alt. titel: ¿Dónde estás, hermano?, O’ Brother, O Brother, Where Art Thou? – Eine Mississippi-Odyssee, Fratello, dove sei?, Oh, Brother!

Alla drömmer vi väl om en tillvaro vid the Big Rock Candy Mountain där hönorna lägger löskokta ägg och alla vakthundar har gummitänder (eller någon personlig version därav)? För Ulysses Everett McGill representeras den tillvaron av det där värdetransportrånbytet på 1,2 miljoner dollar som han grävde ned innan han åkte in i fängelse. Nu ska man dock dämma upp området, vilket innebär att Everett måste rymma och hämta kosingen innan hela härligheten kommer att befinna sig på sjöbottnen.

Men eftersom Everett sitter i fängelse i 1930-talets Mississippi är han en del av ett chain gang och måste därför få med sig kedjekompisarna Pete och Delmar på rymningsplanerna. Vilket i och för sig inte är så svårt när han lovar dem en del av den där miljonen. Kruxet är bara att Everett själv först och främst är intresserad av att söka upp sin fru Penny och förhindra att hon gifter om sig med en annan man. Plus att sheriff Cooley ständigt är dem i hälarna.

Incitamentet att se om O Brother kom från podden Snacka om film!s 2020-projekt där Fiffi och Steffo såg om filmer från milennieåret 2000. En bröderna Coens mer lättsamma produkter skulle jag ändå vilja påstå, helt utan dysterheten hos Inside Llewyn Davis eller den kolsvarta humorn i Fargo. Så en bagatell med Coen-mått mätt men det innebär förstås en film som trots det känns extremt genomarbetad. Från fotot och det digitalt sepia-tonade utseendet till historien och rollfigurerna som är löst baserade på Homeros Odysséen. Ska man tro Wikipedia är ett stycke underhållande trivia i sammanhanget att Tim Blake Nelson som spelar den dummaste i trion, Delmar, var den enda i filmteamet som faktiskt hade läst det klassiska verket som filmen baseras på.

Så som filmens tyska titel antyder, är alltså O Brother en Mississippiodyssé. En film dränkt i sydstatsdialekt (”Gonna paddle a little be-hind”) och bluegrassmusik. Såvitt jag har förstått var den en stor anledning till att bluegrass fick något av en revival hos den stora massan. Även om jag själv inte har fördjupat mig i ämnet bluegrass lyssnar jag fortfarande med stort nöje på soundtracket.

Det grekiska mytologi-perspektivet ska väl inte tas på allt för stort allvar i tolkningen av O Brother (ändå har bröderna smugit in en otvetydigt grekisk kolonn i bakgrunden), bland annat för att här också finns ett kristet tema. Gitarristen Tommy Johnson har sålt sin själ till djävulen vid en korsvägen (han använde den ju ändå inte) och hans beskrivning av hin håle påminner inte så lite om sheriff Cooley. Så trots att trion blir benådade av den världsliga makten, guvernör Pappy O’Daniel, måste de också stå inför djävulen själv innan den sanna frälsningen kan undfägnas dem. Att den vältalige Everett strax därefter avfärdar det faktum att han överlämnade sig i gud faders händer är bara att förvänta.

Trots att han hela tiden har sällskap, och matchas bra, av Tim Blake Nelson och John Turturro är detta utan tvekan George Clooneys film som den evigt optimistiske och pomadafixerade Everett. Clooney hade under andra halvan av 90-talet börjat visa sig i filmer som From Dusk till Dawn och till och med fått spela Batman. Rollen som ER-läkaren Doug Ross behöll han till 1999. För min del var det dock främst i och med O Brother (Batman & Robin är nu en gång för alla mer ofrivilligt komisk) som jag insåg att karln faktiskt också var en ganska begåvad komiker.

O Brother tjänar på att tas in som om det vore en smältande varm Mississippi-dag, lite löst och ledigt sådär, utan allt för mycket allvar. Kanske med en immig Mint Julep i handen. It’s bona fide.