You are currently browsing the category archive for the ‘Ljudbok’ category.

The Woman in Blackalt. titel: Kvinnan i svart

Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.

Uppdraget är till synes enkelt: Arthur ska delta på begravningen av advokatfirmans klient Alice Drablow och sedan inspektera godset Eel Marsh House för att ta hand om eventuellt kvarlämnade papper samt se till att hela schabraket blir sålt. Arthur ser med iver fram emot arbetet eftersom det innebär att han äntligen kan bevisa för firmans ägare Mr. Bentley att han är redo för mer ansvarsfulla uppdrag och, i förlängningen, en högre lön. Utan vilken giftermålet med fästmön Stella blir svårt att genomföra.

Men vid begravningen ser han en utmärglad kvinnogestalt helt klädd i svart, en gestalt som åter hemsöker honom ute vid Eel Marsh House. Faktum är att hennes uppenbarelse gör Arthur så livrädd att han för första gången i sitt liv känner sig övertygad om att det kanske ändå finns en sådan sak som vålnader här i världen. Trots rädslan är han ändå beslutsam om att genomföra sitt arbete.

Jag hade hunnit ta del av de bägge filmatiseringarna av Susan Hills korta spökroman innan jag tog mig fram till själva förlagan. Redan 1989 sändes en film på brittisk TV och sedan sög det nymornade Hammer Films tag i berättelsen 2012. Bägge är respektabla hemsökelsefilmer men jag har alltid hört att Hills bok skulle slå dem på fingrarna.

Kanske är jag blasé. Kanske förlorar The Woman in Black på att jag redan är bekant med historien. Kanske vinner boken inte på att avnjutas som ljudbok. Kanske är det så att spökberättelser helt enkelt inte är min grej. Hur som haver, jag har inga problem med att se (eller, i det här fallet, höra) de litterära kvaliteterna i romanen men otäckt blir det banne mig aldrig. Med det sagt var The Woman in Black ändå en klart bättre “läs”upplevelse än exempelvis Henry James The Turn of the Screw.

Författaren använder exempelvis flera smarta, kontrasterande grepp för att understryka gruvligheten i det som verkligen händer. Dels finns en ramberättelse där julaftonskvällen ägnas åt äktgotiska spökhistorier, fulla av beniga skelettfingrar, rasslande kedjor och ödsliga ruiner. Allt medan berättaren bara blir mer och mer påmind om den ruggiga realiteten i det han själv upplevde för många år sedan. Dels är som sagt Arthurs ankomst till Crythin Gifford färgad av idel positiva upplevelser. Vädret är kallt men klart, byborna förhållandevis vänligt inställda och Mr. Keckwick har inga problem att köra advokaten ut till Eel Marsh House i sin ponnykärra. Det är sammanträffandet med kvinnan i svart och den sakta krypande olustigheten som vilar över huset som till slut blir Arthurs undergång.

Hill är också högst medvetet obestämd i fråga om när allt detta ska utspelas. Det förekommer trots allt ”motorcars” i Crythin Gifford och Eel Marsh House är utrustat med elektricitet, vilket antyder minst sent 20-tal. Har man väl börjat tänka i de banorna blir det samtidigt lite märkligt att det i så fall inte förekommer minsta hänvisning till första världskriget, särskilt när Arthur gör en kort spekulation över att han sannolikt inte är vare sig mer eller mindre modig än andra män. Jag gissar att det är en frustration som andra delat med mig eftersom TV-filmen (men manus av Nigel Kneale) oerhört tydligt slår fast tidsperioden. Dels genom att låta två av advokatfirmans unga bokhållare prata om filmen de nyss sett på bio – Chaplins Gold Rush. Dels genom att en av firmans klienter är en man som skadats av senapsgas.

The Woman in Black är en trevlig bok som kammar hem en hel del extrapoäng genom att kännas som om den vore skriven under samma tidsperiod som The Turn of the Screw, Bleak House eller The Moonstone när den i själva verket publicerades samma år som det nuvarande Internetzet ”föddes”. Som sagt välskriven, genomarbetad, nyanserad och psykologiskt trovärdig men ska jag bli skrämd av hemsökelser vänder jag mig hellre till Shirley Jacksons Hill House än Susan Hills Eel Marsh.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Hennes föräldrar har förkastat sin dotter och Juliet har under hela sin uppväxt aldrig mött något annat än rädsla och avsky från det omgivande samhället. Hennes nuvarande inspärrning kommer sig av att hon råkade döda en liten pojke och den olyckan fyller henne med en så stor skuld att hon knappt kan leva med sig själv.

Men så en dag förändras allt. Hon får en cellkamrat, den unge Adam. Han försöker få henne att börja prata med honom och bryta sin självpåtagna avskärmning. Uppmärksamheten överväldigar Juliet och allt eftersom börjar hon bryta upp sitt skal för att släppa in honom.

Shatter Me.jpegMen Tahereh Mafis serie om Juliette vore väl inte en chosen one-YA värd namnet om detta inte bara var den smygande upptakten till vad som i nuläget är en serie om fem böcker, varav jag har läst de första tre. Jag sprang på författaren eftersom hon angavs som partner till författaren av Peculiar Children-trilogin, Ransom Riggs.

Vill man göra det enkelt för sig skulle man kunna säga att Tahereh Mafis serie är en futuristisk och något äldre version av Peculiar Children där det aldrig funnits några välvilliga ymbryns att ta hand om märkliga barn. Istället har de fått växa upp på institutioner i fruktan för både andra och sig själva, utan kontroll över sina krafter.

Fast det är samtidigt inte riktigt sant. För det är klart att världen styrs av en ond kraft (The Reestablishment) och lika klart att det finns en motståndsrörelse som samlar personer med krafter som Juliettes. Under ledning av den faderlige Castle får de därmed möjlighet att lära sig att kontrollera sina krafter och använda dem i motståndets tjänst. Ett självklart val eftersom det rådande statsskicket är så förtryckande och utstuderat grymt att det aldrig behöver finnas den minsta tveksamhet över om det är rätt att göra motstånd eller inte.

Unravel MeAlltså hittar vi även influenser från The Hunger Games-trilogin. Men rent psykologiskt skulle jag säga att Tahereh Mafi åtminstone försökt att vända kuttingen för sin Juliet i förhållande till Katniss Everdeen. Katniss börjar sin resa förhållandevis säkert men uppfylls under dess gång av allt större tvivel och tveksamheter. Juliettes utgångspunkt är å andra sidan förlamande rädsla och skuld, vilket i tredje boken förvandlats till stenhård beslutsamhet och tvärsäkerhet om vilken väg som är den rätta.

Den tvärsäkerheten gäller dock inte Juliettes kärleksliv för minsann återser vi inte det, i den här typen av litteratur, ack så välbekanta triangeldramat? Att hon fastnar för Adam är förstås inte så märkligt eftersom han är den enda människa i hela hennes liv som visat henne någon form av omtanke. Som av en ren händelse visar han sig dessutom vara den ende hon stött på som kan vidröra hennes bara hud utan att kolavippen. Klang och jubel eftersom detta är en bok där huvudpersonerna knappt ens längre kan kallas för tonåringar och därför öppnar upp för mer explicit hanky panky. Behöver jag ens nämna att Tahereh Mafi inte tycker sig ha behövt hitta på någon annan term för Adams kropp än ”perfekt”?

Ignite MeAnnars är just detta med liknelser och metaforer något som utmärker serien. Tahereh Mafi använder det språkliga greppet till skrattretande övermått i första delen för att därefter skala ned det successivt. Något som jag gissar att jag inte är ensam om att uppskatta. För även om det kan vara såväl påhittigt och poetiskt med meningar som ”His fingertips are five points of electricity that jumpstarts my heart” eller ”I’m an upside-down rainbow” känns det hela efter ett tag ansträngt och överarbetat.

Ett annat knep för att både skapa närvarokänsla och signalera Juliettes sköra psyke är att särskilt första boken ska läsas som en slags dagbok (ett berättande som Tahereh Mafi sedan successivt släpper utan mycket till kommentar) där Juliette ibland stryker över sina egna ord och meningar. Jag lyssnade på böckerna och blev själv överraskad av hur tydligt ”överstyrkningsljudet” faktiskt förmedlade själva handlingen att radera det tidigare tänkta.

Men tillbaka till triangeldramat! Juliette har suttit fängslad på en militärbas där Adam är en av soldaterna. Hans överordnade är den ondsinte och sadistiske Warner, vilken också hyser ett osunt intresse för både Juliettes krafter och person. Hans amorösa närmanden möts först av avsky från Juliettes sida men hon vore väl inte en YA-hjältinna om hon inte så småningom tycker sig se förmildrande omständigheter för Warners personlighet. Han ÄR ju så trasig och sorgsen under den hårda ytan. Behöver jag påpeka att även Warner, både kroppsligt och utseendemässigt, är…you guessed it…”perfekt”.

Orkar man hänga med till tredje boken får man en viss payoff på den initiala frustrationen över att alla Juliettes problem tycks som bortblåsta bara för att hon har en nittonårig ”man” som kan hålla henne i sina armar. En välkommen personlighetsförändring alltså, men tyvärr lyckas Tahereh Mafi då å andra sidan inte hålla ihop sin historia när motståndsfajtandet börjar få upp farten. Författaren skapar noll trovärdighet i händelseutvecklingen som slutar med att Juliette står som dagens vinnare.

En futuristisk mutant-chosen one-YA som säkert glider ned likt äggviteindränkta musungar i gapet på den tilltänkta målgruppen. Själv hade jag vissa problem att svälja både handling, språk och huvudpersonen.

Shatter Me (2011)
star_full 2

Unravel Me (2013)
star_full 2star_half_full

Ignite Me (2014)
star_full 2star_full 2

Mitt liv som hundNär jag så äntligen fått tummen ur och sett en klassisk svensk film, kunde jag ju lika gärna också hugga den något mindre klassiska litterära förlagan (och självbiografin?): Reidar Håkan Vallis Jönssons Mitt liv som hund.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en man som hette Jim Grant. Han jobbade med brittisk TV under tre årtionden och läsare i min egen ålder känner kanske igen TV-serienamn som Brideshead Revisited (“my summer with Sebaaaaastian”), The Jewel in the Crown, Prime Suspect och Cracker? Nåvälan, mot mitten av 90-talet hade bland annat ett nytt chefsskap med hårdare business-nypor gjort att det inte längre var lika roligt att jobba och ovanpå det blev Grant uppsagd.

Killing Floor Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Läs hela inlägget här »

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Läs hela inlägget här »

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser