alt. titel: Arizona junior, Arizona baby
Är det några som gjort sig förtjänta av lite tomtebolycka, så är det Hi och Ed. Mot alla odds har han lyckats bryta sin ändlösa cykel av närbutiksrån och påföljande fängelsevistelser. De bor i en trailer, men tycker att det är paradiset självt. Det enda som saknas är en batting, men det är just också det som förvägras dem.
Så nog kan man ha förståelse för att paret tycker att de skulle kunna få ta över en eller två av femlingarna Arizona? Inte är det väl rättvist att vissa får fem ungar på en och samma gång, medan de står helt barnlösa? Men kidnappningen av Nathan Arizona Jr. ska visa sig vara ett nära nog episkt katastrofalt val av de unga tu.
Jag är rätt säker på att Raising Arizona var den första av bröderna Coens filmer som jag såg. Jag är inte lika säker på att jag förstod allt jag såg, men jag gillade den skruvade stämningen och den ibland associativt halsbrytande klippningen. Därefter har det blivit många tittar genom åren, då filmen är den första i en orimligt stark streak som alltså inleds 1987 och avslutas först vid millennieskiftet med O Brother… Efter det tycker jag att brödernas output varit ganska ojämn. Å ena sidan No Country… och Hail, Casesar!, å den andra A Serious Man och Inside Llewyn Davis.
Raising Arizona är i mina ögon upplagd för att fånga tittaren med en gång. Introduktionen till H.I. ”Hi” McDunnoughs olycksaliga rånarkarriär är rapp och går slag i slag. Det finns något oemotståndligt komiskt i repetitionerna av en fotograferande Ed som beordrar “Turn to the right!” och frigivningskommittén som allt mer uppgivet konstaterar “Well, ok then…” när fängelsevistelsen ska upphöra.
Repetitionerna är samtidigt ett otroligt smart sätt att introducera dels vår huvudperson, dels den rara romansen mellan brottslingen och hans polisfotograf. Gulligheten understryks av att Nicolas Cage och Holly Hunter framställs som vanliga och opretentiösa på ett sympatiskt sätt. Cage är lite oklippt och sluskig i hawaiiskjorta medan Hunter är uniformsstram.
Men vår huvudpersons berättarröst gör också att det hela från första början känns som en saga eller en legend, parallellt med lätta noir-vibbar. Legendintrycket förstärks dock successivt tills det avslutas med en sammandrabbning av nästintill bibliska proportioner. Varpå det följer försoning och förlåtelse. De repetitiva (och därmed oundvikliga) stråken gör också att jag associerar till grekiska dramer.
Ett annat typiskt Coen-element som jag faktiskt aldrig reflekterat över särskilt mycket när det gäller just Raising Arizona, är att det med en gång blir tydligt vilket noggrant och otvetydigt “skrivet” manus som föreligger i denna deras blott andra film. Inte minst via replikskiftena, framförda på i Coen-sammanhang likaledes välbekant sydstatsdialekt. Det finns en imponerande säkerhet och stadga i framställningen (i allt från repliker och klippning, till kostym och scenografi), även om den inte är lika polerad som, säg, Fargo eller The Big Lebowski.
Ytterligare en upptäckt i denna tittning blev ljudbilden. Alltså, den karakteristiska banjomusiken (komplett med joddling) är förstås svår att missa, ens vid en första titt. Men först den här gången lägger jag märke till hur mycket filmen jobbar med bland annat dopplereffekter, vilka i sig kommer att utgöra en del av historieberättandet genom att signalera vad som komma skall.
Som synes är Raising Arizona en film som håller, trots sina dryga 35 år på nacken och en hel del omtittar. Den är förvisso lite råbarkad och väl förtjust i klassiskt 80-talsskrikande. Men den fortsätter samtidigt att leverera små presenter, som att tapeten i Arizona-barnkammaren verkar ha hittat fram till Pixars Toy Story-värld knappt tio år senare. Om inte annat är denna andra Coen-film sevärd tack vare prestationerna från Hunter samt en ovanligt nedtonad och tålmodig Cage (vilken dessutom bjussar på en del fysisk humor med sina långa gräshoppsben). Plus att det alltid är roligt att påminnas om hur skådisar som Frances McDormand, John Goodman, Sam McMurray och M. Emmet Walsh såg ut när det begav sig.
Stort tack till Shinypodden som gav mig en anledning att se om denna pärla!
Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av 
Bodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.
Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!”
Vad bättre sätt att spendera en fullkomligt underbar och ledig tidig sommarförmiddag än i sällskap med Cormac McCarthy och en rejäl dos bottenlöst dystopisk post-apokalyps i form av The Road? Bekantskapen med McCormac i och med 
När jag hade sett 
Rörliga bilder och tryckta ord 