You are currently browsing the tag archive for the ‘Social status’ tag.

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Men så får Deckard (efter att ha satt sin mood organ på ”an optimistic business-like attitude”) vad som tycks vara ett genombrottsuppdrag. Han jobbar med att ta hand om androider som flyr slavtristessen på universums koloniserade planeter och nu har poliskårens främste prisjägare äntligen fallit offer för ett av sina egna byten. Nu hänger det på Deckard om de nya och högteknologiska androiderna ska kunna tas om hand innan de hinner få allt för mycket smak för frihet.

Jag hade ju minst sagt lite svårt att få grepp om Philip K. Dicks The Man in the High Castle men det känns i det närmaste omöjligt att ge upp författaren utan att också göra ett försök med Do Androids Dream of Electric Sheep? Boken som efter 1982 kanske främst nämns en passant i samband med Ridley Scotts filmatisering Blade Runner (som å andra sidan kanske nämns lite väl ofta ibland).

Vissa teman känns igen från The Man… men för min del blev de avsevärt mer lättbegripliga (eller kanske bara tydligare?) när frågor om mänsklighet och identitet diskuteras genom att ställa Människa mot Maskin. Titeln är förstås både en ordlek och en hänvisning till Deckards mekaniska husdjur men skulle lika gärna ha kunnat heta bara Do Androids Dream?

Jag upplever att Dick själv med emfas svarar ”Ja” på den frågan. Klart hans androider drömmer – varför skulle de annars fly från de kosmiska kolonierna? I likhet med USA:s svarta slavar som sades vara fyllda av en irrationell frihetslängtan söker Nexus-6-androiderna efter något mer än blod, svett och tårar. Istället för att gömma sig har exempelvis Luba Luft skapat sig en framgångsrik karriär som operasångerska, en drivkraft uppenbarligen som går utöver ren överlevnad. Och när empati, det som sägs vara den osvikliga klyftan mellan människor och androider, ifrågasätts får en av androiderna svåra existentiella problem. Om det nu är så att mänskligheten egentligen inte alls kan uppleva empati, lika lite som hon själv, vad finns då kvar att drömma om?

Deckards futuristiska samhälle är också paradoxalt i det att empati framhålls som något så självklart att det närmast verkar vara farligt att sakna känslan (i boken föreslås att man borde undersöka schizofrena, hade den varit av ett mer aktuellt datum hade sannolikt autism varit måltavlan istället). Samtidigt får ingen av denna empati spillas på androider trots att de undan för undan blir allt svårare att skilja från både människor och djur.

Dick leker även med andra former av artificialitet. Han blandar en hel del kritik mot ett bisarrt statusjagande samhälle där (riktiga) djur helt uppenbart har tagit bilens plats (i ett 50- och 60-talsperspektiv ska kanske tilläggas). Scenen där Deckard blir påprackad en get av en hungrig försäljare när han egentligen tänkt sig en modest kanin är otroligt rolig, om än något övertydlig. Det faktum att Deckard inte har råd med ett nytt får när hans riktiga har dött framstår som en stor social skam.

Dick sparkar också på en livsstil där det inte längre finns några naturliga känslor. Varför dras med opålitligheten i dem när du kan styra dem till 100% genom din ”mood organ”? Uttråkad? Inget på TV? Välj en inställning som får dig att vilja titta på TV, oavsett vad som visas (fixstjärnan Buster Friendly har alltid en show på lut!). Less på att välja en inställning på din mood organ? Välj en inställning som får dig att vilja välja inställning!

Förutom allt detta blandar Dick in element om någon slags sanning eller religion i form av en blandning mellan Jesus och den helige Fransiscus som kallas Wilbur Mercer. Genom att använda en ”empathy box” kan hans anhängare dela upplevelsen av att bli stenad till döds. Som instrumentets namn antyder står Mercer för en närmast obeveklig empati som jag har svårt att bli klok på.

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag tagit mig igenom boken om det inte varit för nyfikenheten som väcks när man sett Blade Runner – vari ligger skillnader och likheter mellan boken och filmen? Androidmelankolin känns igen, ifrågasättandet av Deckards egen mänsklighet är däremot mycket tydligare. Jag har svårt att få ihop alla Dicks trådar till ett enhetligt nystan, hur jag än vrider och vänder på det ligger det en massa härvor kvar på golvet. Minst en bok till borde jag väl försöka mig på men det kan ju vara så att Dicks stil helt enkelt inte passar mig. Med det sagt gav läsningen av Do Androids… klart mer än The Man…

En sak var dock (som alltid i äldre science fiction) rolig att notera. Deckards futuristiska samhälle är fullt av högteknologiska prylar – androider, bildtelefoner, hoover cars – men när det kommer till den regelbundet utgivna djurprislistan är det givetvis i hederlig pappersform. Ibland är det svårt att till fullo föreställa sig Framtiden. Den kan vi bara känna igen när vi lever i den.

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

Läs hela inlägget här »

När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

idiotenalt. titel: Idioten

Av någon anledning har det alltid funnits ett stort motstånd att ta itu med litteraturhistoriens ryska giganter: Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij. Varför Dickens och Austen alltid legat närmare tillhands i sugenhetslådan vet jag inte, kanske var det skolans litteraturlektioner som av någon anledning fick ryssarna att kännas som så svårtillgängliga.

Läs hela inlägget här »

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Läs hela inlägget här »

moll-flandersalt. titel: Moll Flanders

Det är väl lika bra att erkänna först som sist: jag hade stora problem att ta Moll Flanders på allvar. Åtminstone var gång bokens berättare använde det fulla namn som fått ge boken dess huvudsakliga titel (som den hustler hon är går Moll under många olika namn under sin livstid). Detta eftersom jag omedelbart såg henne som en del av ett familjeträd i staden Springfield där dess huvudman Ned svårligen hade godkänt sin kvinnliga släktings depraverade liv.

Läs hela inlägget här »

land-of-the-deadEfter tjugo år och fyra filmer med en genomsnittlig IMDb-rating på 5,9 (remaken av hans egen Dawn… landar på 7,4) insåg George A. Romero vad som behövde göras: falla tillbaka på de trogna zombiesarna. Kanske var det också tidigare nämnda remake som fick honom att återupptäcka dragningskraften från de odöda horderna?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg