You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.

Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.

”Inte särskilt bra” skulle man väl kunna sammanfatta det med utan att för den skull vara särskilt pessimistiskt lagd. Jag har naturligtvis ingen aning om hur pass välkänd den systematiska rasism som McQueen visar upp i sina filmer är för den genomsnittlige britten, men för mig är historien ny. Jag har hört talas om 1972 års irländska Bloody Sunday men aldrig 1981 års Bloody Saturday i Brixton. Samtidigt är McQueens berättelser förstås deprimerande välbekanta eftersom alla berättelser om systematiskt förtryck och diskriminering (samt påföljande vrede och uppgivenhet) i någon mån liknar varandra.

Därför får vi möta en poliskår som utan något egentligt signalement stoppar, visiterar och i största allmänhet trakasserar unga, svarta män (ibland inte ens det, råkar några rutor ha pangats kan de lika gärna gå på skoluniformerade grabbar). Poliser som slår ned en medelålders lastbilsförare eftersom han vågar sig på att käfta med dem om huruvida hans parkering är olaglig eller inte. Ett rättsväsende som inte bryr sig över hövan om att utreda en misstänkt mordbrand, möjligen för att alla 13 offren var svarta. Ett utbildningssystem som är benäget att placera just svarta barn i skolor för ”the educationally sub-normal” istället för att lära dem att läsa. I den ”vanliga” skolan består lärarens specialpedagogiska stöd i att kalla sin unge elev för ”block-head” och låta honom hoppa över högläsningen. Efter att ha tvingat fram ett av klasskamraterna utskrattat försök, givetvis.

Undantaget till det här temat i pentalogin torde vara film nummer två, Lovers Rock, som primärt är ett en timme långt partyhäng i en lägenhet under en lördagskväll. Vi får uppfiffandet, raggandet, festvåldtäktsförsöket och den där första, försiktiga förälskelsen i gryningsljuset på väg hem. Plus musiken så klart. Musiken är kanske också i lika stor utsträckning det som binder filmerna samman stämningsmässigt, även om den kan skifta från rastafari och reggae till disco och funk. Gillar man partyhäng är Lovers Rock spot on, själv var jag kanske inte lika begeistrad i just denna denna andra del.

Lovers Rock lägger dock mycket fokus på en annan ambition som jag uppfattar att McQueen haft med sin filmserie. Han vill inte bara sätta ljus på konflikterna mellan ”vi” och ”dem”, utan också hur detta ”vi” kan te sig. Finns det ens ett ”vi”? Utan tvekan vill åtminstone dagens filmskapare göra gällande att ju mer systemet och samhället håller emot, desto större incitament finns det för att allt tätare sluta sig samman. Förutom bilden av kollektivet och den karakteristiska musiken ligger också doften av såväl ris och ärtor som ganja tung över flera delar av Small Axe. Allt för att förmedla en bild av ett samhälle i samhället, en kultur, även för oss fåkunniga.

Samtidigt lyfter McQueen också fram individer som Mangroves Black Panther-agitatorer Altheia Jones-LeCointe och Darcus Howe, polisen Leroy Logan (den före detta forskaren som bestämde sig för att bli polis i början av 80-talet i ett försök att förändra kåren från insidan (del tre, Red, White and Blue)), eller författaren Alex Wheatle (som fängslades under Brixton-upproren (del fyra, Alex Wheatle).

Ett annat element vi känner igen från den här typen av historier är banden som binder samman, men också klyftorna som separerar, generationerna. Alla föräldrar vill kunna hoppas på en bättre framtid för sina barn men påminns ibland enbart om tröstlösheten i sådana förhoppningar när de ser sin avkomma misslyckas i ett system som är riggat för just det. Samma tröstlöshet som avkomman själv inte sällan trillar ned i – ”Om samhället ändå bara förväntar sig att jag ska misslyckas kan jag väl lika gärna göra alla till viljes”.

I den mån McQueen erbjuder någon lösning skulle jag vilja påstå att han pekar med hela handen mot kunskap och utbildning. Det behöver dock inte per automatik innebära ett utlämnande till ett korrupt system. Lyckas man skapa ett kollektiv har man också större möjligheter att hitta eller skapa den utbildning och kunskap som behövs.

Small Axe är en filmserie fylld till brädden av känslor och patos men också av ett tydligt budskap, förmedlat genom ett fingertoppskänsligt filmskapande. För min del lyckas dock ingen av de påföljande delarna slå den inledande Mangrove.

Mangrove

Lovers Rock

Red, White and Blue

Alex Wheatle

Education

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

Men istället för en pigg, om än hunsad, och lätt dumdristig 11-åring, föreställ dig istället en brådmogen, vilsen och konstant deprimerad 17-åring och du har Quentin Coldwater. Quentins bästa vänner är James och Julia men de lyser inte upp hans liv i någon större utsträckning med tanke på att han är hopplöst förälskad i Julia och hopplöst avundsjuk på James. James som alltid verkar vara så självsäker och som dessutom är ihop med Julia.

Men till Quentins egen stora förvåning får han en chans att slippa sitt trista vardagsliv i Brooklyn när han blir antagen till magi-skolan Brakebills. Utan några större samvetsbetänkligheter släpper han både föräldrahem och kompisar för att kasta sig in i en ny och spännande tillvaro. Det ska dock ganska snart stå tydligt att ens personlighet inte bara är beroende av yttre omständigheter och Brakebills-Quentin visar sig vara i princip lika vilsen och viljelös som vardags-Quentin. Och magi må vara något fantastiskt som Quentin ger sig själv tillåtelse att omfamna helhjärtat, men det är också något vilt som kräver en viss försiktighet när man närmar sig det.

Tro nu inte att Lev Grossman bara skrivit en slags collegekortversion av J.K. Rowlings populära trollkarlsserie där ungdomarna, istället för butterbeer, hinkar i sig förfärande mängder sprit och dessutom ligger hej vilt. Quentins tid på Brakebills upptar bara ungefär första halvan av den första boken i Grossmans trilogi, The Magicians. Och det är bara en av alla de överraskningar som författaren bjuder på när man plöjer vidare i de två andra delarna: The Magician King och The Magician’s Land.

Jag får lite samma upplevelse av Grossmans berättelser som när jag läser China Miéville, jag vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen. Vågar jag mig på en gissning visar sig historien nästan alltid ta en helt annan riktning. Det är många gånger som författaren börjar i ena änden av en händelseutveckling som jag tänker ska hålla boken ut men som snart förvandlats till något helt annat. Om inte annat kan jag lugnt konstatera att Grossman bryter mot de allra flesta ”klassiska” fantasy-berättargreppen.

Sett till hela trilogin uppfattar jag övergripande teman som identitet, drömmar (inte sällan krossade sådana) samt relationen mellan barn och föräldrar (dock inget som nödvändigtvis innebär ett familjefokus). Ska jag lyfta det ytterligare en sammanfattande nivå tänker jag mig att ett gemensamt begrepp skulle kunna vara ”vuxenblivande”. I början är Quentin en ganska svår huvudperson att tycka om eftersom han faktiskt verkar anstränga sig för att vara en gnälligt missnöjd loser. Men allt eftersom berättelsen framskrider genom böckerna får han också en chans att växa upp, reflektera över sina livsval och relationen till sina föräldrar. Det är för övrigt en resa som präglar många av trilogins personer – de börjar som mer eller mindre tanklösa tonåringar för att växa med motgångar, ansvar och uppgifter som den magiska världen kastar i deras väg.

Kontrasten mellan barn- eller ungdom och vuxenhet får i princip fysisk form tack vare Grossmans påhittade sagovärld Fillory. När Quentin var liten älskade han böckerna om syskonen Chatwin som hade fantastiska äventyr i Fillory, faktiskt inte helt olika de som syskonen Pevensie hade i Narnia (ett arv som Grossman förstås är precis lika medveten om som när det gäller Harry Potter). Jag tror att många med mig inte har några större problem att leva sig in i Quentins heta längtan efter att det där sagolandet skulle finnas på riktigt. Jag har själv aldrig varit så lyckligt lottad att jag hittat en dörr till Narnia, men Quentin får däremot möjlighet att inte bara veta att Fillory finns på riktigt utan också besöka stället. Som förstås kanske inte visar sig vara riktigt lika idylliskt och sagolikt som han föreställde sig som barn.

Grossman väver ihop sina historier mellan en realistisk vardagsvärld, en magisk vardagsvärld (som är nog så realistisk eller i alla fall prosaisk inom sina givna ramar), Fillorys magiska sagovärld och Neitherlands som finns däremellan. Han har en psykologisk trovärdighet i både personer och relationer som å ena sidan gör att böckerna kräver lite engagemang (detta är inget man läser i tiominuterssnuttar) men som å andra sidan belönar läsaren ganska rikligt när man har tid att lägga ned detta engagemang.

Medan jag verkligen gillade trilogin med alla dess turer (plus att Grossman också är mycket duktig, rent språkligt) hade tyvärr jag samtidigt lite svårt att bli riktigt fängslad av den. Det finns hela tiden ett avmätt avstånd mellan min upplevelse av historien och de som upplever den. Böckerna om Quentin Coldwater och alla de andra tilltalade min hjärna mer än mitt hjärta. Jag känner att de sannolikt skulle växa vid en omläsning (kanske till och med växa mycket) men samtidigt var de ett så pass stort åtagande rent tidsmässigt att jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig den tiden.

The Magicians (2009)

The Magician King (2011)

The Magician’s Land (2014)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Det är också den prinsessroll som drottning Eleanor försöker grooma sin motspänstiga dotter in i. Hon ska uppfostras till att blir en riktig dam för att sedan kunna konvenansgiftas bort med sonen till någon av klanledarna som svär trohet mot kung Fergus. Men Merida har inte den minsta lust att fylla mammas trånga skor – hon vill rida, skjuta pilbåge, klättra i berg och dricka från iskalla vattenfall.

Så när Merida ser en chans att ändra sitt förutbestämda öde klamrar hon sig fast för glatta livet. Men hade hon fått en möjlighet att prata med några av sina föregångare hade hon kanske aktat sig lite mer för att ge sig i lag med en häxa.

För sju år sedan hade jag ett litet hår-tema här på bloggen, inspirerat av Merida och Brave. Då skrev jag bara helt kort om den trollbindande animeringen av både Meridas krull samt hov- och hakskägget hos hennes trogne följeslagare Angus. Sedan den titten har jag återkommit lite nu och då till Brave och filmen har vunnit så pass mycket mark att den numera är en klar Pixar-favorit.

Först och främst har det såklart med Merida att göra. Ja, hon är en prinsessa, vilket förvisso känns lite Disney-torrt och förlegat. Samtidigt är en aristokratisk titel ett ganska enkelt sätt att snärja även barn och ungdomar i ansvarets garn som de sedan måste förlika sig med på något sätt. Andra Pixar-protagonister kan ha ett jobb eller föräldraskap som driver dem framåt men när det gäller yngre personer är det som sagt smidigt att utrusta dem med en ärvd titel som de inte kan undfly.

För det är klart att Merida först försöker fly undan sitt ansvar, ta den lätta vägen ut. Antingen fly eller helt välta det över ända, utan att fundera på konsekvenserna av ett sådant tilltag. Brave är i det avseendet inget under av subtilitet men jag tycker ändå att filmen inte skriver sin publik alltför hårt på näsan. Exempelvis får Merida och Elinor själva uttrycka en önskan om att den andra ska lyssna istället för att någon tredje part ska behöva säga något om att ”de där två lyssnar ju aldrig på varandra…” På samma sätt inser Merida förvisso att hon måste börja ta ansvar för sina handlingar men hon hittar i alla fall en egen väg att göra det på istället för att kopiera sin mamma.

Och där har vi nog en annan stor anledning till att jag gillar Brave – för en gångs skull är inte bara Pixar-huvudpersonen en flicka (bara ett av fyra exempel i Pixars alla 23 filmer. Den enda som haft en kvinnlig regissör. Shame on you, Pixar!) utan det är också hennes relation Elinor som står i fokus. Hur de bägge hittar fram till en gemensam plattform, Elinor i något annorlunda skepnad, är en utveckling som jag både skrattar åt och blir berörd av.

Ska vi fortsätta räkna bonuspoäng kommer kanske det keltiska näst på listan. Brave utspelas i Skottland i en obestämbart historisk tidsperiod och jag har alltid varit svag för keltisk folktro och mytologi. Jag tycker att filmen plockar in de influenserna fint i både design, score (av Patrick Doyle) och det generella världsbygget. Det är främst det som också står för filmens spänningsskapande element. Brave lyckas till och dra den där jättelögnen som bygger på att ett slott helt gjort av sten framstår som mysigt, snarare än råkallt och dunkelt. Meridas faiblesse för bågskytte gör att jag påminns om en annan Disney-klassiker, Robin Hood, och det är en koppling som ger lite extra glans åt Brave.

Jag har som sagt ägnat ett helt mini-tema åt Disney- och Pixar-hår och päls. Trogna läsare kanske också påminner sig om att jag redan fallit i trans över rådispälsarna i Ratatouille som dök upp tidigare under våren i samma påhakande av Jojjenitos Pixartema. Men trots nästan tio år på nacken är Brave fortfarande av en sådan kvalitet rent animeringsmässigt att jag inte kan värja mig på någon fläck. De röda hårkrullen och pälsarna är magnifika.

Ok, så det finns förstås en del dratta-på-ändan-fars för att tillfredsställa de allra minsta också. Brave vänder heller inga nya åkerfåror rent historiemässigt med sin prinsessaga, till skillnad från exempelvis Toy Story eller Up. Men i det allestädes närvarande pälsruset stör jag mig inte så mycket på det. Jag tror banne mig att det till och med är dags att dela ut min allra första Pixar-femma. Ibland händer det!

Unge Ricky Baker blir avsläppt av sociala myndigheter i en hobbithåla i Fylke. Eller nä, kanske inte riktigt då, men de inledande kameraöverflygningarna av ett oändligt skogslandskap påminner starkt om Mörkmården eller Fangorn. Och dagens regissör, Taika Waititi, är förstår lika medveten som sin publik om att Peter Jackson en gång för alla satt likhetstecken mellan Nya Zealand och Tolkien.

Men åter till Ricky. Paret Bella och Hector som bor i det ödsligt belägna huset är trettonåringens sista chans till ett fungerande fosterhem innan han åker in på ungdomsvårdsskola. Den lika stenhårda som uppgivna socialsekreteraren räknar upp alla Rickys brott (spotta, vandalisering, klotter) innan hon avger ett sista omdöme ”He’s a real bad egg”.

Men ägget är på god väg till bättring hos den kärleksfulla Bella och den kanske inte lika kärleksfulla Hector. Hos paret får Ricky fira sin första födelsedag någonsin och dessutom en fantastisk födelsedagspresent – jycken Tupac (de andra potentiella hundnamnen var Psycho och Megatron). Men katastrofen slår till och plötsligt befinner sig Ricky på rymmen i bushen tillsammans med en högst surmulen och motvillig Hector.

Taika Waititis Oscars-nominerade Jojo Rabbit blev sparken jag behövde för att ta mig an Hunt for the Wilderpeople, eftersom Jojos upplevelser gjorde klart att detta är en regissör i min smak. Och det är möjligt att jag drar allt för stora växlar på ytliga likheter, men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att Hunt for… i vissa avseenden känns som ett stillsamt genrep inför Jojo Rabbit.

