You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Lille Martin växer upp utan föräldrar men flankerad av en kader vetenskapsmän och -kvinnor, vilka trots instruktionen ”you’ll care for him as if he was your own son” inte ser ut att ha ett uns av föräldrakänsla i kroppen. Han är ett intressant forskningsexperiment, varken mer eller mindre.

Men företagsledaren Anton Bartok har bättre pejl på vad en ung gosse behöver och piggar inte bara upp Martin med enkla trolleritrick, utan ger honom till slut också en chimär av privatliv. Samtidigt som han givetvis ser till att övertyga Martin om det kloka i att hjälpa till att få rätsida på pappa Seths telepodd-forskning.

Under sina långa arbetsnätter stiftar dock Martin bekantskap med Beth Logan. Snart dansar de tryckare till countrymusik i det myspysbelysta labbet medan Beth ägnar sina få rastminuter till att hjälpa Martin med hans arbete. Men frågan är om hon kan hjälpa Martin när han väl står inför sin…förändring?

The Fly II plockar åt sig bollen från både Return of the Fly (två yngre, nästintill tonåriga, huvudpersoner) och Curse of the Fly (det problematiska far-son-förhållandet). Specialeffektsmannen från Cronenbergs original, Chris Walas, har tagit över regissörsstolen och bakom manus återfinner vi hela fyra namn, vara ett av dem är ingen mindre än Frank Darabont.

Men det hjälper inte. Borta är Cronenbergs särskilda handlag och kvar står vi med en fullt funktionsduglig (men inte så mycket mer) tonårsskräckis, smockfull med animatroniska dockor och kläggiga makeup-effekter. Jag är den förste att erkänna att just det här med kroppsliga förvandlingar känns klart mer naturligt som en metafor i perspektivet pubertet, tonåringar och sexdebuter men då borde nog manuset ha tryckt lite hårdare på just den punkten. Nu blir Martin och Beths relation rar och det är väl ungefär det.

Jag ställer mig också något frågande till att manuset inte alls hanterar det faktum att Martin enbart levt fem år när han väl bebor Eric Stoltz kropp. Många andra filmer hade gjort en stor sak av en femårings känsloliv i en ung mans kropp men slika spetsfundigheter var tydligen inget för Flugans son.

Då är försöken till en adressering av far- och gudskomplex desto tydligare. Anton Bartok säger tidigt att han ensam är ansvarig inför Gud, vilket är det detsamma som att säga att han ÄR Gud. För Martins del handlar det därmed om att försöka hantera och sublimera Gud Fader själv om han ska kunna bli en självständig individ.

Tyvärr har The Fly II försökt trycka in en hel del annan filosofisk mumbojumbo, kombinerat med det outsägligt onda och manipulativa Företaget, vilket bara blir löjeväckande. Jag skulle gärna vilja veta exakt hur Bartok Science Industries skulle kunna ”control the form and function of all life on earth” ens med 100 telepoddar och en legion av flugmännisko-avkommor?! Dessutom köper jag inte Martins snömos-förklaring till hur han fick telepoddarna att funka, det räckte tydligen med att sluta tänka i ”absolutes” och ”admire the beauty of the process” så var saken biff.

Seth Brundles metamorfos bjöd på nya och otänkbara vidrigheter i varje fas. Hans son slutar som ett välgjort men icke desto mindre klassiskt filmmonster med stora tänder (inte helt olik en gremlin, faktiskt). Body horror-obehaget från föregångare som Alien, The Thing och det egna originalet lyser med sin frånvaro. Det som räddar The Fly II från total katastrof är dock Eric Stoltz prestation. Så länge man kan se att det är Eric Stoltz, vill säga. Daphne Zuniga gör inte bort sig men känns avsevärt mer utslätad jämfört med sin manlige motspelare.

Så, upp till bevis nu! What is the magic word?

Annonser

I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.

***

alt. titel: My Life as a Dog

Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.

För att avlasta lungsjuka mamma en smula skickas Ingemar till morbror Gunnar och hans fru Ulla som bor i Småland där det än så länge finns gott om jobb på glasbruket. Ulla blir tokig på Gunnars ihärdiga spelande av Povel Ramels kokosnötssång. Hans faiblesse för andra damers meloner är sannolikt inte heller något av hennes favoritdrag hos maken. Samtidigt finner sig Ingemar tillrätta med den grönhårige Manne, Mannes mekaniskt lagde farfar, den snygga Berit som jobbar på bruket, farbror Arvidsson som vill att Ingemar ska läsa högt för honom från damunderklädesannonser i tidningen och Saga som helst av allt vill spela fotboll och boxas.

Mitt liv som hund är inte bara filmen som slungade iväg Lasse Hallström i omloppsbana runt Hollywood, den är mer eller mindre en nationalklenod, en av den svenska filmskattens mest omhuldade juveler. Efter visningar ”over there” ska Hollywood-eliten ha vacklat ut från biograferna, fullkomligt förbi av rörelse. Så har jag i alla fall uppfattat snacket runt den, så nu var det väl ändå äntligen dags att se mästerverket.

Först blir jag rätt förvånad; av någon anledning hade jag fått för mig att historien om Ingemar främst skulle vara en komedi och det är rätt svårt att se något humoristiskt i en mamma som skriker åt sina bråkande söner att de tar livet av henne medan Sickan slickar i sig utspilld pannkakssmet för glatta livet. Mer Lars Norén än Lasse Åberg om vi säger så.

Sedan blir jag också överraskad av likheterna med Kådisbellan – boxningen finns där och vad är det egentligen med alla dessa ”nostalgiska” gosskildringar som omöjligen kan berätta sin historia utan den obligatoriska nyfikenheten på sex och tjejer? I Mitt liv som hund blir Berit förstås inte alls arg när Ingemar försöker kika på hennes nakenmodellerande inför glasbrukskonstnären, snarare road och lite smickrad.

Nå, i just den här historien nyanseras just den vinkeln på ett intressant och kluvet sätt av pojkflickan Saga som både vill och inte vill att åtminstone Ingemar ska titta lite på hennes knoppade bröst. Och det blir en smula orättvist att reducera Mitt liv som hund till enbart en historia om Ingemars komplicerade förhållande till tjejer. Ska man reducera den till något är det väl en historia om Ingemars komplicerade förhållande till sin mamma, i kombination med coming of age och lagomt prilliga bifigurer.

En i mina ögon rätt typisk svensk film med andra ord – rolig, men inte för rolig. Humorn som gärna ska genomsyras av avvägda mått beska eller melankoli. Tjuvkikande smågrabbar. Snö och snoriga barnnäsor som torkas med allt stelfrusnare vantklädda händer.

Jag ska väl inte påstå att dialogerna i filmen är de bästa jag någonsin hört i svensk film men jag kan förstå att publiken blev imponerade av den unge Anton Glanzelius när det begav sig, för han är oväntat duktig. Tomas von Brömssen spelar Gunnar och hans duktighet är ju knappast oväntad, men välkommen icke desto mindre.

Ja, allt är relativt, som Ingemar lär oss. Jag har äntligen fyllt en vit fläck i min svenska filmallmänbildning. Att det sedan blev en fläck som inte gjorde något större intryck när den väl var ifylld blir till en värdslig sak i sammanhanget. Jag sitter ju i alla fall inte fast i en rymdkapsel på väg mot min oundvikligt kalla död.

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Läs hela inlägget här »

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Läs hela inlägget här »

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Läs hela inlägget här »

Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser