You are currently browsing the tag archive for the ‘Serie till film’ tag.

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Nu ska erkännas att jag inte sett en enda Luc Besson-film sedan The Fifth Element (herregud, vad jag saknar den filmen just nu!) men inte har väl karln alltid varit så här pigg på att medelst pålkran hamra in budskap hos sin publik? Det skulle gå allt för bra (eller dåligt, beror på hur man ser det) att göra ett ölhävarspel av Bessons senaste rymdäventyr varje gång orden ”ekonomi” används i motsättning till ”harmoni”. Kallsinniga militärer i överdimensionerade uniformer och plåtdekorationer mot solblekta hippie-Na’avis.

Och nog skulle jag väl kunnat stå ut med hamrandet om det fanns annat att distrahera sig med. Tyvärr har inte Valerian and the City of a Thousand Planets så mycket att komma med i det avseendet heller. Inledningsvis synes historien intrikat, på gränsen till obegriplig. Något som måste ha stressat Besson så till den milda grad att han fortsättningsvis lagt in tillräckligt med övertydliga förklaringar och berättande dialoger att inte ens Léon Montana skulle sväva i något som helst tvivel om vad som pågår. Expositionen dansar can-can med Rihanna över hela händelseutvecklingen medan de sjunger ”Unecessary times are here again”.

Nähä, men har vi kanske några roliga namn på rollistan i alla fall? Nope, non, nein och njet. Jag tycker i och för sig att det är roligt att Besson valt att göra sina rymdagenter av det yngre slaget istället för att än en gång slänga in fossiler (hur stabila de nu än må vara) av typen Tom Cruise (som förvisso också var upptagen med att slåss med mumier den här sommaren) eller (milda makter…) Christopher Lambert.

Men för att en sådan här simplistisk historia ska kunna lyfta behövs det avsevärt mer skådespelarkrut än Dane DeHaan har i sin puffra. Sätt honom i en film tillsammans med Bryce Dallas Howard och den skulle bli omöjlig att uppfatta med vanliga till buds stående sinnesorgan.

Tidigare fotomodellen Cara Delevingne är klart bättre när hon får arbeta på egen hand, så pass att jag blir lite nyfiken på vad hon ska hitta på efter Valerian… Tyvärr kan jag inte höra hennes rollnamn utan att mina tankar omedelbart går till countrysångerskan Lurleen Lumpkin från The Simpsons (”This is a song I wrote while I was mopping up your dried blood and teeth”) men just det är ju varken Delevingne eller Bessons fel. Rätt ska vara rätt.

Vad som däremot inte är rätt är samspelet mellan DeHaan och Delvigne eller möjligen mellan Valerian och Laureline. Kanske sätts tonen redan i deras första scen tillsammans? Han ska liksom lekfullt brotta ned henne à la James Bond men det finns hela tiden ett passivt motstånd mellan dem bägge. Det ser faktiskt precis ut som när man försöker pressa ihop två negativa magnetändar, mjukt och glidande men icke desto mindre obevekligt. Deras gnabbande låter aldrig naturligt eftersom de inte har någon gnista mellan varandra utan helt enkelt läser vad som står på manussidorna.

Manuset jobbar också emot dem eftersom handlingen dikterar att de stora delar av tiden måste leta efter varandra på de mest omständliga sätt. Rätt ojämlika sådana också. I sökandet efter Valerian krävs att hon blir manetproktolog. I sökande efter Laureline krävs att han sitter igenom en strippshow med Rihanna. Ok, kanske inte så ojämlika i alla fall…

Det är omöjligt att se Valerian… och inte göra jämförelsen med tidigare nämnda The Fifth Element. Det Besson vunnit på att göra ett omtag efter tjugo åt är tekniken. Tyvärr har han förlorat i de flesta andra avseenden. Over the top balls out galenskaper mot sammanbitet allvarliga budskap. Bruce Willis mot Dane… (jag är ledsen, jag kan inte ens slutföra den jämförelsen). Gary Oldman mot Clive… (sorry, samma problem igen). De enda som känns någorlunda jämbördiga är faktiskt Milla Jovovich och Cara Delevingne.

Valerian… har inte öppnat särskilt starkt på biograferna och jag har inga problem att förstå det. Tyvärr tycks Besson själv ha gått in med rätt mycket kosing och detta är inte filmen man borde försätta sig i personlig konkurs för.

Vem vet, kan de andra filmspanarna ha hittat mer förlåtande drag hos Valerian…?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!

Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Guardians of the Galaxy 2

Så var det alltså uppföljardags. Alla inblandade från originalet har hängt med, från skådisarna till kompositör Tyler Bates och regissör James Gunn (de har sannolikt inte haft något som helst val med tanke på de slavkontrakt som brukar vidhänga de här superhjältefilmerna), så då borde det väl vara lugna puckar och smooth sailing ut i världsrymden?

Guardians… lämnade sina tittare med en ganska skamlös cliff hanger i form av Peter Quills okände far när det blev klart att Star-Lord knappast var good oldfashioned human ut i fingerspetsarna. När vår lilla skara krashlandar på en avlägsen planet efter att ha försökt att blåsa en av sina uppdragsgivare stöter de ihop med en skäggig silverrygg till karl som påstår sig vara Quill d.ä. Bortsett från att han heter Ego, då. Läs hela inlägget här »

Omedelbart får vi veta att huvudpersonen i Ghost in the Shell, Mira Killian, är det bästa av två världar: en  mänsklig hjärna i en cybernetisk robotkropp. Redan här börjar jag fundera – är hjärnan verkligen mänsklighetens starkaste attribut? Eller handlar det snarare om att hjärnan är en del av den mänskliga organismen som inte kan återskapas på artificiell väg? Att det är denna ogripbarhet och svårighet att kartlägga in i minsta detalj som gör det så lockande att i detta organ inte bara lägga förmåga till rationalitet eller känslor, utan den efemära närvaro som kallas ”själ”?

Läs hela inlägget här »

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.

***

Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.

Läs hela inlägget här »

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Läs hela inlägget här »

creepshow

Vid pass 80-talets början hade George A. Romero mest gjort ganska allvarsamma filmer – Night of the Living Dead, Martin, The Crazies och Dawn of the Dead. Kanske var det samarbetet med en ung skräckförfattare som gjort raketkarriär ungefär jämsides med Romero som resulterade i något avsevärt lättsinnigare?

Läs hela inlägget här »

the-adventures-of-tintinalt. titel: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet, The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn

Den unge journalisten Tintin, ständigt iförd äppelknyckarbyxor, vit skjorta och blå tröja, har en osviklig förmåga att ramla över det ena äventyret efter det andra. Det är inte utan att man undrar hur han egentligen hinner med sitt vanliga yrke. Till och med på ett oskyldigt förmiddagsnöje som en loppmarknad lyckas han köpa på sig en skeppsmodell som visar sig spela huvudrollen (eller ja, en av tre huvudroller om vi ska vara petiga) i en historia som leder tillbaka till 1700-talet och ofattbara sjörörvarskatter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Neil Gaiman, Neverwhere
Thomas Harris, Red Dragon
M.R. Carey, The Girl With All the Gifts

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg