You are currently browsing the category archive for the ‘Western’ category.

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.

Sideways (2004)
Paul Giamatti och Thomas Hayden Churchs rollfigurer börjar på minus och fortsätter med en stadig (samt vinindränkt) nedåtgång efter det.

P.S. I Love You (2007)
Hilary Swank är ledsen tack vare en perfekt död make men tar sig i kragen och blir glad igen genom sin förmåga att designa skor.

Love & Other Drugs (2010)
Obegripligt charmige Jake Gyllenhaal hookar upp med lika obegripligt snygga Anne Hathaway och tillsammans hinner de avhandla en kallsinnig läkemedelsindustri, adhd, Parkinson och ovälkomna bieffekter från Viagra.

Bad Neighbors 2: Sorority Rising (2016)
Rose Byrne och Seth Rogens sköna kemi levererar återigen en överraskande underhållande film som försöker övertyga oss om att det går att skämta lika mycket om kvinnlig som manlig sexualitet.

Central Intelligence (2016)
Skolans coolaste kille blir till revisors-Kevin Hart medan skolans största mobboffer ägnat 6 träningstimmar om dagen i 20 år åt att bli CIA-Dwayne Johnson och möjligen blivit galen på kuppen.

Free State of Jones (2016)
Matthew McConaughey gör uppror mot grårockarna och bygger broar över rasgränserna iförd Mississippis risigaste skäggväxt.

Keeping Up with the Joneses (2016)
Stadgade förortsborna Isla Fisher och Zach Galifianakis tycker det är något skumt med de nya grannarna och visst, det är ju Wonder Woman och Don Draper!

The Magnificent Seven (2016)
I denna remake av en Western-reimagining av en samuraj-rulle har Ethan Hawke PTSD, Vincent D‘Onofrio pratar i falsett, Chris Pratt är sitt vanliga, charmiga jag och vi förväntas tro på att Denzel Washington (född 1954) är yngre än Peter Saarsgard (född 1971).

Max Steel (2016)
Mattel ville kursa några sorts actiongubbar och hey presto: en fullkomligt anonym chosen one-ungdomsfilm med världens äldsta ”tonåring” i huvudrollen och en ”rolig” comic relief-alien-sidekick.

Trolls (2016)
Lycka är klassiska pophits, tvåsamhet, glitterfärger och en varm känsla i magen (som inte kommer sig av det du stoppar i den).

The Boss Baby (2017)
Vem i hela helvete vill ha en hundvalp som aldrig växer upp (tro mig, det är en relevant fråga trots titeln)?!

 

Annonser

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Till att börja med: för en gångs skull en svensk titel som faktiskt är bättre och mer beskrivande än originalet. Ok, sången som inleder och avslutar filmen manar alla hugande guldgrävare att en nymålad vagn är allt som behövs för att kunna ta del av rikedomarna västerut. Men eftersom hela filmen sedan utspelar sig på ett och samma ställe, den fördärvliga staden No Name City, behövs ju inte den där nymålade vagnen.

No Name City växer upp över en natt vid flodstranden efter att man upptäckt guldsand i en nygrävd grav. Några pietestfulla ord till farväl sägs snabbt (”We pass on to You the soul of this nameless peckerhead”) innan alla närvarande kastar sig ned i graven efter ”the yellow stuff”.

Två av den improviserade stadens invånare är Ben Rumson och hans partner, som under hela filmen följdriktigt endast går under namnet ”Pardner”. Tack vare en episk fylla köper sig Ben No Name Citys enda kvinna, Elizabeth, för 800 dollar. Så vad händer när en ung kvinna lever tillsammans med en butter fyllegubbe samt hans unge och trevlige partner? Hon blir givetvis kär i dem bägge och tar dem bägge till make (helt logiskt eftersom hon själv var en av två mormonfruar innan hon blev såld till Ben).

Paint Your Wagon bygger som så många andra filmmusikaler på en förlaga från scenen. Vad jag kan läsa mig till har historien skrivits om radikalt med en betoning på humoristiska element. Det allvar och melankoli som behållits ligger främst i sångerna, exempelvis ”I still see Elisa”, ”Wanderin’ star” och ”Gold Fever”. Oavsett tonläge måste jag säga att filmens låtar är riktigt trevliga, gladlynta såväl som melankoliska.

En Westernmusikal (som dessutom är 160 minuter lång) kanske inte känns som en lysande idé på pappret men på det hela taget funkar Paint Your Wagon oväntat bra. För mig som tittare ska kanske tilläggas – produktionen blev i slutänden dubbelt så dyr som planerat (det är inte gratis att bygga upp en Westernstad och föda en hel hög med statister för att befolka nämnda Westernstad) och hade premiär under en period där publiken tycktes ha lessnat lite på extravaganta produktioner som den här filmen och Hello, Dolly!

Mycket vilar förstås på Lee Marvin och Clint Eastwoods axlar som Ben och Pardner. Ska man se bara till de två har de ett rätt mysigt utbyte, Ben tar hand om Pardner när han är skadad och Pardner betalar tillbaka genom att ta hand om Ben när han ”get melancholy now and then” och super sig full(are än vanligt). Eftersom de är manly men i Vilda Västern är detta något som sker utan att de pratar särskilt mycket om det. Själv blir jag överraskad av att Ben ens uttryckligen får hänvisa till sina anfall av melankoli. Vi känner också igen välbekanta Westernteman som att Ben börjar få svårt att känna sig hemma i en övercivilserad värld samt guldets fördärvliga inflytande.

Så, en rätt lättsam Western-film med ett knippe trevliga låtar, right? Mja, det finns tyvärr ett rejält fuktproblem i Paint Your Wagon-krutet som gör att skotten inte riktigt går av som det sannolikt var tänkt. Visst, av erfarenhet vet jag ju att man inte alltid kan förvänta sig att filmer från 70-talet är ett under av genusmedvetenhet och jämställdhet. Men här blir det bara för sunkigt.

Till att börja med: Elizabeth säljs alltså till Ben för $800. Den finns ingen domare som formellt kan viga de ”unga” tu men det löser man genom att låta Elizabeth omfattas av lagstiftningen som reglerar guldgrävandet som vilken gruvlott som helst. Hon är alltså i högsta grad Bens egendom.

Både scenen när Ben bjuder på Elizabeth under den improviserade auktionen och när han sedan under allmänt jubel blir tvättad i floden inför sitt ”bröllop” gissar jag ska uppfattas som komiska, inte minst eftersom han är höggradigt berusad hela tiden. Dock inte mer berusad än att det antyds att han kan fullfölja sina äktenskapliga plikter på bröllopsnatten, en prestation som hälsas med stående ovationer av alla guldgrävarna som väntar utanför hans tält om morgonen för att få sig en skymt av grannskapets enda kvinna.

Lösningen att låta Elizabeth vara hustru till både Ben och Pardner är i och för sig överraskande men genom hela filmen skulle jag vilja påstå att hon sällan får vara en självständig aktör, utan bara är en trofé för männen att med jämna mellanrum kivas om. Med den ställningen har jag heller inte så mycket att tycka till om när det gäller Jean Sebergs prestation. Den är adekvat, varken mer eller mindre.

Snart blir det emellertid tydligt att det inte räcker med en kvinna på så många män. Då får man den briljanta idén att ”hämta” ett antal ”french tarts” som egentligen skulle till den större staden Sonora. Den ende man som får tala emot vad som i allt väsentligt är kidnappning är en pryd fjant med gäll röst iförd plommonstop och glasögon.

När kvinnorna sedan ankommer till staden, rädda, förvirrade och smutsiga, efter en vild diligensfärd över stock och sten framställs deras sinnesstämning som något otroligt komiskt. Även den ackompanjerande sången ”There’s a coach coming in” är klart upbeat och, ska vi säga, “idylliserande” av vad det innebär att ha kidnappat ett gäng horor: ”Like a coach full of dreams come true/Get them beds up the stairs/And be sure every lock has a key/And it’s carryin’ lips that are wine/And it’s comin’ with arms that are pillows/And this evening it all will be mine”.

Förvånansvärt nog rullade dock de många minutrarna på i ett helt ok tempo och kan man sluta hänga upp sig på genusbiten var Paint Your Wagon en rätt trivsam musikal och halvkomisk Western, all rolled into one.

Vad än bloggkollegan Filmitch har hittat på idag törs jag garantera att det i alla fall inte är en Western-musikal. Och det behövs ju inte eftersom han redan skrivit om Paint Your Wagon här.

Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.

***

Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.

Läs hela inlägget här »

Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!

***

alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite

Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

Läs hela inlägget här »

High NoonJack Bauer Will Kane lämnar med en viss motvilja sin sprillans nya fru Amy i sticket när han får reda på att den fruktade terroristen revolvermannen Frank Miller blivit frisläppt ur fängelset (där han hamnade tack vare Kane). De där nordstatsmesarna klarade inte av att avrätta galningen Miller och nu kan de inte ens behålla honom inlåst?!

Läs hela inlägget här »

Once upon a time in the westalt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West

En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.

Läs hela inlägget här »

Last Man StandingDryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.

Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »

Fistful of dollarsalt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars

Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).

Läs hela inlägget här »

Destry Rides AgainSheriffpopulationen i staden Bottleneck lever farligt. Helst ska man hålla sig på mattan och ur vägen för saloonägaren Kents uppgjorda pokerspel (”that game was as crooked as a hog’s tail!”). Tillsammans med partnern och saloonsångerskan Frenchy samt domaren och borgmästaren Hiram Slade är det i allt väsentligt Kent som är Lagen i Bottleneck.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser