Nattavaara: Roman i katastrofernas tid (2020)

En katastrof kommer sällan ensam. Ta ett gäng genuine, bona fide klimatförändringar, lägg till ett par viruspandemier och vi är utan problem framme vid ett Sverige som inte är Sverige längre. I likhet med andra missnöjeslandsändar tröttnade norrbottningarna på att se naturtillgångar ständigt skeppas söderut utan att få särskilt mycket för besväret. Till skillnad från andra missnöjeslandsändar lyckades de däremot slå sig lösa från Sverige och Stockholm genom ett skoningslöst inbördeskrig, vilket resulterade i fristaten Nordmark.

En fristat som på ytan är formad av solidaritet och jämlikhet, men säg den statsordning där vissa inte är mer jämlika än andra? Exempelvis är det även i detta nya Nordmark fortfarande stor skillnad på stad och land. Ute på landsbygden börjar råvarorna tryta och i takt med ökande temperaturer det blir allt svårare att vara självförsörjande. Många är ett tuppfjät från reell hungersnöd. Inne i centralorten Kiruna är det fortfarande någorlunda drägligt för en större andel av befolkningen men visst finns här både tiggare och svältande. Och ingen av dem kommer undan en förtryckande ideologi, vilken exempelvis hävdar att allt tal om hur “det var bättre förr” är defaitism och per definition förräderi.

Det styrande skiktet kan emellertid fortfarande unna sig såväl uppriktighet om sakernas tillstånd, som öl, cigaretter och sötsaker på en nivå som är otänkbar för den genomsnittlige medborgaren. I spetsen för den gruppen står den karismatiske jarlen Sebastian Hall även om alla som betyder något vet att den som egentligen rycker i marionettrådarna är vicejarlen Daniel Hartmann. Tillika chef över Direktoratet för sammanhållning och ordning, en fruktad vaktstyrka vars medlemmar bär mask.

Förutom det politiska rävspelet i denna nybildade stat får läsaren också följa de föräldralösa syskonen Erik och Sofia samt Marja, en föredetta mellanchef inom hemtjänsten men numera shanghajad av ett stråtrövargäng som skonar hennes liv för att de tror att hon är sjuksköterska.

Minns ni de där enorma varningsdekalerna som under en period kunde pryda skivomslag (vilket förstås gjorde att köpare drogs till just de skivorna som flugor till hästskit)? ”Parental Advisory: Explicit Content” En liknande märkning borde egentligen också klistras på Nattavaara. Är man det allra minsta benägen att kanske känna sig lite stressad och/eller nedslagen av klimatlarm, munskydd, omikronvarianter och krig inpå knuten är inte Nattavaara boken för dig. Om du inte tar Thomas Engström och Margit Richerts roman för dagsens sanning och försöker förbereda för just ett sådant scenario, förstås. I så fall har Norrbottens fastighetsmarknad goda tider att vänta.

Nej, exakt detta världsbygge lär vi kanske inte behöva möta men Nattavaara ligger trots det tillräckligt nära sannolikhet för att det ska vara stressande nog. Viruspandemierna har i detta scenario i princip tagit kål på sig själva, men minsta tecken på sjukdom får givetvis allvarliga konsekvenser. För den som försökt undanhålla smitta väntar hårda straff. Annars är det mest påtagliga klimatförändringarna och vid varje detalj måste jag fråga mig själv sådant som: ”Skulle jag kunna koka myggmedel av Skvattram”?

Det är inte mycket av romanens handling som utspelas i själva Nattavaara men den lilla orten är ändå relevant nog för att pryda dess framsida. Här har Nordmark nämligen skapat ett uppsamlingsläger för alla sörlänningar som kommer traskandes och letar efter ett mer uthärdligt klimat. Medborgarskap i Nordmark är inte gratis och nu är det deras tur att betala tillbaka med den enda valuta som betyder något – kroppsarbete. Nordmark har dock inte skakat av sig en faiblesse för byråkratiska eufemismer och trälskapet benämns därför med det språkligt smakligare ”instegsarbetare”.

Nattavaara är alltså både portalen in till Nordmark och en tydlig symbol för hur den nya staten hanterar både Medborgare och Andra. Under en period var jag prenumerant på magasinet Fokus, då både Engström och Richert var skribenter, och jag blir därmed inte särskilt överraskad av vare sig det politiska innehållet eller mustigheten i språket. Ränksmidandet är bärande (Vem styr egentligen Nordmark, på vilka bevekelsegrunder och i vilken riktning?) men det är också vardagsdetaljerna (Hur känns det att plocka en höna?). Jag ska inte påstå att dystopier är en genre som jag är särskilt välbevandrad i men i mina ögon framstår Nattavaara som både trovärdig och med tillräckligt fokus på ”vad händer sedan?” för att jag utan problem ska hänga med ända till cliffhangerslutet.

Här uppstår möjligen två problem: dels får man som läsare av denna första del om Nordmark inte särskilt mycket betalt för mödan i form av upplösning, dels blir den lilla upplösning som serveras närmast tragikomisk och inte särskilt överraskande. Men för egen del är det ingen anledning att avstå kommande delar i serien, jag kan utan tvekan tänka mig att hänga med lite till även om jag gör det med en viss skräckblandad förtjusning. Nattavaara är på gränsen till too close for comfort just nu.

X3: Thrillers i korthet (1934, 1941 & 1991)

The Eagle Has Flown (1991)

Efter att Örnen har landat är det väl bara rimligt att den tar sig upp i luften igen? Brittiske thriller- och spionförfattaren Jack Higgins, pseudonym för det mer vardagliga Henry Patterson, fick till en remarkabel kioskvältare 1975 med The Eagle Has Landed. En rafflande andra världskrigshistoria om ett tyskt förband som tillsammans med IRA-mannen Liam Devlin fallskärmshoppade sig rakt ned på den engelska landsbygden i ett försök att ta livet av Winston Churchill.

Nu gick det ju i slutänden inte så bra med det där uppdraget, men samma år som romanen publicerades får författaren Jack Higgins indikationer på att historien kanske ändå inte tog slut med örnens landning. Han lyckas snoka rätt på en åldrad Liam Devlin i Belfast som kan berätta om den likaledes rafflande fortsättningen vilken utspelar sig i Tyskland och England 1943.

Det är ganska uppenbart att Higgins främsta gren är spänningslitteratur – romanen ramlar på i bra fart allt eftersom författaren slänger in fler och fler ingredienser i anrättningen. Det är intriger inom såväl de nazistiska leden som på plats i London där Devlin ska försöka sig på en djärv fritagning av fallskärmsjägaren Kurt Steiner vilken visar sig överlevt händelserna i den första boken. Som en liten extra krydda får vi dessutom ett par tvättäkta London-gangster-bröder som krånglar till saker och ting i sista sekunden.

The Eagle Has Flown är lättuggad och inte särskilt minnesvärd. Vi snackar knappast John le Carré-nivå här. Men om man vet med sig att man gillar den lite enklare spionromanen är The Eagle Has Flown inget uselt val.

X2: Duke De Richleau (1934 & 1941)

Världens ockulta thrillerälskare ska kanske vara tacksamma för 30-talets depression. Det tycks nämligen som om det var de hårda ekonomiska tiderna som fick Dennis Wheatley att sälja familjens vinfirma och slå sig på en författarkarriär. Redan hans första roman om hjältehertigen De Richleau (The Forbidden Territory, publicerad 1933) blev en formidabel succé. Och när Wheatley fick idén att kapitalisera på den engelska faiblessen för ockultism gick det ännu bättre. Inte minst eftersom hans bekantskapskrets gjorde att han kunde komma i kontakt med personer som Alistair Crowley och Montague Summers.

I The Devil Rides Out (från 1934) måste De Richleau (vars fulla namn egentligen är Jean Armand Duplessis, Comte de Quesnoy) rädda sin unge vän Simon Aron från en satanisk sekt och när det sedan blivit fullskaligt världskrig visar det sig förstås i Strange Conflict (från 1941) att de slemma nazisterna mer än gärna utnyttjar kunskapen hos en haitisk voodoo-utövare. Och den ende med tillräckliga kunskaper i det övernaturliga för att kunna besegra såväl satanister som voodoo-nazister är De Richleau.

Wheatley ska ha inspirerat Ian Fleming att börja skriva sina Bond-böcker men även om särskilt The Devil Rides Out kommer med ett jäkla driv tyckte jag nog inte att dessa två smakprov var riktigt lika underhållande som Flemings bästa spion-romaner. Möjligen beror det på att huvudpersonen som sagt är en lite äldre och beläst person, vilken inte alls kastar sig in i drabbningar med samma sammanbitna illusionslöshet som James Bond.

Men är man sugen på ett stycke tidsdokument från ett svunnet Storbritannien där kanske särskilt överklassen fortfarande inte riktigt hade fattat att imperie-tiden runnit ut, kryddat med rejäla mängder ockultism och alternativa existensnivåer är The Devil Rides Out inget dumt val. Icke att förglömma att den också adapterades till en rätt kul Hammerrulle med gamle, gode Christopher Lee i hertigrollen.

The Devil Rides Out (1934)

Strange Conflict (1941)

Hell House (1971)

Dear Wikipedia, how do I love thee? Let me count the ways…

Jamen, jag kan ju inte annat än älska denna outtömliga kunskapskälla som vet att berätta att det finns ett helt koncept som kallas Hell House. Det populariserades mot slutet av 70-talet av Jerry Falwell och alla ni som har koll på er amerikanska kyrkokultur kan kanske börja ana vartåt det barkar?

Ett riktigt Hell House är alltså företrädesvis en Halloween-aktivitet, där ungdomar ska konfronteras med alla upptänkliga synder och sedan ges en tydlig beskrivning av det brinnande helvete som väntar om de gör sig skyldiga till någon av dem. Inte sällan avslutas rundturen med ett besök i himlen där änglakörer sjunger den kristna trons lov. För den som blir nyfiken på fenomenet ska det tydligen finnas en dokumentär från 2002 som beskriver genomförande av en sådan Halloweenaktivitet i Texas. Dokumentären heter förstås vad den handlar om, Hell House.

Fast det där med vad som är ett riktigt Hell House kanske inte författaren Richard Matheson skulle hålla med om. Ni vet, han som bland annat skrev I Am Legend och novellerna som skulle komma att bli The Incredible Shrinking Man och Duel. I hans roman med samma namn är Hell House ett av USA:s mest ökända hemsökta hus. Husets tidigare ägare, Emeric Belasco, fyllde de otaliga rummen med allsköns skörlevnad och missbruk innan han mystiskt försvann.

När fysikern och parapsykologen Lionel Barrett kommer till Hell House har det inte varit bebott på många år. Han ska tillsammans med medierna Florence Tanner och Ben Fischer en gång för alla försöka klargöra om det finns liv efter döden samt eventuellt också knäcka gåtan med hemsökelserna. Det är inget lättvindigt uppdrag; ett antal år tidigare ingick Ben i en liknande grupp och han var den ende som överlevde den (para)psykologiska pärsen.

Så, Richard Matheson gör en Shirley Jackson. Som synes är mycket välbekant – gruppen, vetenskapsmannen, medierna – även om Matheson slirar lite mer på detta om det är huset i sig som är ondsint eller om det snarare handlar om någon slags kvardröjande energi från Belascos dagar.

I perspektivet ”drösvis med hemsökta hus-filmer i backspeglen” är det också mycket som ger återklang i Mathesons berättelse. Vi har exempelvis den mer känslomässiga Florence som blir övertygad om att hon kan hjälpa en olycksalig ande att ”komma vidare” men frågan är om det hela inte förvandlas till ett ”ur askan, i elden”-upplägg? Tja, vad tror ni…? Alla närvarande får också goda möjligheter att tvivla på sina egna upplevelser, sinnen och bevekelsegrunder. Kan exempelvis Florence verkligen kommunicera med den olycksalige anden eller är hen bara en manifestation av hennes egna trauman och mörka hemligheter?

Där Matheson skiljer sig från sin föregångare Jackson handlar det om en relativ frånvaro av ambivalens och en avsevärt bredare pensel. Författaren brer på hyfsat tjockt när det gäller både skrämseleffekter och sex appeal. Beskrivningarna är mustiga; fulla av stinkande odörer, sylvassa smärtor och kvävande andnöd. Med tanke på husets…pikanta historia finns det gärna ett mått av ohämmad sexualitet i dess påverkan. Oftast utövad på Florence och Lionels medföljande hustru Edith av någon anledning.

Hell House levererar långt ifrån samma upphöjda läsupplevelse som The Haunting of Hill House men jag gillar ju Matheson! Spökhistorien är förbannat underhållande om än inte särdeles sublim. Konceptmässigt slår den varken I Am Legend eller många av hans noveller men är för den skull ändå värd lite uppmärksamhet kan jag tycka.

Vänligheten (2021)

Jag blev inte överdrivet förtjust i John Ajvide Lindqvists trilogiexperiment som var Himmelstrand, Rörelsen och X. Men författaren har ändå samlat på sig tillräckligt mycket på goodwill-kontot för att jag ska vara nyfiken på det han släpper ifrån sig. När Vänligheten dessutom gick att låna som ljudbok kände jag att 20 timmar var alldeles lagom för att räcka under åtminstone första semesterveckan.

Fortsätt läsa ”Vänligheten (2021)”

Fantastic Voyage (1966)

alt. titel: Den fantastiska resan

Det kalla krigets kapprustning pågår för fullt. Den goda sidan, det vill säga USA, har lyckats sno hem en redig guldtrofé från den andra sidan. Men innan den framstående vetenskapsmannen har hunnit dela med sig av sina vitala kunskaper sker ett attentat och nu är risken stor att guldet förvandlas till bly. Han är förvisso vid liv men medvetslös och med en inoperabel blodpropp i hjärnan.

Fortsätt läsa ”Fantastic Voyage (1966)”

Catch Me If You Can (1980)

”Never let the truth get in the way of a good story.”

Det är frågan om inte Frank William Abagnale Jr:s främsta bevis för att han var en bedragare i själ och hjärta är att han inte ens tycks ha varit särskilt uppriktigt i sin egen självbiografi. Själv förklarar han hela saken som följer:

Fortsätt läsa ”Catch Me If You Can (1980)”

X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)

Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?

Fortsätt läsa ”X2: The Talented Mr. Ripley (1955 & 1999)”

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Fortsätt läsa ”Kleiner Mann – was nun? (1932)”

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

Fortsätt läsa ”X3: Thrillers i korthet (1996-2011)”

Jeder stirbt für sich allein (1947)

alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone

Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.

Fortsätt läsa ”Jeder stirbt für sich allein (1947)”