Den ganska fantastiska historien berättas prosaiskt ur Rickys synvinkel, som till sin natur (och kroppshydda) snarare påminner om Jojos kompis Yorkie. För Ricky är det fullkomligt självklart att han ska campa med Hector i vildmarken i flera månader, hellre än att åter hamna i socialtjänstens klor. I hans värld blir svartklädda polisstyrkor till ninjor och polisschäfrar till jättevargar. Han är fullt upptagen med att skapa en bild av sig själv som en hårdhudad gangster (vars öde det är att sluta sina dagar ”in a blaze of glory”) även om det är uppenbart att han varken är särskilt hårdhudad eller gangsterlik. Däremot utrustad med en enastående förmåga att se sakligt på sitt hittills ganska usla liv. Ett av hans bästa knep är att hitta på haiku-dikter för att bearbeta sorg och förluster.

Jojo Rabbit var mer surrealistiskt skruvad än Hunt for… och har naturligtvis en helt annan ambitionsnivå med ämnen som nazism och förintelsen. Å andra sidan lägger Hunt for… ganska mycket tonvikt på det maoriska arvet. Den spelar också i högre utsträckning på kontrasten mellan vildmarkens majestät och mystik samt den intima relationen mellan Ricky och Hector. Hunt for… klarar dessutom balansen mellan allvar och humor bättre, tack vare den fina känslan som uppstår mellan Julian Dennison och Sam Neill. Ricky och Hector är två människor som farit ganska illa här i livet men som just därför kan finna en trygghet i varandra.

Den som hotar den tryggheten är framförallt socialsekreteraren Paula Hall (spelad av Rachel House), filmen mest otvetydigt humoristiska rollfigur. Men det finns förstås också möjlighet att se något ytterst tragikomiskt i en socialsekreterare vars motto ”No child left behind” låter som ett hot, snarare än ett löfte, och som beskriver sig själv som en terminator i förhållande till Rickys Sarah Connor (”in the first movie too, before she could do chinups”).

Tja, det är bara att konstatera att Taika Waititi fortsätter att leverera för min del. För att citera en av filmens haikus: ”It was the best”.

alt. titel: Vi mötas i St. Louis

I ett stort hus på en lugn villagata i den idylliska utkanten av St. Louis bor den stora familjen Smith. Pater familias Lon är advokat inne i city. Hans skuldror sjunker synbart ihop när han, efter en ansträngande dag på kontoret, kommer uppför trädgårdsgången och hör döttrarna Rose och Esther sjunga för full hals. I det avseendet torde Lon vara en hårt prövad man eftersom det sjungs en hel del i det Smithska hemmet. Särskilt den unga Esther är pigg på att ta ton, gärna samtidigt som hon drömmer om den stora kärleken. Helst då i form av grannen John Truitt.

Då är det ju tur att storebrodern Lon Jr. snart ska åka till Princeton och därför har anledning att ställa till med fest. De unga partyprissarna underhålls då av småsystrna Agnes och Tootie som förstås gärna vill vara med på festligheterna. Pojkflickan Tootie trivs som fisken i vattnet och river av publikfriaren ”I was drunk last night, dear Mother”.

Sedan får vi inte glömma bort storasyster Rose som går och hoppas på att hennes Warren ska fria till henne trots att han för närvarande befinner sig i New York. Inte heller har han råd med speciellt många skrikande långdistanssamtal (”I said, it’s just like you’re in the next room!”). Huset är dessutom tillräckligt stort för att rymma Lon Sr:s prillige pappa (som aldrig kallas för något annat än ”Grandpa”). Och så förstås de som ska försöka hålla ordning på hela härligheten: mamma Anna och trotjänaren Katie.

Meet Me in St. Louis är en de där välkända, klassiska musikalerna, men inte bjuder den på särskilt mycket handling. Istället är den uppbyggd kring fyra vignetter som tillsammans omfattar ett år under det tidiga 00-talet och avslutas med The Louisiana Purchase Exposition eller The St. Louis World’s Fair som öppnade i slutet av april 1904.

Ett par smäktande varma sommarveckor är först ut när filmen så att säga ställer upp alla spelpjäserna och lägger grunden till allas respektive personligheter och, inte minst, kärleksintressen. Sedan kommer hösten och Halloween där kvarterets ungar roar sig med att dels bygga en brasa av till synes fullt fungerande möbler, dels kasta mjöl i ansiktet på folk. Allt med föräldrarnas goda minne vad det verkar. Men viktigare är att pappa Lon meddelar att han fått ett fint chefsjobb och planerar att flytta familjen till New York. Därefter blir det vinter och julbal och flytten står för dörren. Men i sista sekunden klarar Lon inte av att rycka upp familjerötterna och den bästa julklappen är beskedet att de ska stanna kvar i St. Louis. Och så avslutas det hela (tyvärr ganska svagt och med en känsla av att filmen bara rinner ut i sanden) som sagt på världsutställningen där alla förundras över att de kan se så många underbara ting här hemma i St. Louis, där de bor… Kan man tänka sig!

USA har väl i och för sig alltid uppvisat den här tudelningen, men jag har sällan noterat den så tydligt som i Meet Me in St. Louis. Å ena sidan är landet byggt på en slags frontierprincip: man ska vara rörlig och inte vara rädd för att flytta på sig till bigger ’n better things. Å andra sidan en farmarprincip: håll fast vid din lilla plätt och släpp den inte för alla pengar i världen. Här framställs det alltså som världshistoriens största katastrof att familjen Smith skulle tvingas flytta till New York och glädjen när de kan besöka den fantastiska utställningen på hemmaplan vet inga gränser.

Men trots den svaga avslutningen och handlingen som egentligen inte är någon handling finns det gott fog, i flera avseenden, för filmens klassikerstatus. Den bjuder på fina dansnummer och ett gäng välbekanta låtar där The trolley song (”Clang, clang, clang goes the trolley”) och Have yourself a merry little christmas skrevs särskilt för filmen av Hugh Martin och Ralph Blane. Bägge sjungs av Judy Garland i rollen som Esther och även om hennes mörka stämma känns lite apart när den kommer från den unga flickan går det inte att komma ifrån att Garland är en exceptionell både sångerska och skådespelerska.

Meet Me in St. Louis regisserades av Vincente Minelli som gifte sig med Garland ett år senare. Fred Franklin Finklehoffe och Irving Brechers manus bjuder på en hel del skratt och trots den fragmentariserade handlingen finns det ett fint flöde i filmen. Tom Drake i rollen som John Truitt använder ord som ”gosh” och ”ginger peachy”. Såväl interiörer som kostymer (av femfaldiga Oscarsvinnaren Irene Sharaff) är otroligt mustiga, de känns både ombonade och påkostade på en och samma gång. Till Halloween serverar Katie en ”hickory nut cake” stor som en kvarnhjul. Allt detta produktionsvärde förvaltas dessutom förstklassigt av fotografen George Folsey som var Oscarsnominerad 13 (!) gånger, bland annat för sitt arbete här. Förutom den nomineringen utmärkte sig också filmen i kategorierna för manus, musik och sång (The trolley song).

Filmens akilleshäl är den unga skådespelerska som av någon obegriplig anledning kammade hem en Academy Juvenile Award det året, det vill säga Margaret O’Brien i rollen som lilla Tootie. På pappret är hon en ganska rolig figur, en försigkommen pojkflicka av den sorten som i mina ögon tycks ganska populär i USA på den här tiden. Hon håller ståtliga begravningar för alla sina dockor som dött sotdöden och önskar sig jaktknivar i julklapp. Men O’Briens prestation är så överdriven och skrikig att hon reducerar all sin egen komiska potential till platt intet.

Men inte ens O’Brians närvaro kan göra några allvarliga bucklor i det fina chassit. En klassiker, rätt och slätt.


Idag har Filmitch hittat något lika klassiskt, men lite yngre och mer tonårsbetonat.

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Läs hela inlägget här »

Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg