You are currently browsing the tag archive for the ‘Pengar’ tag.

alt titel: Min sköna tvättomat

Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.

En som dock inte är uppgiven är huvudpersonen Omar. Han börjar jobba för sin driftige farbror Nasser med att tvätta bilar på Nassers bilverkstad. Där träffar han också på den ännu mer driftige Salim och trots att Selim etableras som ett uppenbart rövhål får man ändå en känsla av att hans framgång och välstånd är något som Omar gärna vill kopiera.

Men Omar är ingen enkelspårig Bud Fox, vars enda mål i livet är att tjäna pengar. Han är en andra generationens pakistanier i England på 80-talet och känner trycket från både vita britter som inte vill ha honom i landet och den egna familjen som anklagar honom för att ha förlorat kontakten med sitt ursprung.

Omars ljus i mörkret blir den gamle kompisen Johnny som har ett minst sagt vilt förflutet som han nu försöker bryta med. I likhet med Omar har Johnny därmed hamnat i någon slags exil, särskilt när han återigen börjar umgås med någon som i de gamla skinhead-kompisarnas ögon är en ”paki”.

Oj, detta blev verkligen en helt annan filmupplevelse än jag hade förväntat mig. Jag såg My Beautiful Laundrette när den var kanske tio år gammal, vilket alltså är för typ tjugo år sedan. Jag mindes filmen som en underhållande dramakomedi vars eventuella historia överskuggades av relationen  mellan Omar och Johnny (detta var ju ändå ett 90-tal där Philadelphia blev en jätteskräll bland annat på grund av att den handlar om ett homosexuellt par).

Och visst är filmen en slags dramakomedi men inte alls på det renodlade sätt som den framstått i mitt huvud. Den är betydligt mer full med en slags surrealistisk realism som hade kunnat vara halsbrytande komisk men som mest blir lite märklig. Den får mig att undra vad Frears egentligen var ute efter när han sökte finna filmens ton. Har han verkligen lyckats nagla fast det han ville i filmen eller är stämningen ett resultat av en ambition som inte nådde hela vägen fram?

Den regelrätta humorn ligger för min del i de små, små scener som försiggår vid sidan av själva huvudhistorien. Handen som häller upp ett glas vodka för att sedan dröja ett par sekunder innan den resignerar och för hela Smirnoff-flaskan till munnen för en rejäl klunk. Mannen som hela tiden använder tvättomatens telefon för att ringa oändliga samtal till flickvännen Angela. Den till synes helt slumpartade lilla operaarian på tvättomaten mitt i natten (inrättningen tycks ha öppet dygnet runt).

Problemet jag får vid den här titten är att stämningen inte är tillräckligt surrealistisk för att jag utan frågor ska acceptera allt som händer och görs medan den samtidigt gör att händelseutveckling och relationer inte blir riktigt trovärdiga. Skådespelet är i många lägen både styltigt och överdrivet och det är även i det fallet svårt att veta om det är meningen att det ska vara så eller bara en ambitionsnivå som trillat på näsan.

En slags sagokänsla förstärks också av Roshan Seth (Chattar Lal från Temple of Doom) som spelar Omars alkoholiserade pappa. Hussein är en före detta politisk journalist som verkat tappa både ideologi och idealism och påminner mest av allt om en figur ur en Terry Gilliam-film. Rent värdegrundsmässigt utgör han en skarp kontrast till sin entreprenöriske bror Nasser och det inte är någon större tveksamhet vem Omar vill efterlikna. Han må älska sin pappa som tjatar om att sonen ska börja plugga på college men det är Nassers företagsamhet som driver honom.

En omtitt som blev intressant i så motto att jag fick se en nästan helt ny film men en som tyvärr inte blev lika bra som jag mindes den. Skådespelarmässigt är den stora behållningen utan tvekan en 28-årig vätesuperoxidblekt Daniel Day-Lewis i rollen som Johnny.

När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.

Innan Richard Gere blev affärsmagnaten Edward Lewis som köpte sex sällskap av Julia Roberts var han Julian Kay, den manliga horan som sålde sex till äldre kvinnor. När vi träffar Julian leker livet även om risken för att inte längre vara attraktiv för sina kunder ständigt lurar vid horisonten. Julian föredrar att inte tänka på saken och varför skulle han det?

Han vet att klä och föra sig på såväl tjusiga restauranger som högklassiga country clubs. Hans lägenhet är fylld med antikviteter, konst, en sådan där dyr racercykel som ser ut att vara gjord av gem och en full uppsättning golfklubbor. Han kör en svartglänsade merca, givetvis en cab. Ännu viktiga är att han inte ägs av någon. Han är så pass framgångsrik att han kan ställa krav hos arbetsgivaren Anne och känner sig så pass trygg att han kan frilansa hos den lite mindre nogräknade hallicken Joey.

Men så möter Julian den uttråkade och halvt deprimerade senatorshustrun Michelle som lovat sig själv att hon inte ska skada sin makes politiska karriär genom att lämna honom trots att det tycks vara vad hon själv allra helst skulle vilja. Hon blir först fascinerad av Julians ”yrke” men snart förstår man att förhållandet blivit till något mer för dem bägge.

Ungefär samtidigt börjar dock polisen ställa obehagliga frågor till Julian eftersom den kvinna som Joey hookade upp honom med brutalt har mördats. Julian tvingas snart inse exakt hur bräcklig hans livssituation egentligen är. Han lider knappast brist på fiender i form av hämndlystna äkta makar. En sådan enkel sak som ett alibi är plötsligt inte så enkelt när det kräver att en välbärgad kvinna ska erkänna att hon varit otrogen med en välkänd manlig prostituerad. Polisens nät dras åt hårdare och hårdare medan Julian blir mer och mer paranoid. Vem kan vara ute efter att sätta dit honom?

Ok, så om vi nu ska jämföra med Dog Eat Dog (även om det skiljer 36 år och en manusförfattare mellan filmerna)… Antingen har Schrader blivit avsevärt sämre som regissör eller också har han blivit så avancerad att jag inte ens kan börja fatta nivån. Dog Eat Dog framstod för mig som en ohelig visuell och historiemässig röra, med en massa överdrivet grafiskt våld som eventuellt skulle tjäna ett humoristiskt syfte men som inte var särskilt roligt.

American Gigolo har däremot ett bildspråk som jag fattar, en utveckling som kanske inte är så subtil men som jag ändå kan uppskatta och en dialog som gör de olika rollfigurerna och deras respektive relationer intressanta. Från det ögonblick när Richard Geres Julian själv börjar bli allvarligt oroad över indicierna som hopas över honom blir det dessutom riktigt spännande.

Jag gillar hur den inledande bilscenens sorglöshet kontrasteras i allt när Gere lite senare desperat kuskar runt i jakt på någon som kan hjälpa honom ur knipan. Dag har blivit till neonförgiftad natt, det öppna kustlandskapet förbytts i sjaskiga gatuscener, kostymen blivit till jeans (utan pressveck!) och skjorta, hans vårdade yttre är skäggstubbigt och jagat. Till och med den svartglänsade mercan är komprometterad och han har tvingats hyra en sunkigt senapsgul småbil istället.

Dessutom vilar det en intressant genusmässig ambivalens över hela filmen. Gere hävdar bestämt inför Joey att han inte servar manliga kunder. Han ser sitt jobb i termer av att ge kvinnor, vars sexuella behov länge nonchalerats, lite njutning. Han gör alltså dem en tjänst istället för att de betalar honom för att ställa upp på deras villkor.

Samtidigt poserar han nöjt och nästintill naken framför spegeln, lägger mycket tid på att välja sina utstyrslar och, lets’ face it, lever på att hålla sina kunder på gott humör genom att ge dem vad de vill ha. Han är bra på det han gör, ett faktum som fyller honom med både tillfredställelse, stolthet, självömkan, avsky och rädsla för vad som kommer att hända när han slutar vara bra på det. Och hur ska man tolka avslutningen, om inte att han är den ångerfulla horan Maria Magdalena som knäböjer inför sin frälsare?

En postapokalyptisk värld vi alla känner igen. Ödsliga och kala landskap, brist på vatten, mat och bränsle och var man för sig själv. Faror lurar bakom varenda vägkrök och under ytan på varje människa, hur hjälpsökande de än tycks vara.

Där det finns städer finns också synd, våld och maktfullkomlighet. Fråga bara Carnegie som styr över en samling fallfärdiga byggnader och olika gäng av mer eller mindre skrupulösa individer. Blott en sak saknas för att Carnegie ska kunna uppnå det inflytande han eftersträvar och det är en bok. Men inte vilken bok som helst, vilket hans underhuggare bittert får erfara när han ratar deras knyckta pocketböcker och Oprahmagasin.

Men med främlingen Eli som kommit till stan följer eventuellt uppfyllelsen av Carnegies hett efterlängtade dröm. Eli är nämligen inte bara en bokstavskunnig man utan bär också på en stor bok, prydd med ett kors. Det är förstås en ägodel han helst inte lämnar ifrån sig bara sådär och när han får hjälp av den unga kvinnan Solara att fly ur Carnegies klor är jakten i full gång.

Jag har varit nyfiken på The Book of Eli sedan den kom eftersom jag vill minnas att den då omtalades som en rätt nyskapande postapokalyps-rulle. Efter ett tag kom det i och för sig vissa förbehåll om ett kristet huvudbudskap men jag hade nog inte föreställt mig att filmen skulle vara riktigt SÅ kristen.

Regissörerna för dagen är ytterligare ett av alla dessa filmbrödrapar, The Hughes Brothers. Deras Menace II Society var det evigheter jag såg, däremot har jag titten på From Hell i färskare minne. I stämning tycker jag nog att det finns vissa paralleller till The Book of Eli, bröderna tycks vara förtjusta i att skapa kalla och hårda filmer.

En annan recensent påpekade när det begav sig att The Book of Eli åkallade The Road men utan den förra filmens känsla för mänsklighet och det stämmer väl in på min egen upplevelse. Denzel Washingtons Eli är en imponerande rollfigur, en profet i ett nukleärt ödeland men som de flesta profeter framstår han knappast som särskilt kramgo. Han har sitt uppdrag från Gud och det är också hans prio ett.

Särskilt mycket mänsklighet står heller inte att finna i filmens övriga persongalleri, inte ens i Mila Kunis Solara. Hon hakar på Eli i förhoppningen att han ska ta henne bort från Carnegies stad och hur hon sedan blir övertygad om hans gudomlighet blir aldrig riktigt klart. Dessutom är relationen profet-apostel knappast fylld av myspysiga känslor, snarare respekt och vördnad. Fint det med, men inte så gosigt eller något som gör att jag blir engagerad i deras öden och äventyr.

Gary Oldmans Carnegie får föga förvånande representera allt som är uselt och krasst. Som den ultimata kapitalist han är, är han givetvis inte det minsta intresserad av Bokens andliga innehåll utan enbart av den ytterligare makt som den kan ge honom. Hans förhållande till Boken har inget av den ödmjukhet och hängivelse som präglar Eli. Istället får han betrakta sin trofé med samma hungriga ögon som en torrlagd alkis skulle fästa på en pava Parador. Vilket blir lite orättvist mot hans namne Andrew Carnegie kan jag tycka. Andrew var förvisso var en av världens rikaste män men hans ”Gospel of Wealth” propagerade för att rikingar har en skyldighet att dela med sig till de som är sämre lyckligt lottade.

Så Carnegie tycks alltså helt övertygad om att den kristne gudens ord är vad som krävs för att lägga större delen av den kvarvarande mänskligheten under sig. Jag tror att The Book of Eli hade kunnat bli en bättre film om den bemödat sig med att ge någon slags uttalad anledning till varför det skulle vara så. Nu förväntas publiken acceptera att den postapokalyptiska världen törstar efter inte bara något att tro på i största allmänhet, utan just den judeo-kristna doktrinen.

Och varför skulle en dryga 2000 år gammal tro innebära ”a new beginning” som hoppet också uttrycks mot slutet? Vore det inte bättre att försöka börja på ny kula istället för att dröja sig kvar i allt gammalt mög som i mångt och mycket gjorde att mänskligheten satte sig i skiten till att börja med? Filmens avslutande och triumfatoriska försök till ”sense of wonder” lämnar mig därför helt kallsinnig.

The Book of Eli är en välgjord film med hyfsade skådisprestationer (Denzel Washington är ju sällan bortkastad i en film, om vi säger så) men själva historien ger oss inget nytt. Inga nya vinklar på ett dystopiskt Efter Kriget-samhälle, inga förslag på varför det skulle vara värt att bevara bibeln ur något mer än ett kulturhistoriskt och musealt perspektiv. I vissa delar blir den därmed tyvärr till och med smått tråkig.

alt. titel: Klippet

Kom igen, erkänn. Visst rycker det lite i köp-baugetten när du ser de där röda prislapparna och stora REA-skyltarna? Större delen av mänskligheten tycks fysiskt oförmögen att motstå ett ”bra köp”. Att man oftast får betala det där braiga köpet i någon annan ände tänker man kanske inte alltid på, i all synnerhet om priset kan bäras av någon annan. Varför blir det annars rusning efter de där snorbilliga julskinkorna som varken är närproducerade eller KRAV-märkta?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

wnedy-and-lucyDen gamla ungdomsserien Dawson’s Creek handlade förvisso åtminstone delvis om sociala skillnader och orättvisor. Känslige och schysste Dawson hade ett rätt välordnat hem med en mor och en far medan kompisen Joey kom från ”fel” sida av stan. ”Stan” var i det här fallet en liten östkusthåla, så självklart var det också oerhört spännande med nykomlingen Jen Lindley som kom från New York och hade Levt Livet till skillnad från kidsen som växt upp i småstaden.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.

i-daniel-blake Läs hela inlägget här »

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg