War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

Boyz n the Hood (1991)

alt. titel: Boyz’n the Hood, La loi de la rue, Boyz n the Hood – Strade violente, Boyz n the Hood: Increase the Peace

The silly cluck head pulls out a deuce-deuce/Little did he know I had a loaded twelve gauge/One sucker dead, LA Times front page

Sedär, några rader från Compton-gruppen N.W.A. Låten? Boyz-n-the-hood, förstås. Men som introduktionen i John Singletons förstlingsverk med samma titel vet att berätta, finns det inte en chans i helvetet att mordet på en svart man i L.A. skulle bli förstasidesnyheter i slutet av 80- och början av 90-talet.

Lite tidigare än så, 1984, kommer Tre för att bo hos sin pappa Furious. Tres mamma Reva är less på att försöka få ordning på deras bråkiga avkomma och menar att endast en far kan lära sin son att bli en riktig Man. Furious, en ambitiös vietnamveteran, tar detta jobb på allvar och är noga med att lära Tre allt om ansvar och ledarskap. Men han är inte en hårdare farsa än att Tre också får tid att hänga med sina kompisar, halvbröderna Ricky och Doughboy.

1991 har så trion vuxit upp rejält och förvandlats till Cuba Gooding Jr., Morris Chestnut och Ice Cube. Tre har tagit till sig sin pappas lärdomar och är en skötsam student med jobb och egen bil, Ricky är på god väg att ta sig på college tack vare sin football-talang medan Doughboy har åkt ut och in i fängelset under alla år. För tillfället är han ute och vi får följa de tre under ett par veckor medan historien rör sig mot sitt oundvikliga slut.

Jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur Singletons 90-talsklassiker skulle hålla sig, så här nästan 30 år senare. Vad jag minns gjorde den stort intryck på mig när jag såg den första gången; gängmentaliteten, tröstlösheten på L.A.-gatorna och den svarta 90-talskulturen. Vad gäller det sista känns Boyz n the Hood rejält daterad fast på ett ganska kul sätt. Det är så lätt att glömma bort de hoppande bilarna, de pösiga skjortorna, Bill Cosby-tröjorna, de långa sportlinnena, halsbanden med fredstecken stora som vagnshjul och tjejernas gestikulerande och grimaserande. I backspegeln ser det lika märkligt och nostalgiskt ut som 80-talets våfflade hår och bjärta pastellfärger.

Rör vi oss vidare mot tröstlösheten är det blott allt för lätt att se vartåt Singleton pekar eftersom han inte gör det särskilt subtilt. I det avseendet beror nog dateringen för min del på att jag numera helt enkelt har sett mer film och därmed har svårare att bortse från det stundtals klumpiga hantverket. Hade jag vetat det innan titten hade jag kanske varit mer uppmärksam på filmens utveckling i det avseendet. Singleton spelade nämligen in hela alltet i kronologisk ordning och jag tycker mig också känna att andra halvan var lite mindre tungfotad och stel än den första.

Boyz… blir i detta också en ganska ojämn film. Ibland glimtar berättandet till, för att vid andra tillfällen sänkas av förutsägbar slow motion eller obegripligt ostig musik till känslomässiga scener. Laurence Fishburne gör naturligtvis inte bort sig i rollen som pappa Furious men får inte så mycket att bita i, han är helt enkelt för perfekt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att han fått en ganska unik roll vid tiden, för att vara en svart man – Furious är strikt men rättvis och resonabel. Han pratar allvar med sin son men har samtidigt inga problem med att säga ”I love you” till Tre när han tror att grabben behöver det.

Bland de yngre förmågorna är själva skådespeleriet också en smula ojämnt men man kan förstås inte ta ifrån Boyz… det faktum att den innehåller Ice Cubes första filmroll någonsin. Plus en av de första rollerna för både Gooding Jr., Nia Long som spelar Tres flickvän Brandi och Angela Bassett i rollen som Reva. John Singleton var själv blott 23 år när filmen hade premiär så den där valhäntheten kanske till viss del kan ursäktas.

Det som också måste läggas till filmens pluskonto när det begav sig är att den uppenbarligen gjorde så pass stort intryck att Singleton blev Oscars-nominerad. Då var han inte bara den yngste regissören som någonsin fått en nominering utan också den förste svarte dito.

Och jag ska kanske passa mig för att döma Boyz… allt för hårt när det gäller tidens flykt och övertydliga budskap. Det dröjde nämligen bara till april 1992 innan fyra poliser gick fria efter misshandeln av Rodney King och South Central stod i lågor. Inom loppet av sex dagar hade 63 personer dött och 12 000 arresterats. Som om det inte vore nog blev en av filmens skådisar, Dedrick D. Gobert, nedskjuten i en gänguppgörelse 1994. Med andra ord mer eller mindre exakt vad som också händer i Boyz…

Singleton är som synes starkt influerad av N.W.A., förutom filmens titel droppas även repliken ”Fuck the police!”. Sagde Gobert spelar Doughboys gängkompis som alltid går med en överdimensionerad napp i munnen, vilket skulle kunna vara en nickning till Public Enemys Flavor Flav. I det perspektivet måste jag säga att jag nog hade förväntat mig mer samtida hip hop och rap på soundtracket, men det blev kanske för dyrt att köpa in? En något mer oväntad referens kommer dock i form av Stand By Me, när smågrabbarna anno 1984 går längs med ett järnvägsspår och en av dem säger ”Y’all wanna see a dead body?”.

Boyz… håller bättre som tidsdokument än en hundraprocentigt välgjord och engagerande film. Men den har fortfarande tillräckligt mycket som talar för den, i flera olika perspektiv, för att den ska vara värd en titt. Om inte annat för att hedra regissören Singleton som dog redan 2019 i sviterna av en allvarlig stroke.

Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Absolut att det ligger nära till hands att misstänka pubertetsinflytande. Brandon är förvisso kanske lite ung, bara tolv år gammal, men icke förty. Eeeeeeeller så kan det ha något att göra med det faktum att Brandon inte alls är adopterad utan hittades av sina föräldrar. I skogen. I ett kraschlandat rymdskepp. Och nu har Brandon börjat höra gutturala viskningar från gårdens lada: ”yychhagaro larum ghol”. Hint: det betyder inte ”skydda jorden från superskurkar”.

Som synes är Brightburn i mångt och mycket en ganska smart, men enkel, hisspitch: tänk om den unge Kal-El, som hittades av Jonathan och Martha Kent, inte alls vuxit upp till att bli den all-american hero och generellt hygglige karl som vi alla känner under namnet Clark Kent eller Stålmannan? Jag ser på pressreaktionerna att det finns de som tycker att det upplägget blir väl enkelt i Brightburn men för egen del krävde jag inte så mycket mer. Med moderna mått mätt är filmen dessutom föredömligt tajt och håller sig inom 90-minutersramen.

Det man möjligen kan skylla den för är en väl snålt tilltagen CGI-budget när det kommer till flygande och farande men av någon anledning har jag inga problem att svälja det heller. Kosingen har filmskaparna istället lagt på framförallt två oväntat grisiga och grafiska scener, vilka möjligen känns lite aparta i all sin brutalitet. Å andra sidan finns det ett par andra scener där det hela faktiskt blir ganska spännande, så för min del jämnade det ut sig ganska så bra.

När jag tittar lite närmare på teamet bakom Brightburn upptäcker jag till min förvåning att jag gravt underskattat antalet medlemmar i Gunn-familjen som är inblandad i filmbranschen. James Gunn är välbekant, brorsan Sean likaså. James är producent till dagens film och för manus står dels en andra broder, Brian, dels deras gemensamma kusin Mark. I ungskocken ingår dessutom ytterligare två bröder: skådisen Matt och producenten Patrick.

En vidare koppling till dagens regissör, David Yarovesky, går via Sean som spelade en roll i Yaroveskys debutfilm The Hive. Vars titel får en ganska övertydlig blinkning från Brightburn, som i sammanhanget därmed blir lite märklig eftersom det saknas en tydlig poäng med den (om man nu inte redan känner till Yaroveskys tidigare film, vill säga).

Brightburns rollista innehåller i och för sig inte Sean Gunn, men det är inget att våndas över eftersom vi däremot bjuds på Elizabeth Banks och David Denman som föräldrarna Tori och Kyle Breyer. Brandon spelas av Jackson A. Dunn och jag tycker att han på det hela taget gör ett riktigt bra jobb. Däremot blev det lätt distraherande att se Matt Jones i en prominent biroll, eftersom jag så starkt förknippar honom med knarkislosern Badger i Breaking Bad.

Brightburn tar aldrig munnen för full, utan gör det den ska på ett kompetent sätt. Och det är ju en konst i sig, att veta hur långt man kan sträcka sig med det man har.

Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Fortsätt läsa ”Omtaget: Fanny och Alexander (1982)”

Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)

Vi firar sista advent med ett par resor.

***

alt. titel: Jul för jämnan, Det ordner seg til neste jul, Schon wieder Weihnachten, Et encore un joyeux Noël!, Just Another Christmas

Jag var dålig på att hänga med podden Snacka om film! när Fiffi och Steffo gav sig ut i stora, vida filmvärlden under 2021. Missade såväl Finland som Ryssland. Men så här i den sista självande månaden december utlovades en brasiliansk julfilm och eftersom jag av någon anledning redan drabbats av ett svårartat julfilms-sug tog jag chansen en sista gång.

Fortsätt läsa ”Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)”

Summerland (2020)

Andra världskriget rasar som bäst men folkloristen Alice Lamb gör idoga försök att ignorera olägenheten så gott det går. Hon bor i en avlägsen stuga nära branten av Dovers välbekanta vita klippor och beter sig så enstörigt att traktens ungar misstänker att hon är spion åt nazisterna. I byn går hon under det inofficiella smeknamnet ”The Beast on the Beach”. Men kriget kräver något av alla, även en sådan motsträvig typ som Alice, och en dag står unge Frank på hennes tröskel.

Fortsätt läsa ”Summerland (2020)”

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Fortsätt läsa ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”

Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)

The Other Boleyn Girl

Texten publicerades för första gången på bloggen i februari 2016.

alt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Fortsätt läsa ”Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)”

The Personal History of David Copperfield (2019)

alt. titel: David Copperfields äventyr och iakttagelser, David Copperfields personlige historie

I The Personal History of David Copperfield beklagar sig den lätt tossige, men godhjärtade, Mr. Dick över oroande tankar. Mest för att det inte är hans egna. På något sätt känner Mr. Dick att de tankar, som en gång befann sig i kungen Charles I:s huvud, hoppade över till hans eget när monarkens knopp skiljdes från hans kropp år 1649.

Fortsätt läsa ”The Personal History of David Copperfield (2019)”