Nope (2022)

Ifrågasätt aldrig en bra historia. Det gör i alla fall inte Emerald Haywood eftersom det funkar ganska bra att försöka få familjens hästägande kopplat till filmhistoriens begynnelse. Ni vet den klassiska lilla ”film”snutten med en galopperande häst? Den kommer från verket Animal Locomotion: An Electro-photographic Investigation of Consecutive Phases of Animal Movements, som skapades av Eadweard Muybridge i mitten av 1880-talet.

Hästen rids av en jockey som kanske eller kanske inte är Emerald och brodern OJ:s stamfader. Men det är som sagt en bra historia att berätta när syskonen ska försöka få filmproduktioner att använda deras hästar. En business som i tidevarv av CGI och gröna, hästformade dockor går allt knackigare. Faktiskt så pass knackigt att OJ tvingats börja sälja av familjeranchens hästbestånd.

Så när det börjar dyka upp indikationer på att något som inte är av denna världen lurkar bland molnen vid Haywood-ranchen ser syskonen sin chans till lite välbehövligt inflöde i kassan. Om de bara få till en knivskarp, otvetydig bild eller filmsnutt av en genuine bona fide E.T. borde alla deras ekonomiska bekymmer vara ur världen. Men frågan är om utomjordingen är riktigt så samarbetsvillig.

Nope är en film som, bland mycket annat, fäller en tår över det gamla, hederliga Hollywood. Och i sann Hollywood-anda synes Peele vilja skala upp spelrummet i varje film jämfört med den förra. Get Out rörde sig i princip runt ett enda hus och Us höll sig i alla fall till bebyggda områden. Nope drar maximal nytta av den karga Agua Dulce-öknen i norra Los Angeles, dess kullar och molnen som rullar fram mellan dem. Inte så konstigt att den blir snyggt som fasiken med Hoyte van Hoytema bakom kameran.

Men förlusten av det gamla Hollywood, där man visste att uppskatta en vältränad film-kuse, är som sagt bara ett av många teman i Nope. I likhet med Us är jag hela tiden nyfiken på vart Peele ska ta oss härnäst men känner även den här gången att han inte riktigt lyckas få ihop sina något spretiga delar till en sömlös helhet.

Kombon klassisk western och sci-fi funkar rent logiskt och konceptmässigt, men inte lika bra stämningsmässigt. Det hänvisas övertydligt till särskilt Emeralds problematiska relation med fadern Otis, men såvitt jag kan se innehåller Nope inte någon form av upplösning i det avseendet. Kopplingen mellan en sitcom från det sena 90-talet och det som händer i nutiden funkar också logiskt sett, men hamnar ändå i något av ett parallellspår.

Samtidigt kan jag inte låta bli att (också i likhet med Us) gilla alla dessa olika delar även om jag inte alltid får dem att smälta samman i skallen. Sitcom-segmenten var både hjärtskärande och olidligt spännande. Dynamiken mellan Emerald och OJ, spelade av Keke Palmer och Daniel Kaluuya, är så pass lätt och ledig att jag utan problem tror på deras syskonskap, vilket dock inte är utan sina särskilda svårigheter. När vi till slut får se den undflyende utomjordingen liknar den inget annat jag sett förut, vacker och skrämmande i ett och samma andetag. I det avseendet vill jag påstå att Peele gjort vettig verkstad av budgeten på 68 mille, vilket är en radikal ökning jämfört med både Get Outs 4,5 och Us 20.

Både Get Out och Us handlade otvetydigt om klass och ras. Med Nope verkar Peele snarare vilja säga något om mänsklighetens oförmåga att avstå ett maffigt spektakel och vikten av att aldrig ta sin egen överhet för given. Kanske också något mer religiöst betonat, med tanke på att Nope inleds med ett Bibel-citat? Titeln får jag inte mycket bättre grepp om än att det är ett ord som yttras lite nu och då under filmens gång, inte sällan i ren misstro gentemot vad som pågår ovanför rollfigurernas huvuden.

Som sagt, en smula spretigt. Och inte alls lika läskig som vare sig Get Out eller Us. Samtidigt uppvisar Peele ett lätt och självsäkert handlag, fantasirikedom och humor samt förmåga att skapa spänning som gör att jag glömmer bort att andas. Trots att jag aldrig är riktigt säker på vad som egentligen står på spel.

Krasnyy prizrak (2020)

alt. titel: Red Ghost – Nazi Hunter, Red Ghost, The Red Ghost

Tyskarna som försöker ta sig fram på de ödsliga (men rejält snöbemängda) ryska vintervidderna anno 1941 lever i allt större fruktan för krypskytten de kallar för ”det röda spöket”. Nu är ju inte tyskarna så vidskepliga att de verkligen tror på spöken, så Hauptsturmführer Braun får i uppdrag att jaga rätt på mannen.

Fortsätt läsa ”Krasnyy prizrak (2020)”

Musikalvecka: Calamity Jane (1953)

alt. titel: Västerns vilda dotter, La terreur blonde, Vestens vildkat, La blonde du Far-West, Schwere Colts in zarter Hand, Non sparare, baciami!, Doris Day en el Oeste

Vad gör den smutsiga kvinnan i skinnkläder på Chicagos raffinerade gator? Som skräckslaget ryggar tillbaka från ett butiksfönster fullt med peruker i tron att de är resultatet av en indiansk skalpmassaker? Jomen det är ju så klart Martha Jane Cannary, mer känd som Calamity Jane, som rest hela vägen från Deadwood i Dakotaterritoriet för att övertala den skönsjungande Adelaid Adams att uppträda i hemstaden. Varför Adams, som är tillräckligt känd för att förekomma på cigarettbilder (hett eftertraktade av Deadwoods manliga invånare), skulle följa med Calamity är oklart men något måste hon ju försöka med. Utan hennes löfte om Adams hade Deadwood-publiken annars sannolikt skjutit ned saloonägaren Henry Miller när det visade sig att hans inbokade artist Ms. Frances Fryer egentligen var en Mr. Francis Fryer.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Calamity Jane (1953)”

The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Fortsätt läsa ”The Power of the Dog (2021)”

Pistvakt (2005)

Stor-Erik Ivar Marklund har äntligen kommit hem. Till fru och de tre sönerna i Svartlien. Tyvärr gör han det raklång i en kista och Pistvakt inleds med en allvarsam begravningsakt på isen, där tanken är att naturen tar hand om själva jordfästelsen när det våras och blir islossning.

Fortsätt läsa ”Pistvakt (2005)”

X7: Tremors (1990-2020) #2

Fortsättning på onsdagens inlägg.

***

Tremors 4: The Legend Begins (2004)

Jaha, så dags för ytterligare en mask-utveckling? Vad ska det komma för hemskheter ur de glidflygande ass-blasters, förutom explosiva väderspänningar? Nej, nej, enligt beprövat koncept blir fyrans utveckling en tillbakagång – vi får en prequel! Anno 1889 hemsöks silvergruvan vid staden Rejection av en hemsk varelse vilken glufsar i sig gruvarbetare som vore de popcorn. Gruvans prudentlige ägare, Hiram Gummer, lämnar sitt bekväma stadsliv och måste tillsammans med de få kvarvarande invånarna försöka ta livet av monstret.

Fortsätt läsa ”X7: Tremors (1990-2020) #2”

Bone Tomahawk (2015)

Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.

Fortsätt läsa ”Bone Tomahawk (2015)”

Ett, tu…TV-serier! #3

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #3”

Musikalvecka: Annie Get Your Gun (1950)

”There’s no business like show business/Like no business I know”

Ja, det är med vackra ord om den oemotståndliga show businessen som Buffalo Bill försöker locka Annie Oakley att ansluta sig till hans Wild West show, jämsides med cowboys, indianer, diligenser, björnar och hästar. Den unga flickan har imponerat storligen med sin gevärsskicklighet och nu vill både Buffalo Bill och managern Charlie Davenport få med henne i showen.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Annie Get Your Gun (1950)”

Kaubōi Bibappu: Tengoku no Tobira (2001)

alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Fortsätt läsa ”Kaubōi Bibappu: Tengoku no Tobira (2001)”