You are currently browsing the category archive for the ‘Ljudbok’ category.

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Men så får Deckard (efter att ha satt sin mood organ på ”an optimistic business-like attitude”) vad som tycks vara ett genombrottsuppdrag. Han jobbar med att ta hand om androider som flyr slavtristessen på universums koloniserade planeter och nu har poliskårens främste prisjägare äntligen fallit offer för ett av sina egna byten. Nu hänger det på Deckard om de nya och högteknologiska androiderna ska kunna tas om hand innan de hinner få allt för mycket smak för frihet.

Jag hade ju minst sagt lite svårt att få grepp om Philip K. Dicks The Man in the High Castle men det känns i det närmaste omöjligt att ge upp författaren utan att också göra ett försök med Do Androids Dream of Electric Sheep? Boken som efter 1982 kanske främst nämns en passant i samband med Ridley Scotts filmatisering Blade Runner (som å andra sidan kanske nämns lite väl ofta ibland).

Vissa teman känns igen från The Man… men för min del blev de avsevärt mer lättbegripliga (eller kanske bara tydligare?) när frågor om mänsklighet och identitet diskuteras genom att ställa Människa mot Maskin. Titeln är förstås både en ordlek och en hänvisning till Deckards mekaniska husdjur men skulle lika gärna ha kunnat heta bara Do Androids Dream?

Jag upplever att Dick själv med emfas svarar ”Ja” på den frågan. Klart hans androider drömmer – varför skulle de annars fly från de kosmiska kolonierna? I likhet med USA:s svarta slavar som sades vara fyllda av en irrationell frihetslängtan söker Nexus-6-androiderna efter något mer än blod, svett och tårar. Istället för att gömma sig har exempelvis Luba Luft skapat sig en framgångsrik karriär som operasångerska, en drivkraft uppenbarligen som går utöver ren överlevnad. Och när empati, det som sägs vara den osvikliga klyftan mellan människor och androider, ifrågasätts får en av androiderna svåra existentiella problem. Om det nu är så att mänskligheten egentligen inte alls kan uppleva empati, lika lite som hon själv, vad finns då kvar att drömma om?

Deckards futuristiska samhälle är också paradoxalt i det att empati framhålls som något så självklart att det närmast verkar vara farligt att sakna känslan (i boken föreslås att man borde undersöka schizofrena, hade den varit av ett mer aktuellt datum hade sannolikt autism varit måltavlan istället). Samtidigt får ingen av denna empati spillas på androider trots att de undan för undan blir allt svårare att skilja från både människor och djur.

Dick leker även med andra former av artificialitet. Han blandar en hel del kritik mot ett bisarrt statusjagande samhälle där (riktiga) djur helt uppenbart har tagit bilens plats (i ett 50- och 60-talsperspektiv ska kanske tilläggas). Scenen där Deckard blir påprackad en get av en hungrig försäljare när han egentligen tänkt sig en modest kanin är otroligt rolig, om än något övertydlig. Det faktum att Deckard inte har råd med ett nytt får när hans riktiga har dött framstår som en stor social skam.

Dick sparkar också på en livsstil där det inte längre finns några naturliga känslor. Varför dras med opålitligheten i dem när du kan styra dem till 100% genom din ”mood organ”? Uttråkad? Inget på TV? Välj en inställning som får dig att vilja titta på TV, oavsett vad som visas (fixstjärnan Buster Friendly har alltid en show på lut!). Less på att välja en inställning på din mood organ? Välj en inställning som får dig att vilja välja inställning!

Förutom allt detta blandar Dick in element om någon slags sanning eller religion i form av en blandning mellan Jesus och den helige Fransiscus som kallas Wilbur Mercer. Genom att använda en ”empathy box” kan hans anhängare dela upplevelsen av att bli stenad till döds. Som instrumentets namn antyder står Mercer för en närmast obeveklig empati som jag har svårt att bli klok på.

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag tagit mig igenom boken om det inte varit för nyfikenheten som väcks när man sett Blade Runner – vari ligger skillnader och likheter mellan boken och filmen? Androidmelankolin känns igen, ifrågasättandet av Deckards egen mänsklighet är däremot mycket tydligare. Jag har svårt att få ihop alla Dicks trådar till ett enhetligt nystan, hur jag än vrider och vänder på det ligger det en massa härvor kvar på golvet. Minst en bok till borde jag väl försöka mig på men det kan ju vara så att Dicks stil helt enkelt inte passar mig. Med det sagt gav läsningen av Do Androids… klart mer än The Man…

En sak var dock (som alltid i äldre science fiction) rolig att notera. Deckards futuristiska samhälle är fullt av högteknologiska prylar – androider, bildtelefoner, hoover cars – men när det kommer till den regelbundet utgivna djurprislistan är det givetvis i hederlig pappersform. Ibland är det svårt att till fullo föreställa sig Framtiden. Den kan vi bara känna igen när vi lever i den.

Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.

Ett förhållande som jag tänkte ändra på för egen del och vilken bättre utgångspunkt för det projektet än The Man in the High Castle, Dicks enda Hugo-vinnare?

Från filmerna som bygger på Dicks skriverier är det lätt att se att författaren gärna uppehåller sig vid teman som handlar om verklighet kontra chimär samt identitet. På ett sätt kan man nog säga att The Man… passar väl in i det universat med sin alternativa historia. Här möts läsaren av en värld där Tyskland och Japan med förenade krafter vunnit andra världskriget, bland annat tack vare att Roosevelt mördades 1933. Som en konsekvens av det har vinnarna delat upp USA mellan sig, med Japan som herrar över väst medan Tyskland styr i öst.

Istället för bibeln har många istället vänt sig till I Ching men japanernas fascination för americana håller i sig. Därför är Musse Pigg-klockor och gamla coltrevolvrar hårdvaluta. På bägge sidorna av kontinenten läser emellertid alla en subversiv bok, The Grasshopper Lies Heavy, en alternativhistoria om hur världen hade kunnat se ut om Tyskland och Japan hade förlorat kriget… Wicked meta, dude!

Alltså, jag förstår verkligen inte den här boken. Förutom en rätt rolig metadiskussion mellan två av personerna huruvida alternativhistoria (där de då förstås hänvisar till The Grasshopper…) kan anses vara sci-fi eller inte fick jag inte ut någonting. Någon egentlig händelseutveckling går inte att tala om eller också upptäckte jag den inte.

The Man… innehåller förvisso ett rikt persongalleri (japaner, amerikaner, spioner och nazistiska lönnmördare) som alla gör saker men jag ser som sagt inte poängen med det de gör. Är de bara verktyg för Dick när han vill beskriva sin alternativvärld eller har de något högre syfte? Försöker författaren säga något mer abstrakt om politik eller filosofi undflyr det mig även om det diskuteras friskt på sidorna.

Slutet, där det framkommer att det egentligen var I Ching som skrev The Grasshopper…, var lika obegripligt det. Menar Dick att hans egen alternativa värld egentligen inte var verklig och att Sanningen alltid kommer fram? Vilket i så fall är en rätt märklig inställning till historia kan jag tycka. Om det inte hade varit så att Japan och Tyskland på något sätt försökt att lura mänskligheten att de vann kriget när de egentligen förlorade? Hur nu det skulle ha gått till, det känns lite svårt att konspirera sig fram till att vinna ett krig.

Nej, det här var ingen hit. Men det är bara att gå på’t igen, för inte kan det väl vara så att androider drömmer om elektriska får?

Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.

Läs hela inlägget här »

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Oktoberfolket

Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Läs hela inlägget här »

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Läs hela inlägget här »

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Läs hela inlägget här »

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg