X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Men så var lyckligtvis inte fallet, det dröjer inte länge innan jag är helt indragen i Toms värld. För det är ”the world according to Tom” som vi läsare får ta del av och det står snart klart att det är en ganska opålitlig berättare vi har att göra med. Eller kanske inte direkt opålitlig för läsaren, men däremot för sin omvärld. Den Tom vi får möta är nämligen en ganska annorlunda varelse jämfört med den Tom som visas upp inför omvärlden.

”Vår” Tom är nästan sjukligt mån om att passa in och, vad vi förstår, lyckas tyvärr inte alltid göra det på ett sömlöst sätt. Här känns det som han påminner om andra Highsmith-personer – de där som man tycker lite synd om men samtidigt inte kan låta bli att irritera sig på eftersom de är så uppenbart osjälvständiga och klängiga.

Så det är klart att när Tom lyckas bli inbjuden i gemenskapsvärmen som skapas runt den snuskigt rike arvingen Dickie Greenleaf är det som om Sankte Per ställt upp Pärleporten på vid gavel. Men vi som står vid sidan av inser ju snabbt att sådana ojämlika förhållanden bara kan sluta på ett sätt. Och det är frågan om Tom Ripley vare sig kan eller vill acceptera det.

Ungefär lika snabbt som jag står huvudstupa ned i ett flärdfullt rikis-50-tal i bokform blir jag också sugen på att se om filmen från det superstabila 90-talet med en superstabil 90-tals-cast: Matt Damon som Tom, Jude Law som Dickie och Gwyneth Paltrow som Marge Sherwood. Och jag har tur igen! För Anthony Minghellas film står sig minst lika bra som Highsmiths bok.

Vad jag däremot inte mindes var hur grymt snygg filmen är, ett visuellt element som jag inte riktigt uppfattade i boken. Highsmith lägger inte lika stor vikt vid sina naturbeskrivningar som ausssie-fotografen George Seale gör, när vi kommer till glittrande medelhav och smördrypande italiensk kvällssol. Både författaren och fotografen är däremot lika fascinerade av alla de luxuösa ting som följer med en rikis-livsstil, vare sig det handlar om parfym, kläder eller smyckeskrin.

Rollfigurerna i detta spel är fascinerande i såväl bok som film. Både så att säga i sig själva men också i hur Minghellas manus valt att förändra dem (och i viss mån historien) runtomkring dem. Exempelvis är Minghellas Tom mer av en underdog redan från början medan Highsmith inte hymlar med att hennes Tom bedrar folk för fulla muggar redan innan han träffar Dickies far som ber Tom att hämta hem sonen från Italien.

Filmens Dickie är mer av ett rövhål medan Marge är betydligt mer sympatisk, inte minst gentemot Tom. Däremot är jag inte säker på om förändringen av relationen mellan Dickie och Marge (från bokens typ KK till filmens stadiga par) egentligen påverkar deras respektive relationer till Tom. Jo, kanske ändå… För när bokens Marge inte kilar stadigt med Dickie ligger det närmare till hands att vara sotis på Tom och exempelvis insinuera att han är intresserad av Dickie som något mer än en vän.

Jomenvisst känner vi också igen Highsmiths tendens att blanda in en smula homoerotik i sina tajta vänskapsförhållanden. Inte alltid lika uttalat som i The Prize of Salt men icke desto mindre vänskapsförhållanden som ofta tangerar gränsen där vänskap börjar övergå i något annat. Samt att den tangeringen inte nödvändigtvis är ömsesidig.

Jag vill minnas att jag såg filmen innan jag läste boken vilket säkert kan påverka det faktum att jag fortfarande också tycker att alla tolkningar är mästerliga och synnerligen välfunna för de olika rollernas personligheter. Damon är en trovärdig underdog som gömmer ett våldsamt och överilat drag i all den där underdånigheten gentemot Laws lätta arrogans och ständiga självberättigande. Paltrow utstrålar i sin tur genuin charm och mjukhet som gör att man i någon mån köper att hon accepterar att bli behandlad som hon blir av Law. Till sist måste också nämnas gamle Philip Seymour Hoffman som gör en fullkomligt vedervärdig Freddie Miles med den äran. I det sällskapet blir Cate Blanchett faktiskt lättglömd och det vill inte säga lite (hon skulle dock se till att fixa den detaljen i Carol).

En intressant skillnad mellan bok och film är hur de väljer att lämna sin huvudperson. Minghella straffar sin Tom hårt och skoningslöst men lämnar i det sin publik fri att faktiskt känna lite sympati för honom. Medan Highsmith straffar med ett betydligt mer lömskt vapen – den allestädes närvarande paranoian.

Om det inte redan framgått är både bok och film högst rekommendabla och jag skulle verkligen vilja framhålla vinsten av att ta del av dem (nästan) simultant. De ger varandra ett rejält mervärde. Och varför inte slänga in den franska filmen Plein soleil från 1960 med en ungdomligt vacker Alain Delon i en av sina första större roller också när ni ändå är på gång?

The Talented Mr. Ripley (1955)

The Talented Mr. Ripley (1999)

Ghasideyeh gave sefid (2020)

Alt titel: Balladen om en vit ko, Balladen om den hvide ko, Uten skyld, Le pardon, El perdón, Ballade von der weißen Kuh, Ballad of a White Cow

Ett år efter maken Babaks avrättning (ett straff utdömt för mord) är livet fortfarande komplicerat för hans änka Mina och dotter Bita. Ekonomin är tajt, trots att Mina har ett jobb. Hon ligger efter med hyran och tvingas ta emot mat från snälla grannar. Dessutom ligger Babaks familj, särskilt Minas svärfar, på om att de två ska flytta från Teheran och hem till dem. Det går ju inte för sig att en kvinna bor och klarar själv, utan en mans beskydd. Det är definitivt ingen bra miljö för en uppväxande flicka (vilka konstiga värderingar kommer Bita att få med sig från sin bångstyriga mor?), så hotet om en vårdnadstvist lurar dessutom vid horisonten.

Så kommer ytterligare ett dråpslag. Mina får ett summariskt besked om att morddomen mot maken utgått från falska vittnesmål och att han därmed avrättats för ett brott som han inte begått. Den enda ljusglimten är möjligen att hans efterlevande är berättigade till en hel del stålar. Smolket i den glädjebägaren är dock att Babaks familj nu ser ännu större anledning att vilja ta hand om Mina och Bita samt att utbetalningen kan komma att dröja ett bra tag.

Men för Mina är inte det viktiga cashen, utan ett erkännande att rättsväsendet och framförallt domarna i målet gjort fel. Hon kastar sig därför in i en fruktlös kamp mot Systemet för att få i alla fall ett uns av den rättvisa hon anser sig vara värd. I både denna ansträngning och vardagslivet får hon hjälp av Reza. En man som påstår vara gammal vän till Babak som från början sökte upp änkan för att betala tillbaka ett lån. När hon blir vräkt från sin lägenhet (eftersom hyresvärden noterade att hon, en ensamstående kvinna, släppte in en man i sin lägenhet) visar det sig att Reza äger en fastighet där mor och dotter kan få flytta in. Petitesser som kontrakt och hyra kan de lösa någon annan gång. Kan det möjligen vara så att Reza har ett annat motiv för att hjälpa den lilla familjen?

Det är svårt att ge en snabb, men rättvis, beskrivning av handlingen i Balladen om en vit ko. Enligt ovanstående skulle man nämligen kunna tro att filmen primärt handlar om Minas ansträngningar att få upprättelse Men faktum är att när Reza kommer in i hennes liv ägnas minst lika mycket (om inte mer) speltid till att utforska hans motiv. Det visar sig nämligen ganska snart att han är en av de domare som dömde Babak till döden utifrån de falska vittnesmålen och nu mår fruktansvärt dåligt över detta. Hans enda sätt att försöka ställa saker och ting till rätta eller göra bot är alltså att hjälpa Mina och Bita med allt de kan tänkas behöva, samtidigt som han aldrig kan förmå sig att berätta vem han egentligen är och vilken roll han spelat i deras liv. Förutom detta har han också hamnat på kollisionskurs med sin egen son.

Att ställa Rezas moraliska dilemma i förgrunden och låta Minas vedermödor utspelas mer vid sidan av är ett ganska smart val av manusförfattarna Mehrdad Kouroshniya, Maryam Moghadam och Behtash Sanaeeha (Moghadam spelar också rollen som Mina och är dessutom regissör tillsammans med Sanaeeha) även om det på pappret kanske kan verka genusmässigt tveksamt. Minas kamp är ju mer ofläckad och hade sannolikt därför snarare visat upp en budskapstung patos-historia, vilket kan bli lite svårsmält. Nu får tittaren bara lite så där i förbifarten insikt i allt det som särskilt en kvinnlig iransk medborgare måste stå ut med. Plus sådant som exempelvis gäller obefintlig arbetslagstiftning och som är skit, oavsett arbetstagarens kön.

Att Mina inte förpassas till rollen av bleknande blyg viol bredvid Alireza Sani Fars plågade Reza hänger förstås också på Maryam Moghadams rollprestation. Hon är otroligt bra som en helt vanlig kvinna och mamma, vilken jag först efter ett tag inser är betydligt både yngre och sötare än jag först uppfattade. Rollen som Bita, spelad av Avin Poor Raoufi, är också nyanserad och välskriven där exempelvis det faktum att hon är teckenspråkig aldrig tillåts ta överhanden gentemot exempelvis hennes stora filmintresse.

Det jag inte riktigt får kläm på är filmens titel och det inledande korancitatet från den andra surans 67:e vers. Det tycks handla om att Gud befaller israeliterna att offra en ko för att få klarhet i vem som utfört ett mord. Lite nu och då hänvisas i filmen också till Guds vilja, inte sällan som ett slags försök att acceptera det rättsfel som begåtts. Dessutom förekommer bilden av en vit ko på en kaklad gårdsplan, eventuellt omgiven av soldater. Men om detta innebär att jag ska tolka Balladen… som religionskritisk eller om det mer är en alludering på kopplingen kor-mordanklagelser blir jag som sagt inte riktigt klok på.

Balladen… utforskar under större delen av sin speltid intressanta frågeställningar på ett ganska finkänsligt och trovärdigt sätt. Jag som icke-iransk tittare får också glimtar av ett samhälle som jag vet extremt lite om. Avslutningen blir dock väl rumphuggen och det är nästan så jag undrar om manusförfattarna inte visste hur de skulle samla ihop alla bollar de kastat upp i luften på något bättre sätt. Det är också ett öppet slut som blir väl orättvist mot oss som ändå engagerat oss i Mina och Bitas öde och vill att det ska gå bra för dem.

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Fortsätt läsa ”Norra Latin (2017)”

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Fortsätt läsa ”Kleiner Mann – was nun? (1932)”

Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: In the Heights (2021)”

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: High Society (1956)”

House of Gucci (2021)

I filmen House of Gucci liknar någon anno 1983 modehuset Gucci vid en ”cheap operetta”. Men Ridleys Scotts film om hur familjen Gucci lyckades schabbla bort prefixet ”familje-” från det anrika företaget hyser fler likheter med en opera än en operett. Här råder ingen brist på melodram, känslostormar och nog med dolkstöts-intriger för att fylla åtminstone ett par episka fantasyserier på HBO.

Fortsätt läsa ”House of Gucci (2021)”

Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Fortsätt läsa ”Hustlers (2019)”

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Fortsätt läsa ”War Horse (2011)”