You are currently browsing the category archive for the ‘Bok’ category.

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Men så får Deckard (efter att ha satt sin mood organ på ”an optimistic business-like attitude”) vad som tycks vara ett genombrottsuppdrag. Han jobbar med att ta hand om androider som flyr slavtristessen på universums koloniserade planeter och nu har poliskårens främste prisjägare äntligen fallit offer för ett av sina egna byten. Nu hänger det på Deckard om de nya och högteknologiska androiderna ska kunna tas om hand innan de hinner få allt för mycket smak för frihet.

Jag hade ju minst sagt lite svårt att få grepp om Philip K. Dicks The Man in the High Castle men det känns i det närmaste omöjligt att ge upp författaren utan att också göra ett försök med Do Androids Dream of Electric Sheep? Boken som efter 1982 kanske främst nämns en passant i samband med Ridley Scotts filmatisering Blade Runner (som å andra sidan kanske nämns lite väl ofta ibland).

Vissa teman känns igen från The Man… men för min del blev de avsevärt mer lättbegripliga (eller kanske bara tydligare?) när frågor om mänsklighet och identitet diskuteras genom att ställa Människa mot Maskin. Titeln är förstås både en ordlek och en hänvisning till Deckards mekaniska husdjur men skulle lika gärna ha kunnat heta bara Do Androids Dream?

Jag upplever att Dick själv med emfas svarar ”Ja” på den frågan. Klart hans androider drömmer – varför skulle de annars fly från de kosmiska kolonierna? I likhet med USA:s svarta slavar som sades vara fyllda av en irrationell frihetslängtan söker Nexus-6-androiderna efter något mer än blod, svett och tårar. Istället för att gömma sig har exempelvis Luba Luft skapat sig en framgångsrik karriär som operasångerska, en drivkraft uppenbarligen som går utöver ren överlevnad. Och när empati, det som sägs vara den osvikliga klyftan mellan människor och androider, ifrågasätts får en av androiderna svåra existentiella problem. Om det nu är så att mänskligheten egentligen inte alls kan uppleva empati, lika lite som hon själv, vad finns då kvar att drömma om?

Deckards futuristiska samhälle är också paradoxalt i det att empati framhålls som något så självklart att det närmast verkar vara farligt att sakna känslan (i boken föreslås att man borde undersöka schizofrena, hade den varit av ett mer aktuellt datum hade sannolikt autism varit måltavlan istället). Samtidigt får ingen av denna empati spillas på androider trots att de undan för undan blir allt svårare att skilja från både människor och djur.

Dick leker även med andra former av artificialitet. Han blandar en hel del kritik mot ett bisarrt statusjagande samhälle där (riktiga) djur helt uppenbart har tagit bilens plats (i ett 50- och 60-talsperspektiv ska kanske tilläggas). Scenen där Deckard blir påprackad en get av en hungrig försäljare när han egentligen tänkt sig en modest kanin är otroligt rolig, om än något övertydlig. Det faktum att Deckard inte har råd med ett nytt får när hans riktiga har dött framstår som en stor social skam.

Dick sparkar också på en livsstil där det inte längre finns några naturliga känslor. Varför dras med opålitligheten i dem när du kan styra dem till 100% genom din ”mood organ”? Uttråkad? Inget på TV? Välj en inställning som får dig att vilja titta på TV, oavsett vad som visas (fixstjärnan Buster Friendly har alltid en show på lut!). Less på att välja en inställning på din mood organ? Välj en inställning som får dig att vilja välja inställning!

Förutom allt detta blandar Dick in element om någon slags sanning eller religion i form av en blandning mellan Jesus och den helige Fransiscus som kallas Wilbur Mercer. Genom att använda en ”empathy box” kan hans anhängare dela upplevelsen av att bli stenad till döds. Som instrumentets namn antyder står Mercer för en närmast obeveklig empati som jag har svårt att bli klok på.

Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag tagit mig igenom boken om det inte varit för nyfikenheten som väcks när man sett Blade Runner – vari ligger skillnader och likheter mellan boken och filmen? Androidmelankolin känns igen, ifrågasättandet av Deckards egen mänsklighet är däremot mycket tydligare. Jag har svårt att få ihop alla Dicks trådar till ett enhetligt nystan, hur jag än vrider och vänder på det ligger det en massa härvor kvar på golvet. Minst en bok till borde jag väl försöka mig på men det kan ju vara så att Dicks stil helt enkelt inte passar mig. Med det sagt gav läsningen av Do Androids… klart mer än The Man…

En sak var dock (som alltid i äldre science fiction) rolig att notera. Deckards futuristiska samhälle är fullt av högteknologiska prylar – androider, bildtelefoner, hoover cars – men när det kommer till den regelbundet utgivna djurprislistan är det givetvis i hederlig pappersform. Ibland är det svårt att till fullo föreställa sig Framtiden. Den kan vi bara känna igen när vi lever i den.

Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.

Ett förhållande som jag tänkte ändra på för egen del och vilken bättre utgångspunkt för det projektet än The Man in the High Castle, Dicks enda Hugo-vinnare?

Från filmerna som bygger på Dicks skriverier är det lätt att se att författaren gärna uppehåller sig vid teman som handlar om verklighet kontra chimär samt identitet. På ett sätt kan man nog säga att The Man… passar väl in i det universat med sin alternativa historia. Här möts läsaren av en värld där Tyskland och Japan med förenade krafter vunnit andra världskriget, bland annat tack vare att Roosevelt mördades 1933. Som en konsekvens av det har vinnarna delat upp USA mellan sig, med Japan som herrar över väst medan Tyskland styr i öst.

Istället för bibeln har många istället vänt sig till I Ching men japanernas fascination för americana håller i sig. Därför är Musse Pigg-klockor och gamla coltrevolvrar hårdvaluta. På bägge sidorna av kontinenten läser emellertid alla en subversiv bok, The Grasshopper Lies Heavy, en alternativhistoria om hur världen hade kunnat se ut om Tyskland och Japan hade förlorat kriget… Wicked meta, dude!

Alltså, jag förstår verkligen inte den här boken. Förutom en rätt rolig metadiskussion mellan två av personerna huruvida alternativhistoria (där de då förstås hänvisar till The Grasshopper…) kan anses vara sci-fi eller inte fick jag inte ut någonting. Någon egentlig händelseutveckling går inte att tala om eller också upptäckte jag den inte.

The Man… innehåller förvisso ett rikt persongalleri (japaner, amerikaner, spioner och nazistiska lönnmördare) som alla gör saker men jag ser som sagt inte poängen med det de gör. Är de bara verktyg för Dick när han vill beskriva sin alternativvärld eller har de något högre syfte? Försöker författaren säga något mer abstrakt om politik eller filosofi undflyr det mig även om det diskuteras friskt på sidorna.

Slutet, där det framkommer att det egentligen var I Ching som skrev The Grasshopper…, var lika obegripligt det. Menar Dick att hans egen alternativa värld egentligen inte var verklig och att Sanningen alltid kommer fram? Vilket i så fall är en rätt märklig inställning till historia kan jag tycka. Om det inte hade varit så att Japan och Tyskland på något sätt försökt att lura mänskligheten att de vann kriget när de egentligen förlorade? Hur nu det skulle ha gått till, det känns lite svårt att konspirera sig fram till att vinna ett krig.

Nej, det här var ingen hit. Men det är bara att gå på’t igen, för inte kan det väl vara så att androider drömmer om elektriska får?

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Samtidigt inte så märkligt alls. För med historien bekvämt i backspegeln blir det förstås lite enklare och konstatera vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare. Och om man nu någonsin hade tvivlat på det är en av bokens viktigaste poänger att Guillou, han är minsann ingen förlorare.

Inte om han kan göra något som helst åt saken i alla fall. Som att skriva en karriäristisk självbiografi till exempel. Många är de kontroverser som han får lov att beskriva och det gör han både lättfattligt och tydligt. Relativt objektivt känns det också såvitt jag kan bedöma, åtminstone när det gäller vad som de facto har hänt.

Som vanligt med den här typen av böcker, vilka i relativ detalj beskriver inte bara en persons yrkesgärning utan också en kultur eller yrkesområde, blir Ordets makt… dessutom en intressant beskrivning av journalistscenen under Guillous verksamma år. Sedd genom den store mannens ögon förstås. De situationer han beskriver ger ganska ofta exempel på just betydelsen av ordets makt.

