You are currently browsing the category archive for the ‘Bok’ category.

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

***

Ska stackars Fleming få ha någon slags cred kvar i moderna läsares ögon ska jag nog enbart dra en barmhärtighetens ridå för hans ”insikter” i dels våldtagna kvinnors psykologi, dels kvinnlig homosexualitet. Men (och det är ju här som det börjar bli intressant) samtidigt får ändå några av Flemings kvinnor ha egen agens inom den förvisso rejält begränsade 50- och 60-talsramen. I både Thunderball och On Her Majesty’s Secret Service blir spionhjälten räddad ur dödlig fara av kvinnor vid avgörande ögonblick. I Dr. No kan Honey Ryder utnyttja sin kunskap om djur och natur för att överleva helt på egen hand.

I ett genusperspektiv är dessutom den nionde romanen,The Spy Who Loved Me, högintressant. Historien berättas helt ur den unga kanadensiskan Vivienne ”Viv” Michels ögon. Hon har bott en period i England och nu är föreståndare för ett avlägset liggande motell i Adirondackbergen. Det synes vara en knapphändigt dold ”hemlighet” att Fleming modellerade sina berättelser och sin hjälte utifrån sig själv. Med den informationen i bakhuvudet skulle jag säga att det är anmärkningsvärt att Viv, med egna ord, först får beskriva hur hon blir snuvad på en riktig relation av snorvalpen Derek Mallaby (efter att han, intill våldtäktens gräns, pressat henne till sex) och därefter “övertalas” till en abort av sin chef (vadå, de hade ju bara lite kul och om preventivmedlen inte funkade är det faktiskt hennes eget fel).

I mina ögon är det ganska uppenbart att Fleming velat göra ett statement gentemot den brittiska prydheten vilken enbart resulterar i skam- och skuldbeläggande. Samt ångestladdade och traumatiserande sexdebuter på golvet till en biografloge ovanpå en överrock. Jag håller det inte för helt osannolikt att boken är ett försök att i någon mening erkänna sina ”ungdomliga” misstag och se hur sådana handlingar faktiskt kan ha påverkat kvinnorna runtomkring honom. Det är inte svårt att se en ung Fleming i både Derek, som bara vill ligga med en snygg tjej, och mannen som betalar för en abort för att slippa en hel del omak (inte minst relationsmässigt). Behöver jag säga att en samlad kritikerkår hatade boken? Detta trots att Viv i någon mening blir sexuellt rebootad av en viss James Bond…

Med ett remarkabelt undantag är James Bond alltså inte en kvinnas man. Men även i On Her Majesty’s Secret Service, när han bereder sig för att ställa sig framför altaret, strösslar Fleming sin text relativt generöst med antydningar om att spionen bara lurar sig själv när han tror att han ”can have it all”. Både spänning OCH ett tillfredsställande förhållande med en och samma kvinna för resten av livet. Blott ett par böcker senare, i The Man with the Golden Gun, är Bond helt på det klara med att monogami inte är hans grej.

Vilket därmed gör spionen till en smått tragisk figur. Kanske inte i relation till kvinnsen, men i förhållande till sin övriga (manliga) omvärld. Det görs tydligt att med det liv James Bond lever har han extremt få nära vänner – han är en i grunden ensam man som ibland faktiskt verkar tycka det är lite jobbigt. Detta blir särskilt tydligt i From Russia, with Love där Bond ovanligt snabbt smider fasta vänskapsband med britternas kontakt i Istanbul, Kerim Bey. Bara för att få dem sönderslitna inom kort av de vedervärdiga ryssarna.

James Bond är en kapabel man, men jag upplever inte att Ian Fleming velat skapa någon oövervinnerlig superhjälte (om vi inte räknar in det faktum att karln röker ca 60-70 extra starka cigg om dagen. Det är minst en var 20:e minut med sex timmars sömn). Bond längtar (i alla fall ibland) efter mänsklig kontakt, liksom alla andra. Han blir utslagen och spyr av trycket från explosioner eller hotet från dödligt giftiga insekter. Han fäller till och med tårar från gång till annan. Han blir deprimerad och måste botas medelst elchocker. Det torde inte vara någon slump att Fleming redan i den första boken, Casino Royale, tvingar sin spion att genomgå en mycket specifik tortyr som i princip attackerar hans libido. Jag skulle vilja påstå att det inte är en scen man som författare målar upp om man vill få sin hjälte att framstå som världshistoriens mesta macho-man.

Men efter alla dessa böcker måste man som läsare ändå inse att James Bond, för det stora flertalet, är en filmspion och inte en litterär dito. Filmserien om James Bond har blivit tillräckligt ikonisk för att exempelvis ge material till en hel trilogi parodi-filmer (Austin Powers). Men eftersom filmerna inte alls följer böckernas kronologi blir det ganska underhållande att notera när allt det, som numera räknas till klassiska (film-)Bond-karakteristiska, egentligen dyker upp i böckerna.

I det perspektivet kan vi konstatera att det i just boken Dr. No förekommer ett oerhört extravagant skurktillhåll (villain’s lair), mitt ute i ingenstans. Här introduceras också konceptet ett-onödigt-komplicerat-sätt-att-ta-livet-av-Bond-som-ger-honom-chans-att-fly. Båda dessa element förstärks hundrafalt i den näst sista romanen, You Only Live Twice. Då får vi också skurken som ska förklara hela sitt upplägg i detalj för Bond, även om det inom bokens ram faktiskt blir någorlunda logiskt. Syftet är nämligen att knäcka Bond och få honom att inse att motstånd är meningslöst. Goldfinger introducerar en katt-utrustad skurk och i Thunderball har vi den outsägligt onda skurkorganisationen där ledaren avrättar misshagliga individer vid sittande mötesbord. Det är nästan rart att se hur hur lite SPECTRE hymlar med sina ultimata mål (akronymen står för Special Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extortion). Filmerna plockar dock in SPECTRE som skurkorganisation redan i film nummer två, From Russia, with Love, där Fleming istället pekade med hela handen mot ”Mother Russia”.

Ska man finna något som helst nöje i Ian Flemings spionböcker hänger det förstås på att man kan ha överseende med ganska mycket – eller åtminstone finna en slags skräckblandad förtjusning i rent häpnadsväckande rasistiska uttalanden (när Bond exempelvis har en kort Harlem-sejour i Live and Let Die). Jag hade som sagt lättare till skratt än genuin indignation och kunde därmed också njuta av såväl mer renodlade spänningsmoment som bitska beskrivningar av amerikansk kultur-degenaration (Florida-staden St. Petersburg framställs som soldränkt helvete).

Casino Royale (1953)

Live and Let Die (1954)

Moonraker (1955)

Diamonds Are Forever (1956)

From Russia, with Love (1957)

Dr. No (1958)

Goldfinger (1959)

For Your Eyes Only (1960, novellsamling)

Thunderball (1961)

The Spy Who Loved Me (1962)

On Her Majesty’s Secret Service (1963)

You Only Live Twice (1964)

The Man with the Golden Gun (1965)

Octopussy and The Living Daylights (1966, novellsamling)

Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.

Läs hela inlägget här »

I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.

Läs hela inlägget här »

”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.

Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.

Läs hela inlägget här »

Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De sju systrarna

Maia d’Aplièse och hennes adopterade systrar skyndar från olika håll i världen tillbaka till barndomshemmet Atlantis, ett magnifikt gods vid Genèvesjöns strand. Men deras älskade ”far” Pa Salt har hastigt gått bort i en hjärtinfarkt och dessutom hunnit begravas till havs innan någon av dem hinner fram.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Price of Salt

Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.

Läs hela inlägget här »

Karl Arne Blom. Kanske mer känd, särskilt i deckarkretsar, som K. Arne Blom. Något av en doldis i den äldre svenska deckarvärlden, vilken torde överskuggas av främst Sjöwall/Wahlöö och möjligen också Maria Lang. K. Arne Blom skrev dock en hujedans massa deckare under dryga 30 år med start i början av 70-talet. Sedan millennieskiftet tycks författandet däremot mest ha rört olika aspekter av lundensisk historia med titlar som Från långlördag till kvällsöppet – Handelsföreningen i Lund under de senaste trettiotalet åren och Gryning och evighet – Lunds kyrkor österut. Riveting stuff…

Läs hela inlägget här »

Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.

Läs hela inlägget här »

Det är tur att Hjalmar Bergman hittade på den unge Benjamin Borck, kallade Benbé. Annars hade han fått svårt att berätta historien som egentligen handlar om den berömde clownen Jac Tracbac. En man som började sina dagar med namnet Jonathan Borck, oäkting till en av sönerna i den välbärgade Borck-familjen samt en namnlös tjänsteflicka.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg