You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.
Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.
Och här bjuds vi på en film som verkligen är medveten om vilket bagage den släpar på samt hur många gånger vi i publiken faktiskt suttit igenom historien om hur Peter Parker blev Spider-Man. Till och med så medveten att den lånar scener rakt ur de tidigare filmerna, vilket gör att den raskt förtjänar mitt första skratt genom att driva med Tobey Maguires lilla dansrutin i Sam Raimis Spider-Man III.
Så New York har alltså redan en friendly neighborhood Spider-Man som tar hand om buset, sjunger in halvkackiga julskivor samt är allmänt omtyckt och uppskattad. En som dock är lite skeptisk till superhjälten är Miles Morales polispappa – är det verkligen så himla bra med någon som ständigt tar lagen i egna händer? Lagen, som polisen faktiskt har betalt för att upprätthålla. Så vad skulle han säga om han visste att hans egen son råkat bli biten av radioaktiv spindel och dessutom bevittnat hur Peter Parker (alltså, den riktige Spider-Man) blev ihjälslagen av den brutalen skurken Wilson Fisk, aka Kingpin?
Nej, inget av allt det här är något som Miles känner att han kan prata med sin pappa om. Faktum är att han inte har någon att prata med, förutom sin farbror Aron, men han är bortrest och svarar inte ens på mobilen. Miles är rätt ny i sin skola, som dessutom är rätt elitistisk, och har svårt att finna sig tillrätta.
Men Kingpin har tillsammans med Doc Ock hållit på att mixtra med en partikelaccelerator och vips har det slitits upp en reva i rumtiden (eller något i den stilen). Vilket får till följd att Miles inte längre än den ende Spider-Man i sitt New York utan plötsligt har sällskap av inte mindre än ytterligare fem Spider-varelser.
Ska man se till förväntningarna som väcktes av den där korta snutten i Venom överlevererade Into the Spider-Verse på ett mycket positivt sätt. Bakom filmen står bland andra Phil Lord och Christopher Miller som arbetat med såväl Cloudy With a Chance of Meatballs, The Lego Movie och TV-serien The Last Man on Earth.
En lätt skruvad historia känns igen från Cloudy…, ett hysteriskt referens-tempo från legofilmen och en fin balans mellan humor och allvar från The Last Man on Earth. Det Into the Spider-Verse bidrar med alldeles på egen hand är en visuell still som tilltalar mig oerhört mycket. Den påminner en hel del om ”vanligt” serietecknande men har samtidigt lyckats utnyttja filmmediet med allt vad det innebär av rörelse och dynamik. Ibland bjuds vi på både paneler och textrutor men på det stora hela är Into the Spider-Verse mycket mer än ”bara” en dramatiserad serietidning. Även färgmässigt tar man ut svängarna rejält, från nattliga New York-gator till det kritvita industrikomplexet som ägs av Kingpin till färgexplosionerna som signalerar rumtidens sammanbrott.
Spider-Man är ju traditionellt en ungdomshistoria och mycket fokus i Into the Spider-Verse ligger på de egentligen rätt vanliga tonårsproblemen – pubertetsångest, hitta sin plats i tillvaron, ta reda på vem man är eller vem man skulle kunna bli, kontrollera sina krafter och finna tillhörighet i en grupp. Här är filmen inledningsvis överytydlig på ett sätt som jag först finner lite irriterande. Men eftersom den undan för undan brer på närmast parodiskt tjockt med lösryckta ord som ”Visions” och Dickens Great Expectations i hemläxa till Miles blir det hela ganska roligt istället.
För även om Into the Spider-Verse för all del har sina allvarliga stråk är det en otroligt rolig film som gör mesta möjliga av sina olika Spider-varelser som slungats ut från sina egna dimensioner och istället hamnat i Miles New York. Jag hade väldigt svårt att bestämma mig för vem som var mest underhållande: den smått lönnfete Peter B. Parker som har mysbyxor på sig och gråter i duschen efter skilsmässan från MJ eller Spider-Man Noir som är så noir att han bränner sig själv med tändstickor ”just to feel something”. Humormässigt skulle jag nästan vilja kalla den för en mindre inte alls sexfixerad Deadpool. Men gör för allt i världen inte misstaget att ta den för en barnfilm, något som tyvärr inte underlättas av att filmen också visas med dubbade röster (the horror!!).
Into the Spider-Verse var rappt berättad, snygg, rolig och smart och jag är föga förvånande redan sugen på att se om den. Klart bästa filmen om Spider-Man hittills och i det fallet har den ju faktiskt en del konkurrens. Åtminstone rent antalsmässigt.
Annonser
alt titel: Marvins döttrar
Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.
Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell…
Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.
Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.
Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?
***
alt. titel: Flugan II, Flugans son
Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.
I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.
***
alt. titel: My Life as a Dog
Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.
alt. titel: NYMPH()MANIAC
Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.
Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.
Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.
***
Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!
Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.
That’s what HE said!