Med tanke på titeln bör man vara förvarnad om att Guillou inte ägnar många ord åt personliga familjerelationer eller andra rent personliga frågor – här är det som sagt orden och hans relation till dem som står i centrum. Det man däremot saknar är en någon djupdykning i vad som under alla dessa år drivit den gode Guillou till att ge sig in i varje fajt med en sådan frenesi som han tycks ha gjort. Är det bara ideologi, rättspatos och ibland rent personlig överlevnad som hållit i taktpinnen eller är det något annat?

Nej, vill man veta något mer om personen Guillou får man nog vända sig till andra källor eller försöka läsa mellan alla orden i Ordets makt… Vad är det Guillou inte säger på alla sina rader?

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Mays böcker verkar oftast kategoriseras som thrillers eller deckare och omslagen på Lewis-trilogins The Blackhouse, The Lewis Man och The Chessmen gör inte mycket för att motsäga det. Svartvita foton på övergivna båtar, ödsliga landskap och taglines som ”Disturbing the past can destroy the present”.

Jag undrar om det inte är att göra den här trilogin en otjänst. Många deckarläsare kommer sannolikt att bli besvikna och många presumtiva icke-deckarläsare kommer aldrig att hitta fram till böckerna. Fins upplevelser på Lewis och omgivande öar handlar nämligen inte främst om själva deckargåtan i nuet – de utgör egentligen bara en ram inom vilken hågkomster från det förflutna utgör det egentliga porträttet.

I botten ligger redan från början en död son och ett havererat äktenskap. Lägg till det en iniital motvilja att återbesöka Lewis och Fin Macleods sinnesstämning skulle göra varje alkad surgubbsdeckare tårögd av avundsjuka. I The Blackhouse har en kropp hittats upphängd i ett båthus på Lewis och Fin (som i denna första bok fortfarande jobbar inom polisen) skickas dit för att undersöka det hela. I The Lewis Man och The Chessmen har han lämnat Glasgow och polisen och i bägge böckerna är det upptäckten av gamla kroppar som utgör startpunkten för mer nutida våldsamheter.

Men grejen för May är som sagt egentligen inte att krita upp en mordisk siluett utan att skriva om själva öarna, dess natur och kulturtraditioner samt de relationer som utvecklas i den typen av samhällen. Minnet av Breaking the Waves är starkt hos mig under hela läsningen, för här möter vi exakt samma inskränkthet och känslomässiga karghet, på gränsen till att kunna karakteriseras som en mental funktionsnedsättning.

För att fixa det här växlar May hela tiden mellan dåtid och nutid, med den extra kryddan att de historiska skildringarna berättas ur ett förstapersonsperspektiv (Fins eget i första och tredje boken) medan nutidsdeckarhistorien har ett tredjepersonsperspektiv. När man väl vant sig funkar det helt ok i The Blackhouse men i The Lewis Man kommer jag på mig själv med att hålla tummarna för att jag ska få vara kvar i det nutida mysteriet varje gång jag vänder blad och vid pass The Chessmen har jag definitivt lessnat. Greppet går från att vara innovativt till att kännas ansträngt.

Till det finns säkert en orsak i det faktum att kopplingen mellan första och tredje boken är rätt dålig trots att Fin är dess primära huvudperson. Allt för lite av det han inser om sitt förflutna i The Blackhouse får någon återverkning på The Chessmen samtidigt som det som hände i det förflutna i The Chessmen inte märks av i nutiden i The Blackhouse (exempelvis nära vänner som inte nämns med ett ord). Trilogins två första delar känns också mer grundade i kulturella traditioner (exempelvis den årliga fågeljakten), något som helt saknas i den tredje delen.

Frågan är om inte The Chessmen också känns ogrundad eftersom Mays primära fokus som sagt är att beskriva natur och kultur på öarna. I det avseendet blir hans personer inte mer än bärare av traditioner, vilket inte gör underverk för den psykologiska trovärdigheten eller engagemanget.

Lewistrilogin är absolut inga dåliga böcker men jag skulle också lika absolut rekommendera att man lämnar The Chessmen därhän eftersom den boken drar med sig de andra två ned i torvmossen. Läs böckerna främst för de kärleksfulla beskrivningarna av ett landskap som trots en meterhög årsnederbörd och genomsnittlig temperatur på max 11 plusgrader gör mig sugen på att åka dit.

The Blackhouse (2011)

The Lewis Man (2012)

The Chessmen (2013)

Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?

Läs hela inlägget här »

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.

Läs hela inlägget här »

Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…

Läs hela inlägget här »

Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.

Läs hela inlägget här »

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg