You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.
Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?
Det jag däremot inte visste innan titten på algeriska Papicha var att haïk också är ett traditionellt algeriskt klädesplagg som i princip utgörs av ett långt tygstycke om 6×2 meter. Det är sådana tygstycken som den unga Nedjma utgår från när hon planerar en extravagant modeshow för hela skolan.
Lättsamt? Piggt? Påhittigt? Absolut, om det inte vore för att Papicha är långt ifrån en stereotyp high school-historia där Nedjma, efter lagomt mycket svårigheter (strul med pojkvännen och bråk med skolans bitch), får till sin modeshow under publikens jubel. Filmen utspelas nämligen i ett 90-tals-Algeriet där det pågår ett inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och islamistiska rebellgrupper.
Därför är det en upprorshandling när Nedjma gör extravaganta, veckade och hudavslöjande kreationer av sina vita tygstycken. Ute i samhället förekommer generöst med beväpnade fundamentalister som beter sig minst sagt hotfullt gentemot kvinnor som inte bär hijab. Hijab är enligt dem ett sätt att ”skydda” mödrar och döttrar samtidigt som en klädstil, vilken inbegriper tajta jeans och bara magar, stämplas som västerländskt degenererad. Något bara dåliga kvinnor har på sig. Gissa vilken typ av kläder Nedjma och hennes kompisar helst klär sig i?
Inte heller universitetet där Nedjma pluggar är en fredad zon. När som helst kan ett klass- eller internatssovrum invaderas av aggressiva hijab-klädda kvinnor som skäller ut studenterna för att inte följa Koranen (på det sätt de har bestämt, ska tilläggas). Särskilt provocerande är att undervisningen genomförs på franska istället för arabiska. Successivt blir hotet mot den kvinnliga lärdomsinstitutionen allt tydligare, där en del i krigföringen mot universitetet exempelvis är att strypa tillförseln av el och vatten.
Som vanligt lär jag mig något av filmer från för mig ovana filmländer. Jag hade förstås extremt dålig koll på detta 20 år långa inbördeskrig eller alla de terrordåd som genomfördes i syfte att försöka tvinga individer som Nedjma till en mer koran-enlig livsföring. Papichas syfte är att förhållandevis uttryckligt visa på det förtryck som hijaben står för och som påtvingas kvinnor och flickor.
Samtidigt tycker jag att filmen lyckas vara ganska nyanserad i religionsfrågan, särskilt representerad av kompisen Samira som är betydligt mer gudfruktig än Nedjma och hennes bästis Wassila. De driver lite milt med henne men på det hela taget förekommer inga frågetecken kring det faktum att hon nästan alltid bär slöja och är mer nitisk med sitt bedjande. Nedjma vänder sig i sin tur från det fatalistiska konstaterandet att Allah löser allt. Inte för att hon är emot Allah, men för att hon är övertygad om att det är bättre att lösa saker på egen hand än att ständigt förlita sig på någon annan. Fienden är inte religionen i sig, utan reaktionära och fundamentalistiska krafter.
Däremot blir förstås Samira också ett offer för förtrycket eftersom hon redan är utsedd att gifta sig med en man som hennes bror har valt ut. Vi får också ett par scener där Nedjma blir antastad av vilt främmande män på stan. Universitetets grindvakt är en rejält sliskig typ som efter ett tag inte vill ha kontanter utan ett ”arrangement [franskt uttal]” i natura för att se åt andra hållet när tjejerna smyger ut om nätterna.
Papicha handlar alltså att vara emot ett förtryck och samtidigt visa att det enda stödet i en sådan här situation är ett tajt systerskap. Det finns många scener där de kvinnliga studenterna ger varandra en frihetskänsla, uthållighet och glädje på ett ganska charmigt sätt. Just den delen skulle jag också säga är filmens största styrka, enär förtrycksskildringarna möjligen skulle kunna kallas för stereotypa och definitivt övertydliga.
Förutom systerskapet har emellertid Papicha också Lyna Khoudri, vilken spelar huvudrollen med självklar auktoritet. Till skillnad från ”alla andra” är Algeriet för henne inget hon längtar bort ifrån. Medan andra i hennes ålder drömmer om visum till Kanada eller Frankrike älskar Nedjma sitt land, vilket förstås gör det än mer surrealistiskt att det samtidigt finns starka grupper som försöker förvägra henne det liv hon vill leva där.
Det man möjligen också skulle kunna klaga på är att regissör och manusförfattare Mounia Meddour inte ger några tydliga svar på sina svåra frågor. Det är oklart om hon menar att Nedjma i den situation hon befinner sig kan göra så mycket mer än att stå emot. Tills den dag det inte går längre? Papicha lämnar förvisso tittaren med något slags hopp om framtiden. Frågan är dock om det främst görs i ett backspegelsperspektiv eftersom konflikten som filmen skildrar nådde någon slags lösning i början av 00-talet.
alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20
Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.
Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.
The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »
Konventet LonCon anno 2014 var en sympatisk tillställning, inte minst för att man fick chans att lyssna på spännande författare som pratade om både skrivande och sina egna böcker. En sådan var Scott Lynch, vars panelsamtal om resande i fantasygenren gjorde mig nyfiken. Lika bra att börja i början, med debuten The Lies of Locke Lamora.
Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
alt. titel: Uppe på Vallmokullen, Oppe på Valmuebakken, Møte på valmueåsen, From Up on Poppy Hill
En japansk Raspberry-nominering för Tales of the Earthsea var lyckligtvis inte slutet på Gorō Miyazakis regissörskarriär även om det gick några år mellan debuten och dagens film, Uppe på Vallmokullen.
Texten publicerades för första gången på bloggen i september 2013.
alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty
Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?
Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2014.
alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea
Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.
Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.
alt. titel: Katternas rike, The Cat Returns, Katteprinsen
I min text om Hayao Miyazakis långfilmsdebut, Slottet i Cagliostro, liknade jag mästertjuven Lupin III vid en katt som alltid landar med tassarna i backen. Föga kunde jag då ana att Ghibli dryga tjugo år senare skulle klämma ur sig Katternas rike, en slags mashup mellan Miyazakis hjälte och kattfiguren Baronen från Om du lyssnar noga.
That’s what HE said!