You are currently browsing the tag archive for the ‘Dagbok’ tag.
Lillgrabben Metin avgudar sin pappa över allt annat. Så när pappan säger att en man måste ha planterat ett träd, skrivit en bok och skaffat barn innan han lämnar jordelivet, samtidigt som han gräver ett hål för en tanig ung trädplanta, är nästa steg liksom rätt givet för Metin.
Nästan 20 år senare är Metin dock ingen firad författare. Inte ens en utgiven författare. Han har däremot kommit så långt i en småkriminell karriär att han inte har något emot att ta emot ett par enkla tusenlappar för att försäkringsbedrägeribränna en bil eller försöka panta fejkade Rolexklockor. Alla eventuella bokdrömmar kanaliserar han genom att skriva ned allt han vet om vem som gör vad samt var och när. En explosiv dagbok med andra ord.
Och i likhet med många andra dagboksskrivare med bara ett halvt konsekvenstänk finns det inte på Metins karta att det kanske skulle vara en bra idé att göra sig av med sprängstoffet eller sluta skriva. Däremot är han i ett ständigt dilemma över var han ska förvara eländer. Så när hans pestiga lillbrorsa, som är lite för impad av Metins eskapader, tjuvläst boken en gång för mycket ser Metin ingen annan utväg än att släpa den med sig varthelst han går.
Föga förvånande tar det max en halv dag innan Metin har tappat bort sin ögonsten, sitt hjärteblod. Tur för honom att det varken är polisen eller någon av hans kompisar i Jordbro som plockar upp boken. Otur för honom att den snart hamnat i klorna på en ivrig förlagsredaktör som är ute efter det hetaste och senaste på den svenska bokmarknaden. Vad passar väl bättre än en osminkad skildring från Förorten?
Regissören Ivica Zubak har skrivit manus till Måste gitt tillsammans med huvudrollsinnehavaren Can Demirtas. Alla potentiella anklagelser om att visa upp en stereotyp bild av Förorten med inofficiella domstolar, kriminalitet och våld får udden avskavd mot det faktum att bilden av Kultureliten med champagne, hästsvansar och opera är precis lika stereotyp den. Vi förstår att Måste gitt inte gör anspråk på en konkret realism utan vill göra en både humoristisk och halsbrytande kontrast mellan de här två världarna, vilka bara till namnet inryms i samma stad.
Och filmen lyckas faktiskt ta en annan väg än någon av de höggradigt förväntade. Den är alltså vare sig: (1) En helvetestung nedgång för Metin tills dess att han antingen är död eller sitter inne på livstid eller (2) en feel good-lättsamhet där de otrevliga får sitt straff (ingen är någonsin ond På Riktigt i feel good-historier) och vår huvudperson både sin rättmätiga belöning och moraliska upprättelse. Version (3) där Måste gitt förfulas bortom allt förnuft i en flåshurtig flabbkomedi om tokroliga kulturkrockar är så hemsk att jag inte ens vill tänka på den.
Och lyckligtvis behöver jag ju inte det. Det jag möjligen kan skylla Måste gitt för är att den pulat in väldigt mycket olika trådar i sin historieväv. Men jag tycker att filmen kommer undan med det med hänvisning till att vi får följa Metin under ett av hans livs mest omtumlande perioder. Jag kan heller inte riktigt säga vilken av de här trådarna som i så fall borde ha kapats, eftersom alla skapar nyanser i Metins tillvaro.
På det hela taget skulle jag säga att även skådespeleriet flyter på bra. Till och med Metins berättarröst som pockar på uppmärksamheten när vi måste få oss något förklarat funkar. Det lilla som kan kännas lite teatraliskt glider under radarn eftersom jag som sagt inte uppfattar Måste gitt som en ultrarealistisk historia. Att Can Demirtas är betydligt mer avslappnad tillsammans med polarna än i finvåningarna på Södermalm är ju bara att förvänta.
Annonser
Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.
alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5
Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.
alt. titel: I Draculas klor, Horror of Dracula
Av någon anledning blev det inte av att se Hammers första Dracula-produktion vare sig 2011 eller 2013 men nu måste det ske. Klart jag vill se filmen där Christopher Lee för första gången spelade den vasstandade och Peter Cushing greppade sina pålar.
Wikipedia nämner att filmmakaren Ridley Scott under sin karriär gärna använt sig av stadslandskap för att berätta sin historia och ofta återkommit till teman som rör konflikter mellan fäder och söner samt artificiell intelligens.
Valfri astronautrymdhistoria som möter Robinson Crusoe? Tja, varför inte? Så kanske i alla fall Andy Weir tänkte när han gav sig i kast med att skriva sin The Martian (eller också hade han just sett filmen Robinson Crusoe on Mars från 1964). En bok som alltså inte alls handlar om en illvillig utomjording som vill förgöra mänskligheten, utan en helt vanlig människa som råkar bli strandsatt på Mars.
Ni vet när man blir tagen gisslan med ett trevligt samkväm bestående av lite öl och snacks och helt plötsligt sitter och tittar igenom värdparets familjealbum eller femtusen semesterbilder? Nä, det är sant, numera finns ju Facebook för allt sådant. Man får alltså inte ens längre vare sig öl eller snacks innan man ”måste” ta del av privatfoton och amatörfilmer.
Kanske ett uppenbart mål att inom ramen för filmspanartemat ”Tyska städer” fokusera på Berlin under andra världskriget. Men slumpen spelade in: jag hade fått möjlighet att utnyttja streamingtjänsten Filmnet där en sökning på ”Tyskland” klämde fram omtalade Der Untergang från 2004. Samma sökning levererade också Anonyma – Eine Frau in Berlin från 2008, vilken blev ett självklart komplement eftersom bägge filmerna utspelar sig under sluttampen av Slaget om Berlin.
Miss Philippa Penhow är en sorglig och löjlig gammal ungmö. Hon tror på fullaste allvar att den yngre Joseph Serridge är kär i henne och fattar inte alls att han bara är ute efter hennes pengar. Hennes rosenglasögon är så tjocka att de gör henne blind. Så går det som det går också.
I alla fall är detta den syn som den anonyme läsaren av miss Penhows dagbok förmedlar till oss läsare. Frågan kvarstår dock vad som hänt med miss Penhow, för i London finns nämligen bara Joseph Serridge kvar, som fastighetsägare för det hus vid Bleeding Heart Sqaure som tidigare tillhörde…just det, Philippa Penhow.
That’s what HE said!