alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall
Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?
Fortsätt läsa ”The Dark Crystal (1982)”För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…
alt. titel: Det sjuka gänget
”Meet the Feebles. We are not your average ordinary people.” Nej, det kan man verkligen säga. Precis i början skulle man kunna tro att Feebles tillhör Jim Hensons dockart: ulliga, gulliga och lite putslustiga. Men det dröjer inte länge innan vi blir fullt på det klara att den enda kopplingen till Jim Henson som skulle kunna skönjas är om denna sagofarbror skulle ha börjat trycka ur sig muppshower samtidigt som han, i höggradigt deprimerat tillstånd, intog stora doser crystal meth.
Jim Henson: Vill du ställa upp i en dockfilm? Du får spela kung och ha tights på dig…
David Bowie: Bara om jag får framföra mina kackigaste åttiotalslåtar som legat i byrålådan ett tag.
Henson: Bara så du vet, kungens kostym är en skitig garnmoppsperuk och susp. Alla stålar har redan gått till plysch och fuskpäls.
Bowie: Deal, men då vill jag ha obegränsade mängder eyeliner.
Rörliga bilder och tryckta ord 