You are currently browsing the category archive for the ‘Bok’ category.

alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Han utgör till och med en så löjlig uppenbarelse att de andra pensionatsgästerna gör narr av honom. Särskilt löjeväckande är det faktum att han slösade bort hela förmögenheten på sina två bortskämda döttrar som sedan inte ville veta av honom när de kommit upp sig här i världen.

Rastignac, vars livsmål är att skrapa ihop en stor förmögenhet, förstår till slut att han aldrig kommer att lyckas med det på egen hand. Han måste få in en fot i de fina Parissalongerna där man dansar, dricker champagne och spelar om stora summor pengar. En av hans ciceroner under denna färd blir så småningom en av Goriots döttrar Delphine, med vilken han dessutom påbörjar en affär.

Ännu en klassisk bok att stryka från den där pliktskyldiga listan som inte alls är lika lustfylld som den vanliga AttLäsa-listan. Någon större erfarenhet av fransk litteratur kan jag ju knappast påstå mig ha. Men i den mån de går att jämföra kan jag nu konstatera att jag tycker betydligt bättre om Émile Zola än Honoré de Balzac. Eller ja, det kanske skulle vara rättvisare att uttrycka det som att jag tycker betydligt bättre om Thérèse Raquin än Le Père Goriot.

I den tvekampen spelar det i och för sig säkert en viss roll att jag lyssnade på Le Père Goriot och att det dessutom var en ganska oinspirerad inläsning. Jag hade nämligen oerhört svårt att hålla fokus på själva berättelsen. För att vara helt uppriktig blev jag faktiskt tvungen att lyssna på eländet två gånger för att få någorlunda rätsida på vem som var vem och som gjorde vad när.

Mitt intryck är dock att Balzac har en stil som gör att han allt som oftast drar iväg från själva händelseutvecklingen i långa och detaljrika miljöskildringar eller dialoger, vilka kan ha betydelse för handlingen, men inte alltid. En stil som med andra ord gör det till något av en utmaning att behålla det där fokuset. Till saken hör förstås att jag heller aldrig lyckades bli särdeles engagerad i bokens huvudperson Rastignac och hans försök att klänga sig uppåt i den sociala hierarkin.

För vad det är värt tror jag att jag trots detta lyckades få någorlunda grepp om romanens två bärande teman och jag har redan nämnt dem. Dels har vi strävan efter lycka och framgång i form av social status och monetär välgång. Här upplever jag att Balzac relativt entydigt hävdar att det är en farlig chimär. Ingen av romanens välbärgade personer är det minsta lyckligare på grund av det, snarare tvärtom. Dessutom framförs med emfas åsikten att Paris-societén är ena tjuv- och rackarspelare, minst lika goda kålsupare och skurkar som de stackare, vilka döms till fånggalärerna. Alla lever de emellertid i ett samhälle som straffar den förre när han stjäl en limpa men hyllar den tidigare när han stjäl en miljon.

Dels har vi Goriots försmådda, hopplösa och fullkomligt missriktade faderskärlek till de otacksamma Delphine och Anstasie. Det är inte utan att man påminns om Shakespeares King Lear vid läsningen och Balzac ska tydligen också ha blivit anklagad för plagiering i det avseendet.

Nå, om inte annat vet jag nu varför ”Rastignac” blivit ett begrepp som betyder ”begåvad ung man som till (nästan) varje pris föresatt sig att lyckas”. I övrigt tror jag att jag lämnar den gode Blazac därhän.

Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.

Staden Camorrs egen Fagin, tjuvmakaren som håller till vid den gamla kyrkogården vid Shades’ Hill, vill desperat bli av med sin bäste tjuv. Den av pesten föräldralöse pojken som kallar sig Locke Lamora visar sig nämligen vara lite väl påhittig för både sitt eget och tjuvmakarens bästa. Snart har han utnyttjat både eld och upplopp som avledande manövrar för att kunna stjäla några korvören. Tjuvmakaren börjar få det hett om öronen och lyckas därför övertala prästen father Chains att ta sig an gossen. Men i templet tillägnat The Nameless Thirteenth, The Crooked Warden, får Locke en utbildning i tjuveri som är långt mer ambitiös än han vågat drömma om.

Att denna speciella fantasyroman är en debut gör den bara desto mer imponerande. Scott Lynch har fyllt sin berättelse med djärva äventyr, rappt sarkastisk dialog och nog med mustiga miljöbeskrivningar för att måla en tydlig bild av sin kanalbemängda stad. Men även om det finns en hel del av ett ålderdomligt Venedig i Camorr, plus att många av dess invånare har namn som Maranzalla och Barsavi, råder det ingen större tveksamhet om att det också finns gott om företeelser i Camorr som knappast tillhör ens en italiensk vardag. Lynch väver också en tillräckligt intrikat väv för att läsaren ska ana att här finns betydligt mer att berätta, både om Camorr och Lockes tidigare äventyr.

För huvuddelen av The Lies… sysselsätter sig inte med pojken Locke, utan den unge man som i aristokratins kretsar börjat kallas The Thorne of Camorr efter ett antal fräcka kupper som fått både en och två ädla familjer att förlora stora delar av sitt kapital. Nu har Locke och hans föräldralösa kumpaner siktet inställt på Don och Dona Salvaro. Men samtidigt går det rykten om någon som kallas för The Grey King och som visar sig vara livsfarlig för ledarna av Camorrs undre värld.

The Lies… är frejdig på ett sådant sätt som bara en berättelse om en smart kupp, iscensatt av en briljant brottsling kan vara. Locke och hans följeslagare, som kallar sig The Gentlemen Bastards, är härliga bekantskaper som jag snart börjar heja på, trots deras kriminella böjelser.

Men Lynch lyckas som sagt också skapa en intresseväckande stad i Camorr. Belägen i Therin, ett land med en lång historia, är den full av lämningar från tidigare generationer vilka besatt numera förlorad kunskap. Varje skymning genomlyses exempelvis staden av ett sällsamt ljus när den nedgående solens strålar fångas i strukturer som ingen kan återskapa. Däremot har helt nya krafter och metoder skapats tack vare ett ivrigt användande av alkemi inom allt från botanik till läkekonst och försvarstaktik.

Lynch hoppar fram och tillbaka i sin berättelse men tappar aldrig den huvudsakliga tråden med fantasyvärldens egen Danny Ocean eller Arsène Lupin. Variationsrikedomen gör dock att läsaren får en matig bakgrund till både Locke själv, de krafter som styr Camorr och Therin som land. Man kan för all del ondgöra sig över flervolymssjukan som hemsöker snart sagt alla litterära genrer. Men när jag stöter på ett sådant guldkorn som The Lies… är det ganska trevligt att veta att det finns två delar till att plöja.

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Ernest Clines Ready Player One blev baksparken som krävdes för att jag äntligen skulle plocka åt mig Joe Haldemans klassiker The Forever War som stått i bokhyllan…inte riktigt forever men nästan. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade men att romanen skrivits som en slags självterapi tog det mindre än 50 sidor att fatta. Haldeman stred i Vietnam mellan 1968 och 1969 och hade dessförinnan hunnit skaffa sig en examen i fysik och gifta sig med Mary Gay Potter.

Knappast en flower-power-anhängare med andra ord och det blir i sin tur tydligt när Mandella/Haldemans första runda i krigshelvetet är till ända. Innan dess har Haldeman emellertid livfullt beskrivit hur soldaterna tvingats till masslakt av en ärligt talat rätt inkompetent fiende tack vare hypnotisk suggestion, en metod som föga förvånande förvandlar många av dem till skuldtyngda kronvrak när effekten väl släpper.

Men de här psykologiska problemen finns det lite förståelse för när Mandella och hans medofficer samt livspartner Marygay Potter återvänder till det civila. För att understryka det gap som öppnar sig mellan de hemvändande soldaterna och övriga jordinvånare har Haldeman inte bara låtit sitt krig utspelas betydligt längre bort än ett ångande djungelland på andra sidan jordklotet. Det är dessutom ett avstånd som enbart är möjligt att överbrygga tack vare resor genom ”collapsars” vilka orsakar massiv tidsdilatation. För Mandella, Potter och deras gelikar har deras krigstjänstgöring varat i två år men för deras anhöriga har nästan trettio hunnit passera. Rent konkret befinner sig soldaterna alltså annorstädes i både tid och rum när de återvänder. Vilket i sin tur förstås innebär att de har svårt att finna sig tillrätta i ett samhälle som numera går ut på att slappa och röka på.

Det tycks finnas olika uppfattningar om i hur stor utsträckning Haldemans intergalaktiska krigsskildring är en direkt kommentar till Robert A. Heinleins Starship Troopers. Oavsett om romanen skrevs i den andan eller inte är det förstås lockande att ställa två så pass utpräglade krigs-SF-romaner mot varandra. Medan Heinleins bok, medvetet eller inte, kan läsas som en oförblommerad propagandaskrift över hur Kriget gör Män av Pojkar intar Haldeman som synes en betydligt mer avog inställning till det hela.

Det massiva krigsmaskineriet tar givetvis ingen hänsyn till enskilda och är så opersonligt och obegripligt som bara är möjligt. Haldemans soldater blir alienerade och utsatta på alla fronter – deras egen organisation bryr sig föga om deras överlevnad, anledningen till varför de ska offra sina liv synes allt mer dunkel, kommunikation med fienden är helt omöjlig (varför fred aldrig kan bli ett alternativ), hemmavid finns ingen hemmahörighet och tack vare tidsförskjutningen blir till och med de nya rekryterna mer och mer främmande för varje år som Mandella, mot alla odds, överlever.

Vid ett tillfälle överväger vår huvudperson till och med självmord men det som håller honom vid liv är insikten att de enda som skulle förlora på en sådan handling är militären. Han säger till sig själv att han är skyldig ”the enemy” att överleva men det är högst oklart vem han egentligen riktar sitt trots mot – den fiende han tvingas slåss mot eller den som tvingar honom att slåss?

Jag var inte överdrivet förtjust i Starship Troopers och som SF-roman vet jag väl inte om The Forever War heller är någon större höjdare. Det känns inte som om Haldeman lagt ned någon större ansträngning på vare sig sitt världsbygge eller sin huvudperson. Däremot tycker jag att den får sin styrka genom att så uppenbart vara en slags Vietnam-allegori. Om inte annat blir jag mer nyfiken på hur det ena eller det andra skulle kunna tolkas i det perspektivet. Men precis som Dune primärt är en intergalaktisk fantasyroman är The Forever War först och främst en krigsroman i rymdmiljö.

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Enligt förlaget Natur & Kultur är Kråkorna ”en grafisk roman för 12-15 år, även om den nog är en upplevelse för såväl äldre som yngre läsare”. Och jag är inte sen på att räcka upp handen och intyga den upplevelsen. Det räcker med första uppslaget som finstämt naglar fast bokens stämning i både ord och bild. Vi får träffa en än så länge namnlös huvudperson som ensam kliver av Värmlandstrafiksbussen mitt i ingenstans. En snabb skiss av en busschaffis som säkert mest gillar bandy och speedway. En huvudperson som kämpat hårt för att bli av med ett ursprung som renderat i mobbning och stryk. En grusväg rakt ut i detta svenska skogs-ingenting.

Hela undre halvan av uppslaget är en perfekt återgivning av en gråmurrigt regntung höstdag, kala träd, elledningsstolpar som lutar lite hit och dit och så några enstaka svarta, flaxande trasor mot de grå molnen. Den uppmärksamme noterar att den tunna, vita texten ”e18” inte är en sidnumrering utan en beteckning, vars betydelse ska komma att avslöjas lite längre fram.

Och så fortsätter det boken igenom. Fagers korthuggna stil funkar förstås alldeles utmärkt i detta kortfattade sammanhang (jag tror att Kråkorna ligger på cirkus 100 sidor totalt). Även ett lite mer fragmentariskt tankespel får här chans till visuellt stöd från post-its eller text i avvikande färg och stil (som exemplet ”e18”). Jag gillar också det enkla faktum att busshållplatsen och hemmanet heter ”Teg” eftersom det dels är anonymt (det finns många olika Teg), dels kan tjäna som både egennamn och substantiv. Substantivet signalerar dessutom något anspråkslöst, andefattigt, krympande och kargt. En åkerlapp, lika stenbevuxen som Karl-Oskar Nilssons.

Men trots att jag alltså är väldigt förtjust i det språkliga tror jag den här gången Fagers text får se sig slagen på fingrarna av Bergtings bilder, ety detta är något så grymt snyggt att jag skulle vilja påstå att Kråkorna borde kunna passa vilken ålder som helst så länge man inte tycker att innehållet blir för läskigt.

Den som kliver av bussen vid Teg är Kim, någonstans mittemellan barn och vuxen. I mina ögon heller inte entydigt vare sig pojke eller flicka vilket jag vågar mig på att tro är ett medvetet val. Det viktiga för Kim är inte hens könstillhörighet, utan den geografiska tillhörigheten eller identiteten. I ett förstapersonsperspektiv rullas så småningom en historia upp som beskriver en uppväxt fylld av skuld och skam. Från farmor och farfar fick en alldeles för envis svärdotter som inte ens pratade svenska på halsen. Från pappa som inte var karl nog att skaffa sig en jänta från byn. Från Kim själv som både gjorde och var fel. Inte barnet som familjen kunde samlas kring, istället en ständig påminnelse om allas misslyckande.

Och det är ett misslyckande som till slut tagit sig fysisk form i Kråkorna som visar sig finnas kvar när Kim kommer tillbaka till farmor och farfars gård. Första gången en av dem dyker upp är i en nattsvart bild där det vagt går att ana en kåpklädd skepnad med fågelkranium och skeletthänder. Jag ska villigt erkänna att det uppslaget gav mig en bättre hoppa till-effekt än jag fått från någon skräckfilm på bra länge. Inte blir det sämre av att det på motsatta sidan finns den där tanketexten som omvandlar den välkända trojkan pappa-mamma-barn, via dumhuvud-mamma-ufo till lik-mamma-jag. En kombination som med lite god vilja också kan läsas som jag-är-lik-mamma.

Bilderna sätter dock en realitet lika bra som de gör de mer fantastiska elementen. I det utkylda huset porträtteras såväl gamla konsumkassar med den välbekanta oändlighetssymbolen (hur länge sedan var det egentligen den försvann?) som ett 70-tals-pojkfotografi med banansadel på cykeln och Tre Kronor-tröja på pojken.

Kråkorna avslutas dock på ett sätt som inte enbart är doom and gloom och elände. Istället handlar slutklämmen om att kunna försonas med sin egen historia (vilket även baksidestexten utlovar, så det var väl kanske ingen slutledning värdig Einstein…). Det är en bok som jag tror att jag kommer att återkomma till flera gånger, absolut för historien och språket men främst för att i lugn och ro kunna insupa illustrationerna välavvägda blandning av känslomässig kraft och elegans. Och för att jag gillar att föreställa mig att det finns en särskild koppling mellan mig och Kråkorna tack vare en välplacerad högerarmstatuering.

Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexet.

Stephanie kan till slut inte hålla sig utan ventilerar sin oro inför alla läsare av hennes populära mamma-blogg. Den här gången handlar det dock inte om hur hon ska klara av att uppfostra femåringen Miles utan en far eller om hon någonsin ska få bort den där fläcken från soffkudden (en riktig mamma vänder inte på den, det är fusk).

Läs hela inlägget här »

Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.

Läs hela inlägget här »

Akademikern, poeten och författaren Ester Nilsson har satt sig före att skärskåda verkligheten och försöka beskriva det hon ser, så andra också ser det. I denna strävan är hon, i uppdragsgivarens ögon, väl skickad att hålla ett insiktsfullt och intellektuellt föredrag om den hyllade videokonstnären Hugo Rask.

Läs hela inlägget här »

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Ett klassiskt citat som Lev/Leo Tolstoj väljer att öppna upp sin mastodontroman Anna Karenina med. Kanske är det också därför romanen i mycket högre utsträckning kommer att handla om olyckliga eller problematiska relationer än helt friktionsfria sådana? För vari ligger spänningen och intresset där man inte möter något som helst motstånd?

Läs hela inlägget här »

Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.

Läs hela inlägget här »

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg