You are currently browsing the category archive for the ‘Bok’ category.

alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon

Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.

Efter att ha konfronterats med livs levande vampyrer vilar den store detektiven upp sig genom att följa med en vetenskaplig expedition till Sydpolen, där han bland annat blir bekant med en svensk biolog. Resan ägnas också åt att fördjupa sig i författare som Descartes och David Hume, tidigare främmande för den ultralogiska hjärnan (pre-vampyrer, vill säga). Men inte ens sådana abstrakta funderingar kan förbereda Holmes på synen av ett repris av hans strid med James Moriarty på en snöig glaciär. En strid som detektivens isige dubbelgångare förlorar.

Holmes inser att han måste ta sig tillbaka till London för att ta reda på vad som pågår. Väl på plats i storstaden upptäcker han emellertid att allt för många av hans tidigare bundsförvanter har dött under mystiska omständigheter. Snart står det klart att Moriarty är tillbaka på banan samt att han nu också har hjälp av den fezklädde mystikern Taher Emara. Det kriminella geniet hyser nämligen ett stort intresse för ockulta krafter och nu är han ute efter att öka dem med hjälp av den ökända Necronomicon.

Även om jag är ett stort fan av Arthur Conan Doyles detektiv har jag inga större problem att ta mig an Sherlock Holmes i andra uppsättningar. Eftersom Sherlock Holmes & le Necronomicon dessutom bjuder på något utöver ren text tycker jag att det funkar riktigt bra att koppla övernaturliga element till en person som från början skulle ha skytt allt sådant som pesten. Men till och med överlogiska detektiver måste väl få ha tillåtelse att ändra sig?

Denna engelska utgåva från Dark Horse innehåller de två ursprungliga franska volymerna L’Ennemi intérieur från 20111 och La Nuit sur le Monde från 2013. För manus står Sylvain Cordurié medan tecknare är den serbiske Vladimir Krstić, också kallad Laci.

Om jag inte visste bättre skulle jag ha kunnat ta gift på att Sherlock Holmes & le Necronomicon var en genuint brittisk produkt. Detta eftersom Laci med sina teckningar lyckas återskapa ett för mig välbekant 1800-tals-London, men nu myllrande av liv. Berättelsen besöker såväl British Library som Crystal Palace. De detaljerade teckningarna förmedlar känslan hos både fuktiga kryptor och kristallpalatsets rymd. Hamilton Square och dimhöljt illavarslande kyrkogårdar. Samtidigt finns här hela tiden ett stort mått av rörelse och action, allt från häftiga explosioner till skottlossningar. Färgmässigt serverar anrättningen främst dova toner – natt, dolska gränder och grå stenmurar.

På det stora hela berättas Holmes äventyr med hjälp av klassiskt åtskilda paneler men lite nu och då bjuds vi på överlappande bilder. De större panelerna bygger då allt som oftast på att skapa just den ovan nämnda överblicken, känslan av rymd. Jag upplever också att de blir vanligare och vanligare allt eftersom berättelsen fortskrider. Bildernas successiva inträngande i varandra åstadkommer en driven och jäktad effekt, vilket förstås passar bra när vi rör oss mot ett hotande crescendo.

Däremot förekom det fenomen som jag själv i alla fall ofta får problem med i serier – multipla pratbubblor gör det lite knivigt att lista ut vem som säger vad och i vilken ordning. Men samtidigt ger historien sig själv i så pass hög grad att det sällan blir ett hinder för att hänga med. Moriarty klämmer ofta ur sig storvulna och pompösa moahahaha-tal, vilket känns helt följdriktigt.

Historien är dessutom konstruerad på ett sådant sätt att jag utan att tveka accepterar en huvudstad där det övernaturliga existerar parallellt med, men också dolt från, vardagen. Det finns instanser och personer, bland dem drottningen själv, vars huvudsakliga uppgift är att se till att den här vardagen kan fortgå utan några större störningsmoment (en victoriansk föregångare till Men In Black med andra ord). Ett sådant störningsmoment är förstås ett storhetsvansinnigt kriminellt geni som lyckats lägga vantarna på en förbannad bok.

