You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

På böckerna följde filmerna och under 2001 fick Harry Potter and the Philosopher’s Stone dessutom celebert sällskap i form av Peter Jacksons The Fellowship of the Ring. Fantasy var plötsligt inte bara en genre för Drakar och demoner-nördarna.

Början av 00-talet var alltså fruktbar mark för fantasy men ännu inte fullkomligt övervuxen med vampyrromantik, varulvsdetektiver och zombies i empireklänningar. Därför var det sannolikt helt rätt tid för en klassisk high fantasy/sword and sorcery-roman som fick lite extra uppmärksamhet tack vare sin författare.

Under en period kändes det nämligen som om ”alla” pratade om underbarnet Christopher Paolini, killen som växte upp i Paradise Valley och hölls hemma av sina föräldrar under hela skoltiden. Vad gör en sådan kille? Läser Tolkien och hittar på en egen fantasyvärld förstås. Det sades att Paolini börjat skissa på Eragon redan när han var 15 bast men när boken nådde övriga världen var han 20. Vilket fortfarande måste sägas vara rätt ungt med tanke på den enorma popularitet som mötte hans verk.

Men Paolini vore inte en äkta fantasyförfattare om han gjort halt vid en futtig bokusling (eller underlåtit att hitta på nya språk till sina dvärgar och alver). I slutänden har det blivit fyra delar i hans Inheritance Cycle, var och en tjockare än den andra. Romancykeln börjar med den lilla byn Carvahall och den unga pojken Eragon. En dag hittar han en mystisk sten som visar sig vara ett drakägg. Ur det kommer den blå draken Saphira och hon och Eragon blir för evigt bundna till varandra.

Men Carvahall ligger i landet Alagaësia där den onde Galbatorix härskar. Han är inte bara en elak diktator som styr folket med hjälp av fruktan (en Percy Nilegård utrustad med svärd, magi och en drake skulle man väl kunna säga) utan är också ute efter att utrota alla drakar. Därför blir Eragon och Saphira snart hett byte för Galbatorix hemska underhuggare och enda sättet för dem att överleva är att liera sig med moståndsrörelsen Varden vars mål är att besegra Galbatorix och bringa fred till Alagaësia.

Jag tror att Eragon vann på att publiceras i det där tidiga 00-talet. Hade boken kommit nu hade den antagligen bara avfärdats som ännu en Chosen One-YA (och dessutom fått skit för att huvudpersonen var pojke) samt en skamlös Tolkien/Star Wars-rip off. Som det var nu kändes temat fortfarande nymornat och den enda riktigt välkända förlagan var som sagt Harry Potter.

Men visst, Eragon är en skamlös LOTR/Star Wars-rip off. Bokens huvudperson (som är en ”chosen one” både av arv och genom att Saphira väljer honom) måste resa genom ett fientligt landskap vägledd av en äldre, vis man med magiska kunskaper (Gandalf/Obi Wan). Denne man visar sig ha varit medlem i en drakryttarorden (The White Council/Jedis) som korrumperats av en av deras egna (Saruman/Darth Vader). Först finns det ett tydligt mål: ta sig till Varden och dvärgaberget Farthen Dûr. Men när de väl kommit dit efter sju sorger och åtta bedrövelser visar det sig bara vara den första anhalten på en mycket lång resa. Just det, Eragon räddar också en ung kvinna från fångenskap som visar sig vara en prinsessa…

Denna första bok är som synes dessutom en rätt typisk coming of age-historia, en utveckling som egentligen fortsätter genom hela cykeln när Eragon också ska försöka att omfamna drakryttarnas kunskaper, credon och förmågor. Här utvecklas det hela till att lukta mycket av mindfullness, new age, zen, nirvana eller vad man nu väljer att kalla det med betoning på exempelvis ”sanna” namn samt en djupt sinnlig och känslomässig förbindelse med allt liv.

Cykelns andra tydliga element är krigföring och fältslag. Ganska snart tappar jag räkningen på alla städer som måste intas, alla fiender som måste bekämpas och allt blod som spills när motståndsrörelsen trappar upp sin kampanj mot Galbatorix.

Jag läste Eragon relativt omgående när den publicerades och tyckte nog att den hade hållit hyfsat vid denna omläsning. Trots sina tydliga influenser är den en rätt underhållande, om än något simplistisk, rövarhistoria. Paolini lyckas kanske inte skapa något större djup hos sin hjälte i denna första bok men däremot en del sympati för honom och det är inte det sämsta.

De påföljande delarna blir förstås inte bara längre utan också successivt allt intrikatare. Det märks tydligt att Paolini under resans gång blir bättre på att bygga personligheter och berätta sin historia. Tyvärr tenderar han i detta lärande också gå en smula vilse i sin egen skapelse. Det är helt uppenbart att han inte bara är nyfiken på exakt hur det går till att smida ett svärd (och sedan gärna också berättar exakt hur det går till för sina läsare) utan också att utforska det Alagaësia som han bygger allt eftersom. Den finns en hel del älsklingar som inte borde ha sett dagens ljus om vi säger så.

Är man inte lika sugen som författaren själv att hänga med på den resan blir det dock ganska snart både väl detaljerat och en smula repetitivt. På det hela taget funkade Inheritance Cycle helt ok som en hyfsat underhållande fantasyserie att slölyssna sig igenom, men någon fulländad läsupplevelse var det knappast.

Eragon (2003)

Eldest (2005)

Brisingr (2008)

Inheritance (2011)

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Men det är klart att allt inte går som en dans på rosor (heh…). Till den lilla inskränkta amerikanska småstaden kommer Ren tillsammans med sin mamma, rakt från storstads-Chicago. Det säger sig själv att det blir lite kulturkrockar mellan den självsäkre tonåringen och lantiskidsen. Men det stora problemet med Bomont är att staden sitter fast i ett extremkristet skruvstäd.

Alla former av dans och otrevlig rock ’n roll-musik är förbjudna och man vill rensa ut hemskheter som Kurt Vonnegut från biblioteket. Bland de främsta förespråkarna för denna ordning är förstås pastorn Shaw Moore som gillar att hålla långa och svavelosande predikningar. Lite jobbigt då att dottern Ariel är en av de mest uppstudsiga och upproriska eleverna i stadens high school. Innan Ren kom, vill säga.

Jag är van att tänka på ungdomsfilmer i allmänhet och ungdomsfilmer från 80-talet i synnerhet som stöpta i en och samma mall. På något sätt hamnade även Footloose i det facket men vid den här omtitten insåg jag att det faktiskt var dags att backa en smula och ge filmen lite cred.

För visst, i många avseenden är Footloose en klassisk ungdomsfilm. Ren är nykomlingen som måste springa sitt hinderlopp innan han i slutänden står som vinnare och med kärleken på sin sida. Men samtidigt är det flera delar i filmen som gör att den kanske ändå är värd sin klassikerstatus.

Till att börja med Kevin Bacon som Ren (här snackar vi ultimat ”First Degree of Kevin Bacon”!). Ok att man inte accepterar att han skulle platsa på en high school med sina 26 år men eftersom motspelerskan Lori Singer faktiskt är ett år äldre blir det ändå relativt följdriktigt. Han känns som en lite ovanlig filmtonåring i det att han förvisso är osannolikt självsäker i attityden mot både vuxna och jämnåriga men samtidigt ingen aggressiv bråkstake. Han går inte omkring och muckar med folk dagarna i ända.

Ytterligare ett symptom på den attityden tolkar jag det faktum att han inte är vare sig baseball- eller footballspelare, utan gymnast. Han kan tänka sig att spela enligt reglerna så länge reglerna är vettiga. Han är också mogen nog att inse att det enda sättet att vinna är att göra det inom systemet. Därför går vägen till en dans inom Bomonts hank och stör via ett passionerat tal inför stadens formella kommitté som kan bestämma över sådana.

Hans motspelerska är som sagt Lori Singer i form av prästdottern Ariel. Med alla lovestory-of-the-century i ryggen (Twilight, I’m looking at you…) känns det rätt befriande att Footloose aldrig förlorar sitt huvudfokus på det som spelar någon roll: dansen och friheten. Relationen mellan Ren och Ariel är alltså förhållandevis oproblematisk. Tack vare att vi får se hur Ariel kämpar med känslorna inför sin egen far finns det också en trovärdig grund mellan henne och Ren. Deras relation handlar om mer än att de “bara” Älskar Varandra. Vi får en anledning att hänga upp den på, något mer än enbart ett känslomässigt utbyte.

John Lithgow är också en mycket bra prästfar, en roll som det hade varit alltför lätt att göra till en ren superskurk som måste kväsas och förödmjukas på slutet för att segern ska vara total för tonåringarna. Tänk er en slutscen när han fått en hink vatten över sig eller blivit äggad eller något i den stilen och alla skrattar. Men Footloose bjuder på fler nyanser och Shaw Moore får faktiskt bli en man som kan inse ”the error of his ways”. Understödd då av hustrun Dianne Wiest. Allteftersom historien utvecklar sig får vi som tittare mer och mer insikt i och sympati för även deras relation.

Det som jag höjer på ögonbrynen åt är däremot det självklara sätt på vilket man lite nu och då ser många av ungdomarna med en ölflaska i näven och en cigg mellan läpparna. Det har nog hänt en del på den fronten ändå mellan 1984 och 2017. I den mån det finns en slutgiltig seger för Ren (utöver Dansen och Kärleken) känns även den lite off eftersom det handlar om att han till synes rätt brutalt får knocka sin främste antagonist till applåder och jubel från bland andra Ariel. Den typen av hyllande av det rena knytnävsslagsmålet för att hävda sin sak känns till och med ännu mer ålderstiget än öl och cigg.

Ett trevligt och dansant återbesök med andra ord. Footloose är långtifrån något mästerverk och Kevin Bacons klassiska dansscen känns mest som om filmteamet bestämt sig för att ta en paus och klämma in en slumpartad musikvideo. Men den har ändå tillräckligt mycket som talar för sig i både prestationer, historia, relationer och, inte minst, musik för att förtjäna en titt lite nu och då.

alt. titel: Oktoberfolket

Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.

Och så långt var det väl smart. Berättelsen om hur de unga pojkarna Will Halloway och Jim Nightshade, tillsammans med Wills pappa Charles, måste handskas med ett märkligt marknadstivoli som kommer till staden långt efter att marknadssäsongen är över är lika svårdefinierad som Farenheit 451. Något alldeles eget och säkert Bradburyskt.

Problemet torde vara att denna Bradburyskhet fortfarande inte tilltalar mig. Something… hade förvisso ett antal koncept eller begrepp (ålderskarusellen, The Illustrated Man) som väckte min nyfikenhet på ett helt annat sätt än Farenheit 451 men samtidigt har jag väldigt svårt för Bradburys poetiska framförande. På samma sätt som i den tidigare boken utforskar författaren också diverse närmast filosofiska frågeställningar (godhet och ondska samt ungdom är väl de främst i det här fallet) genom samtal eller monologer och jag har helt enkelt svårt att upprätthålla intresset.

Och så är jag kanske ogin mot en person som förstås växt upp under helt andra förhållanden och med helt andra förebilder samt föreställningar än de jag själv är bekant med. Men precis som i Farenheit 451 kan jag inte låta bli att hänga upp mig på Bradburys genusperspektiv. Eller i det här fallet skulle man kanske snarare prata om brist på genusperspektiv. För det är ingen större tvekan om att huvudfokus i Something… är helt och hållet manligt.

Relationen mellan Charles och pojkarna är något som de aldrig skulle kunna ha med sina mödrar, vilka blir till närmast fragila varelser som framförallt måste skyddas från ondskan som kommit till staden. Den främste filosofen är Charles och hans utsiktspunkt är också 100% manlig med exempelvis en pater familias som Tar Hand Om de sina så långt tillbaka i historien som man rimligtvis ens kan tänka sig. Hade jag älskat allt annat med Something… hade detta antagligen varit något jag haft överseende med men i nuläget blir det tyvärr ett störningsmoment.

Istället blev den största behållningen att se hur mycket favoritförfattaren Stephen King blivit influerad av Something… Ingen större överraskning där, King skriver en hel del om Bradburys bok i sin Dance Macabre men det är ju alltid en extra bonus att få det så att säga svart på vitt.

Till att börja med delar de ett fokus på ett till synes idylliskt barndomslandskap som sakta men säkert invaderas och korrumperas av vuxenhet och ondska. Den olycks- och förebådande åskledarförsäljaren påminner förstås om The Dead Zones Greg Stillson. Kanske till och med om Kings mer allestädes närvarande mörke vandrare Randall Flagg?

Charles Holloways relation till sitt älskade bibliotek hittade hem hos bibliotekarien Mike Halloran i It där King ytterligare renodlade Mikes roll som den övervakande arkivarien vilken kan spåra ondskan förfärande långt bakåt i tiden tack vare gulnande fotografier. I senare exempel tycker jag mig se en slags återuppståndelse av tivolisällskapet hos den vampyriska gruppen True Knot från Doctor Sleep.

Så jag kanske får nöja mig med att se Bradbury som en fertil grogrund där i min smak bättre (eller i alla fall roligare) författare som Stephen King kunnat blomstra? Och det är väl inte det sämsta?

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Familjen Coates har det inte för fett på sin lilla farm i Texas vildmark. För att skrapa ihop lite ”ready cash” måste pappa Jim lämna sin familj i några månader. Men ingen fara på taket, medan han är borta är storebror Travis ”the man of the house”, en uppgift som han tar på allra största allvar. Därför ser han inte med allt för blida ögon på den gula byrackan som smyger omkring och inte bara skrämmer mulan Jumper utan också stjäl mat.

