You are currently browsing the category archive for the ‘Coming of age’ category.
alt. titel: Det
För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.
Nej, de hade istället hostat upp en hundring (samt minst det dubbela för läsk, godis och snacks) för att kunna snacka med sina kompisar, instagramma sig igenom upplevelsen och springa på toa. Jag fick känslan av att om det inte funnits en klar risk att man varit hjälplöst ”out of the loop” om man inte sett It, oavsett om man verkligen var intresserad av den eller inte, hade visningen varit betydligt lugnare.
Nåvälan, jag fick vackert sitta och jäsa i min fåtölj samt ett par gånger agera queen bitch of the movie year (till liten nytta ska tilläggas) och låta filmen göra sitt bästa för att ändå involvera mig i berättelsen om The Losers’ Club samt Pennywise the Dancing Clown.
Vilket den med tanke på omständigheterna ändå måste sägas lyckades riktigt bra med. I alla fall bättre än väntat. Manuset skiljer sig förstås en hel del från boken, både vad gäller tidsperiod, händelseutveckling och rollfigurer men de flesta av de där förändringarna hade jag inga större problem att köpa i dramaturgins namn.
När King skrev sin bok var 80-talets mitt nutid och han försatte som vanligt inga chanser att blicka tillbaka på sitt älskade 50-tal. Nu ligger istället 80-talet 30 år bakåt i tiden och det kändes naturligt att se Belch Huggins med en Anthrax-tischa istället för brylcreeme i håret. På det hela taget lyckas It balansera en lagom mängd tidsmarkörer och musik utan att vi hela tiden blir bombarderade med allt från Alf-dockor och Modern Talking till Iron Maiden och Tim Burtons Batman-film.
Vad som däremot rullar på biografen i Derry är A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child vilket förstås är en uppenbar referens i sammanhanget. Dels eftersom It och Freddy Krueger båda är monster som spelar på sina offers svagheter och rädslor, kanske till och med kräver fruktan och dödsångest för att kunna överleva. Dels eftersom Bill Skarsgård i form av Pennywise, på samma sätt som Robert Englunds Freddy, visar upp något mer än bara monstermakeup. Jag tyckte att Skarsgård gjorde en hyfsat otäck clown med sina Nosferatu-tänder och det hängde på mer än kostym och CGI.
Jag tycker också att denna version av It gjorde helt rätt som gav mycket uppmärksamhet till The Losers’ Club och betydelsen av gruppens gemensamma förmåga att besegra ondskan. Som så ofta annars i (ungdoms)skräckfilm är vuxenvärlden mer eller mindre frånvarande och inte sällan en del av hotet mot barnen. Det här perspektivet funkar förstås tack vare fin casting av alla inblandade, även om det är svårt att undvika känslan av att It nog har Stranger Things en hel del att tacka för. Och då inte bara för att vi återser Finn Wolfhard (så jäkla coolt namn!!) som Ritchie ”Trashmouth” Tozier. Det här är ett gäng som jag gillar och hejar på.
Däremot är det synd att manuset gör Ben Hanscom till Historikern istället för Arkitekten eftersom det innebär att Mike Hanlon reduceras till ”the home schooled kid”. Visst, Mike jagas av Henry Bowers och hans gäng men filmen har utelämnat bokens anledningar till varför Henry skulle hata just Mike med extra glöd. I nuläget går mobbarna på alla tillgängliga småglin med lika glatt humör.
Jag sade att jag kunde köpa de flesta av skillnaderna mellan bok och film men en av dem kändes riktigt, riktigt tråkig och det är förstås att Beverly Marsh måste bli en damsel in distress för att trigga igång den avgörande fajten.
Allt är som bekant relativt. För att vara en skräckfilm var It fullt godkänd och för att vara en Stephen King-filmatisering var den freakin’ awesome. Jag ser absolut fram emot en omtitt under lugnare omständigheter.
Filmspanaren The Nerd Bird, aka Cecilia Burman, var syrligare i omdömet men landade ändå på samma betyg för It. Hon har dessutom varit ambitiös nog att skriva ett omdöme till.
Annonser
Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.
Jag vet inte om jag läst just den här novellsamlingen oproportionerligt många gånger eller om den verkligen håller en osannolikt hög klass för här är det idel kära återseenden. Möjligen utmärks samlingen också av att den innehåller ovanligt många pastisher och tie-in-berättelser – vi får i olika former komma i kontakt med Edgar Allan Poe, Shirley Jackson, George A. Romero, H.P. Lovecraft, Arthur Conan Doyle och Raymond Chandler.
Vad har vi då för höjdare som jag tror att många ivriga King-läsare känner igen? Till att börja med den fullkomligt surrealistiska ”The Moving Finger” där den stackars New York-bon Howard Mitla plötsligt upptäcker ett finger som sticker upp ur avloppet på hans handfat. Just fascinationen för badrum, avlopp och handfat återkommer i novellen ”Sneakers” om hur den reserverade musikproducenten John Tell måste konfrontera ett toalettspöke. Men frukta icke, vi snackar en helt annan klass av berättande än Dreamcatchers shitweasels. Kings intresse för badrum och avlopp känns förstås också igen från hans romanvärld som The Shining och It.
Tabloiddjävulen från The Dead Zone återuppstår i form av den genomcyniske journalisten Richard Dees som jagar en vampyr i ”The Night Flier” där Dees under väntan på den huggtandade ges gott om möjlighet att filosofera över sitt yrkesval. Och monstervarelserna från The Dark Tower-serien kan möjligen ses av återhållsamma rökare. Ni vet, de där rökarna som efter diverse förbud tvingats ut på gatorna under fikarasterna och därmed utgör ”The Ten O’Clock People”. Att King är intresserad av att utforska missbrukets gränser märks både i fallet alkohol i exempelvis The Shining och Doctor Sleep och i fallet rökning med denna novell samt ”Quitters, Inc.” från Night Shift.
Och visst är missbruk ett bra grepp för att försätta sina protagonister i skiten? I ”Popsy” är huvudpersonen Sheridan förvisso ingen pedofil men däremot en man med en stor skuld på grund av ett otrevligt spelberoende. Därför tvingas han att kidnappa ett barn som betalning men har oturen att välja Popsys barnbarn. Popsy har ingen pardon med sådana som Sheridan.
”Home Delivery” tilldrar sig i en värld där Romeros zombieapokalyps slagit till men är mest av allt en av Kings typiskt noggranna och ingående beskrivningar av en begränsad övärld där kvinnor på vinst och förslut är utelämnade till sina män för skydd och försörjning. Ren skräck finns det då mer av i ”The Rainy Season” där King verkligen inte hymlar med sin Shirley Jackson-hommage, även om hon aldrig skrev om paddregn. Då håller sig King mer på mattan gentemot skräckmästaren Lovecraft i ”Crouch End”. Intressant i det fallet är att notera att även om bägge författarnas styrka ligger i uppbyggnad snarare än förlösning arbetar de på väldigt olika sätt. Eller också är det bara att man inte är särskilt van att stöta på Lovecraft-berättelser som håller sig på stadsgatorna.
Ett par personliga favoriter måste också nämnas innan jag gör halt. ”Suffer the Little Children” talar förstås till alla oss som alltid misstänkt att det är något skumt med barn. Novellen härstammar från mitt födelseår och är föredömligt kortfattad och enkel i sin beskrivning av läraren Emily Sidleys nervsammanbrott. Eller är det bara så att hon ser något som ingen annan ser?
Bäst har jag dock alltid tyckt om ”You Know They Got a Hell of a Band” även om jag aldrig delat Kings heta kärlek till rockmusik. Novellen är både halsbrytande rolig och skrämmande med en fin touch i beskrivningen av relationen mellan de gifta huvudpersonerna.
Unna dig en King-novell! Även om du klämmer en om dagen räcker maffiga Nightmares and Dreamscapes nästan en hel månad.
Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?
I så fall saknas det knappast saker att skriva om för Joni, det är då ett som är säkert… Brorsan Laser har hängt med den inte helt stabile Clay till föräldrarnas stora förtret. Föräldrarna, det vill säga mammorna Jules och Nicole, har sina egna fnurror på tråden. Äktenskapet tycks ha gått i stå och det kommer hela tiden små spetsiga anmärkningar om att Nicole jobbar för mycket och dricker lite för många glas vin medan Jules har svårt att göra något vettigt av sitt liv (förutom att ha varit hemmamamma åt Joni och Laser).
Joni själv har svårartad uppväxtvärk denna sista sommar innan college och stör sig på Nicoles prestationspress och micromanagementföräldraskap. Kanske är det som en slags upprorshandling att hon till slut ger efter för Lasers tjat om att hon, som nu är fyllda 18, ska ta reda på namnet på deras dagars upphov. Det vill säga spermadonatorn Paul som plötsligt befinner sig vara med familj, en inte helt oäven känsla för den dittills sorglöse restaurangägaren.
Om man nu skulle ha tvivlat på det (förtexternas spretiga bokstäver talat sitt tydliga språk för den som kan sin indie) räcker det med scenerna som introducerar våra respektive huvudpersoner för att konstatera att The Kids Are All Right kommer att bli en pratrelationsfilm. Laser gör idiotiska saker med Clay, Joni spelar scrabble med sina kompisar och pratar sex medan Jules och Nicole desperat försöker matcha vandra i föräldraskapskampen vid matbordet.
Och inte mig emot. När snack och samspel flyter på så pass bra som det gör i The Kids… blir det ofta både intressant och engagerande. Ska man se till filmens upplösning (i den mån en pratrelationsindiefilm har en sådan) hade egentligen Mark Ruffalos Paul inte behövt vara med, men hans inkludering utgör en välkommen katalysator för kärnfamiljen.
För visst är en av filmens poänger att Jules och Nicole lika gärna hade kunnat heta…Jules och Nicole (särskilt om vi varit i Frankrike istället för ett soligt förorts-Los Angeles). I dagens läge hade vi nog inte ens behövt byta personlighet på våra mammor eftersom Julianne Moores drömmare lika gärna hade kunnat vara en hemmaman som har svårt att få saker ur händerna medan Annette Benings Nicole fortfarande varit den hårt förvärvsarbetande läkarmamman.
För min del är det dessa två skådespelare (tillsammans med en perfekt avslappnad Mark Ruffalo) som gör hela filmen, vars dialog och innehåll kändes så oändligt mycket mer naturligt och trovärdigt jämfört med den nyare och mer skruvade 20th Century Women. Egentligen är det inte så mycket mer att göra än att luta sig tillbaka och njuta av magnifikt samspel. Även om njutningen förtas en smula av att Julianne och Annette är så bra som gammalt gift par att jag får ont i magen varje gång deras samtal styr in på de allt för väl inkörda besvikelsespåren.
Lite synd kan jag också tycka det är att Mark Ruffalo i slutänden får framstå som något av en douche för det är inte förrän då som jag, genom en enda längtansfylld blick, förstår att vi här har en oändligt ensam man. Det var bara det att han inte insåg hur ensam han var innan han träffade sina länders frukt.
Joni och Laser spelas av Mia Wasikowska och Josh Hutcherson. De gör var och en ett helt ok jobb och är kanske inte fullt så beiga som jag upplevt dem i andra filmer men ingen av dem gör heller något som får mig att höja på ögonbrynen.
En film som låg på många årsbästalistor är äntligen sedd, en prestation bara det. Att den sedan höll för trycket får ses som en bonus och en extra vinst för mig som tittare. Yay!
En slump som ser ut som en tanke… Inte särskilt långt efter att jag avslutat min maraton-duvning med systrarna Brontë fortsatte jag på det victorianska temat genom att bekanta mig med författaren Elizabeth Gaskell. Samtida med bland andra Charles Dickens i vars tidning Household Words hon publicerade flera noveller. Brontë-kopplingen kommer sig av att Gaskell blev ombedd av ingen mindre än Patrick Brontë att skriva en biografi över hans dotter Charlotte.
Ska man se till boken för dagen, Wives and Daughters, känns det symptomatiskt att Wikipedia sig till att Gaskell uppenbarligen började sin författarkarriär med en dagbok där hon särskilt utforskade relationen mellan sig själv och dottern Marianne samt senare också relationen mellan Marianne och hennes syster.
Såvitt jag har förstått handlar flera av Gaskells böcker om realistiska och samtida teman som det victorianska klassamhället, industrialismen och kvinnors villkor i detta samhälle. Wives and Daughters kan nog ses som realistisk så det räcker, däremot upplever jag inte att författaren i denna sin sista bok har någon särskilt poäng hon vill göra eller budskap hon vill förmedla.
Istället är det ett stillsamt och nyanserat utforskande av ett antal personligheter i den lilla staden Hollingford. Eller är det byn? Jag har oerhört svårt att få grepp om hur stort samhället är. Huvudperson är den unga kvinnan Molly Gibson, dotter till den lokale läkaren (mamma och hustru är död innan boken tar sin början). Dr. Gibson är respekterad i Hollingford både för sitt bestämda sätt, sin kärlek till dottern och det faktum att han kanske, kanske (i alla fall om man ska tro skvallret) är son till en skotsk baron.
Men Gibson är orolig för att Molly ska sakna en mors omsorger och gifter därför om sig med änkan Mrs. Kirkpatrick. Ett snilledrag som hans dotter inte uppskattar det allra minsta eftersom hon vant sig vid att kunna ha sin pappa för sig själv. Inte blir det bättre av att den blivande Mrs. Gibson har en hel del idéer om vad som är fint och fashionabelt. Hon är dessutom sannolikt ett av litteraturhistoriens mest egoistiska fruntimmer.
Jag vet egentligen inte hur rimligt det är att jämföra Gaskell med Dickens bara för att de råkar vara samtida. Helt klart är i alla fall att om Wives and Daughters varit skriven av Dickens skulle Molly vara så ängalikt god att hon inte vidrörde marken med sina små fossingar när hon skrider genom Hollingford. Likaledels karikatyriskt uppblåst och ogin skulle Mrs. Gibson vara, bara för att få sin rättmätiga belöning innan sista punkten är satt.
Men detta är en helt annan typ av bok och jag märker till min förvåning att de flesta huvudsakliga personerna känns riktigt trovärdiga och inte det minsta Dickens-stereotypa. Här finns förstås både fördelar och nackdelar – Gaskell är avsevärt mindre sentimental än sin manlige författarkollega men också avsevärt mindre komisk.
Det ska dock inte tolkas som att detta är en tråkig bok. Jag blev rejält insyltad i alla göranden och låtanden inom både familjen Gibson och deras kontrasterande motpart, familjen Hamley. För hade detta inte varit Mollys bok hade titeln nästan lika gärna kunnat vara Husbands and Sons. Gaskell beskriver särskilt relationen mellan godsägaren Hamley och hans son Osborne på en inkännande och finkänsligt sätt som gör att man som läsare inte kan ta parti för någon av dem. Bara känna sorg över att de står så långt ifrån varandra.
Huvudpoängen i Wives and Daughters är alltså inte främst de små och stora händelserna i Hollingford och Mollys eget liv, utan den karaktärsutveckling som Gaskell låter många av sina personer genomgå. Mollys förändring är så subtil att jag knappt tänker på den innan jag börjar jämföra Molly som hon var i början av boken och hur hon blivit när den slutar. Hon känns som en rätt ovanlig victoriansk hjältinna, förvisso god och präktig men absolut inte osjälvisk på det där självutplånande sättet som många andra victorianska romankvinnor. När det gäller får hon till och med säga ifrån och stå på sig (i alla fall ibland). Hon får ha egna åsikter och insikter som gör att hon utvecklas och växer och vi med henne.
Wives and Daughters blev Gaskells sista bok och hon hann dö innan den var riktigt avslutad. Därför kommer slutet abrupt, men på ett rätt spännande sätt som gör det hela oväntat melankoliskt. Den välförtjänt lyckliga upplösningen är på g men tvingas göra halt innan alla trådar är uppknutna. Vi lämnas därmed med ett flyktigt tvivel huruvida slutet verkligen kommer att bli så oförblommerat tomteboidylliskt som man kanske förväntade sig. En avslutning som jag skulle vilja påstå faktiskt gör boken ännu bättre.
Lisa Tuttle är en författare av sci-fi, fantasy och skräck men anledningen till att jag var nyfiken att pröva på hennes författarskap är hennes mångåriga samarbete med George R.R. Martin. Någon som kan hitta en kreativ gemenskap med den mannen är för min del värd att kolla upp. Av inga särskilda skäl alls blev det Tuttles The Silver Bough som fick bli första boken ut.
Historien utspelar sig på en liten skotsk halvö vars enda stad Appleton varit fast i en nedåtgående spiral ett bra tag nu. En gång känd för äppelodlingar och cider har stadens siste ciderbryggare nu lagt ned. Detsamma gäller hotellet och färjetrafiken. Turisterna lyser med sin frånvaro. Det är bara det unika biblioteket, ritat av den kände arkitekten Alexander Wall, som fortfarande håller igång någotsånär trots ständigt uppskjutna löften om digitalisering av samlingarna.
Ansvarig för den verksamheten är nyinflyttade Kathleen Mullaroy. Kathleen är dubbelt utböling på ett ställe som Appleton där de flesta invånarna som är kvar kan räkna sin historik i århundraden. Hon har inte bara flyttat till Appleton från London utan kommer från början från USA, vilket också är fallet för den unga Ashley och den tillbakadragna Nell. På olika sätt ska alla tre kvinnorna komma att spela en viktig roll eller påverkas av de förändringar som stundar för Appleton.
Jag läser mig till att Tuttles böcker gärna fokuserar på ”strong-willed women” och The Silver Bough utgör som synes inget undantag till den regeln. Dessutom finns det stråk i boken som berör kvinnors situation generellt på en så pass liten och isolerad plätt som Appleton. Hur stora möjligheter har man egentligen att komma undan århundraden av traditioner och ritualer?
Älskare av mytologi och mystik känner sannolikt igen titeln The Golden Bough, den klassiska samlingen av myter och religioner från 1890 av antropologen James Frazer. Att Tuttles titel bara bytt metall jämfört med Frazers är förstås ingen slump eftersom silver ska vara nära kopplat till Skottland. Just de skotska traditionerna och föreställningarna suger Tuttle tag i av hjärtans lust och har på det stora hela skapat en fin väv av realism och mytologisk förundran. Allt eftersom boken fortskrider invaderar de skotska sagorna och legenderna Appletons bistra verklighet. Tuttle bjuder på så väl äppelmagi som kelpies (bäckahästar).
Sannolikt är det de tydliga keltiska dragen som gör att jag associerar till exempelvis både Susan Coopers serie om syskonen Drew och Mollie Hunters Bäckahästens pärlor. Tuttle har bara anlagt en mer vuxen ton jämfört med ungdomsböckerna.
The Silver Bough är förvisso både välkomponerad och -skriven men trots att jag gillar de keltiska dragen känns berättelsen ändå lite tam. Mer rar än andlös. Kanske är den inte tillräckligt mystisk för min smak? Kanske är det lite för många enskilda scener och händelser som egentligen inte har någon större betydelse för upplösningen? Kanske blir det lite väl mycket fokus på kärleken och den mystiske ynglingen Ronan som alla tre kvinnorna känner sig oåterkalleligen dragna till?
Jag upplever att denna genomgripande kärlekshistoria, tillsammans med Appleton självt, är bokens huvudpoäng och när den inte griper tag i mig på något särskilt sätt fallerar hela läsningen. Men om du tillhör den del av mänskligheten som gillar övernaturlig romance kan jag mycket väl tänka mig att The Silver Bough är lika perfekt som grädden på semlan.
Tja, vad vet Maisie egentligen? Not much… Inte om vi ska snacka boklig kunskap och allmänbildning i alla fall. Det den lilla flickan rimligtvis borde ha blivit överutbildad i är däremot märkliga mänskliga relationer.
Henry James öppnar upp sin bok genom att presentera oss för Maisies far och mor, Beale och Ida Farange. Två personer som inte längre verkar vara särskilt intresserade av att uppfylla detta åtagande, tack vare den allt frostigare relationen dem emellan. De skiljer sig under stort buller och bång och en av tvistefrågorna är lilla Maisie. Inte för att de var och en älskar henne så mycket att de inte kan släppa henne ifrån sig, utan för att de hatar varandra så mycket att de inte vill unna den andre ett skapandes grand.
Den initiala uppgörelsen är att Maisie ska spendera ett halvår hos vardera förälder. Det blir givetvis bara ytterligare ett tillfälle för Beale och Ida att fylla dotterns öron med skit om den frånvarande föräldern samt förhöra henne om vad den andre snackat för skit om dem. Ida anställer efter ett tag guvernanten miss Overmore vilken faktiskt har vissa utbildningsförmågor, som att kunna noterna till flera musikstycken utantill och en massa årtal utan att behöva titta i facit.
Men när det är dags för Maisie att byta förälder vill Ida inte låta Miss Overmore följa med till Beale. Fattas bara annat, att hon skulle bistå med något som skulle göra ex-makens liv med Maisie lite enklare?! Följer guvernanten med sin elev till fadern är hon inte välkommen tillbaka, thank you very much. Den charmige Beale gör dock det valet lätt för Miss Overmore som dessutom då får ett halvår ensam med Beale nästa gång det är dags för Maisie att vara hos Ida.
Medan pappa tröstar sig med miss Overmore ligger mamma knappast sysslolös på soffan och äter praliner tillsammans med Maisie. Istället reser hon iväg och roar sig medan Maisie får spendera sin tid med den lindrig rena och svagt utbildade Mrs. Wix. Snart har även mamma hittat en ny partner i form av den tjusige Sir Claude. Som i sin tur inte blir så lite charmad av Maisies före detta guvernant, Miss Overmore.
Henry James må vara en hejare på det engelska språket samt att med hjälp av detta beskriva både mänskliga relationer och psykologiska porträtt. Men jämfört med The Portrait of a Lady märker jag att jag med What Maisie Knew i ännu högre utsträckning har svårt för James planlösa berättande. Hans persongalleri blir aldrig tillräckligt intressant för att jag ska nöja mig med det på bekostnad av en rejäl händelseutveckling.
Maisie Farange är heller ingen Isabelle Archer. Som Henry James lagt upp sin bok tror jag i och för sig inte att det är meningen, men jag har svårt att engagera mig i en så pass blek huvudperson. Jag antar att Maisie (i likhet med exempelvis Oliver Twist) bara ska bli en slags spegel för de övriga personerna att se sina respektive reflektioner i. Men eftersom poängen med dessa reflektioner blir allt för outgrundlig ser jag ingen mening med Maisies närvaro.
Hon blir snarare en slags uppflottad diamant, där allt skitsnack och all psykologisk misshandel som hon utsätts för bara glider av ungen, utan att orsaka en endaste repa. Efter att ha letat runt efter lite analysinspiration på nätet ser jag att hon hyllas för sin mildhet och insiktsfullhet. Själv uppfattade jag henne mest som naiv, på gränsen till korkat ovetande, om vad som pågår runtomkring henne. Mot slutet verkar hon förvisso ha nått någon slags förståelse om kvaliteten på relationerna mellan de vuxna i hennes närhet. Det är emellertid ingen förståelse som gör mig mer intresserad av hennes egen tankeverksamhet.
Mest av allt verkar Henry James ha varit hjärtligt less på sin egen sociala samtid och tryckt in Maisie som ett berättartekniskt nav för att kunna beskriva ett gäng vuxna, vilka beter sig som bortskämda barn. Ingen av dem gör något uteslutande för Maisies skull, utan har alltid egoistiska motiv någonstans i botten. Till och med Mrs. Wix använder Maisie som känslomässig stand in för hennes egen döda dotter.
Efter tre försök (What Maisie Knew, The Portrait of a Lady och The Turn of the Screw) är det kanske dags att acceptera att Henry James inte är något för mig?
Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.
Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.
That’s what HE said!