You are currently browsing the category archive for the ‘Bok’ category.

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Inte helt oväntat finns bägge delarna med i denna bok av Åsa Schwarz, en svensk författare som var ny för mig. Jag högg på författarnamnet eftersom jag förknippade det med skräck eller fantastik och ser först i efterhand till min fasa att en del verkar vilja karakterisera Lust som chick-lit. Vad har jag gett mig in på?

Det undrar även Sara Tingvall, kämpande romance-författare. Allt hon vill är att skriva men måste det vara så förbannat krångligt med den ekonomiska biten?! Nu är Sara visserligen så lyckligt lottad att hon har både agent och förlag (samt en Söder-lägenhet 400 meter från Medborgarplatsen) men några stora pengar är det knappast frågan om. Hon tvingas ta frilansuppdrag för den tveksamma tidskriften Medium och skriva om hemsökta hus eller galningar som dyker efter bevis på utomjordiskt liv i Norrland. Till råga på eländet har hon nu också fått skrivkramp.

Ett år senare är läget ett helt annat. Den där skrivkrampen släppte och Saras nya bok har slagit alla försäljningsrekord. Nu dyker också Anders upp. Förläggare på ett betydligt större förlag och oerhört attraktiv i Saras ögon. Hon vill få in sig i hans författarregister och få ned honom i sin säng.

Så långt chick-lit ut i fingerspetsarna med andra ord. Det som får mig att hänga mig kvar i Schwarz berättelse är antydan om att Saras framgång kanske, möjligen, händelsevis kan bero på den där önskebesvärjelsen som hon sett sin mormor Margareta göra och som hon i ren desperation genomför när skrivkrampen härjar som värst.

Inte bara chick-lit alltså, men väl en bekant variant av ”be careful what you wish for”-temat. I likhet med alla andra ”offer” för det temat blir Sara självcentrerad i sin framgång, egoistisk och fixerad. Gamla fru Olsson i trappuppgången, som vår hjältinna tidigare så hjärtans gärna hjälpte med sopor och fick sockerkaka hos, blir nu ”tanten Olsson”. Ett besvärligt vardagselement som hon gör sitt bästa för att undvika.

Det som talar för Lust är möjligheterna till meta-grepp som uppstår eftersom Sara skriver på en ny bok, vilken av en ren händelse också råkar heta Lust. Det ger Schwarz möjlighet att exempelvis kommentera sin protagonists eventuella brist på personlig utveckling eller det faktum att vissa delar i händelseutvecklingen nog är väl fantastiska. Författaren försöker genom sin romandito skapa en slags tyst överenskommelse med oss läsare, en nickning och ögonkast som betyder ”jo, jag vet hur det här skulle kunna uppfattas”.

Själv känner jag mig tveksam över om det gör den Lust som jag själv tar del av bättre. Temat är som sagt välkänt, berättandet lyckas inte skapa någon större spänning och inte heller språket gör något för läsupplevelsen. Det är i bästa fall funktionellt men ibland väl enkelt för min smak. Det målas upp allt för många kliché-scener där Sara i vild kärleksförtvivlan gråter, hetsäter godis, kolkar cola eller Amaretto samt jagar hämndlystna engångligg. Ett engångsligg som dessutom beskrivs i termer av att ”hela hans närvaro [skriker] ’Man’”.

Här finns också en del upprepningar där jag blir osäker på om de ska tjäna som omkväden, alternativt besvärjelser, eller om de helt enkelt är ett resultat av slarvig korrekturläsning från författare och förläggare. Hänvisningar till ingefärskaksbak med mormor återkommer lite väl snabbt efter varandra. Hur smaken av Amaretto påminner om barndomens mannagrynsgröt beskrivs på ett sådant sätt att jag som läsare blir osäker på om Sara är medveten om att hon redan berättat det för mig tidigare i boken.

Tyvärr leder allt detta till att jag faller in i beteendet att mer eller mindre börja leta efter fel och hänger därför upp mig på sådant som att stjärnor har ”hörn” (och inte ”uddar”) eller någon som har en ”afrikansk brytning” (Fransk? Sydafrikansk? Engelsk?). Slutet är dessutom inte alls så logiskt som Schwarz meta-formuleringar vill göra gällande.

Nej, det bästa med Lust blev istället beskrivningen av författar- och förlagsvärlden. Det var intressant att få ta del av, exempelvis insikten att bara för att man blir antagen av ett förlag innebär det inte att man kan börja skära författarguld med täljkniv.

Annonser

Slow and steady wins the race. Det finns ett förfärande stort antal pocketböcker i våra bokhyllor vars omslag antyder lättsam thriller-skräck-deckar-advokat-action-underhållning. Jag har i de allra flesta fall ingen aning om hur de hamnade där. Så för att försöka motivera deras existens får de en efter en göra resan till badrummet där de läses högst fragmentariskt och snuttvis. Ingen läsning som gynnar författare av kaliber men det funkar för den typen av flygplanslitteratur.

Den senaste på tur blev alltså Nerve Endings av en viss William Martin. Titel och författare är på klassiskt 80-talsmanér skrivna en tjock, silvrig font och på omslaget syns en slags EKG- eller seismografisk kurva (den uppmärksamme läsaren noterar säkert att jag inte lyckades hitta igen just det omslaget). Tillräckligt intetsägande för att kunna handla om precis vad som helst med andra ord. Omslag och baksida smäller upp inte mindre än två Stephen King-rekommendationer (vilken vid det här laget var extremely hot shit efter Cujo, Christine och Pet Sematary): ”Impossible to put down” (undrar hur mycket kosing han gjort sig på den formuleringen?) och ”A thriller-reader’s joy – smart, scary, thought-provoking”.

Och visst är början dramatisk nog – utanför den fiktiva Maine-ön Easter’s Haven flyger en båt i luften och en välkänd TV-profil är död för omvärlden. Men sedan tillåts vi läsare mer eller mindre glömma bort den där ön eftersom vi nu får följa njursjuke James Whiting som efter långt om länge får sin efterlängtade njurtransplantation. Han kan dock inte släppa tanken på sin donator och lyckas klura ut att det måste handla om TV-profilen Roger Darrow. Uppfylld av en ny livsvilja tar han sig därför till Los Angeles för att kontakta änkan Jeanne Darrow.

Jeanne har i sin tur precis börjat återhämta sig från förlusten och tittar igenom makens videoband som han spelade in under en lång resa genom USA, vilken slutade i hans Maine-död. Det tycks som om det kanske finns ett mysterium begravet i det hela, varför hon och James bestämmer sig för att återupprepa och återuppta Rogers undersökning av det allt större inflytande som det mäktiga bolaget MacGregor Communications verkar ha fått. Men det finns föga förvånande krafter som inte vill att detta inflytande ska exponeras och det kommer att bli en både farofylld och känslosam resa från kust till kust.

Tja, det är väl bara att konstatera att Stephen Kings löfte om en bok som skulle vara omöjlig att lägga ifrån sig kom på skam. Jag kan intyga att det gick alldeles utmärkt. Rent språkligt finns inte mycket att invända, Nerve Endings är välskriven så det räcker. Däremot innehåller de 400 sidorna betydligt mer än bara thriller och man får vara ganska uthållig för att faktiskt ta sig igenom det hela.

Både Jeanne och James har sina respektive bagage att släpa på och finns det förstås en liten, liten begynnande gnista mellan de två. Men i hur stor utsträckning ligger Rogers närvaro mellan dem och spökar? Jag kan också tycka att det blir olyckligt att vi tillåts glömma bort inledningen och Easter’s Haven så pass mycket under större delen av handlingen för när vi väl hamnar där på slutet känns själva platsen inte lika angelägen som den uppenbarligen gör för alla de inblandade.

Jag vet heller inte hur mycket jag ger för Martin som thriller-skapare. Hans ”andlösa” partier får inte sällan en ton av fars över sig eftersom han blandar in alldeles för många detaljer, element och personer i det hela. I en minnesvärd jaktscen handlar det inte bara om James Whiting och hans förföljare, författaren blandar också in en flicka på cykel, en liten pojke och hans far, två hundägare samt en Blazac-läsande student.

Men en sak gör läsningen värd alla de där 400 sidorna. Det visar sig nämligen att Det Onda Företagets djävulska komplott bland annat handlar om ”Respondsible”, ett slags röstningssystem kopplat till folks TV-apparater. Med hjälp av det finns exempelvis möjligheten att förringa politiker i TV-sända debatter och därmed se till att de inte väljs. Det hela säljs in på följande vis: ”With Respondsible, we can protect our freedoms and project our independence from our own living rooms. Think of it, simply by pushing buttons, we can let the world know how we think.” I det avseendet är Nerve Endings riktigt skrämmande – det är som om Martin sett rakt in i framtiden. And it’s not a pretty sight.

I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.

Nu är Kit knappast någon idealfader, faktum är att dottern aldrig skulle ha kommit och bott med honom i South Carolina om det inte vore för att hennes mamma dött (en varmare version av Twilight-Forks med andra ord). Men trots att Tory släpar på bagaget av en död mor blir hon snart kompis med de andra ungdomarna på Loggerhead Island, vars föräldrar också arbetar på öns forskningsinstitut.

Tory är en handlingskraftig ung dam som påminner en hel del om sin gammelmoster. Hon är intresserad av vetenskap och hyser ett stort patos för de brottsoffer som hon och de övriga stöter på i sina äventyr. För visst råkar de ut för en massa potentiellt livsfarliga eskapader. Då är det ju tur att de alla delar vissa särskilda egenskaper som inte är alla förunnade.

Tillsammans med sonen Brendan bestämde sig tydligen Kathy Reichs att det skulle kunna vara kul att skriva ungdomsböcker och så var Virals-serien född. Jag har läst den första och andra delen, Virals och Seizure, men till dags dato finns det tre delar till (Code, Exposure och Terminal) plus en novellsamling (Trace Evidence).

Jag gillar Raichs vuxendeckare om Tempe Brennan (rättsantropolog som sin upphovsmakerska) och fann ett visst nöje även i denna ungdomsserie. Det är lätt att känna igen både Reichs sarkastiska stil, hennes svaghet för cliffhangers och faiblesse för South Carolinas smäktande varma havskust. Däremot är stämningen klart mer lättsam jämfört med Tempes ibland riktigt otäcka rättsfall.

Det lilla ungdomsgänget är charmigt och även om det är lite övertydligt tillrättalagt kan jag inte låta bli att tycka om det faktum att författaren gjort sin hjältinna till dess odiskutabla ledare, trots att hon varken är äldst eller en kille som Hi, Shelton och Ben.

I Virals försöker de lösa ett gammalt rättsfall efter att ha hittat ett par gamla identitetsbrickor och mänskliga skelettrester på Loggerhead, men det ska visa sig att det finns de som inte gillar snokande ungdomar. I Seizure är forskningsinstitutet bankrutt och riskerar att läggas ned om gänget inte kan återfinna piraten Anne Bonnys berömda skatt. Just den plotten är kanske inte världens mest sannolika men jag hade ändå kul när jag följde med på den skamlöst Indiana Jones-inspirerade skattjakten.

Det som gör gänget lite speciella är att de alla i Virals blir smittade av ett designat parvo-virus vilket ger dem vissa hundlika egenskaper som exceptionellt god syn, hörsel och luktsinne. Som vilken superhjälteberättelse som helst handlar sedan Seizure förstås om hur de utforskar och försöker kontrollera sina förmågor samtidigt som de måste gömma dem för omvärlden. Grejen med smittan är att ungdomarna aldrig skulle ha löst mysteriet med vare sig skelettet eller piratskatten utan sina egenskaper.

Blandningen mellan fullkomligt osannolika äventyr och tonårsvardag med läxor, mobbare och oförstående föräldrar funkar kanske inte alltid klockrent men jag misstänker att jag skulle ha varit betydligt mindre kritisk om jag tillhört böckernas tänkta målgruppsålder. Faktum är att Virals-serien är precis den sortens böcker som jag skulle ha älskat hejdlöst om jag hade läst dem när jag själv var en fjorton-femton år gammal. Och vi slipper glittriga vampyrer. Bara det är värt ett helt betyg i sig.

Virals (2010)

Seizure (2011)

Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Maigrets första fall, Maigret’s First Case

Belgaren Georges Simenon var en osannolikt produktiv författare som dessutom tycks ha varit osannolikt förtjust i sin briljante polisdetektiv Jules Maigret. Totalt sett finns det 76 romaner och 28 noveller om denne Maigret. Bara 1931 klämde Simenon ur sig tio (10!) böcker om sin parisiske kommissarie med debuten Pietr-le-Letton i spetsen. Med denna kunskap på fickan, plus det faktum att Simenon skrev ytterligare drygt 400 (!!) böcker, kan man nog tryggt anta att alla inte är litterärt guld.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

Läs hela inlägget här »

Är man inne i ett serie-il torde det vara närmast en självklarhet att ta sig an boken som en av Sveriges mesta skräckförfattare, Anders Fager, producerat tillsammans med tecknaren Daniel Thollin. Thollin är knappast någon duvunge i de här sammanhangen, bland annat står han bakom Uppsala-serien 1000 ögon. Tillsammans med Fager har han också skapat barnboken Den elaka vikarien.

Läs hela inlägget här »

Vad göra när suget efter Fredrika Bergman och Alex Recht blir allt för stort? Turligt nog är Kristina Ohlsson en ganska produktiv författare som under åren mellan deckarna Davidsstjärnor och Syndafloder bland annat publicerade Sjuka själar.

Läs hela inlägget här »

Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser