You are currently browsing the tag archive for the ‘Serie till film’ tag.

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

***

alt titel: Birds of Prey

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Däribland Sionis själv. Han har förlorat en värdefull diamant till en klåfingrig ficktjuv och gör en deal med Harley. Om hon kan leverera tjuven får hon behålla sitt ansikte. Hyfsat incitament kan man tycka, men när Harley väl får tag på den unga Cassandra Cain kan hon inte med att lämna ut flickan till sin sadistiske uppdragsgivare. I detta får hon viss hjälp av Sionis chaufför, Black Canary, vilken tidigare dessutom räddat Harley själv från fyllevåldtäkt. Även polisen Renee Montoya är ute efter Cain för att kunna sätta dit Sionis samtidigt som hon också letar efter den mystiske armborstmördaren som hemsöker Gotham.

Den näst senaste DCEU-filmen Birds of Prey fortsätter i samma riktning som stakades ut av den katastrofala Suicide Squad. Margot Robbies trickster-figur Harley Quinn var ett av den filmens få försonande drag, så det känns fullt rimligt att hon ska få en egen produktion att leka loss med. För det här med lek är liksom Harleys grej. Hon har svårt att ta något på allvar och sätter filmens ton ganska så omgående med en berättarröst som bryter fjärde väggen samt en tokrolig animerad inledning.

Och jag måste säga att det är en ton som passar Margot Robbie ganska bra. Hon har en skön stajl som är ett par snäpp allvarligare än Deadpool men ändå tillräckligt knasig för att jag ska småflina åt skämt som egentligen bygger på psykisk ohälsa, Men den typen av allvar får inte riktigt fäste i Harley Quinns värld där hon älskar och slår ihjäl med samma varma hand. Hennes Gotham är ett klart mer färgsprakande och glittrigt plejs än det vi tidigare fått stifta bekantskap med genom Batmans ögon.

Däremot är jag inte riktigt lika övertygad av Ewan McGregor som gangsterbossen Roman Sionis. Han är på det hela taget en ganska trist superskurk och hade nog tjänat på att anta sitt alter ego, Black Mask, lite tidigare. Då vete tusan om jag inte tyckte att det var roligare att bekanta mig med Harleys tjej-posse i form av Rosie Perez, Mary Elizabeth Winstead och Jumee Smollett-Bell. Tyvärr är den unga Ella Jay Basco, som spelar Cassandra Cain, ganska stel vilket förstås gör det problematiskt att hon har en hel del tid framför kameran. Bland birollerna måste förstås också Steven Williams polischef uppmärksammas.

Teamet bakom kameran är en rätt intressant blandning mellan veteraner, som exempelvis fotografen Matthew Libatique (Darren Aronofskys BFF) och kompositören Daniel Pemberton (fast i fallet Birds of Prey vete tusan om inte soundtracket är bättre än scoret), och hyfsade nybörjare, som manusförfattaren Christina Hodson och regissören Cathy Yan. Hodson skrev manus till den senaste Transformers-rullen Bumblebee och är också inblandad in den kommande The Flash. Och med tanke på att Yan inte heller gör bort sig i regissörsstolen känns det rimligt att bägge kvinnsen kommer att få fler uppdrag i superhjälte-Hollywood.

I likhet med Wonder Woman kan förstås Birds of Prey inte låta bli att gnugga publikens ansikte i det faktum att detta är en kvinnor kan-historia. Och förvånansvärt länge tycker jag att filmen kommer undan med det. Det är ganska roligt att se Winstead helt kallblodigt kniva ihjäl en skurk eller en fårad Perez som försöker fyllefajtas med Robbie. Men till slut blir fajterna väl många och utdragna, i likhet med allt för många superhjältefilmer, och då spelar det liksom ingen roll vilka genitalier de som fajtas är utrustade med.

När allt kommer omkring blev jag ändå hyfsat underhållen av Birds of Prey, det var en pigg produkt som lyckades berätta en onödigt invecklad historia på ett ganska rättframt sätt. Titeln är däremot bara onödigt invecklad.

Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.

Ett styck rasande hämndincitament och skott i pannan senare vaknar Ray upp hos Rising Spirit Tech och doktor Emil Harting. Rising Spirit har bestämt sig för att satsa på militärens ”prime asset” – soldaten – och utvecklar nu olika typer av förbättrande stridsteknologi. Ray själv har blivit värd åt miljoners miljarders nanorobotar som gör honom superstark och dessutom ger honom förmåga att mer eller mindre omedelbart hela sina egna skador. Plus att han i processen påminner om en Twilight-glitter-vampyr. Bara vinstlotter för Ray…

Men så kraschlandar minnet av Ginas död i hans återuppväckta hjärna och det är dags att ge sig ut på hämnarstråt. Om det bara vore så enkelt… Ray ska komma att upptäcka att det inte alltid är särskilt välgörande för vare sig den fysiska eller mentala hälsan att vara en produkt av det militärindustriella komplexet.

Det närmaste jag kommer att diagnosticera Bloodshot är att se den som en slags kombo mellan Robocop, Total Recall och Iron Man. Iron Man eftersom Ray efter sin kroppsliga uppdatering får springa omkring med något slags batteri på den imponerande bröstkorgen. Samtidigt blandas Robocops moderna Frankenstein-historia med den förutsägbara förvirringen inför vad som är verkliga minnen och vad som är inplanterat. Så i det blev jag ändå positivt överraskad eftersom det åtminstone innebar att jag faktiskt var tänkt att sitta och sucka över alla klichéerna som samlas på hög under filmens inledning.

Bloodshot hade också goda förutsättningar att överraska positivt, dels eftersom mitt intryck var att filmen blivit fullkomligt nergjord av recensentkåren, dels eftersom ett av produktionsbolagen var Original Films (vars mission alltid verkat vara att göra filmer som är den diametrala motsatsen till företagsnamnet). Men allt eftersom filmen fortlöper staplas genvägarna och dumheterna på hög lika snabbt som Ray expedierar skurkar. När vi väl är framme vid slutfajten har vi tagit en direkt-genväg rakt in i dumheterna.

Plus en sjuhelvetes massa CGI (som sig bör i en film som innehåller virtuella minnen och avancerad teknologi). Filmen innehåller i och för sig en ganska cool action-fajting-sekvens som bygger på en kraschad lastbil full med mjöl. Men samtidigt blir just mjöl-detaljen så pass krystad att scenen mest känns som ett coolt koncept som pressats in utan att egentligen göra någon skillnad för själva handlingen..

Jag vet ärligt talat inte ens om det är meningen att man ska försöka tolka in något slags tema eller budskap i filmen eller om den enbart siktat på att vara en ösigt våldsam serieadaption. Vill man vara riktigt välvillig skulle man möjligen kunna se hela spektaklet som en slags bekräftelse på att soldater alltid får en raw deal och borde hålla ihop. Reaktionen från Vin Diesels Ray på att Harting, i form av Guy Pearce, förvandlat honom till en hämnarmaskin är att bli en…hämnarmaskin. Trots att han alltså en kort stund tidigare stått och ryat om att Harting minsann inte vet tillräckligt mycket om honom, Ray, för att veta vad Ray är. Well, apparently he did…

Och trots att jag inte riktigt vet varför jag ens bryr mig, kan jag inte låta bli att notera att Vin Diesel, född 1967, först paras ihop med brittiska Talulah Riley, född 1985, och sedan med mexikanska Eliza Gonzáles, född 1990.

Jag kan inte påstå att jag efter filmen känner mig det minsta nyfiken på Bloodshot som seriefigur. Det enda jag möjligen känner mig ännu mindre nyfiken på är en shared cinematic universe-franchise, men de planerna verkar lyckligtvis ha gått i stå nu när upptakten än så länge inte ens spelat in sin egen budget.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

”I have a purpose, I assure you”.

Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.

Läs hela inlägget här »

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Läs hela inlägget här »

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Läs hela inlägget här »

Dark Phoenix.jpegalt. titel: X-Men: Dark Phoenix

Who are we? En fråga lika gammal som superhjältegenren själv. Dark Phoenix, filmen som så gärna vill vara en i gänget, väljer därför att börja med att sparka in en dörr som stått vidöppen sedan urminnes tider.

Läs hela inlägget här »

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Leslie Knope, Pawnee
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg