Mrs. Henderson Presents (2005)

Laura Henderson har nyss slängt en näve jord på maken Roberts kista, men är redan less på änkeståndet. Vad ska hon nu hitta på?! Väninnan Lady Margot Conway är mer van i rollen och menar på att när man är så snuskigt rik som Laura, är det bara fantasin som sätter gränser. Välgörenhet eller älskare, bara att välja och vraka.

Men Laura Henderson är inte en kvinna som generellt gör det världen förväntar sig av henne och hon hittar en helt egen excentricitet att slösa sina pengar på: en teater. Eftersom hon inte kan ett smack om branschen anställer hon den burduse Vivian Van Damm som teaterdirektör. Men trots Van Damms erfarenhet går det inte så bra för Windmill Theatre innan Laura får en snilleblixt: varför inte göra som fransmännen och bjuda publiken på lite naket?

Anno 1937 är det inte helt enkelt att importera Moulin Rouge-konceptet till den brittiska striktheten. Då skadar det förstås inte att Laura Henderson är ”Tommy” med Lord Chamberlin, mannen som har makt att bestämma vilka pjäser som får spelas. Så länge töserna står blickstill kan det hela räknas som tablåer och därmed anses som “konst”. Voilà, finkultur istället för fulunderhållning.

Regissören Stephen Frears har under de senaste åren visat sig ha en rejäl faiblesse för verkliga historier om med eller mindre paranta äldre damer. Mrs. Henderson Presents synes vara den första i ledet som sedan dess fyllts på med The Queen, Philomena, Florence Foster Jenkins och Victoria & Abdul. Med tanke på rollerna är det knappast uppseendeväckande att han också siktat in sig på skådisar som Helen Mirren, Meryl Streep och, icke minst, Judi Dench.

Här är det Judi som tillsammans med Bob Hoskins teaterdirektör får sparra en smula innan de kommer till en gruffig “men vi vet ju att vi gillar varandra egentligen”-överenskommelse. Det hela är charmigt och Dench är som vanligt både härligt bestämd och frisinnad. Samtidigt går det inte att undkomma känslan av att jag kanske sett henne i lite för många sådana roller. Jag tror att även storyn hjälper till att göra hennes Laura Henderson en smula platt, enär 1937 snart övergår i 1939 och andra världskriget. Det blir mer fokus på vad som händer med teatern i krigstider än dess ägares eventuella psykologiska resa. Windmill tycks främst ha varit känd för dels sina ”Windmill girls”, dels det faktum att man vägrade stänga teatern, till och med under London-blitzen.

Scenen där Dench Henderson ska demonstrera att hon förstår livsvillkoren även för de som inte är snuskigt rika änkor i 70-årsåldern, blir i det perspektivet kanske än mer olycklig eftersom den i princip mynnar ut i ett brandtal om att det är en mänsklig (manlig) rättighet att åtminstone ha sett ett naket fruntimmer innan man drar ut i krig. I samma anda är stämningen på teatern familjär och mysig där ingen av tjejerna brottas med moraliska tveksamheter över att slänga av sig paltorna på scen. Den som befinner sig i blickfånget i det avseendet är framförallt Kelly Reillys Maureen, vilken framstår som lika charmig men platt som Laura Henderson.

Av Frears ”tant-filmer” upplever jag att Mrs. Henderson Presents är den som hamnat mest i skymundan och det finns fog för det. Själva hantverket är solitt och det är en habil kostymfilm men som helhet allt för menlös. Ska man se Judi Dench jobba tillsammans med Stephen Frears skulle jag hellre rekommendera Philomena.

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Fortsätt läsa ”X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)”

Ghasideyeh gave sefid (2020)

Alt titel: Balladen om en vit ko, Balladen om den hvide ko, Uten skyld, Le pardon, El perdón, Ballade von der weißen Kuh, Ballad of a White Cow

Ett år efter maken Babaks avrättning (ett straff utdömt för mord) är livet fortfarande komplicerat för hans änka Mina och dotter Bita. Ekonomin är tajt, trots att Mina har ett jobb. Hon ligger efter med hyran och tvingas ta emot mat från snälla grannar. Dessutom ligger Babaks familj, särskilt Minas svärfar, på om att de två ska flytta från Teheran och hem till dem. Det går ju inte för sig att en kvinna bor och klarar själv, utan en mans beskydd. Det är definitivt ingen bra miljö för en uppväxande flicka (vilka konstiga värderingar kommer Bita att få med sig från sin bångstyriga mor?), så hotet om en vårdnadstvist lurar dessutom vid horisonten.

Fortsätt läsa ”Ghasideyeh gave sefid (2020)”

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Fortsätt läsa ”Norra Latin (2017)”

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Fortsätt läsa ”Kleiner Mann – was nun? (1932)”

Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: In the Heights (2021)”

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: High Society (1956)”

House of Gucci (2021)

I filmen House of Gucci liknar någon anno 1983 modehuset Gucci vid en ”cheap operetta”. Men Ridleys Scotts film om hur familjen Gucci lyckades schabbla bort prefixet ”familje-” från det anrika företaget hyser fler likheter med en opera än en operett. Här råder ingen brist på melodram, känslostormar och nog med dolkstöts-intriger för att fylla åtminstone ett par episka fantasyserier på HBO.

Fortsätt läsa ”House of Gucci (2021)”