You are currently browsing the category archive for the ‘Humor’ category.

The FounderDen strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.

Men detta var innan Ray besökte McDonalds-bröderna i San Bernadino. Här är köerna alltid långa men går snabbt eftersom kunderna får burgare, pommes och läsk inom 30 sekunder. Idésprutan är främst Richard ”Dick” McDonald som utvecklat ett system som påminner om Henry Fords löpande band, fast med hamburgare. Det garanterar inte bara snabb leverans utan också mat som är konsekvent. Aldrig för mycket av vare sig senap eller ketchup, alltid två gurkskivor, varken mer eller mindre.

Dick och Mac (egentligen Maurice) tycks vara fullt nöjda med att hålla rörelsen begränsad. Kvalitetskontrollen blev alldeles för jobbig att upprätthålla på distans och vad har de kvar om de inte kan stå för namnet McDonald’s? Inför Rays energiska påtryckningar är de dock chanslösa och snart har han nött ner deras initiala motstånd. Det skrivs ett avtal som i långa loppet ska komma att innebära slutet för bröderna McDonald men början på en oförliknelig framgång för företaget som bär deras efternamn.

Nåmen, visst är det väl trevligt med en välgjord BOATS så säg? The Founder lyckas inte bara med rollbesättningen och att berätta sin historia i någorlunda rättframma termer utan också teckna ett nyanserat porträtt av Ray Kroc (i alla fall på ytan). När vi träffar honom är han nämligen den klassiske underdogen som ska få sin rättmätiga belöning innan filmen är slut. När vi har sett hur han släpar runt på sin åbäkiga mixer och träffar sturigt motsträviga kunder gläds vi förstås med honom när han börjar få snurr på affärerna och kan få sina konservativa golfpolare intresserade av hans senaste påhitt. För att sedan med en viss förskräckelse åse hur han utan pardon fullkomligt kör över de stackars McDonalds-bröderna när de enligt hans sätt att se på saken inte är tillräckligt intresserade av att skapa en rejäl vinstmarginal.

Rollbesättningen är faktiskt inget mindre än genial i detta sammanhang eftersom Michael Keaton har en förmåga att frammana både sympati och aversion för sin Ray. Han vill ju så mycket medan livet bara går honom emot. Den där fickpluntan som dyker upp i handen när det är lite tungt. Hur han lyssnar på sin patetiska ”Think positive!”-skiva på slitna motellrum efter ännu en fruktlös dag på vägarna. Men också hur han får något hungrigt i blicken när han tittar på McDonald’s. En hunger som inte enbart handlar om hamburgare. Kanske är det så enkelt att Ray Kroc var en stor egoist – det var hans vision om McDonalds som snabbt blev det viktiga, inte brödernas.

Bröderna Dick och Mac spelas i sin tur av Nick Offerman och John Carroll Lynch och två större snällisar får man leta efter. Ska man klaga på något skulle det möjligen vara att deras godlynta och entusiastiska entreprenörialitet är betydligt mer enkelspårig än porträttet av Ray Kroc.

The Founder ger en välbehövlig inblick i starten på ett av världens mest välbekanta varumärken men skapar också ramar för en intressant frågeställning. Vem ska ha mest cred, den som kommer på ett koncept eller den ser till att konceptet slår på bred front? I The Founder står svaret klart även om filmen låter oss få en hel del sympati för Ray. Ety han är heller inte främmande för att raskt ta åt sig äran för både det ena och det andra om det tjänar hans syften.

Det torde också vara de här personlighetsdragen som gjorde att McDonalds fram till 1991 firade ”Founder’s Day” genom att hedra Ray Kroc. För vad är väl mer amerikanskt än viljan till framgång? Från America’s Next Top Model till Donald Trump, alla lär de oss att den som vill, den kommer också att få. I fallet The Founder är det helt uppenbart att Ray Kroc ville så mycket mer än Dick och Mac.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Men en gång för länge sedan var Snowman en snäll liten pojke som hette Jimmy. Jimmys pappa arbetar på företaget OrganInc Farms med genetiskt utvecklade grisar vilka producerar mänskliga organ för transplantation. Förut jobbade även Jimmys mamma för OrganInc men numera går hon mest hemma och är ledsen. Ibland tar hon sig samman och försöker förklara hur sjukdomar fungerar eller dukar upp en fin lunch till sin son men det är tillfällen som snarare skrämmer Jimmy eftersom mamma är så olik sig då.

I skolan hette Jimmys enda kompis Glenn, en supersmart kille med huvud för siffror där Jimmy bara har huvud för ord (hej, CP Snows två kulturer!). Men när Snowman tänker tillbaka på sin och Glenns barndom och uppväxt har Glenn för länge sedan bytt namn till sitt internet-nick ”Crake”.

Jimmy och Crake växer alltså bägge upp i enorma företagsanläggningar, gated communities som innehåller både arbete och boende. Den bild vi får av deras värld är en som styrs helt och fullt av företag som OrganInc, HelthWyzer och RejoovenEsense, alla inriktade på att ge den del av mänskligheten som har råd med det en illusion av odödlighet. Ny hud som täcker rynkor likt ett uppiggande mögelangrepp, piller som ger dig nästan vilka egenskaper du än kan önska dig (inte minst sådana som kan kopplas till mänsklig sexualitet och attraktionskraft), odlade ersättningsorgan och till och med nya nervceller.

Margaret Atwood skapar med Oryx and Crake en före-och-efter-roman. I och med att läsarna kastas mellan Snowmans nutid och Jimmys dåtid är det lätt att förstå att någon slags kataklysm har ägt rum, frågan är bara hur det gick till och vilken roll Crake spelade i det hela.

Men utifrån det ska man inte begå misstaget att tro att Oryx and Crake bara är en enda lång transportsträcka fram till det oundvikliga slutet, för det är Atwood en allt för skicklig författare och världsbyggare. Tydligen finns det en rejäl vattendelare huruvida man vill kalla boken för ”science fiction” eller ”speculative fiction”. Författaren själv verkar vilja använda den spekulativa termen enligt argumentet att science fiction tydligare förlägger sin handling i en framtid eller värld som ännu inte kan tänkas eller föreställas. Då till skillnad från Atwood som inleder med ett citat från Jonathan Swift: ”my principal design was to inform you, and not to amuse you”. Hon menar alltså att science fiction inte i samma utsträckning handlar om att sätta ljus på nutida fenomen.

I det håller jag inte med henne. Däremot ställer romanen kanske inte särskilt många nya frågor (eller handlar det bara om att Atwoods värld är så pass sannolik att inget hon hittar på, vare sig det gäller genetik eller bisarra TV-program, känns överraskande längre?) och ger absolut inga nya svar (allt kommer att gå åt helvete). Men den konstruerar som sagt ett underhållande världsbygge där mycket hänger på Atwoods hand med språk och ord, kombinerat med god portion satiriskt bitsk humor.

Framställningen är fragmentarisk och pussellik, precis som Snowmans opålitliga hjärna. Författaren rekombinerar ord med samma fingerfärdighet som hennes genetiker skapar snats (en olycklig kombo av orm och råtta – gissa om några av dem lyckas smita?) eller rakunks (tvättbjörn och skunk blir det perfekt kramgoa husdjuret!). Hennes liknelser går heller inte av för hackor eller vad sägs om att beskriva ett offer för hemmoragiska sjukdomar som ”it was like watching pink sorbet on a barbecue”?

Det är förstås lätt att tänka tillbaka på The Handmaid’s Tale under läsningen av Oryx and Crake eftersom det är den enda andra bok av Atwood som jag har läst. I båda berättelserna hörs exempelvis ett vagt krigsmuller med okända fiender i bakgrunden. Sedda mot varandra varnar författaren för både religion (The Handmaid’s Tale) och vetenskap (Oryx and Crake), så man kan ju fråga sig vad som enligt hennes mening i så fall finns kvar att luta sig mot. Sunda förnuftet? Medkänsla och omsorg?

Alla sådana företeelser lyser i alla fall med sin frånvaro i Oryx och Crake. Bokens vetenskap och teknologi är arrogant eller möjligen bara pragmatisk och maximalt vinstdrivande (alla vill ju ha en billig kopp kaffe när det kommer till kritan– Happicuppa!). Här finns inget snack om moral eller ansvar, det handlar aldrig om upptäckande för upptäckandets egen skull och vi får aldrig höra om vetenskapen som räddare av miljön. Någon kontrollerande statsapparat märker vi heller inte av, världen består endast av producenter och konsumenter. Mänskligheten synes vara helt i klorna på företagen och det är nästan så man börjar undra om Atwood är lite av en Big Pharma/Big Food-anhängare.

Ska man lyfta sig ytterligare en nivå känns det inte helt orimligt att påstå att Oryx and Crake i slutänden är en roman om just mänsklighet. Dels i I Am Legend-bemärkelsen, alltså att Snowman inte bara kan vara den siste levande människan utan att vår art eventuellt också kommer att ersättas av Crakes artificiella humanoida skapelser. En perfekt ”människa”, fri från både biologiska och mentala tillkortakommanden, skapad inom hans ”Paradice”-projekt (som förstås inte har det minsta med slumpartade tärningskast att göra). Dels på det sätt som människan använder sig av teknologin innan apokalypsen är ett faktum och i det perspektivet är det ingen positiv spegel som Atwood håller upp.

Oryx and Crake är första delen i den så kallade MaddAddam-trilogin så nu är det bara att kasta sig över uppföljaren The Year of the Flood. Ska vi där få möta ytterligare ett klassiskt undergångsscenario?

alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider

Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996

Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.

Det är med sorg i hjärtat som jag recenserar denna film. Mel Brooks som tidigare har skapat mästerverk av typen Det våras för Frankenstein torde här ha sjunkit så lågt som det bara går. Men så är ju inte heller Nielsen varken någon Marty Feldman eller Gene Wilder, något som står plågsamt klart. Dracula… är en förolämpning mot allt vad komedi heter, och då räknar jag till och med in Ett päron till farsa på semester i Europa. Det finns förvisso frön till en del roliga idéer, men det görs inte ens försök till att genomföra dem. Annars borde vampyrfilmer innehålla tillräckligt med stoff för att göra en riktigt bra komedi, då de bästa av filmerna faktiskt inte parodierar sig själva som ju fallet var med Robin Hood-filmerna i Robin Hood – Karlar i trikåer. Man får en känsla av att Brooks riktat in sig på vampyrgenren enbart därför att det ger tillfälle till att filma välutrustade unga damer med tunna nattkläder. Leslie Nielsen har definitivt börjat tappa geisten och inte ens Mel Brooks själv verkar ha speciellt kul.

Å ena sidan skulle man nästan kunna ta Dracula… som ett bevis för att det verkligen existerar vampyrer, Nielsen och övriga skådespelare agerar med inlevelsen hos levande döda. Å andra sidan är filmens existens ett än starkare bevis för att vampyrer inte existerar, för om de gjorde det borde de ha tagit livet av åtminstone Nielsen och Brooks när det blev klart att denna film skulle produceras för att behålla någon rest av vampyrvärdighet. Det skulle jag ha gjort.

Omdöme 2019:
Där ser man, gudars vad jag var besviken när det begav sig. Men då hade jag i och för sig inte trojkan SpaceballsLife StinksRobin Hood i lika färskt minne. Som det blev nu tyckte jag faktiskt inte att Dracula var SÅ dålig. Eller också hänger det på en större bekantskap med vampyrgenren i stort som ju inte sällan bygger på just konceptet ”välutrustade unga damer med tunna nattkläder”.

Men visst är Dracula i Mel Brooks version minst lika tam och beige som någonsin Robin Hood. En film ju som för övrigt meta-inleder med ett gäng bybor som vrålar ”Leave us alone, Mel Brooks!” och det är nästan att jag hade önskat att komikern lytt sitt eget råd och inte fortsatt att gräva sig allt djupare ned i sin egen filmiska grav. Pengamässigt är situationen ännu värre än Life Stinks – 30 mille ut och 10 mille tillbaka.

Och nej, Leslie Nielsen är ingen Marty Feldman men i likhet med Cary Elwes bevisar Peter MacNicol i rollen som Renfield att en duktig komiker kan lyfta halvdana material till oväntade höjder.

I fallet Robin Hood kunde jag hitta tre roliga moment, här har antalet minskat till två:

  1. Pålningsscenen av Lucy Westenra som om inte annat bevisar att orimligt överflöd ofta innehåller ett roligt, om än lättköpt, potential. Oavsett om det sedan gäller fisar eller blod.
  2. Det faktum att Dr. Seward ordinerar alla sina mentalpatienter lavemang, om inte annat för att ge dem ”a sense of accomplishment”.

Och därmed har det blivit dags att göra halt eftersom Dracula blev Mel Brooks sista film som regissör. På ett sätt ett trist slut för mannen som 1980, jämsides med Woody Allen, kallades för ”America’s two funniest filmmakers” och en av få människor i underhållningsvärlden som tagit hem storslamen: Oscar, Emmy, Tony och Grammy.

Å andra sidan har han fortsatt att jobba och totade exempelvis ihop den enormt framgångsrika musikalversionen av The Producers i början av 00-talet. Ett försök att omvandla Young Frankenstein på samma sätt några år senare gick tyvärr inte lika bra.

Brooks älskade hustru Anne Bancroft gick bort 2005 efter 40 års äktenskap men än lever han själv och kan därför bland annat glädjas över sonen Max zombie-framgångar.

För egen del är det bara att konstatera att sådana här nostalgityngda återseenden alltid har sina risker. Ibland fortsätter filmerna att stiga i aktning för varje år de fortfarande håller men lika gärna kan de har visat sig anta en gråstens egenskaper och sjunker därmed obönhörligt till botten i filmhavet. Den här gången var det lyckligtvis bara Spaceballs som råkade ut för den fadäsen även om själva tittandet såklart förlorade något av sin lyster när jag väl passerat To Be or Not to Be och visste vad jag hade att förvänta mig.