Men lillebror Arliss önskar sig en egen hund över allt annat och kloka mamma Katie vet hur viktigt det är för en pojke att få ha en egen jycke. Så Old Yeller får stanna och de dröjer inte länge förrän den modiga hunden bevisat sitt värde så pass att till och med Travis måste ge med sig. Faktum är att Travis snart inte kan utföra sina sysslor utan Old Yellers hjälp, till exempel när de ska jaga vildsvin. Men i trakten härjar den fruktade vattuskräcken och visst kan väl även grisar få rabies?

Som sagt, en amerikansk klassiker och det sägs att “you would be hard-pressed to find someone who did not know the story of Old Yeller, some who didn’t enjoy it or someone who didn’t cry”. Att filmen slutar olyckligt är därmed betydligt mer välkänt än själva historien om hur den lilla familjen försöker överleva utan pappa Jims trygga närvaro.

Jag kan förstå att filmen har fått den kultstatusen. Det är egentligen en klassisk coming-of-age-historia där Travis i ett avslutande samtal med sin kloka pappa får lära sig att livet kan suga ibland men att man inte kan ge upp för det. ”U can’t bustin’ up the good parts by frettin’ over the bad.” Och att det ibland kan vara bättre att ha det man behöver (en hund) istället för det man vill ha (en häst).

Även miljön är som klippt och skuren för amerikaner som ju älskar sina frontier-historier (men låter det typiska Texas-lingot lika krystat för amerikaner som när vi tittar på Ronja Rövardotter?). Familjen är helt självförsörjande och med skogarna fulla av bytesdjur behöver de aldrig gå hungriga. Eftersom detta är en familjefilm från Disney har vi också lite comic relief (förutom det som Old Yeller själv bjuder på förstås)  från den late grannen Mr. Searcy samt en hel del idylliska naturscenerier med roliga ekorrar och vackra hjortar (som Travis i och för sig skjuter utan pardon. A man’s gotta do what a man’s gotta do…).

Det man som nutida tittare reagerar på är förstås hur pass mycket som förändrats när det kommer till att filma djur. Hanteringen av så väl björnungar som griskultingar och hundvalpar lämnar minst sagt en hel del övrigt att önska. Slagsmålen mellan Old Yeller och hans antagonister ser lite för verkliga ut för att kännas helt bekväma och man undrar hur många harar som fick hjärtsnörp för att kunna spela in den ”lustiga” scenen där Old Yeller jagar ut en liten stackare från sitt gömställe.

Filmen är för all del charmig även om Kevin Corcoran i rollen som Arliss utan problem skulle kunna kvala in på en ”vidrigaste barn på film”-lista. Han ska vara en härlig liten rackarunge med fickorna fulla av ödlor och grodor (till hans mammas stora förtvivlan) men framstår inte sällan som en djävulens avkomma som kastar sten på alla som han upplever som ett hot mot Old Yeller. Och det är inga små stenar heller…

Rent filmhistoriskt var det också intressant att läsa sig till den tragiska historien om Tommy Kirk som spelar Travis. Han var tydligen omåttligt poppis som barn- och ungdomsskådis under 50- och 60-talen men vid Disneybolaget gick det inte an att tillhöra lavendelgardet. Företaget gjorde sig därför av med med den unge mannen och trots att Kirk fick jobb vid andra bolag fick han så småningom också problem med droger.

Mot alla odds lyckades han vända livet på rätt köl igen men det dröjde ända till 1973 innan han kom ut offentligt. Vill man bli riktigt psykologisk skulle man kanske kunna dra iväg någon vild tolkning om den vilt morrande hunden i skjulet som den instängda homosexualiteten, vilken Travis själv måste ta ansvar för att avliva för att bli en Riktig Man.

Japp, en klassiker som kanske inte riiiiktigt slog an samma toner hos mig som hela den amerikanska kontinenten om man ska tro utsagorna (100% på Rotten Tomatoes). Lite för stereotyp och märkt av sin tid för att vara en toppfilm.

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Läs hela inlägget här »

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.

***

Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.

Läs hela inlägget här »

I en tid när folk blir kallade för hjältar när de orkat masa sig iväg på ett gympapass krävs det något alldeles extra för att få en hel stads uppmärksamhet. En…tadaa: Super-hjälte. Och i den kategorin måste man ändå säga att Spider-Man (eller Spindelmannen på ren svenska) kvalar in med god marginal. Biten av en radioaktiv spindel på 60-talet (som efter millennieskiftet förvandlades till en mer uppdaterad och genmanipulerad dito) anammar den ensamme unge tönten Peter Parker alla arachniders mest eftertraktade egenskaper.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.

***

alt. titel: Alla tiders kvinnor

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg