You are currently browsing the category archive for the ‘Bok’ category.

Vem i helvete fixar en klassåterträff på midsommarafton i en ålder när alla är fullt upptagna med familj och ungar och små grodorna?! Tja, heter man Markus, är skild och hemskt gärna vill visa upp ett framgångsrikt (läs: välbärgat) liv för de gamla kompisarna framstår det som en alldeles lysande idé. Först får han visa upp sitt snajdiga hus med den enorma altanen och sedan, som grädde på moset, ta den monsternsabba båten ut till Tjärven där de garanterat kommer att få vara ifred.

Jonas hakar på för att han inte har lust att tillbringa ännu en midsommarafton med sin påstrukne svärfar. Pia, Jenny och Ruben är på plats eftersom de tyckte att de skulle kunna bli kul att träffa ”the old gang” igen. Karl-Erik har inga problem med att låta sig själv sjunka ned i minnen av en bättre tid. Och Amaltea… Tja, ingen är faktiskt riktigt säker på varför Amaltea är där.

Så, om du skulle iväg på en sådan där återträff, vad är det värsta du kan föreställa dig skulle hända? Spriten slut innan alla druckit tillräckligt? Alla faller tillbaka i sina gamla roller och börjar bråka, alternativt hångla, med varandra? Sjökaptenen blir så packad att ni måste stanna kvar på den förbannade ön hela natten? Try again!

Nu kommer ju den riktigt svåra frågan – kan Tjärven anses vara så pass gammal att den är ok att spoila? Jag kan ju försöka hålla mig på mattan i det avseendet så får vi väl se hur det går? Nå, eftersom det är en text från John Ajvide Lindqvist är det kanske inte så svårt att räkna ut att något Hemskt kommer att hända på det lilla skäret.

Men som så ofta i skräckskildringar, både i bok- och filmform och särskilt när det gäller överlevnadsskräck, är det förstås inte bara det yttre hotet som riskerar att decimera den lilla gruppen. Särskilt som Ajvide Lindqvist är en fena på karaktärsbeskrivningar. Här får varje deltagare åtminstone ett litet utrymme för sig själv som gör att läsaren identifierar dem som personer och inte bara kanonmat.

Med tanke på att Tjärven inte är en fullängdsroman och det dessutom händer rätt mycket runtomkring tror jag att det var ett smart drag att slänga in återträffen. Både som ett logiskt argument för att just de här människorna träffas just nu och som en resonanslåda för att lite snabbare kunna bygga både personer och relationer. Ungdomens Tracks-band får ackompanjera vuxenhetens bekymmer. Känner man sig i underläge kan man alltid tråka någon annan för att denne har kassetter med Modern Talking.

Språket är omsorgsfullt, noggrant och detaljerat. Äckeleffekterna sitter där de ska och är man kräsmagad är nog Tjärven inget att satsa på. Över hela berättelsen svävar emellertid ett visst mått av melankoli, vilket ibland till och med tillåts spilla över på Monstren. Att kalla deras rörelsemönster för ”hjälpsökande” blev mer effektfullt än jag hade kunnat ana.

Många av detaljerna kan monteras ihop till en produkt som är subtil och brutal på en och samma gång. Men som jag noterat i andra fall med författaren finns också de där lösa delarna som av någon anledning alltid tycks bli över när man är färdig. De övertydliga musikreferenserna störde mig inte så mycket den här gången, antingen för att de kändes förhållandevis välmotiverade i sammanhanget ”återträff med klass som tog studenten i mitten av 80-talet” eller för att det var referenser som jag själv hade en relation till (ja, jag veeeet att Modern Talking gjorde samma låt hundra gånger om, de var roliga ändå).

Då kändes med det mer påklistrat med Rubens TV-jobb som klippare av realitysåpor och hans allmänna skräckfilmskompetens. Kommentarer av typen ”Om det här vore Robinson…” är oerhört svåra att få till utan att de känns krystade och sökta. Jag känner mig heller inte helt säker på greppet att låta läsaren uppleva världen inifrån Monstret och på så sätt också leverera någon slags förklaring till det som händer. Jag tyckte nog mer om Tjärven innan just det perspektivet tilläts ta plats.

Tjärven fanns länge bara tillgänglig på digitala medier (en anledning till att det mig så pass lång tid att komma fram till den) men inkluderas sedan 2016 i novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben. Bara att välja det bokmedium man känner sig bekväm med. It’s a brave new world!

Annonser

Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.

I alla fall min egen vuxenläsning är betydligt mer präglad av mer eller mindre konkreta tips (vilket leder till att man har en viss förväntan på boken), föraningar eller ren vetskap om vad som gömmer sig mellan pärmarna och en ibland allt för stor medvetenhet om vad ”alla andra” tycker om det man just läst.

Boken som påminde mig om ett barnsligare, men i många avseenden också mer spännande, förhållningssätt till läsning var Wilbur Smiths The Sound of Thunder. Wilbur Smith är en före detta revisor som gillar att skriva om Riktiga Män och Riktiga Quinnor och har gjort så i 35 böcker som sålt över 120 miljoner ex.

Det som för min del gjorde att jag fastnade så hårt för Smith i min gröna ungdom var kanske inte främst de där riktigt männen och kvinnorna utan att historierna alltid utspelade sig i ett tidsmässigt fjärran Afrika. I exempelvis The Sound of Thunder rör sig mycket av handlingen under det andra boerkriget vid det förra sekelskiftet. Här finns också en annan typisk del av Smiths författarskap – han väver gärna in historiskt viktiga händelser och personer från Sydafrikas förflutna i sina berättelser.

När många av mina kompisar förlorade sig i Judith Krantz, Sidney Sheldon eller Virginia Andrews gick jag hellre på lejonjakt med Sean Courtney, stred mot den röde baronen med Michael Courtney och följde Centaine de Thiry ut i Kalahariöknen. (Den ende författare som överskred alla köns- och åldersmässiga gränser var mig veterligt Stephen King.)

Stommen i Smiths produktion kan sägas utgöras av böckerna om släkten Courtney, sydafrikaner med brittiskt påbrå och The Sound of Thunder är hans tredje publicerade bok. Här får vi följa rivaliteten mellan bröderna Sean och Garrick Courtney som sattes upp redan i debutboken When the Lion Feeds från 1964. Sean är en riktig karlakarl som älskar och slår ihjäl med samma lust, super sig berusad när något går honom emot och oroar sig för att han antingen är för hård eller inte hård nog mot sonen Dirk som envisas med att missköta sig. Tidigt i boken träffar han också den sköna och djärva Ruth Friedman som tyvärr visar sig vara gift med mannen som sedermera blir Seans bäste vän. Ack och ve!

Det som gjorde den här återbekantande läsningen med Smith extra underhållande var att det helt plötsligt gick upp för mig hur mycket Jan Guillou också måste ha läst författaren. Hos både Arn och Guillous 1900-talsserie tycker jag mig se många stråk från Smith. Dels önskan att spegla sin berättelse mot riktigt historiska händelser och personer. Dels det här med (oftast manliga) huvudpersoner vilka aldrig kan göra fel. De har liksom en inbyggd radar som får dem att hantera de allra flesta situationer på det mest optimala sätt som tänkas kan. Samt att en stor del av den optimala manligheten handlar om fair play och en osviklig förmåga att respektera sin fiende. I den mån de optimala männen fallerar har de inte sällan en lika optimal über-kvinna vid sin sida som de kan luta sig emot när det blåser snålt.

Jag kanske låter lite raljerande men kan ändå inte sticka under stol med att jag njöt nästan lika mycket av The Sound of Thunder nu som när jag var i nedre tonåren. Trots att jag numera alltså vet att Smith romaner absolut kan kritiseras för att vara “obviously misogynistic, homophobic and racist assumptions and that they have a political agenda”. Och det är inget aprilskämt.

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

Läs hela inlägget här »

Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

Dnevnoi dozor (2000)

alt. titel: The Day Watch

Jag blev tillräckligt nyfiken på ryske författaren Sergej Lukjanenkos gammaldagsmoderna fantasyvärld tack vare hans första bok, Nochnoj dozor, mer känd som The Night Watch eller Nattpatrullen. Kanske sålde den inte tillräckligt bra i Sverige, för uppföljarna (än så länge fem stycken) tycks ännu inte finnas i svensk översättning.

The Night Watch följde relationen mellan Ljus och Mörker såsom den ter sig i ett samtida Moskva och The Day Watch fortsätter i allt väsentligt den linjen även om bokens sista avsnitt tilldrar sig i ett vintrigt Prag. I likhet med första boken är berättelserna upplagda som tre kortromaner men som alla hänger ihop mer eller mindre tajt. Läs hela inlägget här »

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser