Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Nu är det kanske inte enbart yrkesstolthet som gör att Dorothy, artistnamn Destiny, avundsjukt betraktar den ouppnåeliga Ramona Vega uppe på scenen. Nej, Destiny är primärt fokuserad på konsekvensen av Ramonas skicklighet vid stripp-stolpen – den prasslande uppskattning som Ramonas trollbundna kunder närmast skottar upp på scenen över sin drottning.

Ety detta är första halvan av 00-talet när rika Wall Street-snubbar uppenbarligen badade i 100-dollarssedlar. Varvid sådana som Destiny och Ramona förstås också ville ha sig en bit av den kakan. Och det bästa sättet de kan klura ut att göra det på, är inom ramen för strippklubbskonceptet. Ni vet, VIP-rum där drickat kostar extra men övervakningskameror lyser med sin frånvaro. I någon mening alltså redan där en riggad situation som slajdar betänkligt på gränsen till bedrägeri. Så vad spelar det då för roll om man kan hjälpa den situationen ännu lite mer på traven genom att göra kunderna ännu lite mer glada i hatten? Vad är bättre än sprit? Varför inte sprit plus ketamin plus ecstasy?

The lives of the rich and famous. Berättelser som ger uttryck för lockelsen av pengar och olika sätt att visa världen att vissa har gott om (alldeles för mycket?) av den varan upphör tydligen aldrig att fascinera. Jag upplever att Hustlers ganska medvetet spelar på den fascinationen på mer än ett sätt. Å ena sidan får vi följa Destiny som tydligt ger uttryck för att hon vill tjäna så mycket pengar hon bara kan på sitt strippande. Till en början kanske det handlar om att kunna betala av sin mormors bolån och sätta mat på bordet men reality-program som Keeping Up With the Kardashians rullar förebådande i bakgrunden. Destiny vill verkligen hänga med sådana som Kardashian-familjen eller i alla fall ha deras livsstil. Så det dröjer inte länge innan Destinys ambition slutar handla om låneavbetalningar och istället börjar ta sikte på dyra statusprylar.

Och därmed är vi framme vid nästa nivå, där publiken får en ganska idylliserad beskrivning av hur Destiny och hennes kollegor, hennes systrar, har blivit en Kardashian-familj som vi ska titta på och avundas. De har en överdådig julfest med svindyra presenter och glada miner, där överflödet hade kunnat funka i vilken reality-såpa som helst.

Samtidigt tycker jag ändå att Hustlers (eller ja, regissör och manusförfattare Lorene Scafaria) hanterar dessa olika perspektiv ganska fingerfärdigt eftersom det tidigt görs tydligt att det vi får se mer eller mindre är en dramatisering av Destinys berättelse som hon drar för en frågvis journalist. Det är alltså Destiny själv som hellre vill påminna sig och idyllisera det härliga systerskapet, snarare än vad kvinnorna hade varit tvungna att göra för att komma dithän. Det är Destiny som med avundsjuka blickar äter upp Ramonas prestation på den neonbelysta stripp-scenen, där fokus inte ligger så mycket på hennes kropp som på sedlarna vilka konstant regnar över henne från de överentusiastiska männen i publiken.

Scafaria arbetar alltså med både framställning och i viss mån ljudbild för att påminna publiken om att det vi ser inte är verklighet (”Inspired by a true story”), utan en berättelse. Sannolikt dessutom en skönmålning av verkligheten eftersom alla människor har delar av livet som man helst skulle vilja komma ihåg som lite finare eller bättre än de egentligen var. Pengarna. Systerskapet. Sexhandeln.

Destiny är utan tvekan filmens huvudperson och spelas av Constance Wu, en skådis jag inte är särskilt bekant med. Hon gör en helt ok insats, men om jag fastnar för någon prestation är det snarare Jennifer Lopez som Ramona. Vilket i och för sig är lite orättvist eftersom jag uppfattar att Destiny ska vara filmens ”straight guy” medan Ramona tillåts spela ut betydligt mer.

Jag upplever att Hustlers och Scafaria anstränger sig ganska hårt för att vara nyanserade och visa upp något annat än en enkel svart-vit/god-ond bild av strippbranschen och dess kunder. Till viss del lyckas filmen med detta men när det hela är över kan jag inte låta bli att känna att det ändå blev lite ytligt. Här finns som sagt ådror av systerskap, hämnd mot patriarkatet (alternativt the wall street fat cats) och vad människor är beredda att göra för pengar, men det är aldrig något som bränner till.

Det kan vara så att vi i publiken kanske till och med känner oss lite sol-och-vårade av Hustlers? Vi blev lovande ett ”uniquely empowering heist drama with depth and intelligence” men fick en produkt som i slutänden var mer ute efter att tjusa, än att få oss att känna eller verkligen tänka efter.

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

Boyz n the Hood (1991)

alt. titel: Boyz’n the Hood, La loi de la rue, Boyz n the Hood – Strade violente, Boyz n the Hood: Increase the Peace

The silly cluck head pulls out a deuce-deuce/Little did he know I had a loaded twelve gauge/One sucker dead, LA Times front page

Sedär, några rader från Compton-gruppen N.W.A. Låten? Boyz-n-the-hood, förstås. Men som introduktionen i John Singletons förstlingsverk med samma titel vet att berätta, finns det inte en chans i helvetet att mordet på en svart man i L.A. skulle bli förstasidesnyheter i slutet av 80- och början av 90-talet.

Lite tidigare än så, 1984, kommer Tre för att bo hos sin pappa Furious. Tres mamma Reva är less på att försöka få ordning på deras bråkiga avkomma och menar att endast en far kan lära sin son att bli en riktig Man. Furious, en ambitiös vietnamveteran, tar detta jobb på allvar och är noga med att lära Tre allt om ansvar och ledarskap. Men han är inte en hårdare farsa än att Tre också får tid att hänga med sina kompisar, halvbröderna Ricky och Doughboy.

1991 har så trion vuxit upp rejält och förvandlats till Cuba Gooding Jr., Morris Chestnut och Ice Cube. Tre har tagit till sig sin pappas lärdomar och är en skötsam student med jobb och egen bil, Ricky är på god väg att ta sig på college tack vare sin football-talang medan Doughboy har åkt ut och in i fängelset under alla år. För tillfället är han ute och vi får följa de tre under ett par veckor medan historien rör sig mot sitt oundvikliga slut.

Jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur Singletons 90-talsklassiker skulle hålla sig, så här nästan 30 år senare. Vad jag minns gjorde den stort intryck på mig när jag såg den första gången; gängmentaliteten, tröstlösheten på L.A.-gatorna och den svarta 90-talskulturen. Vad gäller det sista känns Boyz n the Hood rejält daterad fast på ett ganska kul sätt. Det är så lätt att glömma bort de hoppande bilarna, de pösiga skjortorna, Bill Cosby-tröjorna, de långa sportlinnena, halsbanden med fredstecken stora som vagnshjul och tjejernas gestikulerande och grimaserande. I backspegeln ser det lika märkligt och nostalgiskt ut som 80-talets våfflade hår och bjärta pastellfärger.

Rör vi oss vidare mot tröstlösheten är det blott allt för lätt att se vartåt Singleton pekar eftersom han inte gör det särskilt subtilt. I det avseendet beror nog dateringen för min del på att jag numera helt enkelt har sett mer film och därmed har svårare att bortse från det stundtals klumpiga hantverket. Hade jag vetat det innan titten hade jag kanske varit mer uppmärksam på filmens utveckling i det avseendet. Singleton spelade nämligen in hela alltet i kronologisk ordning och jag tycker mig också känna att andra halvan var lite mindre tungfotad och stel än den första.

Boyz… blir i detta också en ganska ojämn film. Ibland glimtar berättandet till, för att vid andra tillfällen sänkas av förutsägbar slow motion eller obegripligt ostig musik till känslomässiga scener. Laurence Fishburne gör naturligtvis inte bort sig i rollen som pappa Furious men får inte så mycket att bita i, han är helt enkelt för perfekt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att han fått en ganska unik roll vid tiden, för att vara en svart man – Furious är strikt men rättvis och resonabel. Han pratar allvar med sin son men har samtidigt inga problem med att säga ”I love you” till Tre när han tror att grabben behöver det.

Bland de yngre förmågorna är själva skådespeleriet också en smula ojämnt men man kan förstås inte ta ifrån Boyz… det faktum att den innehåller Ice Cubes första filmroll någonsin. Plus en av de första rollerna för både Gooding Jr., Nia Long som spelar Tres flickvän Brandi och Angela Bassett i rollen som Reva. John Singleton var själv blott 23 år när filmen hade premiär så den där valhäntheten kanske till viss del kan ursäktas.

Det som också måste läggas till filmens pluskonto när det begav sig är att den uppenbarligen gjorde så pass stort intryck att Singleton blev Oscars-nominerad. Då var han inte bara den yngste regissören som någonsin fått en nominering utan också den förste svarte dito.

Och jag ska kanske passa mig för att döma Boyz… allt för hårt när det gäller tidens flykt och övertydliga budskap. Det dröjde nämligen bara till april 1992 innan fyra poliser gick fria efter misshandeln av Rodney King och South Central stod i lågor. Inom loppet av sex dagar hade 63 personer dött och 12 000 arresterats. Som om det inte vore nog blev en av filmens skådisar, Dedrick D. Gobert, nedskjuten i en gänguppgörelse 1994. Med andra ord mer eller mindre exakt vad som också händer i Boyz…

Singleton är som synes starkt influerad av N.W.A., förutom filmens titel droppas även repliken ”Fuck the police!”. Sagde Gobert spelar Doughboys gängkompis som alltid går med en överdimensionerad napp i munnen, vilket skulle kunna vara en nickning till Public Enemys Flavor Flav. I det perspektivet måste jag säga att jag nog hade förväntat mig mer samtida hip hop och rap på soundtracket, men det blev kanske för dyrt att köpa in? En något mer oväntad referens kommer dock i form av Stand By Me, när smågrabbarna anno 1984 går längs med ett järnvägsspår och en av dem säger ”Y’all wanna see a dead body?”.

Boyz… håller bättre som tidsdokument än en hundraprocentigt välgjord och engagerande film. Men den har fortfarande tillräckligt mycket som talar för den, i flera olika perspektiv, för att den ska vara värd en titt. Om inte annat för att hedra regissören Singleton som dog redan 2019 i sviterna av en allvarlig stroke.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Fortsätt läsa ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)”

A Free Man of Color (1997)

Jag tror faktiskt att det var författarnamnet Barbara Hambly som fick mig att plocka upp A Free Man of Color. Så pass stort intryck hade hennes Morkeleb den svarte, utgiven av förlaget Äventyrsspel 1988, gjort på mig. Kanske satt boken fast lite extra hårt i hjärnbarken tack vare Michael Whelans omslagsillustration. En i mina ögon typisk drak-fantasy-författare alltså. Kunde det verkligen vara hon som nu skrivit en historisk deckare?

Fortsätt läsa ”A Free Man of Color (1997)”

X2: Kulturmakt (2019)

Törs man dra till med ett Titanic-citat? “Det började som en skakning på nedre däck”. I den mån man nu kan likna avslöjandet av Harvey Weinsteins förehavanden i början av oktober 2017 vid en sådan försiktig första signal på att något inte stod rätt till hemma i Svedala. Men för DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson blev nyheten startskottet för ett arbete som för hennes del skulle komma att brisera redan en månad senare, i november 2017.

Fortsätt läsa ”X2: Kulturmakt (2019)”

Beasts of the Southern Wild (2012)

alt. titel: Hushpuppy

En Hushpuppy kan vara många saker. En sko. En friterad munsbit. I fallet Beasts of the Southern Wild är Hushpuppy en sexårig flicka som bor med sin pappa i området som kallas The Bathtub. För henne är världen fylld av under. När hennes pappa Wink försvinner kanske han gjorde det för att han förvandlades till en insekt. How was anyone ever goin’ to know? Tillvaron i The Bathtub är för henne en ändlös räcka av festligheter, skönhet, gemenskap och lärdom. Kidsen i The Bathtub har Miss Bathsheba som lär dem om uroxar, att överleva, hur allt i universum hänger ihop och att man ska vara snäll mot de som är mindre än en själv.

Fortsätt läsa ”Beasts of the Southern Wild (2012)”

Pengar (1885)

Det finns flera alternativa titlar till Victoria Benedictssons roman Pengar. Giftermål. Äktenskap. Kvinnor. Frihet. Allt detta fokuseras i historien om den obemedlade Selma Berg, vilken gifter sig alldeles för ung. Vid 16 års ålder hyser hon ofullbordade konstnärsdrömmar men utan vare sig pengar eller sin fars och farbrors välsignelse konstaterar farbrodern krasst “Jag tycker inte du kan bli någonting bättre än hustru åt en bra karl.”

Fortsätt läsa ”Pengar (1885)”

L’Élégance du hérisson (2008)

alt. titel: Igelkottens elegans, The Elegance of the Hedgehog

I ett land och i en skog och i en liten stuga/bodde internationella igelkotten Ivar

Minns ni den barndomens slagdänga? Hur igelkotten Ivar reste jorden runt för att besöka länder och städer som började på bokstaven ”I”? Självklart inom ramen för ett så pedagogiskt barnprogram som Fem myror…

Fortsätt läsa ”L’Élégance du hérisson (2008)”

The Craft (1996)

alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

Fortsätt läsa ”The Craft (1996)”