Fortfarande är alltså Mel Brooks en filmskapare som jag med värme kan rekommendera, särskilt om du aldrig testat någon av hans filmer. Om du väljer något från perioden 1974 till 1983 kan det nästan inte gå fel, så länge du ser till att undvika High Anxiety. Mycket nöje!

alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer

Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)

Den stilige Robin av Loxley smiter ganska lätt från sin muslimska fångenskap i Jerusalem tack vare hjälpen från moren Asneeze. Efter att ha kajkat tillbaka till hemlandet stöter han snart på Asneezes son, Ahchoo och de två slår följe. Robin lovar sin nye vän rikligt med mat, värme och vila i familjens slott bara för att upptäcka att det beslagtagits av den neslige sheriffen av Rottingham. De enda som finns kvar är den blinde trotjänaren Blinken samt en malpacerad staty som endast står där den står för att Blinken ska kunna ta fel på den och sin unge herre med putslustiga konsekvenser.

Robin svär att han ska ända det rövarvälde som uppehålls av sheriffen och prins John. Förutom dessa livsmål upptäcker han också snart lockelsen hos den sköna jungfru Marian. Men hur ska han kunna leda en folklig revolution samtidigt som han måste komma på ett sätt att forcera Marians kyskhetsbälte?

Mel Brooks lärde sin läxa från Life Stinks och återgick snabbt till det trygga parodi-facket. Han passade den här gången på att mjölka den osannolika framgången för Kevin Costners Prince of Thieves från 1991. På samma sätt som Spaceballs i hög utsträckning var en slags remake av Star Wars är Robin Hood i mångt och mycket en remake av just Costner-versionen, komplett med en vedervärdigt ful gammal gumma som gömmer sig i ett av slottets torn.

Parodi-draget funkade i biljettkassorna och Robin Hood gick i alla fall med vinst. Men rent innehållsmässigt står det tyvärr klart att Brooks (eller hans team) har tappat stinget. Förutom ett par lyckade skämt är det mesta av humorinnehållet blekt och avslaget. Här finns nog frön som med rätt omvårdnad hade kunna slå ut i full blom men ingen verkar ha lagt ned någon större möda för att så ska ske. Vi får ett par närmast pliktskyldiga fjärde väggen-blinkningar och meta-filminspelningsskämt men de är ärligt talat inte mycket att yvas över.

Kanske litade Brooks allt för mycket på sin rollbesättning? I nuläget framstår den nämligen som ett kompetenskapital vilket filmen inte på minsta vis gjort sig förtjänt av. Mitt intryck är att Robin Hood är uthärdlig enbart tack vare insatserna från särskilt Cary Elwes Robin, Roger Rees sheriff samt, i något mindre mån, Richard Lewis prins och Amy Yasbecks Marian. Eventuellt ska också en blott 19-årig David Chappelle i sin första filmroll (som Ahchoo) också räknas dit. Jag påpekade ju i fallet Spaceballs att humorn funkade mindre bra eftersom skådisarna där tycktes vara så medvetna om att de deltog i en parodi-film. När det gäller Robin Hood är Cary Elwes överdrivet bländande och tjusiga leende, när han med en omisskännlig stil porträtterar en äkta matiné-hjälte, nästan det enda som funkar.

I ännu högre utsträckning än i Spaceballs orkar Brooks heller inte hitta på nytt material utan nöjer sig med att återvinna tidigare framgångar. Alltså återser vi gamla trotjänare som den läspande bödeln Boris från Blazing Saddles, replikerna ”Walk this way” samt ”It’s good t be the king!” och mot slutet utses David Chappelles Ahchoo till ny sheriff (av Rottingham). Genusmässigt har komikern också tappat den lilla mark han vann med Lesley Anne Warrens hemlösa Molly i Life Stinks eftersom vi återigen trakteras med den tydligen enorma humorpotentialen i gamla, tjocka och fula kvinnor vilka, trots sitt utseende, är sexuellt företagsamma. Amy Yasbeck å sin sida får nästan ännu mindre att jobba med än Daphne Zuniga i Spaceballs men fixar faktiskt biffen bättre än sin föregångare, i alla fall på det komiska planet.

I History of the World, pt 1 kunde jag lista tio guldiga oneliners, problemet låg snarare i att välja bara tio. När det gäller Robin Hood: Men in Tights är förhållandet det diametralt motsatta – nu kan jag avsluta med att lista filmens tre enda roliga skämt:

  1. Bödeln Boris som får säga ”No noose is good noose”
  2. Marians flicknamn är Bagelle eftersom inget går bättre ihop än Loxley och Bagelle
  3. Patrick Stewart som kung Richard, vilken får påbjuda ”From this day forth, all the toilets in the kingdom shall be known as… johns!”

alt. titel: Det våras för slummen

Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.

Nu har han fäst blicken på ett slumområde i Los Angeles, perfekt för att jämnas med marken och omstruktureras till ett futuristiskt stadslandskap med oklart syfte. Huvudsaken är att där finns tillräckligt många höga skyskrapor, vars modeller kan tjäna som penisatrapper. Men nu råkar det vara så att Bolts konkurrent, Vance Crasswell, äger halva området och ingen av magnaterna är beredd att lämna ifrån sig sitt stycke.

Crasswell lyckas dock shamea/shama/shame:a (hur faen stavar man denna svengelska monstrositet?!) Bolt till att gå med på ett vad. Om Bolt kan klara sig 30 dagar i slummen, utan pengar, mat eller husrum, vinner han konkurrentens halva av området.

Efter sex parodi-filmer på raken ville Mel Brooks tydligen testa att gå tillbaka till andra former av humor, mer påminnande om The Producers och The Twelve Chairs. I Life Stinks är det alltså kontrasten rik-fattig som ska utforskas, i samma anda som exempelvis 80-talsklassikerna Trading Places och Brewster’s Millions. I den ramen upplever jag att Brooks dessutom velat infoga en smått bitterljuv Chaplin-stämning från, säg, City Lights eller Modern Times.

Men ”bitterljuv” och ”Mel Brooks” är inte två koncept som med lätthet låter sig sammanfogas. Trots att Brooks vid pass 1991 ännu inte förlorat all sin lyskraft från 70-talets glada dagar talar biljettkassorna sitt tydliga språk: Life Stinks kostade 13 miljoner dollars men spelade in knappt en tredjedel av den summan.

Problemet med Life Stinks är inte att filmen är usel, för det är den inte. Det finns en hyfsat tydlig historia, ok rollprestationer (framförallt från Lesley Anne Warren och Howard Morris som spelar den hemlösa Molly, respektive Sailor (”’cause I was almost in the navy”)) och ett välvilligt budskap (ingen borde behöva vara hemlös och leva i slummen).

Kruxet är istället att tittaren får en produkt som inte gör särskilt mycket motstånd. Plockar man bort ett hysteriskt komeditempo, oavsett om det är bra eller pajjigt, måste det ersättas med något annat och i det har Mel Brooks misslyckats.

Hans affärsman reagerar bara på yttre stimuli och vi får aldrig någon känsla för hur han egentligen genomgår sin psykologiska förändring från arrogant och rik skitstövel till en man som känner tacksamhet gentemot en hemlös kvinna eller med självklarhet skänker sin näsduk till en man som nyss pinkat på honom. Inledningsvis skulle Bolt mycket väl ha kunnat leda Silent Movies Engulf & Devour (ni minns, de med toaklotterparollen ”Yea for the rich! Poverty sucks!”) men företagets ondskefullhet etableras allt för lite och revanschen, där slummens invånare kraschar det fina partyt i en klassisk Brooks-masscen, blir allt för tam.

Allt för få av filmens händelser eller konflikter tillåts alltså lämna några bestående intryck. Vi får se hur Cresswell (en underutnyttjad Jeffrey Tambor) konspirerar mot Bolt men det värsta som händer är att han lyckas stänga ett härbärge en regnig natt. En händelse som i sig får tragiska konsekvenser, men de två delarna kopplas aldrig ihop och förlorar därmed sin potentiella verkan. Inte heller mjölkar filmen tillräckligt mycket ur det faktum att Bolt, om han vill vinna vadet, inte får lämna området. Den hade exempelvis också kunnat driva betydligt hårdare med hur hjälplös Bolt är i den ovana miljön och hur van han är att bara betala för att får problem att försvinna.

Life Stinks blir i slutänden en blek mellanmjölksprodukt, vilket förstås är dödsstöten för en komedi. Paradoxalt nog tycker jag faktiskt att Silent Movie på ett bättre sätt lyckas måla bilden av ett samvetslöst företag, helt enkelt för att den gör det på ett roligare och mer skruvat sätt. Möjligen vinner mellanmjölksprodukten en smula i backspegelperspektivet enär Goddard Bolt är en affärsman som döper alla sina projekt efter sig själv, ikläder sig en uppenbar tupé och hävdar att han minsann vet hur det är att arbeta i sitt anletes svett (”My father left me 5 million. It’s nothing!”).

I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To BeHistory of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.

Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.

***

alt. titel: Det våras för rymden

Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.

Den druidiska prinsessan Vespa är djupt olycklig. Inte vill hon gifta sig med den den somnambulistiske prins Valium, strunt samma att han är den siste prinsen kvar i hela universum (or is he…?!). Och eftersom Vespa är en handlingskraftig ung aristokrat flyr hon sitt eget bröllop tillsammans med brudtärneroboten Dot Matrix.

Men strax utanför atmosfären på planeten Druidia lurar de ondskefulla spaceballs, en lömsk art som åker galaxerna runt för att sno andra planeters luft eftersom de totalt förstört sin egen. Planeten Spaceball är full av hjälpsamma skyltar som ”Conserve air. Breathe less” men för de som har råd (som exempelvis presidenten Scroob) finns ju alltid burkarna med Perri-Air.

Alltnog, nu har man formulerat en djävulsk plan som går ut på att kidnappa Vespa i syfte att utpressa hennes far och roffa åt sig Druidias luft. Men Vespa hinner få iväg ett nödrop till pappa kungen, vilken i sin tur larmar rymdcowboyen Lone Starr som drar universum runt i sin slitna winnebago tillsammans med partnern Barf. Han går med på att hjälpa till för en miljon space bucks eftersom det råkar vara just den summa han är skyldig storskurken Pizza the Hut.

Ouch… I mitt minne har Spaceballs legat på nästan samma nivå som Blazing Saddles. När jag såg den första gången var det nästan ofattbart hur något kunde vara så roligt. Men Mel Brooks anno 1987 har verkligen inte åldrats med samma grace som den tidige 70-tals-Brooks. Här finns för all del en betydligt mer fokuserad historia jämfört med History… men det beror ju på att Brooks medvetet ville göra en parodi som primärt baserade på den första Star Wars-filmen.

Men det ska erkännas, Spaceballs är fortfarande bättre än High Anxiety som får utgöra lågvattenmärket än så länge. Här finns ändå faktiskt en del vettiga skämt och inte minst ett par hyfsade rollfigurer och -prestationer. Plus att John Morris komponerat ett frejdigt rymdintro (komplett med phaser-ljud) som är nästan lika underhållande som Blazing Saddles western-dito.

Vad filmen lyckas mindre bra med är exempelvis att det mesta av kulisser ser ganska billigt ut. Jag får en känsla av att större delen av utseendebudgeten lades på miniatyrer, ljussvärd och andra typer av specialeffekter som hör rymdfilmer till. För att det hela skulle gå rätt till fick Brooks faktiskt med sig ILM i post-produktionsarbetet och de var kanske inte så billiga vid det här laget.

Efter oneliner-kavalkaden i History… känns Spaceballs betoning på halvdana ordvitsar dessutom ganska tam och den plockar ofta allt för uppenbara poänger. Inte sällan introduceras de med närmast revyartade upplägg och pauser för att publiken absolut inte ska missa vad som är i görningen. Scenen där en radarskärm träffas av en enorm syltburk (”Radar about to be ’jammed.’”) är inte så dum i sig men upplägget är för uppenbart. Den övertydliga leveransen får mig i och för sig att förstå vad det är som funkar så bra i exempelvis Blazing Saddles – där agerar många av rollerna som om de faktiskt deltog i en riktig westernfilm och inte bara en parodi vilket i förlängningen gör det hela roligare.

En annan sak som Brooks, i förhållande till sina andra filmer, fullkomligt tappar här är kvinnorollerna. Inte för att karln tidigare har varit något slags komiskt jämställdhetsgeni (lockelsen från humorpotentialen i män i kvinnokläder samt yppiga och lättklädda kvinnor har alltid varit för stor att motstå) men i alla filmer fram tills nu har han åtminstone lyckats locka till sig kvinnliga komiker med en egen lyskraft som Cloris Leachman, Madeline Kahn och Anne Bancroft. I det sammanhanget har den blott 25-åriga Daphne Zuniga inte mycket att komma med i rollen som Vespa.

Samtidigt måste erkännas att hon går ganska bra ihop med Bill Pullmans Lone Starr även om deras ”kärlekshistoria” enbart funkar eftersom det redan från början är tydligt att deras respektive stereotyper måste dras till varandra. Men särskilt roliga blir de aldrig. I det avseendet funkar paret Rick Moranis och George Wyner som Dark Helmet och löjtnant Sandurz betydligt bättre. Samtidigt blir Rick Moranis tyvärr lite av en black om foten eftersom Brooks dessutom petat in både John Candy och Police Academy-Michael Winslow i rollistan. Alla tre signalerar så mycket 80-tal att filmen faktiskt känns en smula daterad uteslutande på grund av det.

Vet ni vad som aldrig blir daterat? Meta-humor! Nejdå, inte är det alltid så men just i fallet Spaceballs är faktiskt meta-innehållet det som hållit bäst för tidens tand. Det är fortfarande både roligt och lite smart när löjtnant Sandurz letar reda på Spaceballs: The Movie hos Mr. Rental för att genom nymodigheten ”instant cassette” kunna lista ut vart Lone Starr och Vespa tagit vägen. Eller hur den vilda skottlossningen och jakten avbryts för ett par sekunder när det visar sig att skurkarna bara lyckats fånga hjältarnas stuntmän.

Så Spaceballs visade sig vara roligare än High Anxiety men däremot var jag inte förmögen att inta samma överseende attityd gentemot den som i fallet History… Kanske för att jag någonstans alltid vetat att History… bara är en dumrolig bagatell medan Spaceballs ju var rolig på riktigt. Då. I nuet måste jag i rättvisans namn emellertid avsluta med att påminna om att det till dags dato aldrig konstruerats ett bättre (eller i alla fall mer överraskande) Alien-skämt. Inte minst eftersom det innehåller mr. John Hurt himself.

alt. titel: Det våras för världshistorien

När man tittat klart på Mel Brooks History of the World är det svårt att inte få två tankar i huvudet: (1) hur mycket komikern verkar har återhämtat sig efter High Anxiety och (2) hur inspirerad han egentligen blivit av Zucker, Abrahams och Zucker-filmen Airplane! som kom året innan.

Att ZAZ-trojkan först måste hämtat en del från Brooks själv är nog otvetydigt (särskilt Silent Movie är ju full med sins emellan osammanhängade skämt) men denna obevekliga kavalkad av lökiga ordvitsar, under bältet-humor och hejdlösa gags påminner inte så lite om den ett år äldre flygfilmen.

Av ramar märks egentligen inte så mycket i History…, manusteamet har helt enkelt listat en massa lätt igenkännliga historiska perioder, brainstormat livet ur sig och sedan plockat en handfull av de mest fruktbara. Säkerligen kunde Brooks också plocka ett par idéer från komedinumret han brukade göra med Carl Reiner (pappa till Rob, om ni minns) på 60-talet, 2000 Year Old Man, där Reiner intervjuade Brooks om historiska perioder eftersom Brooks persona var 2000 år gammal och därmed sett allt. Någon slags logik eller sammanhang lär man lika lite finna i de olika intervjuerna som i den här filmen.

Man vad gör det, när dåtidens Adam Sandler eller Ben Stiller öser på med det ena skämtet sämre än det andra och birollsgodis som inte går av för hackor? Självaste Orson Welles är berättarrösten, John Hurt är Messias, Hugh Hefner kläcker idén med mittupslag redan på romartiden och ser vi inte regissören Barry Levinson kursa kolonner på marknaden?

Kanske har jag på mig de rosatintade nostalgiglasögonen, för även om jag inte längre skrattar hejdlöst åt enkla poänger som den återkommande repliken “Walk this way” (vilken dök upp första gången redan i Young Frankenstein) kan jag heller inte låta bli att känna en slags kärleksfull ömhet inför dem. En replik som faktiskt myntades (vad jag vet) i History… och som sedan fått ett helt eget liv är förstås “It’s good to be the king!”. Uttalad av den sedeslöse kung Ludvig den XVI när han tar för sig av hovdamer till höger och vänster.

Ja, det är korkat och enkelt och lågt men det är lik förbannat oerhört underhållande och fnissigt. Filmen är ett ymnighetshorn av one-liners (se exemplen nedan) men rent innehållsmässigt kommer mina personliga favoriter mot slutet. Dels det överdådigt surrealistiska musikalnumret om den spanska inkvisitionen, komplett med en enarmad hädar-bandit och badnunnor som stiger upp ur en simbassäng med tomtebloss på hjässan på en gigantisk menorah. Dels den franska revolutionen där kung Ludvig byts ut mot den obetydlige pisspojken (Le Garçon de Pisse på ren franska) Jaques för att rädda det rojalistiska huvudet från den ilska mobben som hotar Versailles.

Brooks spelar själv som vanligt huvudrollen i nästan alla delarna men bland de mer prominenta birollerna måste förstås uppmärksammas (som vanligt skulle man nästan kunna säga även här) Madeline Kahn som den omättliga kejsarinnan Nympho, Dom DeLuise som den tarvlige kejsar Nero och Harvey Korman som den intrigerande Count de Monet. Dessutom har vi en snabbinsatt Gregory Hines som ersätter Richard Pryor (som med typ en veckas varsel till inspelningsstart lyckades fixa sig en synnerligen allvarlig drogrelaterad “olycka”) med den äran.

Som alla Mel Brooks-älskare vet finns det förstås ingen History of the World, Part II. Däremot avslutas hela härligheten med några teasers för den icke-existerande produktionen (See: Hitler…on ice!) och där finns möjligen upptakten till den senare Star Wars-spoofen Spaceballs med segmentet Jews…in…space! Vad hade Brooks haft kvar att skämta om utan sin judiska bakgrund?

Men vi avslutar som sagt med en topp tio one-liners:
10. Yeah she’s right. We all sound like Maurice Chevalier.
9. ”The poor ain’t so bad?” Huh, you’re lucky he’s still alive!
8. Did you try to bullshit last week?
7. I got a great corkscrew!
6. But we Romans are rich. We’ve got a lot of gods. We’ve got a god for everything. The only thing we don’t have a god for is premature ejaculation… but I hear that’s coming quickly.
5. Rats, rats for sale. Get your rats. Good for rat stew, rat soup, rat pies, or the ever-popular ratatouille.
4. Could you please step on the same foot at the same time! My tits are falling off!
3. The lord Jehovah has given unto you these fifteen… Oy. Ten! Ten commandments for all to obey!
2. Nice. Nice. Not thrilling…but nice.
1. Torquemada – do not beg him for mercy. Torquemada – do not ask him for forgiveness. Let’s face it – you can’t Torquemada anything!

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Snart efter sin ankomst övertalas Thorndyke av Diesel och Montague att delta i en psykiatrisk konferens i San Francisco. Där stöter han på den undersköna Victoria Brisbane som frågar efter sin far som ska vara patient på institutet. Problemet är bara att den Arthur Brisbane som Thorndyke undersökte och som av allt att döma trodde att han var en cockerspaniel inte är det minsta lik fotot på sin far som Vicky kan visa upp.

Thorndyke, med benäget bistånd från Vicky, blir nu än mer övertygad om att det är något fuffens med institutet men innan han hinner göra något åt sina misstankar blir han både anklagad för ett mord han inte begått och jagad av en mördare med antingen stanniol på tänderna eller en oproportionerligt stor tandställning. Ska Thorndyke falla offer för samma öde som sin företrädare?

Vid pass 1977 borde Mel Brooks ha varit superhet i humorbranschen. Sedan 1968 hade han levererat oerhört populära komedier som The Producers, Blazing Saddles, Young Frankenstein och Silent Movie. Uppenbarligen blev även denna High Anxiety väl mottagen men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt förstår varför. Efter att ha drivit med genrer som western, skräck och stumfilm (ok, stumfilm är ingen genre utan blir väl mer av ett uttrycksmedel för filmens humor) vände sig Brooks till ett betydligt smalare område: Hitchcock-filmer.

Kanske hade han tömt sig lite på kreativitet, för jämför man med de tidigare filmerna saknas både en vettig plot, rollfigurer som antingen är roliga eller sympatiska (helst både-och) och, på det hela taget, humorn. Jag undrar om en del av problemet kan vara att enbart Hitchcocks filmografi helt enkelt inte ger tillräckligt med material att skämta om (jämför exempelvis med Dead Men Don’t Wear Plaid som kastade sitt nät över hela noir-genren. Å andra sidan torde det argumentet motsägas av Young Frankenstein).

Det är svårt att undkomma känslan av att Brooks och hans team kommit på ett par tokroligheter utgående från exempelvis Psychos duschscen men sedan inte lagt sig vinn om att få själva historien att gå ihop: exakt vad det är som Montague och Nurse Diesel håller på med på institutet blir aldrig särskilt tydligt, inte heller vad de egentligen ska med Arthur Brisbane till.

Harvey Korman, vilken briljerar som den smart-klantige skurken Headley Lamarr i Blazing Saddles, får inte särskilt mycket att arbeta med som Dr. Montague, bortsett från en rätt trött och inte särskilt lustig BDSM-vinkel tillsammans med Nurse Diesel. Nurse Diesel spelas av Cloris Leachman som med en märkligt stel kroppshållning, strutbyst, vitsminkat ansikte och en påtaglig kvinnomusche förstås ska påminna om Rebeccas Mrs. Danvers. Eller varför inte hennes egen tolkning av Young Frankensteins Frau Blücher? Men inte heller hon blir någonsin vare sig särskilt skrämmande eller rolig, mest bara konstig.

Många av skämten är ägnade åt att bryta den fjärde väggen (vilket Brooks i och för sig inte varit främmande för i sina tidigare filmer) på ett sätt som (tillsammans med den tidigare Silent Movie) bör ha varit en inspirationskälla för filmerna från trojkan Zucker, Abrahams och Zucker (Kentucky Fried Movie kom 1977 och Airplane! 1980). När Thorndyke exempelvis anländer till LAX stöter han på en massa märkliga människor, det spelas allt mer dramatisk musik och han ser allt mer jagad och stressad ut. När han till slut lyckas ta sig utanför flygplatsens dörrar utbrister han: “What a dramatic airport!”

Men tyvärr är det allt för tunnsått med skämt för att ge High Anxiety luft under vingarna. Det finns ett par roliga scener: Harvey Korman får skrämma en stackars patient från vettet med Dracula-löständer och den oförlikneliga Madeline Kahn (som spelar Vicky Brisbane) får visa upp sin komiska talang i ett snuskigt telefonsamtal. För egen del har Brooks (som reserverat huvudrollen åt sig själv) inte hittat på något mer underhållande än att på San Francisco-konferensen prata om “peepee” och “woowoo” istället för penisar och vaginor samt bli förutsägbart nedskiten av ett gäng duvor.

alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus

När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior

Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser