You are currently browsing the tag archive for the ‘1800-tal’ tag.

Stardust bookTre olika personer skyndar mot stjärnan som föll i felandet. Tristran Thorn har lovat bort den till sin älskade Victoria Forester (en önskan som från hennes sida mest handlade om att bli av med den ovälkomne älskaren). Någon av de tre sönerna till lorden vid Stormhold måste få tag på den för att kunna efterträda sin far på tronen. Och en av tre häxsystrar vill ha stjärnans hjärta för att återfå sin ungdom.

Tristran är den som hinner fram först och blir därmed lite förvånad när han förstår att en fallen stjärna inte är en sten, kristall, juvel eller något liknande. Istället är det en ung kvinna vid namn Yvaine som dessutom har brutit benet i fallet. Tristran fångar in henne med hjälp av en tunn silverkedja, något som hon inte är särskilt tacksam över (av förklarliga skäl). Nu måste han bara släpa henne tillbaka till Victoria men det är en resa genom felandet som ska visa sig innehålla många strapatser och faror, både för Tristran och Yvaine.

Av det jag har läst av Neil Gaiman tidigare har det ofta varit berättelser som rört sig i urbana och nutida miljöer. Stardust placerar i och för sig sina läsare i ett 1800-tal med Charles Dickens och drottning Victoria men när vi väl kommer fram till den lilla byn Wall och feernas marknad spelar det där ”verkliga” 1800-talet inte så stor roll längre.

I sitt efterord tackar Gaiman bland annat föregångare som C.S. Lewis och Lord Dunsany, för Stardust påminner i mångt och mycket om det här tidiga fantasyförfattarna som mer eller mindre skrev sagor för vuxna. Jag skulle nog också vilja slänga in Edith Nesbit i den mixen. Även om hennes sagor oftast riktade sig till barn hade hon ett ganska modernt och ironiskt tilltal (något som hennes manliga kollegor saknade) men som återkommer lite nu och då hos Gaiman. Tristran försöker till exempel fånga en hare till middag men den smiter undan och stannar bara tillräckligt länge för att kunna säga ”Well, I hope you’re proud of yourself, that’s all” innan den försvinner.

Själva miljön med ”faerie” är välbekant men Gaiman har skapat något större än enbart ett återberättande av gamla sagor. Förvänta er inte att i likhet med Stephen Sondheims Into the Woods stöta på välkända figurer som Rödluvor eller peddo-Vargar. Det som gör att Stardust känns vidare än historien om den fallna stjärnan är att Gaiman lite nu och då skjuter in början eller slutet på en helt annan historia som läsaren bara får sig en smakbit av innan vi skyndar vidare i det utstakade spåret.

Tidigt berättar bland annat författaren om musen som egentligen är en prins och som bara kan förvandlas tillbaka om han äter The Nut of Wisdom. Men innan han hinner med det blir han fångad och uppäten av en uggla, som i sin tur bara kan återfå sin sanna form om hon äter en mus som ätit The Nut of Wisdom. Alla de här små avstickarna gör att berättelsen hela tiden känns underfundig, fräsch och fängslande.

Och Gaiman vore ju inte Gaiman om det där utstakade spåret vore allt för lätt att följa eller förutse. Jag, som läst min beskärda del av Gaimans sago-föregångare, blir ständigt överraskad eftersom historien hela tiden utvecklas i riktningar som jag inte förväntat mig. Särskilt gäller det vilka som ska komma att spela en viktig roll i det stora händelseförloppet. Här ges inga garantier av den sorten som man kanske är van vid när det gäller sagor. Än en gång visar författaren också att han är otroligt skicklig på att väva ihop sina historier, där en relativt tidig plantering (som inte ens känns som en plantering) får sin utdelning först mot slutet och det på ett synnerligen elegant sätt. Stardust må kännas lättsam och enkel men är för den skull vare sig simpel eller banal.

Gaiman skrev Stardust eftersom han tyckte att vuxna också kan behöva sagor ibland. Jag kan inte annat än hålla med honom.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Under en period av mitt liv kände jag mig faktiskt rätt nära bekant med P.T. Barnum. Den sensationellt lagde showmannen som kunde klämma några cents ur varenda publik han attraherade. För att inte tala om vad han klämde ur varenda artist, vartenda nummer och vartenda djur. Mannen som aldrig myntade uttrycket ”there’s a sucker born every minute”.

Läs hela inlägget här »

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken. Läs hela inlägget här »

Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon

Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.

Läs hela inlägget här »

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Läs hela inlägget här »

“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

Läs hela inlägget här »

“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det stora tågrånet, The Great Train Robbery

Det är kanske lika bra att reda i det här med titelförvirringen med en gång? I början av 60-talet rånades ett brittiskt post-tåg på 2,6 miljoner pund, varav merparten aldrig återbördades trots att rånarna tycks ha fångats in relativt omgående och dömda till långa fängelsestraff. Fullt rimligt att denna kupp gått till historien som ”The Great Train Robbery”.

Läs hela inlägget här »

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser