You are currently browsing the tag archive for the ‘Pengar’ tag.

Shopliftersalt. titel: Shoplifters

Ska man vinna fina priser på fina filmfestivaler ska man tydligen heta Hirokazu Kore-eda. Redan 1995 fick regissören och manusförfattaren pris vid Venedigs filmfestival för sin debutfilm, Maboroshi no hikari. Och sedan har det rullat på med någon utmärkelse nästan varje eller vartannat år, gärna i Cannes. Shoplifters har en nominerings- och vinstlista längre än min arm och var givetvis Japans bidrag till ”Best foreign language” vid den senaste Oscarsgalan.

Sannolikt tack vare just de här nomineringarna är Hirokazu Kore-eda ingen ny bekantskap för min del, trots att jag knappast kan sägas jaga efter japansk film med ljus och lykta. Jag har sett både Sådan far, sådan son från 2013 och Efter stormen från 2016. I perspektivet av de två filmerna skulle jag säga att Shoplifters uttryck och teman passar väl in i Hirokazu Kore-eda produktion. Återigen serveras vi ett oerhört naturligt skådespeleri och återigen ligger fokus på familjen.

Det tar dock ett tag innan i alla fall jag tycker mig få koll på alla medlemmarna i familjen Shibata som bor i ett enormt trångt och kylslaget litet gårdshus i någon större stad. Huruvida det är Tokyo eller Yokohama spelar mindre roll. Vi har den äldre Hatsue som inför den besökande socialtjänstemannen låtsas att hon bor själv. Hon lyfter någon slags pension som verkar hänga ihop med en före detta (samt avliden) make och får dessutom pengar från makens kvarlevande barn trots att hon uppenbarligen inte är deras mor.

Det här med pengar är ganska viktigt eftersom det är något av en bristvara i familjen. Osamu lär lille Shoto att snatta hela ryggsäcken full från affären eftersom varor på hyllan noga räknat inte tillhör någon ännu (egendomsfilosofi är kanske inte Osamus starkaste sida). Nobuyo arbetar på tvätteri och ser till att tillsammans med sina kollegor vittja kundernas kläder på eventuellt kvarglömda smycken. Osamu och Nobuyo framstår först som Shotas föräldrar men allt eftersom och i samtal förstår jag att så inte är fallet.

Hatsue delar också sängplats med den unga Aki som kallar den gamla kvinnan för ”farmor”, ett epitet som inte heller ska visa sig vara med sanningen överensstämmande. Shoplifters inleds dessutom med att Osamu och Shota, efter en av sina stöldräder, hittar den lilla flickan Yuri utestängd på en balkong mitt i smällkalla februari. För att hon inte ska frysa ihjäl tar de med henne hem för en bit mat och sedan blir hon liksom bara kvar i det lilla huset.

Med en sällsam fingertoppskänsla utforskar Hirokazu Kore-eda relationer och familj genom sina personer. För här tycker jag att det blir fel att prata om ”rollfigurer”, de som bor i gårdshuset är inte arbetande skådespelare utan personer som jag lika gärna skulle kunna se en dokumentär om. Shoplifters är förvisso inte helt renons på handling och händelseutveckling men jag upplever att Hirokazu Kore-eda valt att berätta sin historia med scener som i sig inte alltid utgör en vital del av denna händelseutveckling, vilket bidrar till den naturliga känslan. Livet är ju, som vi vet, det som pågår medan vi pysslar med annat.

Jag tyckte inte att Efter stormen gav mig något nytt när det gällde sin Peter Pan-lika huvudperson. Jag kan verkligen inte ha samma invändningar när det gäller Shoplifters. Tidigt grundläggs filmens båda teman: familj och pengar. Men därefter berättas historien på ett sådant sätt att det tidigare befinner sig i ett flytande tillstånd där jag aldrig kan känna mig riktigt säker på i vilka riktningar familjerelationerna egentligen går. Medan bristen på det senare blir något som tillhör vardagen på ett befriande avslappnat sätt. Jag slipper scener där Osamu och Nobuyo sitter och vrider sina händer över vart nästa yen ska komma från eller förfaller i bittert hatfyllda gräl över att någon av dem köpt en onödig pryttel.

Vad jag däremot får är ett par scener som med imponerande lätthet beskriver en grupp människor som tycks outsägligt trygga i sin gemenskap och som dessutom är fantastiska i sin förmåga att ta tillvara på de sorglösa moment som livet kan bjuda på nu och då. Vare sig det handlar om att rulla en snögubbe eller stå hand i hand och låta havsvågorna skölja över fötterna.

Hade det här varit det enda som Shoplifters kunde bjuda på hade filmen inte på något sätt varit dålig, men kanske lite mjäkigt slätstruken. Men rakt in i familjemyspyset trycker Hirokazu Kore-eda så småningom in ett par kofötter och bänder upp det hela på ett sätt som sätter detta med familjer i ett nytt ljus. Att koppla samman Shoplifters med superhjältefilmen Shazam! känns kanske inte helt intuitivt men är icke desto mindre en relevant parallell.

För vad är en ”familj”? Egentligen? En grupp människor som slängts ihop mer eller mindre slumpartat för att några av dem råkat ligga med några av de andra? Eller en mer frivillig gemenskap som bygger på andra grundvalar? När man säger att barn behöver sina mammor, betyder det nödvändigtvis just den person som klämt fram dem? Och är det biologi det hänger på huruvida man är en bra förälder eller inte?

Shoplifters är en film som både rör, berör och upprör. Länge signalerar den en smått melankolisk avspändhet för att avsluta familjefunderingarna med en stenhård högerkrok rakt in i solar plexus.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

alt. titel: Det våras för slummen

Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.

Nu har han fäst blicken på ett slumområde i Los Angeles, perfekt för att jämnas med marken och omstruktureras till ett futuristiskt stadslandskap med oklart syfte. Huvudsaken är att där finns tillräckligt många höga skyskrapor, vars modeller kan tjäna som penisatrapper. Men nu råkar det vara så att Bolts konkurrent, Vance Crasswell, äger halva området och ingen av magnaterna är beredd att lämna ifrån sig sitt stycke.

Crasswell lyckas dock shamea/shama/shame:a (hur faen stavar man denna svengelska monstrositet?!) Bolt till att gå med på ett vad. Om Bolt kan klara sig 30 dagar i slummen, utan pengar, mat eller husrum, vinner han konkurrentens halva av området.

Efter sex parodi-filmer på raken ville Mel Brooks tydligen testa att gå tillbaka till andra former av humor, mer påminnande om The Producers och The Twelve Chairs. I Life Stinks är det alltså kontrasten rik-fattig som ska utforskas, i samma anda som exempelvis 80-talsklassikerna Trading Places och Brewster’s Millions. I den ramen upplever jag att Brooks dessutom velat infoga en smått bitterljuv Chaplin-stämning från, säg, City Lights eller Modern Times.

Men ”bitterljuv” och ”Mel Brooks” är inte två koncept som med lätthet låter sig sammanfogas. Trots att Brooks vid pass 1991 ännu inte förlorat all sin lyskraft från 70-talets glada dagar talar biljettkassorna sitt tydliga språk: Life Stinks kostade 13 miljoner dollars men spelade in knappt en tredjedel av den summan.

Problemet med Life Stinks är inte att filmen är usel, för det är den inte. Det finns en hyfsat tydlig historia, ok rollprestationer (framförallt från Lesley Anne Warren och Howard Morris som spelar den hemlösa Molly, respektive Sailor (”’cause I was almost in the navy”)) och ett välvilligt budskap (ingen borde behöva vara hemlös och leva i slummen).

Kruxet är istället att tittaren får en produkt som inte gör särskilt mycket motstånd. Plockar man bort ett hysteriskt komeditempo, oavsett om det är bra eller pajjigt, måste det ersättas med något annat och i det har Mel Brooks misslyckats.

Hans affärsman reagerar bara på yttre stimuli och vi får aldrig någon känsla för hur han egentligen genomgår sin psykologiska förändring från arrogant och rik skitstövel till en man som känner tacksamhet gentemot en hemlös kvinna eller med självklarhet skänker sin näsduk till en man som nyss pinkat på honom. Inledningsvis skulle Bolt mycket väl ha kunnat leda Silent Movies Engulf & Devour (ni minns, de med toaklotterparollen ”Yea for the rich! Poverty sucks!”) men företagets ondskefullhet etableras allt för lite och revanschen, där slummens invånare kraschar det fina partyt i en klassisk Brooks-masscen, blir allt för tam.

Allt för få av filmens händelser eller konflikter tillåts alltså lämna några bestående intryck. Vi får se hur Cresswell (en underutnyttjad Jeffrey Tambor) konspirerar mot Bolt men det värsta som händer är att han lyckas stänga ett härbärge en regnig natt. En händelse som i sig får tragiska konsekvenser, men de två delarna kopplas aldrig ihop och förlorar därmed sin potentiella verkan. Inte heller mjölkar filmen tillräckligt mycket ur det faktum att Bolt, om han vill vinna vadet, inte får lämna området. Den hade exempelvis också kunnat driva betydligt hårdare med hur hjälplös Bolt är i den ovana miljön och hur van han är att bara betala för att får problem att försvinna.

Life Stinks blir i slutänden en blek mellanmjölksprodukt, vilket förstås är dödsstöten för en komedi. Paradoxalt nog tycker jag faktiskt att Silent Movie på ett bättre sätt lyckas måla bilden av ett samvetslöst företag, helt enkelt för att den gör det på ett roligare och mer skruvat sätt. Möjligen vinner mellanmjölksprodukten en smula i backspegelperspektivet enär Goddard Bolt är en affärsman som döper alla sina projekt efter sig själv, ikläder sig en uppenbar tupé och hävdar att han minsann vet hur det är att arbeta i sitt anletes svett (”My father left me 5 million. It’s nothing!”).

alt. titel: Det våras för svärmor

Helvete. Här hade jag tänkt komma med en massa underfundiga alternativa “Det våras för…”-titlar till Mel Brooks The Twelve Chairs. Det hade aldrig föresvävat mig att de svenska titelmakarna redan varit så påhittiga med tanke på att filmen tillhör Brooks mer undanskymda produktion. Men visst, Det våras för svärmor var inte en av titlarna som snurrade runt i min hjärna, det ska erkännas.

Det våras för girigheten, däremot. Det våras för kommunismen, alternativt Sovjet, kanske? Det våras för stolarna, om man inte orkar vara så påhittig. Men jodå, det finns förvisso en svärmor som får stor betydelse för historien om stolarna. Tio år efter den ryska revolutionen ligger nämligen Ippolit Matvijevich Voroijaninovs svärmor för döden. Han avslöjar sin ömhet för den gamla kvinnan genom att genast muttra “Vem ska nu ta hand om mig?” vid beskedet om hennes tillstånd. Läs hela inlägget här »

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.

Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

Läs hela inlägget här »

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Läs hela inlägget här »

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Läs hela inlägget här »

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser