You are currently browsing the tag archive for the ‘Pengar’ tag.

Det finns flera alternativa titlar till Victoria Benedictssons roman Pengar. Giftermål. Äktenskap. Kvinnor. Frihet. Allt detta fokuseras i historien om den obemedlade Selma Berg, vilken gifter sig alldeles för ung. Vid 16 års ålder hyser hon ofullbordade konstnärsdrömmar men utan vare sig pengar eller sin fars och farbrors välsignelse konstaterar farbrodern krasst “Jag tycker inte du kan bli någonting bättre än hustru åt en bra karl.”

Och som av en ren händelse råkar han dessutom ha en sådan ”bra karl” på lut – patron Pål Kristerson. Att patron är rejält överviktig och nästan lika gammal som Selmas far spelar mindre roll; farbrodern vänder på steken och påpekar att Selma nog inte skulle tycka det vore så himla kul att stå ogift om hennes far skulle få för sig att ge henne en styvmor i hennes egen ålder.

Trots att den sextonåriga Selma dittills uppfört sig som en självständig och fri själ är hon också tillräckligt pragmatiskt lagd för att inse att hennes valmöjligheter är högst begränsade. Med tonåringens hela naivitet kan hon lockas in i förlovningen med löfte om något av ett äventyr. Och visst är det väl så att patron skulle köpa henne en präktig häst och en fin ridklänning om hon vore hans hustru?

Jo, såklart att alla de här delarna – äktenskap, kvinnans ofria ställning och pengar – hänger ihop i romanen, likväl som i Benedictssons 1880-tals-verklighet. I bokens sista kapitel får Selma göras till språkrör för alla sina olyckssystrar och påpeka det absurda i att en kvinna exempelvis kan giftas bort innan hon är myndig (vid 21) men inte förfoga över sina egna tillgångar. Andemeningen i denna ordning är alltså att långt innan en kvinna ansågs mogen nog att kunna bestämma över sina pengar ansågs hon fullt mogen att fatta ett beslut om huruvida hon var redo att binda sig för livet.

Så om en kvinna gifts bort när hon egentligen är för ung för att förstå vad det är hon ger sig in på – kan hon då hållas ansvarig för sina bröllopslöften att älska sin make i nöd och lust? Män uppmuntras att söka sitt oberoende, oavsett om de har några tillgångar eller inte, medan kvinnor förväntas foga sig. Först efter sin far eller förmyndare och sedan sin make.

Men visst spelar även pengar en stor roll. Bristen på dem leder till att Selma känner att hon inte är fri att gå sin egen väg och överflödet av dem gör att patron Kristerson mer eller mindre köper sin brud. Just transaktionsmomentet görs ganska tydligt av Benedictsson. Först genom att farbrodern ger henne 100 kronor efter han just meddelat att det inte kommer på tal med någon konstnärsutbildning för Selmas del. Sedan genom patron som vill ge henne tre gånger så mycket när hon tackat ja till förlovningen med en smilande försäkran: ”fästmanspresenterna köper jag sjelf”.

Föga förvånande blir Selma ingen lycklig hustru – Pengar följer henne under sju år som gift med patron. Utåt sett framstår hon som kontrollerad men inombords dör hon en smula varje dag. Trots en del försök accepteras hon aldrig av traktens andra fruar eftersom hon tycker om att rida och förkovra sig. Hon kan inte delta i deras samtal om hus, hem och barn. Nöjen som dansande är otänkbara eftersom hennes make är ofantligt svartsjuk på varje ogift man som kommer inom två mils radie av hans egend…eh, hustru.

Det är lätt att tycka om Selma som huvudperson, hon är frank och uppriktig med sin omgivning. Chosefri och energisk. Som läsare sympatiserar man med hennes strävanden, för hon kräver verkligen inte särskilt mycket. Benedictsson lyckas göra hennes längtan efter frihet och självständighet tydlig, med träffsäkra observationer och detaljer. Som att Selma gillar att få mothugg. Inte för att hon är masochist eller faller för elaka män, utan för ”friskheten af att känna en annans vilja mot sin egen, icke med tvånget att böja sig, utan med friheten att brottas”.

Tidigare var Benedictsson sannolikt mer känd under sin pseudonym Ernst Ahlgren, men jag upplever att modernare information knappt ens nämner det längre. Allt för att lyfta kvinnan bakom det manliga namnet. Tyvärr en ganska sorglig historia som inte skiljer sig särskilt mycket från Selmas. Victoria hyste även hon konstnärsdrömmar och gifte sig med en mer än dubbelt så gammal man för att komma bort från föräldrarnas inflytande. Hon debuterade 1884 och Pengar, som kom året efter, blev hennes genombrott. Hon sökte sig till Köpenhamn och ska ha haft ett förhållande med Georg Brandes. Trots de här förändringarna tog hon sitt liv med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn redan 1888, av flera olika anledningar.

Så det var ju inte särskilt upplyftande… Då känns det hoppfullare att lämna den 23-åriga Selma Berg, när hon äntligen funnit kraften att bryta med sin man och fan ta konsekvenserna. “Ögonen lyste af lefnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma hvad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades af den ungdomskraftiga egoism, som ropar: ’plats, jag måste lefva!’”

alt. titel: L’arte di vincere, Le stratège, Moneyball – L’art de gagner, Die Kunst zu gewinnen – Moneyball, Moneyball: Rompiendo las reglas, El juego de la fortuna

The Oakland Athletics är ett baseballag med en anrik stamtavla. Ursprungligen grundade 1901 i Philadelphia (då de förstås hette Philadelphia Athletics) har de för all del ett antal imponerande titlar i bagaget. Men runt 2001 börjar den senaste (från 1989) anta ett lätt dammigt utseende. Krisen i klubben är uppenbar och många vet precis vad den kommer sig av: brist på pengar och förlust av viktiga nyckelspelare.

General manager Billy Beane skulle för all del ha kunnat förlika sig med det faktum att Oakland Athletics (ofta kallade The A’s) är ett lag som inte kan tävla med New York Yankees eller Boston Red Sox när det kommer till kapital. Att det förutbestämda ödet för lag som A’s är att i bästa fall kunna lära upp och trimma spelare så pass att de kan bli uppköpta av rikare lag. Men Billy Beane är ingen man som nöjer sig (bortsett från när det gäller yrkesvalet – han var en gång stjärnförvärvet som det aldrig blev något av).

Han ser med frustration på kollegornas desperata krafsande efter spelare som skulle kunna ersätta de uppköpta stjärnorna eftersom han själv tvingats inse att det är en väg som bara leder nedåt. Men på en av sina spelarköpsresor träffar han analytikern Peter Brand och istället för en ny bollspelare kommer Billy istället tillbaka till Oakland med Peter Brand på lönelistan. Peter är ekonom och matematiker och intresserar sig därför främst för statistiken bakom spelet. För en icke insatt låter det nog så logiskt att satsa på flera spelare med vettiga genomsnitt och olika styrkor istället för enstaka stjärnor. Men det ska visa sig att Billy och Peter måste föra en hård kamp för att få gehör för ett tänk som går emot allt vad magkänsla och ”sporten” är.

Och det är väl just den konflikten som är Moneyballs styrka. Filmen lyckas på ett ganska finkänsligt sätt visa upp en anrik kultur som värjer sig å det kraftigaste mot de förändringar som statistiken och matematiken (kallad sabermetrics) innebär. Ofta personifierade av hörappratsfarbröder som tror på erfarenhet och intuition. Som hellre diskuterar utseendet hos spelarnas flickvänner eftersom en ful flickvän i deras värld tyder på dåligt självförtroende hos pojkvännen. Och en spelare med dåligt självförtroende vill man ju inte ha! Så hur ska siffror kunna säga något om en människa av kött och blod, om vilken personlighet hen har, vilken sorts baseballspelare hen är?

Det kommer knappast som någon överraskning att ”hen” i det här fallet alltid är en ”han”. Moneyball är en film som skulle fallera kapitalt i ett Bechdeltest. Jag tror faktiskt inte att det finns en enda scen där det ens förekommer mer än en kvinna åt gången (utom i den vrålande baseballpubliken, då) och med undantag för Billys ex-fru och dotter är de alla sekreterare som fixar kaffe åt Männen som pratar affärer. Men i rättvisans namn är Moneyball en film där dessa män i princip aldrig pratar om något annat än baseball heller. De äter, dricker, skiter och lever sin sport 24-7. Det tycks inte finnas utrymme för något annat.

Jag behöver vid det här laget knappast påpeka att Moneyball är en BOATS. Den är den sortens historia som har mer att berätta om ämnet i sig (baseball och intåget av sabermetrics) än sitt egentliga händelseförlopp. För i det lider filmen av sin blotta existens. Jag menar, om det hade gått kapitalt åt helvete för Billy och Peter i deras experiment, om sabermetrics hade visat sig vara en ren bluff, hade det ju knappast blivit en film av det hela (baserad på en förlaga av journalisten Michael Lewis). Därför kommer det knappast som någon större överraskning att det börjar gå bra för A’s när Billy och Peter fått applicera sina teorier på laguppställningen.

Moneyball lät tala om sig när den kom men förvandlades till en av de där märkliga filmerna vars många nomineringar aldrig renderade reella vinster. Filmen var vid Oscarsgalan nominerad till de allra tyngsta kategorierna (bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa manus efter förlaga) men vann inte en enda statyett. Att skådisprestationerna uppmärksammas tycker jag dock är rimligt eftersom detta i mångt och mycket är en pratfilm (hej, Aaron Sorkin-manus).

Riktigt vad Jonah Hill (i rollen som Peter) gör som är så fantastiskt har jag kanske lite svårt att se. Han kör Jonah Hill ver. 2.0, alltså inte den skrikige utan den lite bortkomne och handfallne med munnen ständigt halvöppen. Däremot har jag full förståelse för allt beröm som hopades över Brad Pitts general manager. Superstjärnan lyckas nästan få sig själv att framstå som en vanlig karl och det är banne mig en prestation. Philip Seymour Hoffman har en mindre roll som managern Art Howe men trots att han vid det här laget fortfarande hade ett par aktiva år kvar ser han redan så sliten ut att det mest bara blir hemskt.

Moneyball är en välgjord film om ett intressant ämne. Den känns gedigen, en film-film som mina bloggkollegor brukar säga. Att jag efter titten fortfarande inte skulle kunna förklara hur en baseballmatch går till om så livet hängde på det är inte Moneyballs fel. Det är snarare en styrka att filmen, trots denna okunskap hos tittaren, lyckas väcka intresse för sitt ämne.

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.

Läs hela inlägget här »

Är man någorlunda välbekant med Noah Baumbach som regissör kommer det kanske inte som någon större överraskning att Frances Ha till största delen är en prat-film. Det är svårt att säga att det egentligen händer särskilt mycket medan vi får följa filmens namne, en 27-årig dansare spelad av Greta Gerwig, under kanske ett New York-år.

Läs hela inlägget här »

Vad passar bättre på Mors Dag än en klassisk flickhjältinna?

***

När jag var yngre fanns det böcker med röda ryggar och böcker med gröna ryggar, alla publicerade av B. Wahlströms förlag. Bara för att ungdomligare läsare inte ska sväva i någon tveksamhet: de röda var till för flickor och de gröna var till för pojkar. Av de röda läste jag uteslutande hästböcker, men aldrig de om flickdetektiven Kitty Drew. Då såg ju mysterierna som tre detektiver fick lösa bland de gröna ryggarna så mycket mer spännande ut.

Läs hela inlägget här »

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Läs hela inlägget här »

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Läs hela inlägget här »

Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg