It (1990)

There’s something rotten in the town of Derry och vi vet ju alla vad det är, inte sant? Under staden lurar Det, som vart 30:e år kravlar ut ur kloakerna för att livnära sig på små barn och deras rädsla. Alla vuxna vet att titta bort när så krävs och de enda som vågat stå upp mot monstret är the Loser’s Club. Först på 50-talet och sedan igen, på 80-talet.

De modernare två-delars-filmatiseringarna från 2017 och 2019 såg det för gott att baxa hela historien vidare ytterligare 30 år men dagens miniserie (om två avsnitt) höll sig till Stephen Kings förlaga. Inte så konstigt, eftersom 80-talet precis avslutats, men i backspegeln är det svårt att förhålla sig neutral inför Richie Toziers bjärt turkosa silkeslumberjacka eller Bill Denbroughs glasögon modell dasslock hur samtida de än må vara. Medföljer inte filmhistoriens mest ogenomträngliga och skyddande nostalgiskimmer till denna version av It är det väldigt mycket som fastnar i krävan hos mig som filmtittare.

För även om jag länge haft ett mycket kärleksfullt förhållande till Kings tjockisroman blev det aldrig av att se It när det begav sig. Risken är i och för sig ganska stor att jag redan då skulle ha varit lite för gammal och och inte tillräckligt förtjust i skräckfilm för att skaffa mig det där skyddande nostalgiskimret. Och när jag nu bänkar mig för en långsittning framför TV:n är det bara att acceptera att det är bra mycket mer än 80-talsmodet som skapar problem för miniserien.

Jag har full förståelse för att Kings hopvävda narrativ inte är det enklaste att överföra till filmmediet men tidshoppen fram och tillbaka är i mina ögon inte seriens huvudsakliga problem. Istället handlar det om att regissören och manusförfattaren Tommy Lee Wallace (manuset skrev han tillsammans med Lawrence D. Cohen) dels misslyckas med att klämma något som liknar mellanmänskliga relationer ur sina skådespelare (unga som gamla), dels tvingar dem att spela upp nästintill debilt styltiga mono- och dialoger.

Var och en för sig presterar några av dem helt ok, inom ramen för det debilt styltiga samt inte sällan parodiskt övertydliga. Inte minst lyser John Ritter (den vuxne Ben Hanscom) upp varenda scen han är med i med sin obönhörligt sympatiska personlighet. Fasiken, han borde ha haft skägg oftare i sina roller (bara det där skägget utstrålar mer karisma än nyversionens Jay Ryan, just sayin’). Väldigt snabbt paras Ritter ihop med Annette O’Toole som inte är direkt dålig men som heller inte gör mycket väsen av sig.

Den vuxne Bill gestaltas av Richard Thomas som gör acceptabel tolkning av ännu en av sina patenterat sårbara män. Denna gången tyvärr dessutom utrustad med hästsvansen från helvetet (det finns nog i och för sig inga andra varianter för män) som ger mig kväljningar varje gång kameran smyger upp bakom honom. Hans yngre jag spelas av Jonathan Brandis vilken gör en så pass bra prestation att det känns avgjort ledsamt att veta att skådisen länge kämpade med missbruk och till slut tog livet av sig början på 00-talet.

Men utöver de här tre eller möjligtvis fyra typerna (ok, jag kan kosta på mig att klumpa ihop dem med Seth Green som porträtterar den unge Richie Tozier) finns inte mycket i övrigt att hurra för. Jämfört med barngänget i nyinspelningarna har 90-talskidsen inget att komma med och även om 10-talets vuxengrupp inte spelade i samma liga som sina yngre jag tvingades de i alla fall inte i samma utsträckning till beteenden och åthävor som fick dem att framstå som idioter snarare än skräckslagna.

Det andra problemet är att miniserien hanterar sin berättelse som om det redan i förväg funnes ett kontrakt mellan publiken och produktionen. När det begav sig kunde slasherfilmer komma undan med att skapa skräck genom att i princip öppna upp med ett grymt mord eftersom alla visste att det var det som en slasherfilm går ut på. Men när It utan någon som helst uppbyggnad (ett av författaren Kings starkaste kort som vi ju vet) inleder med att ta livet av en liten flicka skapas ingen atmosfär av obehag eller kuslighet. Det hela blir bara konstigt eller möjligen kallt konstaterande.

Och det fortsätter olyckligtvis i samma stil – många av Kings ikoniska scener finns återskapade men fullkomligt renons på känsla. Adaptionen vinner naturligtvis inte heller på att den tvingas artikulera det som i romanen är det tänkta men outtalade, exempelvis att Stans största svaghet är att han inte kan acceptera icke-logiken hos en varelse som It eller att det var ”meant to be” att Bev skulle hantera slangbellan, gängets enda reella vapen.

Men för all del, jag är inte beredd att fullkomligt såga detta första försök att realisera ett av Kings magnum opus. När slutscenen går över till att vara fullt ös creature feature med någon slags krabbspindel blir det faktiskt lite charmigt (särskilt jämfört med nyversionens CGI-fest). Detsamma gäller ett slags ”swamp thing” som hade kunnat platsa i en Creepshow-film. Wallace lyckas dessutom knåpa ihop ett par scener där folk inte är medvetna om att de är täckta med blod som blir lätt obehagliga. Rent skräckmässigt torde det bästa vara detaljen i Pennywise-sminkningen som får Tim Curry att se ut som om hans mun är ett enda, långt skärsår i ansiktet (i allt annat måste han dock se sig slagen av allas vår Skarsgård-avkomma). Men det är väl också allt, och för det vet jag inte om jag är beredd att offra dryga tre timmar.

Förlaga: It (1986)
Cameo: –

Dear constant reader…

Varmt välkomna till 2021 års Halloween-tema. Den här gången har jag försökt med ett lite annat grepp – borta är såväl nationellt fokus som specifika monster eller undergenrer. Nu är det dags att sprida gracerna rejält vad gäller både innehåll och kvalitet.

Tolkien (2019)

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

Magyk (2005)

Jenna Heaps trygga, om än fattiga, familjeliv slås sönder och samman dagen då hon, pappa Silas och brodern Nicko tvingas fly hals över huvud från den auktoritära väktarstyrkan som härskar i staden. Med sig på färden får de oväntat också trollkarlen Marcia Overstrand samt pojken 412, en av rekryterna i väktarnas unga armé. De tar sin tillflykt i träsken hos Silas faster, häxan Zelda Heap, medan den onde trollkarlen DomDaniel tar över Marcias position som ExtraOrdinary Wizard.

Wendy (2020)

Inga barn vill väl någonsin bli vuxna? Behöva byta sådant som rodeodrömmar mot jobb och egna battingar? Syskonen Darling – tvillingarna James och Doug samt deras lillasyster Wendy – har världens ordning klar för sig: när man blir vuxen kan man inte längre göra som man vill. Livet blir tomt på äventyr och man törs inte längre bryta upp eller ta chanser.

X2: Mo Yan (1987 & 1988)

I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.

The Craft (1996)

alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

X13: A Series of Unfortunate Events (1999-2006)

Efter att ha klämt både filmen och TV-serien som baserar sig på den dystre Lemony Snickets berättelse om de otursförföljda syskonen Baudelaire började jag undra om jag fått den litterära förlagan helt om bakfoten. För medan jag tycker att både filmen och TV-serien är briljant underhållande var mitt minne av bokserien betydligt mer ljumt. Dags för återläsning!

Ett, tu…TV-serier! #16

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.