You are currently browsing the tag archive for the ‘Imperialism’ tag.
Till en början känner jag mig lite småtrött när Captain Phillips drar igång. Visst, den var en av 2013 års mest hyllade filmer (kanske till viss del beroende på att den hade premiär sent på året?) och kammade hem sex Oscars-nomineringar.
Men snälla regissör Paul Greengrass och manusförfattare Billy Ray, kan vi inte hitta på något mer innovativt sätt att börja en BOATS (som dessutom i stor utsträckning sålde sig själv som en BOATS) än med plats- och tidsmarkeringar? För att sedan få snabba klipp på en packningsritual och en kort bilfärd där man och hustru pratar om sina barn som förvisso kan vara en källa till oro men som de givetvis älskar över allt annat? En vardaglig inledning som helt uppenbart är menad att stå i skarp kontrast till det som publiken redan vet kommer att utspela sig på havet?
Dessutom spelas ju huvudrollen av Tom-motherfucking-Hanks. Mannen som sannolikt skulle stå näst på tur om Jesus någon gång skulle abdikera. Att Hollywoods mesta good guy i flera år än jag kan minnas _inte_ skulle överleva den här BOATS-pärsen känns knappast troligt. (Skulle det inte någon gång vara spännande att se Tom Hanks i en roll som inte är så genuint god och stabil? Eller i alla fall lite småambivalent? Peddo-Tompa?)
En annan risk med att se sådana här filmer i efterhand är att man är mer medveten om all kritik som riktats mot den. Därför känns det också lite förljuget att se klippan Hanks med en gång vara säkerhetsmedvetenheten personifierad samtidigt som det hävdats att den riktigt Rich Philips var kapitalt obrydd om den detaljen. Så till den milda grad att han till och med seglade sitt fraktfartyg närmare den somaliska kusten än vad som rekommenderades och inte ens låste bryggan när piraterna hade bordat.
Tom Hanks spelar alltså sjökaptenen Rich Phillips. Han etableras tidigt som ett hard ass, men ett hederligt och rättvist hard ass. Fartygsrutten från Oman till Kenya innebär dock att man måste ta rutten runt Afrikas horn och där lurar numera en hel del mer eller mindre desperata pirater (arrrhh, matey!). De har kommit på att det än så länge innebär förhållandevis lätta pengar att ta utländska fartyg och deras besättningar gisslan och sedan kräva lösen för dem.
Den här gången är målet alltså Phillips Maersk Alabama. Efter några kluriga manövrar från den rationelle kaptenen och hans besättning är piraterna beredda att lämna fartyget men med sig i livbåten tar de emellertid Phillips. Men skurkarna är kanske inte medvetna om vilken makt de stunget haver – på två röda sekunder är Vita Huset, den amerikanska flottan, SEAL-team, kort sagt fan och hans moster involverade. Good ole’ US of A leaves no man behind och låter än mindre en av sina medborgare tas som gisslan av somaliska pirater.
I det perspektivet skulle jag mycket väl kunna tänka mig att Captain Phillips tjänar något av ett propagandasyfte. Det råder ingen som helst tvekan om att USA är berett att gå en både lång och kostsam väg för att dra skurkar inför rätta samt skydda enskilda medborgare. I alla fall om de är Tom Hanks.
Det kanske märks att jag har svårt att släppa fokus på denne man och konstigt vore väl annars. För när filmen går mot sitt slut är även jag hjälplöst indragen i Hanks trollkrets. Paul Greengrass kan sin thrillerskit (icke obetydligt understödd av kompositören Henry Jackman) och Captain Phillips levererar nästan omedelbart nagelbitande spänning (tänk om Paul Greengrass hade fått göra Bridge of Spies, herrejävlar vilken film det hade kunnat bli om mänsklig byteshandel). Captain Phillips utvecklas så småningom till en orgie i snabba klipp, korthuggen militärlingo och obegripliga akronymer. Men om filmen bara skulle vara spännande skulle den inte skilja sig från många andra välgjorda thrillers och det är här Hanks kommer in i bilden.
Hur illa jag än tycker om det faktum att han alltid är så stabil och pålitlig ger hans närvaro filmen ett stråk av djup mänsklighet som gör att den lyfter sig över thrillermängden. Utan till synes någon större ansträngning tippar den då och då förtjänstfullt över i mer av dramathriller. Ja, Hanks är given i den här typen av roll men han gör det samtidigt så jäkla bra att man inte för en sekund tvivlar på att hans kapten oavbrutet funderar, resonerar samt letar efter utvägar och sätt att klara livhanken. Hans slutgiltiga sammanbrott är på pappret rätt ostigt men hur som haver sitter man (ok då, jag) till slut med en klump i halsen när han förklarar familjen sin kärlek i tron om att han ska dö vilken sekund som helst.
Rent storymässigt kan jag fortfarande tycka att Captain Phillips har sina problem. Jag hade till exempel velat ha en lite större nyansering av ”skurkarna”, nu blir de inte mycket mer än anonyma ogärningsmän. Förvisso i sin tur jagade av sina krigsherrar men Hanks slutgiltiga konstaterande ”You’re not just a fisherman” får betydelse på ett sätt som jag inte riktigt förstår.
Att som här eller i No Escape ta ned historien på individnivå är såvitt jag kan se enda sättet att skapa någon spänning. Det enda sättet att få det att se ut som om det verkligen förekommer ett hot från somalier mot en amerikan. För på alla andra nivåer (politiskt, globalt, ekonomisk, miljömässigt) har Somalia inte mycket till chans mot något västland.
Men by the power of Hanks blir Captain Phillips, mycket tack vare sina slutscener, en film som vinner på en enskild skådisprestation.
Här fortsätter inlägget om tidskriften Astounding stories eftersom det blev så oheligt långt.
***
Om en vital del av dessa historier är mer eller mindre osannolik vetenskap och ingenjörskonst blir det snart tydligt att en minst lika vital del är kvinnor. Inte så att de får vara huvudpersoner (herregud, någon måtta får det väl ändå lov att vara!) men med tanke på att historiernas teman känns väldigt manliga (vetenskap och teknik i äventyrsförpackning) är det påfallande ofta som de samtidigt kräver någon form av kärlekshistoria.
I det allra första numret av pulptidningen Astounding Stories (eller, som den först hette, Astounding Stories of Super-Science) lämnar redaktören Harry Bates en programförklaring: det enda som skiljer “the astounding” från “the commonplace” är tid. Sådant som på 1800-talet skulle ha varit science fiction – telegrafen, flygplan eller telefonen – var vid pass 1930 vardagsmat. Vad är det då som säger att “the astounding” anno 1930 inte någon dag också kommer att tillhöra det alldagliga?
alt. titel: Mörkrets hjärta
Ännu en av dessa klassiska böcker som man ”ska” ha läst. Inbäddat i den finns minst fyra klassiska citat som man ”ska” känna till – kan du hitta dem i det här inlägget? (Hint: ett av dem är titeln…)
That’s what HE said!