Den irländska ön Inisherin är så liten att öborna hänvisar till Irland som ”fastlandet”. Kanske ligger den i närheten av de västra Aran-öarna: Inishmore, Inishmaan och Inisheer? Den ligger i alla fall så nära ”fastlandet” att det går att skåda det pågående inbördeskriget (mellan den provisoriska regeringen och IRA) med blotta ögat. Det viktiga är dock att ön är så pass liten att öborna inte har mycket att välja på när det gäller umgänge.
Fortsätt läsa ”The Banshees of Inisherin (2022)”
“It’s the most magical place on earth!” Skådespelaren Jack Conrad menar så klart inte vare sig Disneyland eller Disneyworld. Inte minst eftersom vi befinner oss i en tid när Walt Disney knappt hunnit visa upp Steamboat Willie för en hugande publik. Nej, det “JC” pratar om är Hollywood och stumfilmsindustrin såsom den tedde i slutet av 1920-talet.
Fortsätt läsa ”Babylon (2022)”
Lika bra att avsluta bloggåret med en riktig klassiker, vilket dessutom passar synnerligen väl in rent tidsmässigt. En nostalgivåg av tsunamimått. Jag såg Peter’s Friends första gången våren 1994, tack vare Umeås eminenta filmstudio. En lördags-double feature med franska komedin La Crise från samma år. Den såg jag inte… Hur många gånger jag däremot sett om Peter’s Friends sedan dess vete tusan. Jag kanske skulle ha blivit lika förtjust i exempelvis The Big Chill om jag sett den under samma period. Men jag tror att en stor del av min initiala förtjusning låg i välbekanta skådisar som här uppvisade för mig helt nya muskler i sitt skådespeleri. Att de alla – Stephen Fry, Kenneth Branagh, Alphonsia Emmanuel, Hugh Laurie, Imelda Staunton och Emma Thompson – framstår som så otroligt bekväma i sina respektive roller och med varandra beror sannolikt på att många av dem faktiskt var gamla collegekompisar.
Fortsätt läsa ”Peter’s Friends (1992)”
alt. titel: Pans labyrint, Pan’s Labyrinth
Det visade sig att titten på Guillermo del Toro’s Pinocchio var precis det incitament jag behövde för att äntligen se om regissörens portalverk, El laberinto del fauno. Intressant nog visade sig filmerna dessutom utgöra ett fint radarpar, där likheterna går djupare än att ”enbart” vara berättelser om barn som försöker hantera ett liv i andra världskrigets fascism-skugga.
Fortsätt läsa ”El laberinto del fauno (2006)”
alt. titel: M, M – Il mostro di Düsseldorf, M, el vampiro de Düsseldorf, M el maldito, El vampiro negro
Berlin håller på att gå under i paranoid skräck. En rovgirig barnamördare slår till närhelst han vill och polisen står maktlös. Han skriver hånfulla brev till tidningarna, vilka i sin tur spär på masshysterin genom att påpeka att mördaren kan vara ”vem som helst”. Sitter han (det tycks aldrig vara någon större tveksamhet kring dennes könstillhörighet) bredvid dig på bussen? På krogen? Är det din dryckesbroder, kollega eller granne? Blotta åsynen av en man i bojor och ordet ”barnamördare” får folkmassor att gå bananas och lyncha den stackaren på fläcken.
Fortsätt läsa ”M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)”Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.
***
Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.
Fortsätt läsa ”Romeo + Juliet (1996)”
alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale
Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?
Fortsätt läsa ”X2: Flatliners (1990 & 2017)”Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?
DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).
alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone
Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.
Fortsätt läsa ”Jeder stirbt für sich allein (1947)”
Rörliga bilder och tryckta ord 