You are currently browsing the tag archive for the ‘Pengar’ tag.
alt. titel: Easy Money
Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.
JW – Johan Westlund, bördig från Robertsfors av alla ställen. Om dagarna en rätt vanlig Handels-student men på helgerna en rätt ovanlig Stureplansstekare. Däremellan skriver han tentor mot betalning och kör svarttaxi för att ha råd med Stureplansstekarhelgerna. Det är nämligen en livsstil som förpliktigar och JW lever i ständig skräck över att hans låtsaslek (som för honom förstås är på blodigaste allvar) ska avslöjas. Så när Abdulkarim erbjuder först 20, sedan ytterligare 10, härliga tusenlappar för att följa efter Jorge och Mrado kan JW helt enkelt inte tacka nej.
Se där, det tog ett tag för mig att komma fram till den hyllade filmatiseringen av Jens Lapidus debutroman men trägen vinner. En anledning var att det ju ganska snabbt blev klart att hela Lapidus Stockholm noir-trilogi skulle filmatiseras och då kunde jag ju lika gärna vänta och plocka hela alltet i ett enda svep.
Flera av de inblandade skådespelarna har spelat roller i senare filmer och därför är det ganska roligt att fästa ögonen på både en ung Joel Kinnaman och Lisa Henni (Anna i Den blomstertid…). Även Matias Varela, Fares Fares och Dragomir Mrsic har ju haft hyfsade fortsatta karriärer.
Ett tungt vägande tema i filmen (tydligare frammejslat än i boken skulle jag vilja påstå) är önskan hos många av de inblandade att bryta en taskig arvskedja. Av JW, Mrado och Jorge är det väl JW som lyckas bäst med den saken men knappast i positiv bemärkelse. För antalet Robertsfors-killar som deltar i gangsteruppgörelser och smugglar knark för miljontals kronor torde vara lätt räknade på ena handens långfinger.
JW vill alltså till varje pris fly sitt vanliga, trista, medelklass-arv medan både Mrado och Jorge redan sitter i skiten. För dem återstår bara att hoppas på den kommande generationen – Mrados dotter Lovisa (vars mamma Annika för tillfället sitter på torken) och Jorges ännu ofödda systerbarn. De kidsen ska i alla fall inte behöva växa upp med misshandlande och kåkfarande fäder som Mrado och Jorge gjorde.
En from, men i slutänden givetvis lönlös, förhoppning. För det är klart att män som är så insyltade i den kriminella världen som Mrado och Jorge är inte bara kan dra sig ur. Särskilt inte som de, i likhet med JW, behöver seriösa mängder cash för att ens kunna våga hoppas på ett annat liv.
Trots att jag visste att Daniel Espinosas film fått bra kritik och att Kinnaman vann en Guldbagge för sin JW, blir jag ändå positivt överraskad av denna gangsterrulle som lyckas vara något mer än ”bara” en gangsterrulle. Den visuella stilen är genomtänkt men kanske inget som golvar mig. Ljuset är genomgående kallt, oavsett om vi befinner oss i trapphus, under gatlyktor eller i sjukhuskorridorer. Espinosas värld är gråmulen, kallfuktig och lysrörsupplyst.
Men både lugna mellanbilder av barnhänder som trasslar med en telefonsladd och mer våldsamma känsloyttringar ackompanjeras av Jon Ekstrands melankoliska score och det funkar överlag bra. Särskilt som Espinosa lagt en grund genom att faktiskt lyckas säga lagom mycket med sina bilder. Mrados pappa-ångest behöver inte uttryckas tydligare än hans förstulna förföljelse av en ”vanlig” pappa i affären för att lista ut vad sådana köper för mat till sina barn (undantaget som bekräftar denna regel är den kapitalt usla och överdrivet förebådande Handels-föreläsaren…)
Dessutom blev jag väldigt förtjust i den otvungna kompis-känslan som uppstår mellan Kinnamans JW och Matias Varelas Jorge. Scenen när de röker på och grillar korv på hustaket kan vara en av filmens absolut bästa. Samtidigt är det också tydligt att deras relation i vissa avseenden aldrig hinner bli mer än ett utanpåverk, de är helt enkelt för olika.
Förutom allt detta är Snabba cash faktiskt också grymt spännande, särskilt när den slutgiltiga stöten ska till. Det enda jag genuint ogillade var den avslutande och inpressade referensen till JW:s försvunna syster Camilla, vilket kändes som en alldeles för uppenbar krok att hänga upp de kommande filmerna på. Fick jag rätt i det eller inte? Svaret ligger strax bakom hörnet.
Annonser
Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.
Trots tuffa tider bestämmer sig Maynard dock för att livet är för kort att bara trampa på i gamla hjulspår. Hans fru Connie tänker detsamma. Problemet är bara att livets krydda för Maynard innebär att överraska Connie med ett par älgstekar och en flaska vin medan Connie valt att klä ut sig i en kaninkostym och gnugga tass med stadens sheriff, tillika vargutklädd.
Försmådd och aspackad sitter Maynard i sin lilla butik och kommer på en lysande idé (som man tenderar att göra i det tillståndet). Om Connie nu vill ha utklädda snubbar kan han väl ställa upp?! Det enda som finns till hands i butiken är förvisso en slags träskmonsterkostym och en gorillamask men Maynard är inte nödbedd.
Morgonen efteråt vaknar han upp till en stad i uppror. Bigfoot siktades under natten! Som ett skott är TV-stationer och allehanda Bigfoot-älskare på plats och Pottersville vädrar återigen morgonluft. Men för att hajpen ska hålla i sig måste Bigfoot göra fler uppträdanden och Maynards schema börjar snart bli ganska späckat. Särskilt som den populäre monsterletaren Brock Masterson anlänt för att få en glimt av ”the Squatch” till sin reality-show.
Snacka om film!-podden talade så väl om Pottersville att jag var tvungen att ta mig en titt på vad det hela handlade om. Inte minst som Maynard spelas av Michael Shannon, en skådis som sällan gör en dålig prestation. Han flankeras av Judy Greer som butiksbiträdet Parker, en kvinna som är alldeles för rar och hygglig för att inte omedelbart framstå som uppenbart mer förtjänt av Maynards kärlek än Connie, spelad av Christina Hendricks. Ron Perlman är varg-sheriffen i en lite halvkorkad roll som man blivit ovan att se honom i efter alla stentuffa Guillermo del Toro-produktioner.
Förutom Michael Shannon vill jag också lyfta Thomas Lennon som Brock Masterson, TV-stjärnan med universums bredaste fejk-aussie-dialekt. Hans självbelåtne och upptagne monsterjägare är faktiskt riktigt rolig vare sig han framför en yetisång (tillägnad Nelson Mandela) eller beklagar att han inte kan lyfta tungt på grund av ”a bit of a yoga injury”. Jag kan inte berömma mig om att jag direkt kände igen Lennon, men det kom inte heller som någon större överraskning att se att han tidigare spelade Jim Dangle i Reno 911!
Pottersville är en rätt lustig liten blandning mellan It’s a Wonderful Life (jag vägrar tro att stadens namn inte ska referera till Lionel Barrymores gnidige Henry Potter) och valfri film där en godhjärtad huvudperson sätter sig själv i skiten och sedan inte kan ta sig ur utan att smutsa ned händerna samt göra sina medmänniskor besvikna. Av någon anledning påminde småstadskänslan i Pottersville också om klassikern Groundhog Day.
Däremot vet jag inte om julkänslan i filmen var särskilt stark, trots idogt spelande av julmusik, överdrivet ornamenterade amerikanska granar och prat om ”Christmas miracles”. Men för all del, det är en historia som absolut gör sig bättre under det murriga vinterhalvåret än när det är strålande sol och 25 plusgrader utomhus. Så varför inte passa på?
Fiffis filmtajm och Flmr (hjärnorna bakom Snacka om film!) har förstås också skrivit snälla saker om Pottersville.
Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.
Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.
Mormor Mimis bedyranden att dotterdottern Joy kommer att växa upp till en ”strong and smart woman” behövs i allra högsta grad. Särskilt som pappa Rudys lika tvärsäkra omdöme ”I give these kids a 50/50 shot” på Joy och Tonys bröllop ofelbart slagit in. In the bad way…
SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂
***
Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.
alt. titel: Tulpanfeber
i likhet med många andra i samma situation är Sophia Sandvoort en köpt kvinna. Hon behöver förvisso inte sälja sina tjänster på gatan utan bor i ett fint hus, får bära dyra kläder och äta vällagad man. Icke desto mindre gifte sig den rike handelsmannen Cornelis Sandvoort med den föräldralösa kvinnan i en outtalad överenskommelse att om hon bara kunde leverera en son skulle allt vara frid och fröjd. Älska, ära och lyda är ledorden i Sophias liv.
I Elysium rakade Matt Damon skallen och byggde sig ett exoskelett för att rädda livet. I Downsizing rakar han skallen (och lite till) för att rädda ekonomin och äktenskapet. Fast poängen med Damons förändring i Downsizing ligger egentligen inte i håret (sedan får Samson skälla hur mycket han vill på Delila). Hårlösheten är bara en förberedelse inför den process som krymper den mänskliga kroppen till en åttondel av sin ursprungliga storlek.
Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.
Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.
That’s what HE said!