När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.

Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.

Jerry Lundegaard är van att lägga sig platt vid minsta motstånd. Han är totalt under foten på sin svärfar, anställd vid dennes bilfirma som säljchef trots att det är helt uppenbart att Jerry inte skulle kunna skänka bort champagne till Stureplansbrats i Båstad. Man skulle nog kunna säga att hela hans liv är en synnerligen patetisk pudel. Givetvis har Jerry försatt sig i ekonomisk knipa och givetvis kommer han inte på något annat sätt att ta sig ur den än att ge sig in i en ännu värre situation som går honom fullkomligt över huvudet.

Han kommer överens med två killar att de ska kidnappa hans hustru. Jerrys tanke, som säkert såg väldigt klurig ut i hans skalle, är att svärfadern utan diskussion ska hosta upp en stor lösensumma som Jerry sedan bara ger ”kidnapparna” en liten del av och behåller resten för sig själv. No harm, no foul. Att sedan både han själv och de två kidnapparna beter sig precis så korkat som man skulle kunna förvänta sig ingick liksom inte riktigt i Jerrys planer.

Jerry Lundegaard spelas av William H. Macy på ett sätt som bara kan beskrivas som briljant. Allt är perfekt, från hans lilla töntiga gubbhatt till hur hans röst nästan går upp i falsett när han blir pressad. Han är stressad och svettig och så patetisk att man hela tiden befinner sig i valet och kvalet mellan att tycka synd om honom och vilja ge honom ett par rediga örfilar och skrika ”Get confident, stupid!”

Lika briljant är Frances McDormands höggravida polischef Marge Gunderson. Hennes tantfrilla är lika hemvan och trygg som de små kvällsamtalen i dubbelsängen med maken Norm. Just vanligheten fungerar som en ypperlig kontrast till det rätt brutala våld som faktiskt förekommer. Attityden i det lilla samhället är saklig, ett skämt mottas med en gravallvarlig min och kommentaren ”Jaa, that’s a good one”.

Även när det gäller Steve Buscemi är det frågan om inte Carl Showalter är en av hans bästa karaktärer (möjligen med undantag för Big Lebowski-Donny). Ständigt nervöst pratande med alldeles för stora framtänder blir han av vittnen beskriven som ”kinda funny-lookin in a general kinda way”. Den stissiga snacksaligheten kunde inte skära sig mer mot Peter Stormares buttre blondin som med uttryckslös blick ger intryck av en viss begränsning vad gäller mental kapacitet.

Atmosfären i Fargo är nästan utomvärldslig, trots de inledande försäkringarna om att detta är en sann historia (å andra sidan börjar man ju bli härdad mot just formuleringen ”sann historia”), både genom det ständigt grå-vita oändligt platta landskapet och Carter Burwells folkmusikinspirerade score. Även Paul Bunyan-statyn som möter besökaren vid stadsgränsen antar allt eftersom ett mer och mer olycksbådande utseende.

Men framförallt är Fargo fruktansvärt rolig. Ta chansen att skratta ordentligt åt ond, bråd död, mänskliga tillkortakommanden och Minnesotadialekt.