You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Den ensamme ungkarlen Seligman hittar en blåslagen kvinna på gården till sitt nedgångna lägenhetshus. Hon vill inte att han ringer vare sig ambulans eller polis men kan tänka sig en kopp te med mjölk. Iförd Seligmans pyamasjacka och nedkrupen i hans nybäddade säng börjar Joe berätta sitt livs historia.

Och det är klart att Joe (och von Trier) med en gång sätter tonen genom att frankt deklarera ”I discovered my cunt as a two-year-old”. Joe har nämligen bestämt sig för att hon inte bara är nymfoman och fyller sitt liv med män av alla de slag, utan att hon (möjligen på grund av nymfomanin) också är en dålig människa.

Seligman låter sig inte övertalas om detta faktum och Joes berättelse ramas hela tiden in av samtalen hon och Seligman för om allt från flugfiske till ikoner och Edgar Allan Poes död. Genom hela resan vägrar Seligman konsekvent att bli upprörd, chockad eller indignerad över något som Joe har att berätta. Allt är förståeligt eller berättigat i sitt sammanhang, må vara det handlar om ett övergivet barn eller desperata försök att jaga efter Den Förlorade Orgasmen.

Det finns en hel del likheter mellan Nymphomaniac och Ruben Östlunds The Square. Bägge filmerna vräker på med symbolik och diskussionslystnad av såväl högt som lågt. Samtidigt har regissörerna (som ju bägge dessutom skriver sina egna manus) valt att lägga in element som eventuellt ska vara tankeväckande, eventuellt enbart provocerande.

För ja, det är mycket sex (inte den enda, men mesta, provokationen) i Nymphomaniac. Både on och off camera. Det är dessutom en hel del både fram- och bakstjärtar som från gång till annan blir misshandlade å det gruvligaste (det ÄR ju ändå von Trier vi har att göra med här). Ni vet det där cirkeldiagrammet som visar tillgång och efterfrågan på dick picks? Hade det konstruerats under tillkomsten av Nymphomaniac hade efterfrågans-tårtbiten åtminstone synts i förhållande till tillgångs-biten, om vi säger så.

Nymphomaniac är absolut ingen porrfilm men för själva historien är det få (om ens några) av de renodlade sexscenerna som verkligen behövs. Samtidigt är det klart att de skapar en speciell stämning och visuell stil. Det skulle faktiskt vara riktigt intressant att se en fan edit av filmen med alla full frontal-scener bortklippta – hur annorlunda skulle den bli egentligen?

Som tredje del i en depressionstrilogi är Nymphomaniac emellertid lite märklig om det inte är så att von Trier vill säga att Joe är konstant deprimerad på grund av sin nymfomani. Alternativt blir nymfoman på grund av sin konstanta depression.

Däremot blir nymfomanin och sex förstås en fruktbar utgångspunkt för Seligman och Joes samtal om exempelvis religion. Det kan knappast vara en slump att Selig betyder välsignad medan Joe(seph) betyder ”Jehovah ska öka/lägga till”. Vill man dra iväg på tolkningsspåret skulle man kanske kunna tänka sig att det egentligen är Gud och Satan som konverserar om huruvida mänskligheten i grunden är ond eller god. Och eftersom det är von Trier det handlar om kan vi ana vad hans dom ska bli. Kanske mänskligheten är kapabel till både kärlek och empati för att sedan lämpa sådana känslor överbord när det verkligen gäller? Utgör Seligmans fuktskadade lägenhet, som på något outgrundligt sätt ändå lyckas se lite mysig ut, himmelriket eller helvetet?

Mot slutet hamnar samtalet också i samma härad som Antichrist, där jag upplevde att von Trier ville försöka säga något om kvinnors tendens att vända våld inåt, kontra mäns tendens att vända det utåt. Är det så att Joe i slutänden helt och fullt anammar det manliga perspektivet i sitt tilltalsnamn? Och genom att göra det fördömer hon samtidigt sig själv mer oåterkalleligen än hon dittills gjort under hela sitt sedeslösa liv?

Som alltid när det handlar om den danske regissören var Nymphomaniac en intressant filmupplevelse och de där fem timmarna gled in betydligt mer friktionsfritt än jag hade förväntat mig. En så pass lång film blir dock med naturnödvändighet ojämn i tempot och från gång till annan var det rätt skönt att kunna pausa hela schabraket och göra mig en kopp te (utan mjölk).

Annonser

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Därför får syskonen Conor, Ann och Brendan lyssna på ändlösa gräl mellan sina föräldrar. Dessutom måste det sparas pengar. Brendan har till sina föräldrars besvikelse redan hoppat av college men 15-årige Conor tvingas byta skola. Nu ska han gå på pojkskolan Christian Brothers var motto är ”Viriliter Age” (Act manly!) och där skol”matsalen” säljer pommes och choklad. Punkt.

Conors första dag blir en sannskyldig golgatavandring mellan fientliga ansikten, slagsmål, råttkastning (råttan var i alla fall död) och en rektor som inte kunde bry sig mindre om att den nye eleven inte har råd med ett par svarta skor. Det står på sidan 142 i skolans reglemente att alla elever ska bära svarta skor. Punkt. Alternativet är att gå i strumplästen.

Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Conor får span på en snygg tjej och i ett försök att behålla hennes uppmärksamhet har han plötsligt inte bara hittat på ett band som han spelar i utan också en musikvideo, vilken som av en ren händelse behöver just en tjej som Raphina. Så när hon tackar ja (jag tror Conor blir lika överraskad som vi tittare) måste Conor i rödaste rappet hitta både ett band, skriva en låt och komma på en musikvideo. Helst en som är lika bra som Duran Durans ”Rio”, vilken enligt brodern Brendan ”will last forever!”

När inte bara musikalkollegan Filmitch utan också musikalkramarna Fiffi och Flmr hyllat Sing Street högt och lågt och allt däremellan var en titt given när filmen dök upp i C More-flödet.

Först är jag lite fundersam – det här är ju mer en musikfilm än en musikal? Men efter ett tag bestämmer jag mig för att släppa sargen och acceptera Sing Streets musikalstatus. För även om dialogen inte sjungs fram handlar förstås alla Conors nyskrivna låtar om kärleken till Raphina eller den obändiga tonårskänslan som kräver mer av livet än skola och vardag.

Det är svårt att värja sig för Sing Streets charm och härliga driv. Förhållandet mellan Conor och Raphina är dock mer rart än himlastormande (och varför ska det ta halva filmen innan vi får veta vad hon heter?!). Det jag fastnar för är istället relationen mellan bröderna och deras gemensamma försök att knäcka livsgåtorna som är rock ’n’ roll och olyckliga föräldrar. Det går lite bättre med rock ’n’ rollen, om vi säger så. Kanske för att Conor fortfarande är en sådan musikalisk novis att Brendan kan imponera på lillbrorsan med kommentarer som ”you need to learn how NOT to play” samt diagnosticera tonårsupplevelsen som ”happy-sad” där det enda botemedlet är The Cure. Jag tror Sing Street håller med mig i detta eftersom filmen tillägnas ”brothers everywhere”.

Ferdia Walsh-Peelo spelar Conor och får ge sin tonårshjälte en stor portion självklar integritet som tillåter honom stå upp mot både jämnåriga och vuxna mobbare samt inte skämmas det minsta för att komma till skolan som David Bowie (vätesuperoxidlugg och blå ögonskugga) ena dagen och Robert Smith (svart frisyrspret och svart ögonskugga) nästa. Det här hade förstås kunnat kännas överdrivet och tillrättalagt men sannolikt vinner Sing Street även i detta på en slags musikal-vibb som gör att man accepterar hela upplägget utan att blinka. Stråken av någon slags irländsk diskbänksrealism light i stil med exempelvis The Commitments hjälper samtidigt till att mota den värsta sockersötman.

Uppväxt som jag är på 80-talet har jag inga problem att känna igen de allra flesta av Sing Streets musikaliska inslag. För en gångs skull kan jag också till min glädje konstatera att Conors nyskrivna låtar faktiskt är bra på riktigt, ett fenomen man inte är allt för bortskämd med när det kommer till musikfilmer (lex Queen of the Damned). Men för egen del var jag aldrig lika musikbiten som Conor blir under Brendans inflytande och det är kanske här som jag saknar den där sista pusselbiten för att kunna pass in Sing Street helt efter mitt eget hjärta.

Jag har nämligen inga som helst problem att både uppfatta och förstå Raphina, Brendan och Conors kärlek till musiken som låter dem fly vardagen. Något som utgör mer eller mindre ett löfte om ett bättre eller härligare eller roligare liv. Ett liv där du kan vara den där jetmotorn och trycka plattan i mattan utan att tänka på morgondagen. Kruxet är att jag inte kan KÄNNA den där känslan själv eftersom musik aldrig haft den betydelsen i mitt eget liv. Jag var givetvis inte immun mot Morten Harkets locktoner och mjuka ögon men hamnade aldrig i stadiet där jag hade kunnat gå i döden för att få höra ”Take on me” en gång till. Jag tror att det är identifieringen med den känslan som utgör skillnaden mellan att tycka om Sing Street eller älska Sing Street.

Så var musikalveckan över för i år. Vad har bloggkollegan Filmitch hittat för sin hejdundrande avslutning? Hoppas ni läsare har njutit lika mycket av musikalöverflödet som jag och Filmitch gör och välkomna tillbaka för fler musikaler om ett år (hoppas kan man ju alltid).

Blev ni sugna på att återuppleva 1980-talet och odödlig tonårskärlek finns det som sagt inga hinder alls för att skutta över till streamingtjänsten C More. De bjussar dessutom på en gratismånad, så du hinner se Sing Street många gånger om.

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Läs hela inlägget här »

Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser