You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.
alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen
Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.
Men till Nancys stora förtret är det först när Sarah Baily kommer till St. Benedict’s som gruppen kan uppnå något med sitt mässande. Med en fyrklöver istället för en trojka kan gruppen äntligen åkalla kraften hos Manon för att se till att deras önskningar blir uppfyllda. Men allt du sänder ut kommer tillbaka trefalt, varför det in slutänden kanske inte är så himla smart att be om en killes kärlek, ett lämpligt mobbar-straff, skönhet eller allomfattande makt.
Jag vet helt säkert att jag såg The Craft när det begav sig i mitten av 90-talet men kan för mitt liv inte inte hitta igen recensionstexten. Vilket är ganska synd, för vad jag minns var en helt ok ungdoms-häx-film men inget remarkabelt i perspektivet av alla andra ungdomsfilmer som ändå fanns ute på 90-talsmarknaden (Scream, I Know What You Did…, Cruel Intentions, Clueless, Pump Up the Volume, 10 Things…, Never Been Kissed, Buffy, Idle Hands, The Faculty). Därför förvånar det mig en smula när jag upptäcker att just den här filmen med årens lopp blivit en kultklassiker.
Sannolikt beror det på att jag redan 1996, vid pass 24 års ålder, faktiskt inte tillhörde filmens målgrupp och i någon mån heller inte hade gjort det ens när jag själv var tonåring. Jag var varken gothare eller såg mängder av skräckfilmer tillsammans med kompisar.
Samtidigt kan jag i någon mening förstå filmens lockelse. Det oförblommerade hyllandet av både tjejernas initiala vänskap och deras klädstil (90-tals goth och bohochic på en och samma gång) samt fokuset på klassiska high school-troper (mobbning, försmådd kärlek, popularitet, utanförskap, kompisar som vänder en ryggen) kombinerat med övernaturliga element torde har träffat rakt i hjärtat på en ganska stor grupp unga tittare. Repliken ”We are the weirdos, mister” är en klassiker nästan helt på egen hand.
Dessutom är de fyra tjejerna riktigt bra tillsammans. Så länge de kommer överens finns det en naturlig och lättsam dynamik i deras relation och under hela filmens gång är särskilt Fairuza Balk som Nancy något av en naturkraft. Hon är en skådis som alltid utstrålat en smula farlighet, hämningslöshet och galenskap, oavsett vilken roll hon spelar och som Nancy passar det förstås som hand i handske. Rachel True som Rochelle får inte lika mycket att jobba med och försöken att göra Neve Campbell ”ful” funkar väl sådär minst sagt. Robin Tunney i rollen som Sarah är i sin tur den svagaste av de fyra rent skådismässigt. Men som grupp är de som sagt både bra och charmiga.
Eftersom vi har att göra med en film med nästan 25 år på nacken har alla effekter inte heller åldrats med värdighet men scenen med tusentals riktiga ormar är fortfarande överraskande effektiv. Ibland får också ungdoms-films-stämningen ta överhanden, exempelvis det faktum att 175 000 dollar framställs som en nästan obegripligt stor summa pengar när den sannolikt inte skulle ha räckt särskilt långt i en stad som L.A. ens på den tiden. Jag ifrågasätter också en skolkultur där lärare inte slår ned som en utsvulten tiger på killar som i deras klassrum hänvisar till en tjej som ”the snail trail”. När det gäller skolan blir jag förresten inte riktigt klok om det egentligen ska göra någon skillnad att den är katolsk med nunnor vid katedrarna och obligatoriska gudstjänster eller om det bara handlade om att visa upp en miljö med religiöst betonad symbolik som kontrasterar mot tjejernas wicca.
För min del har nog inte upplevelsen av The Craft förändrats särskilt mycket sedan jag såg den för första gången, annat än att den så här i backspegeln förstås blir närmast plågsamt 90-talig i allt från kläder till soundtrack. Då, 1996, var det ju liksom vardag.
”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.
Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.
Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.
I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.
I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.
Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.
Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.
Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.
Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”
Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.
Alberte och Jakob (1926)
Alberte och friheten (1931)
Bara Alberte (1939)
Totalbetyg trilogin
Efter att ha klämt både filmen och TV-serien som baserar sig på den dystre Lemony Snickets berättelse om de otursförföljda syskonen Baudelaire började jag undra om jag fått den litterära förlagan helt om bakfoten. För medan jag tycker att både filmen och TV-serien är briljant underhållande var mitt minne av bokserien betydligt mer ljumt. Dags för återläsning!
Läs hela inlägget här »
Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)
Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.
Läs hela inlägget här »
En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.
***
alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant
Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.
I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.
Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.
Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?
I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.
Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.
Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.
Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!
Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.
”Inte särskilt bra” skulle man väl kunna sammanfatta det med utan att för den skull vara särskilt pessimistiskt lagd. Jag har naturligtvis ingen aning om hur pass välkänd den systematiska rasism som McQueen visar upp i sina filmer är för den genomsnittlige britten, men för mig är historien ny. Jag har hört talas om 1972 års irländska Bloody Sunday men aldrig 1981 års Bloody Saturday i Brixton. Samtidigt är McQueens berättelser förstås deprimerande välbekanta eftersom alla berättelser om systematiskt förtryck och diskriminering (samt påföljande vrede och uppgivenhet) i någon mån liknar varandra.
Därför får vi möta en poliskår som utan något egentligt signalement stoppar, visiterar och i största allmänhet trakasserar unga, svarta män (ibland inte ens det, råkar några rutor ha pangats kan de lika gärna gå på skoluniformerade grabbar). Poliser som slår ned en medelålders lastbilsförare eftersom han vågar sig på att käfta med dem om huruvida hans parkering är olaglig eller inte. Ett rättsväsende som inte bryr sig över hövan om att utreda en misstänkt mordbrand, möjligen för att alla 13 offren var svarta. Ett utbildningssystem som är benäget att placera just svarta barn i skolor för ”the educationally sub-normal” istället för att lära dem att läsa. I den ”vanliga” skolan består lärarens specialpedagogiska stöd i att kalla sin unge elev för ”block-head” och låta honom hoppa över högläsningen. Efter att ha tvingat fram ett av klasskamraterna utskrattat försök, givetvis.
Undantaget till det här temat i pentalogin torde vara film nummer två, Lovers Rock, som primärt är ett en timme långt partyhäng i en lägenhet under en lördagskväll. Vi får uppfiffandet, raggandet, festvåldtäktsförsöket och den där första, försiktiga förälskelsen i gryningsljuset på väg hem. Plus musiken så klart. Musiken är kanske också i lika stor utsträckning det som binder filmerna samman stämningsmässigt, även om den kan skifta från rastafari och reggae till disco och funk. Gillar man partyhäng är Lovers Rock spot on, själv var jag kanske inte lika begeistrad i just denna denna andra del.
Lovers Rock lägger dock mycket fokus på en annan ambition som jag uppfattar att McQueen haft med sin filmserie. Han vill inte bara sätta ljus på konflikterna mellan ”vi” och ”dem”, utan också hur detta ”vi” kan te sig. Finns det ens ett ”vi”? Utan tvekan vill åtminstone dagens filmskapare göra gällande att ju mer systemet och samhället håller emot, desto större incitament finns det för att allt tätare sluta sig samman. Förutom bilden av kollektivet och den karakteristiska musiken ligger också doften av såväl ris och ärtor som ganja tung över flera delar av Small Axe. Allt för att förmedla en bild av ett samhälle i samhället, en kultur, även för oss fåkunniga.
Samtidigt lyfter McQueen också fram individer som Mangroves Black Panther-agitatorer Altheia Jones-LeCointe och Darcus Howe, polisen Leroy Logan (den före detta forskaren som bestämde sig för att bli polis i början av 80-talet i ett försök att förändra kåren från insidan (del tre, Red, White and Blue)), eller författaren Alex Wheatle (som fängslades under Brixton-upproren (del fyra, Alex Wheatle).
Ett annat element vi känner igen från den här typen av historier är banden som binder samman, men också klyftorna som separerar, generationerna. Alla föräldrar vill kunna hoppas på en bättre framtid för sina barn men påminns ibland enbart om tröstlösheten i sådana förhoppningar när de ser sin avkomma misslyckas i ett system som är riggat för just det. Samma tröstlöshet som avkomman själv inte sällan trillar ned i – ”Om samhället ändå bara förväntar sig att jag ska misslyckas kan jag väl lika gärna göra alla till viljes”.
I den mån McQueen erbjuder någon lösning skulle jag vilja påstå att han pekar med hela handen mot kunskap och utbildning. Det behöver dock inte per automatik innebära ett utlämnande till ett korrupt system. Lyckas man skapa ett kollektiv har man också större möjligheter att hitta eller skapa den utbildning och kunskap som behövs.
Small Axe är en filmserie fylld till brädden av känslor och patos men också av ett tydligt budskap, förmedlat genom ett fingertoppskänsligt filmskapande. För min del lyckas dock ingen av de påföljande delarna slå den inledande Mangrove.
Mangrove
Lovers Rock
Red, White and Blue
Alex Wheatle
Education
Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).
Men istället för en pigg, om än hunsad, och lätt dumdristig 11-åring, föreställ dig istället en brådmogen, vilsen och konstant deprimerad 17-åring och du har Quentin Coldwater. Quentins bästa vänner är James och Julia men de lyser inte upp hans liv i någon större utsträckning med tanke på att han är hopplöst förälskad i Julia och hopplöst avundsjuk på James. James som alltid verkar vara så självsäker och som dessutom är ihop med Julia.
Men till Quentins egen stora förvåning får han en chans att slippa sitt trista vardagsliv i Brooklyn när han blir antagen till magi-skolan Brakebills. Utan några större samvetsbetänkligheter släpper han både föräldrahem och kompisar för att kasta sig in i en ny och spännande tillvaro. Det ska dock ganska snart stå tydligt att ens personlighet inte bara är beroende av yttre omständigheter och Brakebills-Quentin visar sig vara i princip lika vilsen och viljelös som vardags-Quentin. Och magi må vara något fantastiskt som Quentin ger sig själv tillåtelse att omfamna helhjärtat, men det är också något vilt som kräver en viss försiktighet när man närmar sig det.
Tro nu inte att Lev Grossman bara skrivit en slags collegekortversion av J.K. Rowlings populära trollkarlsserie där ungdomarna, istället för butterbeer, hinkar i sig förfärande mängder sprit och dessutom ligger hej vilt. Quentins tid på Brakebills upptar bara ungefär första halvan av den första boken i Grossmans trilogi, The Magicians. Och det är bara en av alla de överraskningar som författaren bjuder på när man plöjer vidare i de två andra delarna: The Magician King och The Magician’s Land.
Jag får lite samma upplevelse av Grossmans berättelser som när jag läser China Miéville, jag vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen. Vågar jag mig på en gissning visar sig historien nästan alltid ta en helt annan riktning. Det är många gånger som författaren börjar i ena änden av en händelseutveckling som jag tänker ska hålla boken ut men som snart förvandlats till något helt annat. Om inte annat kan jag lugnt konstatera att Grossman bryter mot de allra flesta ”klassiska” fantasy-berättargreppen.
Sett till hela trilogin uppfattar jag övergripande teman som identitet, drömmar (inte sällan krossade sådana) samt relationen mellan barn och föräldrar (dock inget som nödvändigtvis innebär ett familjefokus). Ska jag lyfta det ytterligare en sammanfattande nivå tänker jag mig att ett gemensamt begrepp skulle kunna vara ”vuxenblivande”. I början är Quentin en ganska svår huvudperson att tycka om eftersom han faktiskt verkar anstränga sig för att vara en gnälligt missnöjd loser. Men allt eftersom berättelsen framskrider genom böckerna får han också en chans att växa upp, reflektera över sina livsval och relationen till sina föräldrar. Det är för övrigt en resa som präglar många av trilogins personer – de börjar som mer eller mindre tanklösa tonåringar för att växa med motgångar, ansvar och uppgifter som den magiska världen kastar i deras väg.
Kontrasten mellan barn- eller ungdom och vuxenhet får i princip fysisk form tack vare Grossmans påhittade sagovärld Fillory. När Quentin var liten älskade han böckerna om syskonen Chatwin som hade fantastiska äventyr i Fillory, faktiskt inte helt olika de som syskonen Pevensie hade i Narnia (ett arv som Grossman förstås är precis lika medveten om som när det gäller Harry Potter). Jag tror att många med mig inte har några större problem att leva sig in i Quentins heta längtan efter att det där sagolandet skulle finnas på riktigt. Jag har själv aldrig varit så lyckligt lottad att jag hittat en dörr till Narnia, men Quentin får däremot möjlighet att inte bara veta att Fillory finns på riktigt utan också besöka stället. Som förstås kanske inte visar sig vara riktigt lika idylliskt och sagolikt som han föreställde sig som barn.
Grossman väver ihop sina historier mellan en realistisk vardagsvärld, en magisk vardagsvärld (som är nog så realistisk eller i alla fall prosaisk inom sina givna ramar), Fillorys magiska sagovärld och Neitherlands som finns däremellan. Han har en psykologisk trovärdighet i både personer och relationer som å ena sidan gör att böckerna kräver lite engagemang (detta är inget man läser i tiominuterssnuttar) men som å andra sidan belönar läsaren ganska rikligt när man har tid att lägga ned detta engagemang.
Medan jag verkligen gillade trilogin med alla dess turer (plus att Grossman också är mycket duktig, rent språkligt) hade tyvärr jag samtidigt lite svårt att bli riktigt fängslad av den. Det finns hela tiden ett avmätt avstånd mellan min upplevelse av historien och de som upplever den. Böckerna om Quentin Coldwater och alla de andra tilltalade min hjärna mer än mitt hjärta. Jag känner att de sannolikt skulle växa vid en omläsning (kanske till och med växa mycket) men samtidigt var de ett så pass stort åtagande rent tidsmässigt att jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig den tiden.
The Magicians (2009)
The Magician King (2011)
The Magician’s Land (2014)
Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.
***
Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.
Unge Ricky Baker blir avsläppt av sociala myndigheter i en hobbithåla i Fylke. Eller nä, kanske inte riktigt då, men de inledande kameraöverflygningarna av ett oändligt skogslandskap påminner starkt om Mörkmården eller Fangorn. Och dagens regissör, Taika Waititi, är förstår lika medveten som sin publik om att Peter Jackson en gång för alla satt likhetstecken mellan Nya Zealand och Tolkien.
alt. titel: Vi mötas i St. Louis
I ett stort hus på en lugn villagata i den idylliska utkanten av St. Louis bor den stora familjen Smith. Pater familias Lon är advokat inne i city. Hans skuldror sjunker synbart ihop när han, efter en ansträngande dag på kontoret, kommer uppför trädgårdsgången och hör döttrarna Rose och Esther sjunga för full hals. I det avseendet torde Lon vara en hårt prövad man eftersom det sjungs en hel del i det Smithska hemmet. Särskilt den unga Esther är pigg på att ta ton, gärna samtidigt som hon drömmer om den stora kärleken. Helst då i form av grannen John Truitt.
That’s what HE said!