Respekt är klurigt. Det sägs att man aldrig kan kräva det, bara förtjäna det. Ändå är det många som tror att vapen i hand är det enklaste sättet att få omgivningens respekt. För Aretha ”Ree” Franklin har vägen till respekt alltid gått genom musiken. Redan tidigt får hon välmenande råd – ”musiken kommer att rädda ditt liv” och ”din röst tillhör bara Gud”. Men även om hennes omgivning respekterar hennes talang vete tusan hur det är ställt med respekten för hennes person.
Först är det hennes far, pastor Clarence LaVaughn Franklin, som inte bara gillar att ha med dottern under sina populära predikningar utan också antar en lätt air av slavhandlare när han förhandlar om 17-åriga Rees kontrakt med Columbia (”She’s like a black Judy Garland!”). Och som så många före henne, tror Ree att det är en annan man som kommer att innebära den frihet hon så hett längtar efter. Och därmed hamnar hon i armarna på Ted White som förstås också blir hennes manager. Föga förvånande visar det sig snart att Ted inte bara tar till nävarna när han vill hävda sig gentemot andra män. Även hans äkta hälft får ta konsekvenserna av Teds korta stubin. Vilket i sin tur inte gör underverk för sångerskans psykiska hälsa som redan tidigt fått sig en och annan törn. För att uttrycka det milt.
Förutom musiken finns det ett par tydliga spår som drivs i Respect. Rees religiositet och djupt kända engagemang för medborgarrättsrörelsen, men också systerskapet. Det känns därmed inte särskilt överraskande att Callie Khouri (Thelma and Louise, Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood) är inblandad på manussidan. Det som möjligen gör mig något konfunderad är att filmskaparna valt att inte dyka djupare i Aretha Franklins oerhört tragiska upplevelser som ändå omfattas av perioden som filmen väljer att täcka in. Det vill säga åren mellan 1952 och 1972 när hon slår igenom på allvar och kröns till ”The Queen of Soul”.
Men samtidigt finns kanske en ledtråd i det faktum att regissören Liesl Tommy (Respect är hennes långfilsmdebut) väljer att ge sig själv en liten roll som ett av Aretha Franklins beundrande fans. En kvinna som tycker att Ms. Franklin sjunger om hennes eget liv, att idolen förstår vad det vill säga att genomleva svårigheter. Då blir det kanske mer självklart att fokusera på sången och musiken, snarare än övergreppen som bland annat ledde till att Ree vid pass 17 års ålder redan var tvåbarnsmor. Eller för all del det faktum att även gudsmannen Clarence LaVaughn Franklin hade en hel del att svara för i det avseendet, om än inte gentemot sin egen dotter.
Nej, Aretha Franklin är inget offer och Jennifer Hudson gör en bra tolkning av hennes väg till den absoluta toppen. Samtidigt kan jag inte undvika att en viss matthet infinner sig när jag kommer till den punkt i filmen där souldrottningen, vid det här laget inte äldre än 25, sjunger för ett fullsatt Madison Square Gardens och av allt att döma står på höjdpunkten av sin karriär. Matthet, eftersom jag då också kan konstatera att det fortfarande är en bra bit kvar av speltiden.
För vad återstår då under den där knappa halvan av filmen? Jomen, Fallet förstås. Franklin blir slagen och utarbetad och alkoholiserad och jag kan inte undgå känslan av att ha sett den utvecklingen allt för många gånger förut. När det inte handlar om det, återstår inte så mycket mer än sången. Och även om jag inte tycker direkt illa om Franklin som artist (men gospel är verkligen inte min grej) är jag heller inte tillräckligt intresserad av hennes musik för att finna något ohämmat nöje i de väl långa sångnumren. Jag är klart mer tilltalad av sångerskorna från generationen som lyssnade på Ree som tioåring — Etta James, Mahalia Jackson och Dinah Washington.
Kanske var jag bara lite för trött den här söndagskvällen. Även om jag inte kan finna något större fel på själva hantverket var Respect ingen film som fångade eller berörde mig. En helt ok biopic men en film som sannolikt ger mer till de tittare som verkligen gillar Franklins musik eller i något avseende kan identifiera sig med hennes upplevelser som kvinna eller svart amerikan under de formativa 60- och 70-talen. Och så kan jag inte låta bli att tycka att det hela i slutänden blev lite väl…preachy. Lite för mycket fokus på Guds godhet, helande kraft och kärlek för min smak.
Nej, ska jag se något som avhandlar villkoren för svarta kvinnor i USA under 60-talet ser jag hellre om Hidden Figures.
Rörliga bilder och tryckta ord 