva omedelbarhet som när han ska försöka vara solidarisk och beklaga sig över henne tillsammans med kompisarna (”She… Sh… It’s terrible! She has beautiful eyes! And her hair smells like cinnamon!”), men det är ändå en känsla som filmen inte pekar finger åt.

Jag skulle gärna vilja lägga en hel del av äran inför fötterna på Adam McKay som regisserat och skrivit manus. Men eftersom han gjorde detsamma med Step Brothers håller inte den teorin till 100%. Jag tycker mig dock se samma förmåga, som McKay senare visat upp i Vice (nej, jag har fortfarande inte kommit mig för att se The Big Short), att balansera det humoristiska (gärna i absurd form) med det allvarliga på ett sätt som förstärker, snarare än förstör, de olika elementen. Achorman blir bättre som komedi för att den på något plan ändå tar både sig själv och sina rollfigurer på allvar.

Det manuset också hanterar smart är detta med 70-talssexismen. Det känns som om det skulle ha varit väldigt enkelt att enbart fylla Anchorman med primitiva fniss-T&A-skämt men jag tycker att filmen lyckas ta några (i och för sig enkla, men ändå) poänger för team jämställdhet. Utöver det är den lilla bihandlingen med de rivaliserande TV-stationsgängen närmast obegripligt rolig.

Vilket sannolikt kommer sig av att McKay lyckats fylla rollistan med en kader av välkända fejs som dessutom alla är mer eller mindre begåvade komiker. Utöver Ferrell själv tas priset förstås av Steve Carrell i rollen som vädermannen Brick Tamland eftersom han lyckas leverera sina nonsensrepliker med exakt rätt blandning av allvar och förvirring (”I don’t know what we’re yelling about!”).

Storymässigt är Anchorman förvisso inte av absolut toppklass, filmen sackar en smula i mitten och slutet är mer fånigt än roligt. Men McKay, Ferrell och övriga inblandade bjuder trots det på en förbannat rolig komedi som dessutom fortsätter att vara rolig 16 år senare.

alt. titel: Bonne fête encore, Happy Birthdead, Happy Deathday

Don’t ask for whom the bell tolls/the bell tolls for thee

Nej, detta är inget seriöst filosofiskt drama om mänsklighetens sammankoppling, inspirerat av John Donnes poesi. Inte heller är det en adaption av Hemingways berömda roman om spanska inbördeskriget från 1940.

Samtidigt tror jag inte att det är en slump att Teresa Gelbman (kallad Tree) varje dag vaknar upp till campusklockans ödesmättade klang. I just det här fallet handlar det dock inte om att Tree är en ordentlig tös som pluggar i biblioteket om kvällarna och sedan går och lägger sig i tid för att vakna pigg och nyter vid exakt samma tid varje morgon.

Istället har Tree börjat råka ut för den något ovanliga situationen att hon vaknar upp samma dag, om och om igen, hos barragget Carter. Nog för att det i sig inte låter särskilt charmant, kruxet är att detta dessutom händer på grund av det faktum att Tree jagas av en seriemördare som alltid lyckas ta livet av henne. Och så vaknar hon återigen upp i Carters säng.

Trots slashergenrens förhållandevis tajta ramar har det funnits många sätt att ta sig an subgenren och Happy Death Day lät tala om sig som en ganska frisk fläkt när den kom. Som synes en slags korsning mellan Groundhog Day eller annan valfri tidsloopsfilm och Scream. Och jag kan bara stämma in i kören, Happy Death Day är rolig, hyfsat smart och till och med lite spännande av och till. Dessutom känns effekterna rätt påkostade.

Manuset lyckas också plocka med sig minst två olika, men lika typiska, tidsloppstroper – lösa ett problem och bli en bättre människa som tar ansvar för sina handlingar. Ni som minns Groundhog Day minns säkert också att där låg svaret till det första så att säga i det andra. Här, i likhet med exempelvis Doug Limans Edge of Tomorrow, ligger fokus på det första och så får det senare snarare komma som en bonus.

För den där allra första morgonen, när vi får följa Tree, blir det ganska snabbt tydligt att hon faktiskt inte är en särskilt trevlig person. Vi får intrycket av att hon passar väl in i sin överdrivet ytfixerade sorority med bland annat bestämda åsikter om vad som är ”Kappa Cuisine”. Chokladmjölk hör exempelvis inte dit (fast där är jag benägen att hålla med överbitchen Danielle — vilken vettig, vuxen människa dricker chokladmjölk till lunch?!)

Men Tree får alltså anledning att tänka över sitt beteende både en och två gånger. Jag får intrycket att filmen ändå förhållandevis subtilt försöker förmedla till en tonårig publik att det kanske kan vara värt att fundera över sina livsval eftersom man ganska sällan får möjlighet till omtag.

Plus att eventuellt säga något om campuskultur och sexpolitik? Tree får göra en övertydlig walk of shame från Carters dorm room i högklackat och tvättbjörnsmascaraögon, men först efter att hans rumskompis refererat till henne som en ”fine vagine”. Och på en fest på kvällen (som hon hinner gå på minst en gång i alla fall) blir hon och mördaren påkomna av en kille som tror att mördaren bara är en av hans kompisar som försöker ha sex med Tree och därför backar ut ur rummet trots att hon är uppenbart nödställd och dessutom skriker ”Help me!”.

Men prio ett blir förstås att försöka lista ut vem det är som försöker mörda henne, iklädd en överdriven barnmask som får mig att tänka tillbaka på Alice, Sweet Alice. Här har Happy Death Day byggt in en ganska smidig och naturlig begränsning som gör att den inte kan hålla på att snurra i all evinnerlighet.

Jag måste dock erkänna att jag våndas lite över det slutgiltiga betyget till Happy Death Day. Den var som sagt överraskande underhållande, i det avseendet höll den definitivt för hajpen. Samtidigt kan kändes den främst som en lättsam bagatell. Är det då rätt att putta upp den till samma nivåer som Carpenters Halloween och Cunninghams Friday the 13th? Men å andra sidan, vad är de om inte bagateller? Det handlar väl främst om att deras styrka ligger i skrämseleffekter medan Happy Death Day snarare vinner på ett hyfsat klurigt manus och en god portion humor? Ah, vad fan, jag känner mig generös och är less på att alla Halloween-teman brukar sluta i sådana downers betygsmässigt.

Final girl: Tree Gelbman, and isn’t she loverly? En stor del av filmens styrka i prestationen från Jessica Rothe som vår final girl. Hon lyckas vända den där ganska otrevliga personen i inledningen till någon som är direkt och genuint charmig. Vilket förstås blir en komisk poäng i sig, eftersom Tree i en “vanlig” slasher skulle ha varit ett typiskt första offer — bitchig och lättfotad. Det skadar inte heller att Tree omgående visar att hon inte är främmande för att utdela en rak höger om situationen så kräver.

Historik/psykologi: I slutänden en ganska prosaisk anledning, vilket Tree själv markerar – ”You’ve been killing me over some stupid guy?!”

Vapen: En bra mördare tager vad han haver – allt från klassiska kockknivar till glasbongar och födelsedagsljus.

Killer-o-vision: Nope, så nära kommer vi inte vår mördare. Däremot får vi vid ett tillfälle dela Trees svimfärdiga PoV.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20

Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.

Läs hela inlägget här »

Joanna Eberhart tvingas efter flytten till Förorten konfronteras med en hel hög till synes fullt tillfredsställda hemmafruar. De har aldrig hört talas om Womens’ Lib och lever för att ta hand om man och barn på bästa sätt.

Läs hela inlägget här »

Holt Ferrier saknar de gamla, goda dagarna. Han och hustrun Annie var Cirkus Medicis stora ryttarstjärnor. Den vackra och kloka Annie sade alltid rätt saker till barnen Milly och Joe och Holt själv hade ännu inte förlorat vänsterarmen i Frankrikes skyttegravar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dr. Dolittle

Recensionen nedan publicerades i VästerbottensKuriren i juli 1998

Har vi inte alla någon gång önskat att man skulle kunna tala med djur?? Att få veta vad hundarna skäller om och varför de egentligen sniffar varann därbak. Men precis som när så många andra önskningar går i uppfyllelse är det kanske inte så perfekt som man föreställt sig. Fråga John Dolittle, han vet.

Läs hela inlägget här »

Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg