För tusentals år sedan smidde tyrannen Sauron Anh-Kot maktens ring Sabbacs krona. Men – surprise, surprise – maktens instrument visade sig ha en förmåga att korrumpera mäns hjärtan. Därför är den nu gömd och begraven för att inte orsaka mer skada. Men i det lilla, närmast bortglömda, landet Kahndaq försöker ondsinta legosoldater, anställda av företaget Intergang, hitta kronan.
När den modiga arkeologen Adrianna Tomaz blir hotad till livet i jakten på den mäktiga och magiska artefakten lyckas hon väcka Kahndaqs hjälte, Teth-Adam till liv. Det ska dock visa sig att den uråldrige ”hjälten” kanske inte riktigt är så ädel som en tvättäkta hjälte ska vara. Frågan är dock om Teth-Adams hårdföra rättvisa är precis vad det ockuperade Kahndaq har behov av just nu? Upprätthållarna av ”global stabilitet”, Justice Society, visar sig ha ett och annat att säga om den saken.
Såsom en kapitalt DC-okunnig filmtittare måste jag erkänna att Black Adam gjorde mig en smula snurrig. Från början verkade det tydligt nog: Teth-Adam väcks till liv och börjar avpollettera legosoldater på löpande band. Folket jublar, nu kanske de äntligen ska kunna få sin frihet efter åratal av ockupation och plundring av såväl naturresurser som kulturella artefakter?
Men sedan börjar det bli lite komplicerat – helt plötsligt blandar sig ett, för mig, fullkomligt okänt superhjältegäng i leken. När jag får möjlighet att läsa på visar det sig dock att DC:s Justice Society of America (JSA) var föregångare till både Justice League, X-Men och Avengers. I serierna, alltså. I superhjältefilmvärlden lider den lilla fyrklövern svårt av att komma i kölvattnet av X-men, Justice League, Suicide Squad och vad som känns som ett hundratal Avengers-filmer.
Och orättvisorna slutar inte där. Hawkman och Dr. Fate blir blott bleka kopior av Falcon och Dr. Strange/Professor X, trots att även dessa DC-figurer var 20 år före sina Marvel-föregångare. Cyclone är ett Storm-surrogat och Atom Smasher blir till en mindre rolig version av Ant-Man. JSA:s huvudkvarter synes helt enkelt ha tagit över Xavier-institutets lokaler, kanske efter att USA:s skolinspektion stängt ned den sannolikt högst regelvidriga friskolan?
Även Black Adams moraliska dilemman känns alltför välbekanta för att engagera i någon högre utsträckning. Vem är egentlige hjälte och vem är egentligen skurk? Behöver Folket verkligen hjältar eller är det bättre att lita till sin egen förmåga? Kan man lösa alla världens problem med icke-våld? Och hur mycket av en stad står egentligen kvar när en hoper superkraftstyper fått husera där ett tag?
Problemet med att blanda in Justice Society i historien är att filmen inte hinner grundlägga någon av sina alldeles för många rollfigurer. Därför känns det också helt oförtjänt när den exempelvis begär att jag ska bry mig om den tydligen jättetajta vänskapen mellan Hawkman och Dr. Fate eller jubla med Kahndaqs (för övrigt: högst oklart om detta är namnet på hela landet eller bara staden vi befinner oss i större delen av speltiden) befolkning när de gått samman för att slå ned en handfull levande skelett (efter filmhistoriens kanske kortaste brandtal någonsin).
Spanjoren Jaume Collet-Serra har installerat sig i regissörsstolen. Möjligen gjorde han det extremt långsamt eller också lider mannen av någon variant av prosopagnosi (ansiktsblindhet). Black Adam är nämligen så smockfull av slo-mo-segment att Collet-Serra antingen måste leva livet på typ 75 procents hastighet jämfört med den övriga mänskligheten eller också inte kunna uppfatta företeelsen slo-mo över huvudtaget. Hade alla dessa scener förekommit i normal hastighet tippar jag att Black Adam kunnat kapa minst tio, kanske tjugo, minuters speltid. Jag hade inte klagat…
Black Adam försöker hitta en balans mellan comic relief-roller samt bitsk sarkasm å ena sidan och mörkt allvar å den andra. I detta raglar filmen allt för betänkligt – jag kan tycka att exempelvis Thor: Love and Thunder, med alla sina fel och brister, ändå lyckades betydlig bättre med den lindansen. Filmen blir bara full av rollfigurer jag inte lär känna och därmed aldrig bryr mig om samt CGI-tunga slo-mo-fajter som håller på i en evighet. Ännu en DC-produkt som märkligt nog aldrig lyckas få tillräckligt med vind i slängkappan.
Rörliga bilder och tryckta ord 