Den obligatoriska frågan som måste ställas är dock: hur mycket Lovecraft är Sherlock Holmes & le Necronomicon? Inte särskilt mycket, skulle jag säga. Vi bjuds på en ynka tentakelbild, men utöver det vill jag påstå att Necronomicon skulle ha kunnat bytas ut mot vilken kraftfull ockult bok som helst om det inte vore för att det välbekanta namnet ger berättelsen mycket på köpet. Men har man inte allt för höga krav i det avseendet bjuder Sherlock Holmes & le Necronomicon på det hela taget på en trevlig läsupplevelse.

Annonser

Visst kom väl sammanbrottet, bara lite senare än vad mänskligheten hade trott. För det är ju ganska naturligt att en kraftig nedgång i världens barnafödande ses som en föregångare till undergången (var finns förresten en apokalyptisk ryttare som tar hand om just den detaljen)?

När vi träffar huvudpersonen Rakel första gången finns dock en ljusnande framtid i sikte. Det har börjat födas barn igen med en viss regelbundenhet. Problemet är bara att de här ungarna inte är som ”vanliga” barn. De springer inte runt och skriker eller busar, grabbar inte mat med nävarna eller leker mamma-pappa-barn. Rakel får känslan av en ödla första gången hon ser in i lilla Tindras ögon. Instinkt, snarare än medvetande.

Men nu är Rakel inte någon särskilt barnfokuserad kvinna och de nya föräldrarna är naturligtvis inte särdeles benägna att ser några fel eller problem med sina älsklingar. Så går det som det går och plötsligt sitter Rakel på psyket, anklagad för barnamord. Vad hjälper det att hon efter ett par år får någon slags upprättelse när det börjar gå upp för världen att något är off med Den nya människan? Då är Rakel en redan mer eller mindre trasig kvinna och dessutom utrustad med ett djupt misstroende mot den yngre generationen.

Klart man ska passa på att testa lite olika svenska produkter när möjligheten finns? I bibliotekets ljudboksapp stötte jag på Den nya människan som av speltiden att döma borde vara en slags kortroman av Boel Bermann.

Om man prompt måste genrebestämma berättelsen skulle jag säga psykologiserande filosofiskt biologisk science fiction, med inslag av thriller (kort och koncist, inte sant?). I form av en dokumentroman, icke desto mindre. Ett författargrepp som jag gillar, så i det avseendet var det bara att tacka och ta emot. Rakels upplevelser i Den nya människans värld serveras i fragmentariska ögonblicksbilder som på olika sätt belyser både allmänna problem med barnen som börjat födas och Rakels högst personliga problem.

Med jämna mellanrum interfolieras de här privata stunderna med utdrag från forskningsrapporter eller tidningsartiklar som ger ett större perspektiv och bättre förståelse för vad som är på gång. Allt är välskrivet och trovärdigt framställt och därmed tycker jag att den här blandningen mellan det privata nålsögat och det offentliga eller globala helikopterperspektivet funkar bra.

Däremot tycker jag nog bäst om Den nya människan när den är mer av ett dystopiskt tankeexperiment – vad skulle hända om barn plötsligt slutade vara barn och istället blev…något annat? Vad händer med familjebildning och föräldraskap när aborter och preventivmedel blir förbjudna och barnbidrag höjs till astronomiska nivåer samtidigt som staten ser sig tvingad att mer eller mindre internera alla nyfödda? Hur organiserar man den globala arbetsmarknaden när en allt större del av arbetskraften kan ses som drönare och icke-människor? Hur långt är företag beredda att gå i sitt vinstintresse?

I sina bästa stunder påminner Den nya människan om såväl The Handmaid’s Tale som Metropolis och Village of the Damned. Tyvärr tappar jag de här vibbarna när Rakel i bokens andra halva ser sig tvingad att genomgå en sorts botgöring som försätter henne i en helt annan relation till både barn och barnafödande. Möjligen beror det på att jag själv är lika barn-tveksam som Rakel varit tidigare i historien och därmed har lite svårare att förstå hennes nya bevekelsegrunder.

Men som sagt, fram till dess var Den nya människan en trevlig bekantskap som ger utrymme för många funderingar av typen ”Hur skulle jag göra om…?”

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Flera årtionden senare är Joe och Joan Castleman mer eller mindre en institution. Till skillnad från andra fruar har Joan Castleman alltid varit nära involverad i sin makes författargärning och allehanda litterära diskussioner. Och nu är det dags att skörda lagrarna – Joe har blivit tilldelad det prestigefyllda Helsingfors-priset för sina böcker. Men det är i det här läget, när allt synes perfekt och komplett som Joan inser att hon en gång för alla fått nog av både sin make och sitt liv.

Jag kände inte till någonting om filmen The Wife mer än att Glenn Close och Jonathan Pryce stod på rollistan . Men efter avslutad titt hade jag utan problem blivit tillräckligt fascinerad av både filmen och historien för att bli nyfiken på den litterära förlagan av Meg Wolitzer.

Eftersom historien berättas av Joan själv kan Wolitzers huvudperson anamma en betydligt mer raljant och sardonisk ton i relation till både sin make och sitt liv än vad som är möjligt att gestalta på film. Joe Castleman blir därmed snabbt föremål för sin hustrus avslöjande nålstick som punkterar hans larger-than-life-persona. I det avseendet är The Wife en väldigt rolig bok, Joan vet att sätta fingret på svaga punkter och uttrycka dem på ett halsbrytande sätt. Både när det gäller välfunna formuleringar och att skildra avgörande scener som säger mycket om sina respektive medverkande. I det avseendet tycker jag också att boken är bättre än filmen, exempelvis med beskrivningen av hur Joe med falsk blygsamhet gärna berättar hur han yrvaket drar ned vattenglas och inte riktigt vet vad han säger när det ”oväntade” samtalet från Helsingfors till slut kommer. När han i själva verket satt fullt samlad och beredd och mer eller mindre väntade in det.

Det intressanta med det hela är att redan titeln avslöjar paradoxen i Wolitzers upplägg och jag vet inte riktigt om jag upplever att hon någonsin tar itu med den. För ingen kan ju vara en hustru utan att samtidigt ha en man att förhålla sig till. Wolitzer gör stora poänger (betydligt mer framträdande än i filmen) av skillnaden mellan kvinnor och män, närmast på en samhällsnivå. Joe och hans författaregelikar är medlemmar i en privilierat patriarkat (”the men who own the world”) som på olika sätt ser till att kvinnor aldrig ges samma möjligheter att märkas eller synas. Aldrig ges chansen att skapa litteratur utan att den i något avseende sätts i relation till det faktum att författaren är kvinna och inte man. Mannen är alltid normen, kvinnan är alltid avvikelsen.

Detta tycks ligga helt i linje med hur Wolitzer uppfattar sitt eget författarskap. Och för all del, nog är det graverande att läsa att The Wife nästan omgående köptes upp för att bli film men att det dröjde ytterligare 15 år innan vi kommit till en punkt där filmbolagen och manliga skådespelare trodde tillräckligt mycket på en film som hette The Wife istället för The Husband.

Hade jag läst boken först och gillat dess ton hade jag kanske inte blivit riktigt lika förtjust i filmen, där Joan tillåts vara mer renodlat förbannad. Som det blev nu fick jag möjlighet att ta tillvara det bästa av två världar. The Wife är en bra film och Glenn Close är magnifik som Joan. Men boken är både roligare och mer tragisk på en och samma gång. Filmens Joe Castleman får möjlighet att bibehålla ett visst mått av värdighet (om än inte hederlighet) som helt förnekas honom i Joans egen beskrivning av sitt liv och sin make. Om inte annat är det lätt att konstatera att The Wife är en sällsynt bra adaption av en redan bra bok.

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.

Läs hela inlägget här »

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Läs hela inlägget här »

När det kommer till advokatthrillers torde det absolut mest välkända namnet fortfarande vara John Grisham. Med start 1989 och A Time to Kill har det hunnit bli inte mindre än nästan 40 romaner och tiotalet filmadaptioner (inklusive det något otippade paret Skipping Christmas och Christmas With the Cranks).

Läs hela inlägget här »

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Läs hela inlägget här »

Den här texten skrevs innan Filter publicerade sin granskning ”Omgiven av idioti” i juli i år, vilket förstås ledde till att det då pratades lite extra om Thomas Eriksons bok. Däremot fanns redan då exempelvis följande kritiska blogginlägg att ta del av, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

***

När det känns som om medresenär efter medresenär sitter med en bok i näven som har fyra färgglada figurer på omslaget och man inte kan passera ett fikarum eller en kaffeautomat utan att snappa upp hänvisningar till ”blå” och ”röda” personer är det klart jag blir nyfiken. Vad handlar denna färgexplosion om?

Läs hela inlägget här »

Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, Finders Keepers
Hans Olov Öberg, Kungamördaren
Harlan Coben, Miracle Cure

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser