You are currently browsing the category archive for the ‘Bok’ category.

Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.

Medan Minnas föräldrar arbetar långt borta i världsrymden bor hon med sin farmor, farbror, faster och kusiner på en ranch belägen på planeten Carora. En miljö som inte minst utmärker sig i det faktum att en stor del av dess fauna är utrustad med flygförmåga. Bland annat hästar, ett faktum som är både bra och dåligt för Minnas del. Bra eftersom hon älskar att flyga, gärna långt bortanför ranchens gränser. Dåligt eftersom hon, till skillnad från sina äldre kusiner, inte har en egen häst utan måste hålla tillgodo med gamla stadiga Lera.

En dag flyger Minna långt in i bergen med Lera och ser en vildhäst attackeras av ett gäng flygande pumor. Lera skräms iväg av pumorna och Minna står nu med en skadad och arg vildhingst, utan stora möjligheter att ta sig tillbaka till civilisationen. Men under ett par strapatsrika dagar formar hon och hästen starka band när de hjälper varandra att överleva.

Väl tillbaka på ranchen vill den hårdhänte drängen Terry ta hand om Stormvinge (som Minna döpt hästen till) för egen del men Minnas farbror ger henne chansen att tämja vilddjuret. Det visar sig (som sagt, föga förvånande för oss som läst mer än en hästbok i våra dagar) att Stormvinge är en alldeles formidabel kappflygare. Ska Minna våga ställa upp med honom i Det Stora Loppet?

Visst ståtar Stormvinges omslag med en flicka och en flygande häst men jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade förväntat mig en helt vanlig hästbok, vilken enbart skiljer sig från mängden av andra hästböcker i det att den utspelar sig på en annan planet där det finns en del märkliga kritter och det varit ett hemskt krig någon gång i en nära historia.

I det perspektivet skulle Stormvinge säkert kunna tjäna som en bra brygga mellan både häst- och fantastikläsare som är ute efter något lite annorlunda. Minna själv är sympatisk huvudperson. Jag skulle nästan kunna dra till med ”starkt flickporträtt” eller något liknande om det inte vore för att jag uppfattar hennes envishet och viljestyrka som relativt vanlig i just hästbokssammanhang.

Däremot skulle jag säga att boken vänder sig till lite yngre läsare. Dels på grund av att språket är enkelt och rakt på sak, väl grundläggande för min smak. Ibland skorrar det också till, som när officiella tävlingskommentatorer säger ”kolla” eller när stalldrängen Cordelia kallar Minna för ”fröken” och Minnas farbror för ”Herrn”. Dels på grund av att det mesta löser sig förhållandevis friktionsfritt för vår hjältinna. Hon kan exempelvis hamna i konflikter med sin kusin Sara men har samtidigt vettiga vuxna runtomkring sig som kan trösta och förklara.

Stormvinge tar upp många allvarliga teman – otrohet, krig och hämndbegär. Men jag kan inte tycka att det någon gång bränner till eller blir läskigt på samma sätt som jag vant mig vid från böcker som The Hunger Games eller The Maze Runner. Dock måste jag återigen lyfta att jag uppfattar Stormvinge som en berättelse vilken vänder sig till betydligt yngre läsare.

Miljön var för all del annorlunda, men i övrigt är Stormvinge en allt för välbekant standardhistoria för att jag skulle finna något större nöje i den.

Annonser

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Nåvälan, det spelar kanske inte så stor roll, så här dryga tio år senare. För nu är ju Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes stapelvaror i den svenska deckarbutiken med uppmärksammade och påkostade filmatiseringar samt en minst lika uppmärksammad och påkostad ”uppföljare” av David Lagercrantz från 2015, Det som inte dödar oss.

Den har jag inte läst. Däremot har jag läst Larssons trilogi och det mer än en gång. Inte för att jag har tyckt att böckerna varit några mästerverk utan för att så många andra verkar tycka det att jag ständigt ifrågasätter min egen upplevelse av dem. Den här omgången blev det världsvida nätet ett incitament – jag hade ju faktiskt aldrig lyssnat på böckerna och aldrig läst dem på engelska. Skulle jag ha upplevt dem som lika mediokra om jag inte vetat att de var svenska? På’t igen, alltså.

Nu är det ju väldigt svårt att koppla bort det faktum att jag faktiskt vet att den så kallade Millennium-trilogin är svensk. Plus att det aldrig slutar att låta oerhört bisarrt när ord som ”Pontonjärgatan” eller, för den delen, ”Michael Blomkvist” (Larsson var inte så internationellt taktisk när han döpte sin hjälte där) uttalas med kraftig brytning av uppläsaren.

Eller också är det så att jag faktiskt börjar känna mig rätt säker på att Millennium-trilogin är en ojämn samling böcker. Män som hatar kvinnor är fortfarande en helt ok, ibland till och med riktigt bra, seriemördarthriller med skräckinslag och historiens vingslag som sig bör i genren. Fortfarande har jag dock stora problem med de inledande citaten från professor Eva Lundgrens Slagen dam (2001). De vill visa på ett generellt problem på systemnivå men sedan är alla Larssons exempel individuella och, ärligt talat, rejält extrema. Jag kan inte låta bli att tycka att Män som hatar kvinnor hade känts mindre splittrad om Larsson valt ett av perspektiven. Antingen mordiska vettvillingar med gudskomplex eller vardagsvåldet som kan drabba vem som helst. I nuläget känns det som han vill säga att det förra blir ett exempel på det senare och det stämmer inte.

Och så har vi ju förstås vår hjältinna, Lisbeth Salander. Här gäller det att inte fastna allt för mycket i detaljer utan bara hänga med på färden. Acceptera att hon ibland framställs som mer eller mindre socialt funktionshindrad men i andra lägen är extremt högfungerande och förmögen att läsa sin omgivning som en öppen bok (lex bankkupp). Det är också helt uppenbart att paret Salander och Blomkvist är trilogins motor, på gott och ont.

När de bara är de två som ska försöka komma överens där ute i Hedestad går det väl an. Men när romanerna sedan förflyttar sin handling till Stockholm (och en nivå upp när det gäller mäns systematiska våld mot kvinnor) tappas detta fokus.

Flickan som lekte med elden vill säga något om både trafficking och prostitution samt teckna en fylligare bakgrund för Salanders del. Och det är väl bra ambitioner om det inte vore för att Larsson nu börjar gå lite väl crazy bananas med sitt historieberättande. Grejen med den överdrivna detaljrikedomen har jag aldrig riktigt fattat och jag kan därmed inte påstå att jag tycker att det tillför något att få veta exakt hur många Billys Pan Pizzor Salander köper på 7-11. Det blir så mycket relationstjafs att boken ibland tappar bort sin huvudstory. Idén med att plocka in verkliga bekanta till Larsson i handlingen funkar milt sagt mycket dåligt. Särskilt som det övertydligt påpekas att den där Paolo Roberto, han är minsann inte så boxarkorkad som man skulle kunna tro. I det här fallet hjälpte det heller inte till att uppläsaren inte hade en jäkla susning om hur Paolo Roberto låter när han pratar.

Detta tilltag är ändå en andeviskning jämfört med Larssons rent löjeväckande introduktion av en blond jätteskurk som är okänslig för smärta (do you cliché much on your spare time as well?). Som i sin tur är en andeviskning jämfört med påhittet att låta Salander komma på en lösning till Fermats teorem medan hon hukande springer över en leråker.

De här direkt skrattretande elementen har lyckligtvis inte behållits i någon större utsträckning i Luftslottet som sprängdes även om man får intrycket av att både läkare och ambulanspersonal är på god väg att utnämna Blomkvist till hedersdoktor på Sahlgrenska för sin idé att förbinda sår med silvertejp. Nu har å andra sidan berättelsen förflyttats ytterligare en nivå upp. Nu handlar det om rikets säkerhet samt att avslöja en hemlig sektion inom Säpo och vi hamnar alltså ytterligare ett steg bort från den personliga dynamiken mellan Michael och Lisbeth.

Samtidigt är det som om Larsson kommer på att han ju skrev en bok som skulle handla om mäns våld mot kvinnor (och inte enbart Lisbeth Salander) och slänger därför in en bihistoria med redaktören Erica Berger som blir stalkerutsatt på sitt nya jobb (en stalker som givetvis siktar in sig på hennes könsmässiga tillhörighet). Alla medföljande beskrivningar av hur en större tidningsredaktion funkar är i sig inte dåliga men har inget att göra med den huvudsakliga historien.

Jag ska inte påstå att Larsson enbart fyller sina böcker med goda kvinnor och vidriga män men med trilogin i ryggen tycker jag ändå att snedfördelningen blir problematisk. Michael Blomkvist är en hygglig och givetvis jämställd snubbe men Larssons torskar blir aldrig något mer än vidriga typer, vilka enbart ser prostituerade som värdelösa förbrukningsvaror. Män är patetiskt fragila varelser vars sköra självkänsla kan knäckas av att bli ignorerad av de snygga tjejerna på gymnasiet. Skurkpsykiatrikern är givetvis också pedofil.

Inte heller efter denna genomläsning kan jag tycka att Stieg Larssons övergripande och vittomfamnande historieberättande funkar. Det blev inte bättre bara för att ”Kalle” Blomkvist pratade engelska.

Män som hatar kvinnor (2005)

alt. titel: The Girl with the Dragon Tattoo

Flickan som lekte med elden (2006)

alt. titel: The Girl Who Played with Fire

Luftslottet som sprängdes (2007)

alt. titel: The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest

Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.

En föresats han raskt kommer att ångra när kompisen Darren blir nedslagen och Nelson inte kan göra mycket mer än förgäves försöka ringa polisen från en trasig telefonkiosk i den mörka gränden. Men något lyckas han i alla fall kalla till sin hjälp. Plötsligt förvandlas Nelson till Boy Chimey, som iförd rykande cylinderhatt (stove pipe hat på engelska. Förstås.) besegrar skurkarna genom mordiska miasmor och dödliga dunster.

Efter lite trial and error kommer Nelson underfund med att om han slår numret 4376 åkallas varje gång en ny, men lite alternativ, superhjälte. Varför just det numret? Jomen, det är rätt självklart när man betänker amerikanernas faiblesse att översätta ord till telefonnummer. 4376 stavar förstås H-E-R-O.

Som alla superhjältar är Nelson till en början uppfylld av sin nya makt och frambringar både Captain Lacrymose (som växer sig starkare på sina offers sorgetårar) och Control-Alt-Delete (med en terminal istället för huvud). Rancid Ninja var dock ingen större hit… Men han använder sin makt utan någon som helst kontroll eller kunskap och därför är det hans smala lycka att han stöter på Manteau, aka Roxie Hodder. En maskerad kvinna som kan betydligt mer än Nelson om detta med märkliga telefonsignaler och superhjälteproblem.

När en stor favoritförfattare som China Miéville skriver ett seriemanus blir jag förstås oerhört nyfiken. Allt sedan 60-talet har DC Comics nu och då återkommit till serien Dial H for Hero som från början handlade om tonåringen Robby Reed (hur mycket DC avundades Marvels Peter Parker ska vi kanske tala tyst om?). Robby hittar något som mest av allt liknar en telefonnummerskiva och som kan frammana en mängd olika superhjältar.

I början av 2010 ville DC uppgradera sig rejält och ett steg på den vägen blev som sagt att erbjuda Miéville (som vid det laget var en väletablerad new weird fantasy-författare med närmare åtta romaner innanför bältet) att skriva manus till Dial H. Miéville berättar själv i ett efterord om sin fascination för den ursprungliga serien som ledde till flera diskussioner med DC: ”’You should let me take on Dial H’, I’d say. The DC people would smile politely. That would be that. Until, very suddenly, they said yes.” Allt som allt blev det 15 nummer av Dial H, med en liten bonus.

En anledning till min förtjusning i Miévilles böcker är hans fantastiska hand med och uppfinningsrikedom i det engelska språket. Lite fundersam var jag förstås över hur det skulle gå att överföra till serieformat men det räcker med uppenbarelsen av Boy Chimney för att jag ska känna mig trygg.

Av någon anledning blir jag alldeles hänförd av begrepp som ”child-king of emissions” och nonsensmeningar i stil med ”petrolbreath carbon particles ruin rendered effort bonedust burnt paper stinking singeing feathers char and oh poison”. Som om det inte räckte stöter jag också snart på monstret ”Rake dragon”, en ”hortireptilian intruder” med häcksaxar i käftarna och blommande rabatter längs med ryggkammen och Dial H har min livslånga Miévilleröst.

Men här har vi en författare som inte bara är bekväm med att sno ihop maffiga meningar och begeistrande begrepp, utan också konstruera angenäma analogier. Ett av de första stora hoten som Nelson och Roxie måste ta sig an är ett tomrum som bara växer sig större och större och hotar att uppsluka världen. Tack vare detta icke-materiella monster serveras vi också en liten bihistoria där det förekommer ”void wranglers” och ”nullomancers”, det vill säga figurer som tämjer eller bygger sin ockultism på intighet. Hur kan man inte älska sådana påhitt?!

Men den allt övergripande historien presenterar oss så småningom förstås för en allsmäktig växeltelefonist som vill samla på sig en massa olika nummerskivor (alla nummerskivor stavar nämligen inte H-E-R-O, utan exempelvis S-I-D-E för ”side kick”) och jag lovar att det inte är ens en tiondel så lökigt som det låter. Generellt är Dial H en ganska allvarlig historia men här och var glimtar det till av underfundig humor, inte minst genom en del av de uppringda superhjältarna (Watertower, Wet Blanket, The Glimpse). Eller tiggaren utrustad med skylten ”Need money & karaoke lessons”.

Nå, men serier är ju inte ord allena, så hur funkar det visuella i Dial H? Nu är jag inte på långa vägar någon seriekännare men teckningarna (huvudsakligen av Mateus Santolouco och Alberto Ponticelli) lever enligt min mening med god marginal upp till Miévilles fantasirikedom. Det finns så många aspekter att ta in och då plockar jag ändå säkert bara upp en bråkdel av dem. Dial H innehåller bland annat både pratbubblor och -ytor. Men där bubblorna är av den traditionella sorten – svart text på vit botten – laborerar ytorna med både färg, mönster och form för att särskilja vem de hör till.

Överlappande paneler är legio och med en mustig och mättad färgskala förvandlas varje uppslag till en fullmatad fest för ögat. Det hela känns överdådigt och maffigt; ibland kan en hel sida vara en enda stor ögonblicksbild av ett minne, ibland flätas samtida fragment ihop till en häpnadsväckande utblick, ibland utspelas en hel historia i enkla kritteckningar på en betongvägg och ibland slits sidorna sönder av ett extra kraftfullt monster i ett magnifikt metamoment.

Som vanligt när jag läser serier blir jag nyfiken på var skärningspunkten mellan författare och tecknare går. Har Miéville beskrivit med ord hur en rake dragon ser ut eller har han bara slängt fram konceptet och sedan är det tecknaren som så att säga har artikulerat det i tvådimensionell form?

Serien har sina små skavanker men helheten i kombon text och bild är så pass fulländad att jag tycker att det kan vara värt att klämma i med högsta betyg för Dial H.

Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.

Läs hela inlägget här »

Eftersom jag aldrig varit något diehard fan av den klassiska filmen The Remains of the Day har heller inte förlagan av Kazuo Ishiguro lockat särskilt mycket. En halvtråkig film borde väl innebära en ännu tråkigare bok, right?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Inkalen, The Incal

Upptäcktsfärden i seriernas värld fortsätter, den här gången med klassisk science fiction i form av Moebius (en av Jean Girauds pseudonymer) och med manus av Alejandro Jodorowsky. Science fiction-filmälskare har sannolikt inga större problem att koppla ihop paret med den ofullbordade filmatiseringen av Dune där Moebius skulle ha arbetat jämsides Chris Foss och H.R. Giger.

Läs hela inlägget här »

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson tycks inte vilja ge sina huvudpersoner Fredrika Bergman och Alex Recht vare sig rast eller ro. De håller precis på att återhämta sig efter en omstörtande omorganisering av polisväsendet, vilket bland annat lett till att de fått den (i deras ögon) inkompetenta Margareta Berglin till chef. Alex tidigare så pålitlige kollega Torbjörn Ross kommer med insinuanta kommentarer och tycks allmänt ur gängorna. Fredrika har det mer än tufft på hemmafronten tillsammans med Spencer. Och vilka nya fuck ups har odågan Peder Rydh lyckats hitta på där han till synes hoppar från ett jobb till ett annat inom säkerhetsbranschen?

Läs hela inlägget här »

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »

Dags att försöka utvidga mina svenska skräckgränser, bortom Anders Fager och John Ajvide Lindqvist. Jag tycker mig ha hört fina saker om Mikael Strömberg och ska man gå metodiskt tillväga börjar man givetvis med debuten. I det här fallet romanen Vätten från 2011. Fee-fi-fo-fum, I smell the blood of svenskt folktroväsen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser