You are currently browsing the tag archive for the ‘Social status’ tag.

I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.

Ett vetenskapligt genombrott som först lanserades som ett svar på överbefolkning, klimatproblem och allmän utarmning. Mindre människor kräver mindre utrymme, mindre mat och producerar mindre avfall. Men säg den mänsklighet som gör något osjälviskt? Inom ett par korta år har den vetenskapliga sensationen ”downsizing” reducerats till att få sina dollars att räcka längre.

I paradiset Leisureland blir ett par vanliga knegare som Paul och Audy plötsligt miljonärer. Varför köpa ett stort, vanligt, hus när man kan skala ned och köpa ett ännu större hus? Fast mindre, om ni fattar…

Men det är inte bara de kroppsliga förändringarna som förenat Matt Damons roll i Elysium med Paul Safranek i Downsizing. För även om paradiset den här gången inte ligger i rymden bygger det likväl på en underklass som får nöja sig med smulorna från de rikas bord och medicinskåp. Leisurelands komfort visar sig föga förvånande vara lika mycket av en gräll illusion som Disneys Tomorrowland.

I och med Downsizing har regissör och manusförfattaren Alexander Payne som synes tagit i så det knakar och velat adressera frågor om såväl klass, som klimat och andra miljöproblem. Allt levererat i ett ganska charmigt paket, vi snackar ju ändå miniatyter här. Downsizing känns som en i grunden oerhört snäll film, vilket sannolikt till stor del beror på att Matt Damon alltid varit klockren i den sortens roller. Som Christoph Waltz rollfigur Dusan säger genom Waltz patenterade varggrin: ”You’re a good guy. And a little bit pathetic guy”.

Jag blev helt betagen i Paynes debut Election och jag tycker mig se samma sinne för underfundig humor och detaljer i Downsizing. Rullväskans tapto på en trätrall. Stekspadsverktygen som förflyttar förminskade män från stora bårar till små. Kristen Wiig med bara ett ögonbryn. Den lilla lådan som i Leisurelandstorlek blir till en flyttbil. Den förminskade kvinnan som debatterar med en normalstor man på TV:n.

Dock hade Election ett tydligare fokus med sitt elevrådsval. I faller Downsizing verkar Payne tyvärr ha blivit lite för förtjust i sitt norska pysslingshippiekollektiv och Rolf Lassgårds forskare som likt en Einstein tvingas åse hur hans upptäckt korrumperas och används på ett sätt som aldrig var hans syfte. Filmen är som bäst så länge vi får hållas i USA och den skamlösa marknadsföringen av processen samt konceptet Leisureland. I slutänden blir Downsizing för långdragen och jag tycker nog att frågan ifall man ska göra reell skillnad här och nu för enskilda individer eller fokusera på ”the big picture” och dra sig undan hade kunnat hanteras på ett mer effektivt sätt.

Men med ett manus som ändå sätter fingret på ett antal intressanta frågor, en Matt Damon som väl numera får betraktas som gjuten för en medelålders ”average Joe” samt en orgie i miniatyrer och likaledes överdimensionerade föremål lyckas Downsizing fylla mer än en åttondel av Elections stora skor.

Downsizing blev den fjärde filmen vi lyckades klämma in på Filmspanarnas årliga filmfestivaldag.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

 

 

 

Annonser

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Bring on the 70’s! London calling to the faraway towns! Ensamstående mamman Peggy Hodgson gör sitt yttersta för att klara en vardag full med rektorssamtal om rökande döttrar och vattenfyllda tvättstugor i familjens minst sagt nedgångna council housing, beläget i norra London. De fyra barnens pappa är puts väck, så också det underhåll han egentligen skulle betala.

Men det är något annat knepigt med familjens hus, alldeles bortsett från att det befinner sig i ett akut upprustningsbehov. Elvaåriga Janet börjar gå i sömnen och höra någon som beordrar familjen att packa sig iväg. TV:n vill absolut inte samarbeta med fjärrkontrollen och när möbler börjar flytta på sig av sig själva har Peggy fått nog.

Hon ringer polisen, som förvisso inte hittar någon skojande inkräktare men som däremot både ser en stol röra sig som på egen hand och inte har något emot att vittna om händelsen inför TV-kameror. Journalister så väl som parapsykologiska forskare engagerar sig i familjens uppstudsiga hus och så småningom får även den katolska kyrkan upp ögonen för vad som pågår. Men kyrkan har ju ett visst rykte att försvara och ber därför bekantingarna Ed och Lorraine Warren att kolla läget innan man eventuellt kastar sig över fallet i fullt exorcism-mode.

The Conjuring 2 blev min sjätte James Wan-spök-film på kort tid och jag tvingas inse att de nog inte bör ses med tätare mellanrum än ett eller ett par år. För vid det här laget börjar jag tycka mig känna igen ett antal element som gör att filmen mister en hel del av sin mystik.

Ginormous hus? Check. Nattmörka hus? Check. Stökiga källar- eller vindsutrymmen? Check. Fladdrande ficklampor? Check. En längre eller kortare uppbyggnad som slutar i en skrämsel-effekt? Check. Stort fokus på hoppa-till- och skrämsel-effekter på bekostnad av bakgrundshistorien? Check. Ålderdomliga leksaker och/eller barnkultur? Check. En blek kvinnogestalt i heltäckande klädedräkt/klänning? Check.

Däremot banade The Conjuring 2 till viss del nya vägar vad gäller själva historien. I alla fall om man ska jämföra med originalet som ju också byggde på ett ”äkta” Warren-fall. Jag upplever i alla fall att fokus i något högre utsträckning ligger på demonolog-paret. Särskilt som Lorraine vid en inledande seans i ett för temat välbekant hus (självklart var Warrens inblandade i Amityville!) ser något som är så fasansväckande att hon för en period lyckas övertala Ed att de inte längre ska beblanda sig med andevärlden. En föraning som förstås får bäring för London-fallet. Det här innebär dessutom att den narrativa uppdelningen mellan den utsatta familjen och Warrens blir något mindre distraherande.

En annan skillnad i förhållande till originalet är att det i London-fallet fanns anklagelser om att det hela skulle vara ett rent påhitt från barnens sida. Ed och Lorraine får själva uttala en del av de skeptiska invändningarna. Men filmens framställning lämnar inte någon som helst tveksamhet om att det vi ser verkligen händer. Och eftersom Warrens är våra hjältar slutar det hela givetvis i bedyranden om hur viktigt det är att hjälpa en behövande familj genom att uppriktigt tro på deras berättelse även om det ser ut att finnas bevis som pekar på att den är uppdiktad.

Jag inbillar mig dessutom The Conjuring 2 gör en medveten återkoppling till det dysfunktionella familjeperspektivet i The Amityville Horror. På plats i London är det nämligen främst Janet, vilken saknar sig frånvarande pappa något hemskt, och lille Billy, som blir mobbad för sin stamning, som verkar vara mest mottagliga för husets negativa inflytande.

The Conjuring var habil som skräckfilm betraktat men här fallerar The Conjuring 2 genom att bjuda på allt för många munsbitar som redan passerat gommen allt för många gånger. Jag tycker dessutom att man fortfarande allvarligt kan ifrågasätta om Hollywood ska stå som nära nog en garant av sanningshalten i Warrens demonolog-karriär.

Demonstatus:
Nu känns det i och för sig lite taskigt att klaga när The Conjuring 2 faktiskt ändå bjussar på en hel demon. Namngiven icke desto mindre. Lorraine lyckas lista ut att den de har emot sig den här gången är en grabb vid namn Valak, som bland annat förekommer i grimoiren Lesser Key of Solomon. Där karakteriseras han dock knappast som en hålögd nunna eller som Lorraine kallar honom, ”marquis of snakes”. Enligt Wikipedia tar han snarare formen av en ”angelically winged boy riding a two-headed dragon”.

Riktigt kraftfull är han också, med förmåga att besätta Janet, ge Lorraine mardrömmar eller några slags visioner, flytta på möblemang och dessutom kontrollera de dödas andar (eller åtminstone en sådan ande). Är det han som dessutom ligger bakom tvättstugeläckan kanske vi även bör räkna in förtryck i hans förmågor.

Idag har Fiffi rest ända till Australien. Vart Filmitch tagit vägen får ni klicka er fram till.

Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.

Läs hela inlägget här »

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Läs hela inlägget här »

En slump som ser ut som en tanke… Inte särskilt långt efter att jag avslutat min maraton-duvning med systrarna Brontë fortsatte jag på det victorianska temat genom att bekanta mig med författaren Elizabeth Gaskell. Samtida med bland andra Charles Dickens i vars tidning Household Words hon publicerade flera noveller. Brontë-kopplingen kommer sig av att Gaskell blev ombedd av ingen mindre än Patrick Brontë att skriva en biografi över hans dotter Charlotte.

Ska man se till boken för dagen, Wives and Daughters, känns det symptomatiskt att Wikipedia sig till att Gaskell uppenbarligen började sin författarkarriär med en dagbok där hon särskilt utforskade relationen mellan sig själv och dottern Marianne samt senare också relationen mellan Marianne och hennes syster.

Såvitt jag har förstått handlar flera av Gaskells böcker om realistiska och samtida teman som det victorianska klassamhället, industrialismen och kvinnors villkor i detta samhälle. Wives and Daughters kan nog ses som realistisk så det räcker, däremot upplever jag inte att författaren i denna sin sista bok har någon särskilt poäng hon vill göra eller budskap hon vill förmedla.

Istället är det ett stillsamt och nyanserat utforskande av ett antal personligheter i den lilla staden Hollingford. Eller är det byn? Jag har oerhört svårt att få grepp om hur stort samhället är. Huvudperson är den unga kvinnan Molly Gibson, dotter till den lokale läkaren (mamma och hustru är död innan boken tar sin början). Dr. Gibson är respekterad i Hollingford både för sitt bestämda sätt, sin kärlek till dottern och det faktum att han kanske, kanske (i alla fall om man ska tro skvallret) är son till en skotsk baron.

Men Gibson är orolig för att Molly ska sakna en mors omsorger och gifter därför om sig med änkan Mrs. Kirkpatrick. Ett snilledrag som hans dotter inte uppskattar det allra minsta eftersom hon vant sig vid att kunna ha sin pappa för sig själv. Inte blir det bättre av att den blivande Mrs. Gibson har en hel del idéer om vad som är fint och fashionabelt. Hon är dessutom sannolikt ett av litteraturhistoriens mest egoistiska fruntimmer.

Jag vet egentligen inte hur rimligt det är att jämföra Gaskell med Dickens bara för att de råkar vara samtida. Helt klart är i alla fall att om Wives and Daughters varit skriven av Dickens skulle Molly vara så ängalikt god att hon inte vidrörde marken med sina små fossingar när hon skrider genom Hollingford. Likaledels karikatyriskt uppblåst och ogin skulle Mrs. Gibson vara, bara för att få sin rättmätiga belöning innan sista punkten är satt.

Men detta är en helt annan typ av bok och jag märker till min förvåning att de flesta huvudsakliga personerna känns riktigt trovärdiga och inte det minsta Dickens-stereotypa. Här finns förstås både fördelar och nackdelar – Gaskell är avsevärt mindre sentimental än sin manlige författarkollega men också avsevärt mindre komisk.

Det ska dock inte tolkas som att detta är en tråkig bok. Jag blev rejält insyltad i alla göranden och låtanden inom både familjen Gibson och deras kontrasterande motpart, familjen Hamley. För hade detta inte varit Mollys bok hade titeln nästan lika gärna kunnat vara Husbands and Sons. Gaskell beskriver särskilt relationen mellan godsägaren Hamley och hans son Osborne på en inkännande och finkänsligt sätt som gör att man som läsare inte kan ta parti för någon av dem. Bara känna sorg över att de står så långt ifrån varandra.

Huvudpoängen i Wives and Daughters är alltså inte främst de små och stora händelserna i Hollingford och Mollys eget liv, utan den karaktärsutveckling som Gaskell låter många av sina personer genomgå. Mollys förändring är så subtil att jag knappt tänker på den innan jag börjar jämföra Molly som hon var i början av boken och hur hon blivit när den slutar. Hon känns som en rätt ovanlig victoriansk hjältinna, förvisso god och präktig men absolut inte osjälvisk på det där självutplånande sättet som många andra victorianska romankvinnor. När det gäller får hon till och med säga ifrån och stå på sig (i alla fall ibland). Hon får ha egna åsikter och insikter som gör att hon utvecklas och växer och vi med henne.

Wives and Daughters blev Gaskells sista bok och hon hann dö innan den var riktigt avslutad. Därför kommer slutet abrupt, men på ett rätt spännande sätt som gör det hela oväntat melankoliskt. Den välförtjänt lyckliga upplösningen är på g men tvingas göra halt innan alla trådar är uppknutna. Vi lämnas därmed med ett flyktigt tvivel huruvida slutet verkligen kommer att bli så oförblommerat tomteboidylliskt som man kanske förväntade sig. En avslutning som jag skulle vilja påstå faktiskt gör boken ännu bättre.

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

Läs hela inlägget här »

När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg