You are currently browsing the tag archive for the ‘Pengar’ tag.
Likt många andra (deckar)författare tycks Stephen King få svårare och svårare att släppa sina bokpersonligheter. 2013 återkom han till Danny Torrence i Doctor Sleep och föredetta polisen Bill Hodges får alltså vara med i två uppföljare till Mr. Mercedes. Å andra sidan publicerades Finders Keepers och End of Watch dikt an mot Mr. Mercedes (som kom 2014), så det var kanske en trilogi redan från början?
Spela roll, som ungdomen sade en gång i tiden. I Mr. Mercedes tvingades Bill Hodges kämpa mot den djävulskt galne Brady Hartsfield men han oskadliggjordes ju i slutet av den boken. Slutet gott, allting gott?
Till en början skulle man kanske kunna tro det. I Finders Keepers har Bill, tillsammans med Holly Gibney (också från första boken), startat en liten firma med samma namn. De sysslar mestadels med att leverera stämningar och fånga borgen-smitare men så blir de indragna i samma röra som den unge Peter Saubers syltat in sig i. Han har hittat en väska full med pengar och anteckningsböcker i skogen bakom sitt hus men föga förvånande visar det sig att väskans ägare inte stillatigande tänker låta Peter släpa iväg med hans egenhändigt stulna egendom.
Finders Keepers avslutas i sin tur med en, i mina ögon, olycksalig cliffhanger. En cliffhanger som innebär att Bill och Holly i End of Watch en gång för alla måste ta itu med Brady Hartsfield som lyckats komma på ett sätt att smita från sitt sjukhusrum. Tack vare vissa remarkabla krafter som han fått efter att Holly spräckte skallen på honom i Mr. Mercedes planerar han nu inte bara en ny och vansinnig brottsvåg utan att i samma veva kunna hämnas på sina tidigare banemän.
Tja, vad ska man säga? Stephen King goes mystery? Med en liten flair av komplett galna gärningsmän, eventuellt också besittande övernaturliga krafter? Eftersom jag blev så besviken på att King inte kunde hålla fingrarna borta från att återuppliva Brady Hartsfield (en helt ok men rätt King-generisk elaking) i End of Watch blev Finders Keepers nästan per automatik en bättre bok.
Och eftersom den dessutom sysselsätter sig med författare och författande (anteckningsböckerna kommer från en geniförklarad men eremitisk författare som nedtecknade sitt livsverk i dem) blir den även i det perspektivet per definition en bättre bok. King är faktiskt fortfarande ganska bra på att skriva om de ämnena. Särskilt som ”John Rothstein” ses som en av sin generations stora skildrare, men där det debatteras hett huruvida hans huvudperson Jimmy Gold är en föraktlig sell-out eller inte.
Kings förtjusning i förebådande skrivande hänger olyckligtvis kvar men han gör ändå slag i saken och drar undan förlåten förhållandevis snabbt i End of Watch. Vilket å andra sidan ger honom lite väl många tillfällen att påminna sina läsare om att Bill Hodges numera är en man som lever på lånad tid. Dessutom ger den sista delens historia författaren möjlighet att återvända till sin något olycksaliga dator-fascination. Det är som om han fortfarande försöker fatta vad ungdomarna håller på och knappar på nu för tiden, något som redan Doctor Sleep drogs med. Vilket i sin tur leder till ett ibland klumpigt expositionsberättande och en digital förundran som gör att boken redan känns daterad.
Ingen av böckerna i trilogin är direkt dåliga, det finns bra mycket sämre varor ute på marknaden. Särskilt om man börjar rota runt på deckar-bokbordet. De är klassiska bladvändare, lättlästa och tillräckligt kompetenta både vad gäller stil och innehåll för att man ska lockas vidare in i berättelsen. De läser nästan sig själva, om ni förstår vad jag menar. Klassiska ”vad händer sedan”-böcker. Därför är det också svårt att undkomma känslan av att King skriver på rutin. Det finns inget djup, ingen nerv, ingen känsla, ingen passion i någon av dem. Basala snabbmatsprodukter, alltså. Både i perspektivet deckare och Stephen King.
Finders Keepers (2015)
End of Watch (2016)
alt. titel: Tim Burton’s Corpse Bride
Nell och William Van Dort är själaglada. Äntligen ska det nyrika fiskhandlarparet släppas in i stadens finsalonger och nyckeln är sonen Victor. Victor, som är känslig själ och gillar att måla fjärilar eller spela piano. Som inte gillar tanken på att giftas bort med någon han aldrig ens träffat.
alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate
Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.
Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Leading Role
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
***
alt. titel: Unga kvinnor
Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…
alt. titel: Julfritt
Äkta paret Nora och Luther Krank har bestämt sig för att skippa det här med julen i år. Dottern Blair är ju ändå inte hemma, så varför inte ta helledigt på en kryssning till varmare breddgrader, långt ifrån ett snöigt och kylslaget Illinois?
Som vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.
Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.
alt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm
Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.
Bolaget Hammer Productions konkade första gången 1937 men återupplivades knappt to år senare när nyckelpersoner som Anthony Hinds kunde återvända från sin krigstjänstgöring. Hammer körde igång med att producera billighetsfilmer som skulle gå snabbt att göra och som kunde fylla tomrummen mellan mer påkostade filmer i biorepertoaren.
alt. titel: Shoplifters
Ska man vinna fina priser på fina filmfestivaler ska man tydligen heta Hirokazu Kore-eda. Redan 1995 fick regissören och manusförfattaren pris vid Venedigs filmfestival för sin debutfilm, Maboroshi no hikari. Och sedan har det rullat på med någon utmärkelse nästan varje eller vartannat år, gärna i Cannes. Shoplifters har en nominerings- och vinstlista längre än min arm och var givetvis Japans bidrag till ”Best foreign language” vid den senaste Oscarsgalan.
That’s what HE said!