You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.
alt. titel: G – som i gemenskap
Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.
Tre grabbar står redo att ta studenten och greppa världen om skrevet för att verkligen börja Leva. Nå, Robban hoppade ju av redan i vintras för att skaffa kneg men det har gått lite halvknackigt med den saken. Både enklare och skönare att lulla omkring som en övervintrad hippie, vilken missat bussen till Woodstock, och langa lite hasch istället.
Men Alexander och hans band Barn vet precis vart de vill vara – med en tredje osannolikt framgångsrik LP-skiva under bältet och spelningar med Bowie i Madison Square Garden. Alex har ju mer eller mindre fixat kontrakt med Stockholms slemmigaste manager i polotröja och enorma pilotbrillor, så vägen från att eventuellt, kanske, möjligtvis få spela in en första singel till världsberömmelse är mest en formsak i deras ögon.
En som tror på sina kompisars musikaliska förmågor är blondlockige Kim. Han hänger på klubben G som ägs av Kristoffer. Kristoffer tycker att han och Kim borde åka på Greklandssemester tillsammans men Kim vill samtidigt hemskt gärna vara med tre-veckors-flickvännen Mia. Det tycker förresten Kims mamma också, enligt henne är det ”både naturligare och trevligare” att Kim åker till Grekland med Mia istället.
Upplägget i G är inte mer komplicerat än att vi får följa grabbarna i deras respektive spår under…tja, ska vi säga ett par veckor? Mest speltid får Robban och hans knarkproblem med svikarkompisar och tuffe MC-langaren Sudden. Vad blir i slutänden viktigast för Robban – den sköra haschgemenskapen i Vasaparken eller ett hederligt jobb som ger valkar i nävarna?
Därefter får Alexander ta plats eftersom vägen till kändisskap givetvis inte alls är spikrak och beströdd med LP-konvolut. Den slemmige managern vill föga förvånande handplocka russinen ur kakan och istället låta Alexander bli sångare i populära Nürnberg 47. Ett band som med sin överdrivet nollställda och blekblonda stil ser ut att höra hemma i Berlinkällare snarare än i svenska folkparker där de måste dela repertoar med Kurt-Hugos. Vad är viktigast för Alexander – ihålig berömmelse eller musikergemenskapen med kompisarna?
I jämförelse med allt detta utmålas Kims relationsproblem som förhållandevis lättviktiga. Till viss del beror det också på att de (i alla fall så här i efterhand) omges med ett visst löjets skimmer. Efter ett bråk dem emellan slänger Mia ur sig: ”Sudden är i alla fall ingen bög!”. Klipp till Kim på väg till gymmet iförd korta, avklippta jeansshorts och ett litet färgglatt linne. Hans attraktion till Kristoffer framstår som lätt egendomlig med tanke på att denne porträtteras av en Magnus Uggla som verkar vara med i en helt annan film än övriga inblandande. Han har anlagt Errol Flynn-mustasch och en forcerad air som jag skulle vilja karakterisera som ”pilsnerfilmsfjolla”, om nu ett sådant koncept finns. Till det kommer vid ett tillfälle någon slags overall och ett par knallröda stövlar som får honom att se ut som Sveriges meste schlagerbilmekaniker.
Filmens tydligaste perspektiv handlar givetvis om drömmar om eller längtan efter gemenskap, i vilken form det än månde vara. Utöver det undrar jag om Staffan Hildebrand hade ett särskilt horn i sidan till mödrar? De enda vuxenfigurerna i G är nämligen två fullkomligt inkompetenta mödrar (Robban och Kims) samt en trygg och förtroendeingivande fader (Mias).
Extra uppenbart blir denna skillnad i fallet Robban. Hans mamma kan inte göra mycket mer än att tjata på sonen, ge efter samt vägra inse att hennes lille älskling kan göra något som helst fel trots att han kommer hem med polisen i släptåg efter en knarkrazzia. Detta beteende ställs mot Mias pappa som tar sig an den vilsne ynglingen och låter honom arbeta för brödfödan. Tydligt ställda krav är förstås precis vad Robban behöver och resultatet låter inte vänta på sig: en nyklippt knegare med lagom mycket skit under naglarna som dessutom avslutat sitt haschmissburk utan problem.
Då kan man till slut fråga sig vad filmen gör under musikalveckans banér? Jomen, särskilt med Alexander-vinkeln förekommer självklart en hel del musik i filmen. Både från scenen och på dansgolvet trakteras vi med det bästa ett svenskt och synthigt 80-tal förmådde prestera. Hundarna brinner med Nürnberg 47 (som ju egentligen var Reeperbahn). Nattens drömmar med Nasa. Dessutom finns ett antal låtar som specifikt hör till Kim och väl kan ses som en slags drömmar eller uttryck för hans sinnesstämning. Freestyle sjunger om Nattens dockor medan Kim prövande smeker mannekängdocksbröst. Eva Dahlgren följer med in på gymmet och utmanar den unge mannens sexualitet med Sexhets.
Om förra årets musikalvecka kunde innehålla Sing Street finns det inget som hindrar G från att kvala in i år. Utöver det vet jag inte om det är så stor idé att jämföra de bägge filmerna. Inte minst eftersom det blir stor skillnad på en film som ska utspelas på 80-talet där filmteamet kunnat välja musik som i backspegeln hållit för tidens tand och en film som verkligen ÄR från 80-talet med allt vad det innebär av fjäderfrillor, smala slipsar och vita kavajer. G blir föga förvånande ett roligt och ganska taffligt tidsdokument. Välmenande och tillrättalagd. Men någon särskilt bra film är den inte.
Vad än Filmitch hittat på idag tror jag inte att det är svenskt 80-tal. Men man vet ju aldrig…
Annonser
Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?
Något liknande har kommit att utkristalliseras när det gäller superhjältar. Faktum är att de här listorna till viss del överlappar varandra. För visst är det så att en hel del av våra välbekanta superhjältars mänskliga alter egon dras med en ovanligt hög andel nitlotter här i livet? Ok, så en lågoddsare för superhjältar är förvisso att vara utomjording, men det finns ju så många andra sätt att bli eller känna sig alienerad från den övriga mänskligheten.
Som att vara föräldralös exempelvis. Billy Batson tappade bort sin mamma när han var fem år gammal (eller tre. Vad vet jag, jag har inga egna barn…) och har tröskat igenom flera fosterfamiljer i sitt idoga sökande efter henne. Likt little orphan Annie är han övertygad om att hans mamma inte helt enkelt lämnade honom på det där nöjesfältet, utan letar lika ivrigt efter sin lille pojke som han efter henne.
Ett fosterbarnsliv har gjort Billy övertygad om att ingen någonsin kommer att bry sig om honom förutom han själv och det är också så långt som hans lojalitet sträcker sig. Det där med (förljugen) familjeharmoni är inget för Billy. Och det är en inställning som han ska komma att bära med sig ända in i superhjälteskapet. Ety Billy ska visa sig vara den sista chansen en gammal trollkarl har för att föra sina magiska krafter vidare. Skitsamma om grabben är ”pure at heart and strong in spirit”, nu är det ”good enough” som gäller! Och vad är ordet för dagen i syfte att kanalisera de här magiska krafterna? Shazam!
Filmserien DC Extended Universe har vacklat sig fram på minst sagt ostadiga (men extremt allvarsamma!) ben. Shazam! torde emellertid vara filmen som åtminstone kan sägas komma i närheten av konkurrenten Marvels mer lättsamt humoristiska ton, blodlöshet (jag tror banne mig inte en enda människa går åt i Shazam! förutom en hårdhjärtad företagsstyrelse) och individuella anslag. Allas vår egen regissör David F. Sandberg fick i och för sig träna på att arbeta med barn i sin Annabelle-film, men så här pass rolig var varken Lights Out eller Annabelle: Creation.
På det hela taget lyckas Sandberg helt ok med sin regissörsgärning (tack gode gud att vi äntligen är av med Zack ”Gravallvaret” Snyder!) även om manuset, med ens den bästa vilja i världen, knappast kan kallas för subtilt. Å ena sidan kan jag sympatisera med att en manusförfattare med efternamnet ”Gayden” sannolikt vet ett och annat om mobbningsklimatet på high school. Å den andra kan jag inte påstå att jag direkt uppskattar att bli slagen med ”familje”-klubban i skallen så många gånger att jag till slut börjar känna mig som en av slagpåsarna i ett Whack-a-mole-spel. Eller vad sägs om kofångarklistermärkessentesen ”I’m a foster mom. What’s your super power?!”
Och om jag tidigare har kunna känna att superhjälteslutfajterna är en smula långdragna (gäller i och för sig både Marvel och DC, men DC verkar har satt en särskild ära i att vara bäst i just denna gren) är slutfajten i Shazam! alldeles åt helvete för lång. Samma åkomma hemsökte i och för sig även Annabelle: Creation, så det kanske är lika mycket en Sandberg-grej?
Så check på humorn i Shazam! Big, Vice Versa och Freaky Friday parat med Guardians of the Galaxy och så ett par trådar Spider-Man invävt i det. En superhjälte som måste lära sig Kontrollera Sina Krafter och Ta Ansvar. Surrogatfamiljskänslan i The Avengers och något mindre mån Justice League. En pladdrig och uppnosig sidekick i form av Freddy-med-kryckan (funktionsnedsättning, remember…). En känslomässig koppling mellan superhjälte och superskurk (vilken aldrig får något riktigt namn utan hela tiden får finna sig i att bli titulerad ”Supervillain!”) där den ene inte haft några föräldrar och den andre önskar att han inte haft några. Tillräckligt med slow motion-scener för att regissören skulle ha kunnat heta John Woo om jag inte visste bättre.
Det jag saknade i Shazam! var dock bland lite mer fördjupning när det gäller superskurkens Pandoras ask-förförare. De ska föreställa de sju dödssynderna men saknar helt koppling till sina respektive synder – alla är de alla ungefär lika bra på att bita skallen av folk and that’s…kinda’ what they do… Här är jag förstås bortskämd med fördjupningar i filmer som Seven, men lite mer ansträngning i det avseendet än sju godtyckligt tentakel- och huggtandsförsedda CGI-monster tycker jag hade kunnat vara på sin plats.
Shazam! är utan tvekan den bästa produkten inom DC Extended Universe till dags dato. Kanske de där dödsryckningarna visar sig vara livstecken i alla fall? Om inte annat görs allvarliga försök att matcha Marvels ”infinity stones” med några slags ”realms”. Det känns inte som någon högoddsare att vi kommer att höra talas om dem igen.
Medbloggarna Filmitch, Movies-Noir, Fiffi och Steffo har redan hunnit skriva om Shazam! Fiffi och Steffo har dessutom också pratat om filmen i podden Snacka om film!
Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.
Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.
Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.
Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.
Att börja på universitetet är ofta som att kasta sig ut på öppet hav, enbart utrustad med en simring men med hopp om att inom kort stöta på en jolle eller något annat flytetyg. Man slungas hit och dit, har man otur är havet riktigt stormigt. I värsta fall får simringen pyspunka och man sjunker. I bästa fall är den upphittade jollen eller flotten redan befolkad med likasinnade.
Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.
alt titel: Marvins döttrar
Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.
Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell…
Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.
That’s what HE said!