You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Därefter skalar filmen ned berättelsen till att bli en förhållandevis traditionell caming-of-age-historia där Peter Parker måste komma underfund med och acceptera den han är (eller ”komma hem” om man så vill). Det otraditionella är givetvis att han inte ”bara” ska bli en vanlig svennebananknegarvuxen, utan Spider-Man himself. Vem är egentligen Spider-Man och kommer Peter Parker klara av att vara bara Peter? Till sin essens är den här historien så pass grundläggande och enkel att filmen skulle kunna klara biffen på 70-80 effektiva minuter istället för 130.

Lyckligtvis är utfyllnaden av en sådan kvalitet att Spider-Man: Homecoming absolut inte känns långdragen eller krystad. Slutfajten är till och med kortare än vad som är brukligt i den här typen av superhjältefilmer, där det senaste exemplet i raden tyvärr var Wonder Woman.

De extra minutrarna är allt som oftast komiska och medan de kanske inte direkt orsakade upprepade anfall av ROLOL:s eller ens stillasittande LOL:s i biofåtöljen var de rätt underhållande. Den finns en hel del referenser till de övriga Marvel-hjältarna, särskilt då Avengers. Ett rånargäng får ha på sig Avengers-masker och Captain America gör bror-duktig-präktiga videofilmer om betydelsen av att vara fysiskt aktiv eller varför det är dumt att få kvarsittning.

Spidey själv måste komma överens med alla sina dräkter, både de hög- och lågteknologiska varianterna. Skurken är i sin tur utrustad med lite halvklantiga underhuggare och Peters bästpolare Ned, spelad av Jacob Batalon, är ofta både charmig och rolig när han äntligen får vara ”guy in a chair!” eller frågar om Spider-Man lägger ägg.

Skurken för dagen är den inledningsvis hederlige entreprenören Adrian Toomes, lämpligt nog spelad av Michael Birdman Keaton, som tvingas se sitt levebröd snappas upp mitt för näsan på honom. Denna bottenlösa orättvisa leder honom in på brottets bana, utrustar honom med en blomstrande vapenhandlarrörelse samt ett par kick ass-vingar vilka skapats med hjälp av utomjordisk teknologi. Jag undrar banne mig om inte de här vingarna blev min absoluta favorit i filmen, på samma sätt som det var omöjligt att inte älska Doc Ocs extra armar (eller tentakler eller vad man nu ska kalla dem) i Tobey Maguires andra film.

Och på tal om Tobey, hur klarar sig då den nästan nye Peter Parker, Tom Holland (vi fick som sagt träffa honom helt kort i Civil War)? Riktigt bra kan jag tycka, inte minst eftersom han med sitt utseende i alla fall lurade mig att tro att han låg betydligt närmare sin rollfigurs 15 år än han egentligen gör (å andra sidan var Tobey 27 och Andrew Garfield 29 när de skulle förställa omogna gymnasiegrabbar). Tom satsar mer på ett snacksaligt och valpigt övermod än sina föregångare, men i likhet med Jacob Batalon lyckas han göra det personlighetsdraget charmigt snarare än påträngande och enerverande.

Med Adrian Toomes som filmens huvudskurk skulle jag också vilja påstå att det som till viss den skiljer Spider-Man: Homecoming från många andra superhjältefilmer är dess klassperspektiv. Toomes är ursprungligen en vanlig, hederlig arbetare, en tvättäkta family man. Han matchas av Spider-Mans arbetarklasshjälte vilken, när det kommer till kritan, inte tycks vara helt missnöjd med att kunna agera ”your friendly neighborhood Spider-Man” i Queens där han kan lämna tillbaka stulna cyklar och hjälpa små tanter. Toomes påpekar mycket riktigt att han straffas för ett beteende som mäktigare män (*host* Tony Stark) inte bara kommer undan med utan ofta applåderas för. Skillnaden är förstås att Toomes girigt siktar in sig på snöd vinning medan Peter Parkers Spidey står för det som är Rätt.

Spider-Man: Homecoming är en film som verkligen inte behöver skämmas för sig, vare sig som Spider-Man-film eller en del av MCU. Jag upplever den dessutom som förhållandevis  modern i både ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. Ett medvetet grepp som säkert får vissa att gnissla tänder över den allenarådande ”PK-maffian” men som för min del kändes rätt sympatiskt.

Jag ser dock fram emot att kunna se om filmen, dels för att jag skulle vilja ha åtminstone Civil War i färskare minne, dels för att jag den här gången inte var riktigt på humör för en lätt dumglad labrador-Spidey. Därav det något snåla betyget som har all potential i världen att höjas.

Jag har tidigare lagt ut texten om de fem senaste Spider-Man-filmerna (en snabb sammanfattning: pappor, pinglor och personlighet), de inläggen kan du läsa genom att klicka här.

Tom Holland drog en hel del bloggare till biograferna:
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Toppraffel!

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Mays böcker verkar oftast kategoriseras som thrillers eller deckare och omslagen på Lewis-trilogins The Blackhouse, The Lewis Man och The Chessmen gör inte mycket för att motsäga det. Svartvita foton på övergivna båtar, ödsliga landskap och taglines som ”Disturbing the past can destroy the present”.

Jag undrar om det inte är att göra den här trilogin en otjänst. Många deckarläsare kommer sannolikt att bli besvikna och många presumtiva icke-deckarläsare kommer aldrig att hitta fram till böckerna. Fins upplevelser på Lewis och omgivande öar handlar nämligen inte främst om själva deckargåtan i nuet – de utgör egentligen bara en ram inom vilken hågkomster från det förflutna utgör det egentliga porträttet.

I botten ligger redan från början en död son och ett havererat äktenskap. Lägg till det en iniital motvilja att återbesöka Lewis och Fin Macleods sinnesstämning skulle göra varje alkad surgubbsdeckare tårögd av avundsjuka. I The Blackhouse har en kropp hittats upphängd i ett båthus på Lewis och Fin (som i denna första bok fortfarande jobbar inom polisen) skickas dit för att undersöka det hela. I The Lewis Man och The Chessmen har han lämnat Glasgow och polisen och i bägge böckerna är det upptäckten av gamla kroppar som utgör startpunkten för mer nutida våldsamheter.

Men grejen för May är som sagt egentligen inte att krita upp en mordisk siluett utan att skriva om själva öarna, dess natur och kulturtraditioner samt de relationer som utvecklas i den typen av samhällen. Minnet av Breaking the Waves är starkt hos mig under hela läsningen, för här möter vi exakt samma inskränkthet och känslomässiga karghet, på gränsen till att kunna karakteriseras som en mental funktionsnedsättning.

För att fixa det här växlar May hela tiden mellan dåtid och nutid, med den extra kryddan att de historiska skildringarna berättas ur ett förstapersonsperspektiv (Fins eget i första och tredje boken) medan nutidsdeckarhistorien har ett tredjepersonsperspektiv. När man väl vant sig funkar det helt ok i The Blackhouse men i The Lewis Man kommer jag på mig själv med att hålla tummarna för att jag ska få vara kvar i det nutida mysteriet varje gång jag vänder blad och vid pass The Chessmen har jag definitivt lessnat. Greppet går från att vara innovativt till att kännas ansträngt.

Till det finns säkert en orsak i det faktum att kopplingen mellan första och tredje boken är rätt dålig trots att Fin är dess primära huvudperson. Allt för lite av det han inser om sitt förflutna i The Blackhouse får någon återverkning på The Chessmen samtidigt som det som hände i det förflutna i The Chessmen inte märks av i nutiden i The Blackhouse (exempelvis nära vänner som inte nämns med ett ord). Trilogins två första delar känns också mer grundade i kulturella traditioner (exempelvis den årliga fågeljakten), något som helt saknas i den tredje delen.

Frågan är om inte The Chessmen också känns ogrundad eftersom Mays primära fokus som sagt är att beskriva natur och kultur på öarna. I det avseendet blir hans personer inte mer än bärare av traditioner, vilket inte gör underverk för den psykologiska trovärdigheten eller engagemanget.

Lewistrilogin är absolut inga dåliga böcker men jag skulle också lika absolut rekommendera att man lämnar The Chessmen därhän eftersom den boken drar med sig de andra två ned i torvmossen. Läs böckerna främst för de kärleksfulla beskrivningarna av ett landskap som trots en meterhög årsnederbörd och genomsnittlig temperatur på max 11 plusgrader gör mig sugen på att åka dit.

The Blackhouse (2011)

The Lewis Man (2012)

The Chessmen (2013)

Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.

Läs hela inlägget här »

Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

Läs hela inlägget här »

Att en tonåring som större delen av sitt läsbara liv varit fascinerad av fantasy modellerar sin första fantasybok utifrån en tydlig Tolkien-mall torde vara både förståeligt och ursäktligt. Hur det nu än var fick ju den unge Christopher Paolini till en rätt frejdig äventyrsbok där hans hjälte, den likaledes unge Eragon, lär sig om livet och hittar sin identitet som drakryttare tillsammans med sin Saphira.

Läs hela inlägget här »

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Oktoberfolket

Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Läs hela inlägget här »

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg