Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Sedd så här i backspegeln simmar Romeo + Juliet omkring i så mycket orimlighet att den knappt borde existera. Nog för att regissören Luhrmanns debutfilm Strictly Ballroom blivit en oväntad hit, inte bara i Australien, men det är inte alla regissörer som tar sig vidare till bigger ’n better things efter ett one-hit-wonder. Särskilt inte om de befinner sig utanför Hollywood.

Luhrmann lyckades dock på något sätt inte bara få 20th Century Fox att pynta upp några dollars för lite brainstormande och testfilmningar, utan också övertala Leonardo DiCaprio att på egen bekostnad flyga till Australien och delta i spektaklet. Resultatet av de här testballongerna ledde till att Fox gick med på att pröjsa för hela kalaset.

DiCaprio var vid det här laget dryga 20 men ser ut som om han är närmare 12 eller möjligen 15. Vacker som en dag, oavsett vad. Luhrmann lyckades också fånga den uppåtstigande stjärnan i exakt rätt ögonblick – innan dagens film hade han gjort uppmärksammade prestationer i framförallt Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape och möjligen också Sam Raimis The Quick and the Dead. Året efter Romeo + Juliet kom Titanic

Leo var alltså på banan relativt tidigt, men man verkar ha famlat lite mer efter den rätta Julia. Först var Natalie Portman på plats men med sina blott 14 år fick hon dels Leo att se äldre ut än vad han egentligen var, dels ge intrycket av att det som utspelades inte var så mycket en ömsesidig kärlekshistoria, som något som gränsade till övergrepp. Sarah Michelle Gellar förekom i snacket men lyckades inte få ihop schemat. Och med tanke på hur perfekt Claire Danes passar i rollen undrar jag om inte Gellar framstått som en väl vuxen och jämbördig Julia i förhållande till Leos Romeo.

För i just den här versionen av pjäsen tycker jag att det funkar så otroligt bra med en något oskyldigare och naivare Julia, ett flickebarn på gränsen till kvinna som blir blixtförälskad i den vackre pojken som kraschat hennes pappas extravaganta fest. Claire Danes är söt som socker och vän utan att bli våpig. Både hon och Leo lyckas övertyga med en himlastormande fjortisförälskelse, vilkeni sann 15-1600-talsanda resulterar i bröllop inom 24 timmar efter att de träffats för första gången.

Men dessa två huvudrollsinnehavare är inte de enda, närmast osannolika, fullträffarna på filmens rollista. I den lilla rollen som Julias andre friare, Dave Paris, ser vi supersympatiske Paul Rudd i sin tredje filmroll någonsin. En viktigare del i historien utgörs av Romeos BFF Mercutio, formidabelt over-the-top-spelad av Harold Perrineau som på 00-talet skulle gå vidare till att bli Link med hela Matrix-publiken. Lika mycket over-the-top, men med en helt annan stil får vi från John Leguizamo i rollen som Julias kusin och Mercutios baneman Tybalt. De två familjernas överhuvuden får inget enormt utrymme (pjäsen heter ju trots allt Romeo och Julia, inte Romeo och Julias fäder) men länder en icke oviktig atmosfär av gravitas i form av Paul Sorvino som Fulgencio Capulet och Brian Dennehy som Ted Montague.

Det finns dock mer att hämta från Romeo + Juliet än bara rollistan. ”Over the top” skulle faktiskt kunna användas för att beskriva hela produktionen – Luhrmann startar sin film i 110 knyck och fortsätter sedan att gasa på för fullt och jag kan inte låta bli att charmas av det fullkomligt skamlösa överdådet. Det är skrik och gråt och tandagnisslan och tonårsångest och känslomässiga utrop till höger och vänster. Fyrverkerier och änglavingar. Av någon outgrundlig anledning får filmen Shakespeares ålderdomliga engelska, späckad med ”thy” och ”thee”, att samspela oväntat sömlöst med 90-tals-gäng-jargong och poserande.

Romeo + Juliet står konstant och vinglar på gränsen till det skrattretande och löjliga men Luhrmann, tillsammans med sina skådisar, lyckas hela tiden räta upp produktionen precis lagom mycket. Det är en film jag tjusas av och skrattar med, istället för åt.

X2: Flatliners (1990 & 2017)

alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale

Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?

Fortsätt läsa ”X2: Flatliners (1990 & 2017)”

X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Fortsätt läsa ”X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

Jeder stirbt für sich allein (1947)

alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone

Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.

Fortsätt läsa ”Jeder stirbt für sich allein (1947)”

X14: Dennis Lehane (1994-2017)

Även om alla inte känner igen författarnamnet Dennis Lehane har nog de flesta sett minst en film som baserats på hans böcker. De tre mest välkända exemplen torde vara Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Vilket i och för sig är lite intressant eftersom det är tre väldigt olika berättelser från en författare som jag ändå förknippar med en väldigt tydlig stil.

Fortsätt läsa ”X14: Dennis Lehane (1994-2017)”

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Fortsätt läsa ”X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)”

Brave (2012)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Fortsätt läsa ”Brave (2012)”

Election (1999)

Tjugo-plus år efter biobesöket kan jag inte för mitt liv påminna mig varför jag satte mig framför en film där jag aldrig hört talas om regissören Alexander Payne. Var det minnet av Reese Witherspoon från Pleasantville och Dangerous Liasons-remaken Cruel Intentions som spökade? Eller Matthew Broderick mask-hantering i Roland Emmerichs Godzilla som kom året innan?

Fortsätt läsa ”Election (1999)”

To Die For (1995)

alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for

”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”

Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.

To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru. Fortsätt läsa ”To Die For (1995)”