Fargo (1996)

När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.

Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.

Jerry Lundegaard är van att lägga sig platt vid minsta motstånd. Han är totalt under foten på sin svärfar, anställd vid dennes bilfirma som säljchef trots att det är helt uppenbart att Jerry inte skulle kunna skänka bort champagne till Stureplansbrats i Båstad. Man skulle nog kunna säga att hela hans liv är en synnerligen patetisk pudel. Givetvis har Jerry försatt sig i ekonomisk knipa och givetvis kommer han inte på något annat sätt att ta sig ur den än att ge sig in i en ännu värre situation som går honom fullkomligt över huvudet.

Han kommer överens med två killar att de ska kidnappa hans hustru. Jerrys tanke, som säkert såg väldigt klurig ut i hans skalle, är att svärfadern utan diskussion ska hosta upp en stor lösensumma som Jerry sedan bara ger ”kidnapparna” en liten del av och behåller resten för sig själv. No harm, no foul. Att sedan både han själv och de två kidnapparna beter sig precis så korkat som man skulle kunna förvänta sig ingick liksom inte riktigt i Jerrys planer.

Jerry Lundegaard spelas av William H. Macy på ett sätt som bara kan beskrivas som briljant. Allt är perfekt, från hans lilla töntiga gubbhatt till hur hans röst nästan går upp i falsett när han blir pressad. Han är stressad och svettig och så patetisk att man hela tiden befinner sig i valet och kvalet mellan att tycka synd om honom och vilja ge honom ett par rediga örfilar och skrika ”Get confident, stupid!”

Lika briljant är Frances McDormands höggravida polischef Marge Gunderson. Hennes tantfrilla är lika hemvan och trygg som de små kvällsamtalen i dubbelsängen med maken Norm. Just vanligheten fungerar som en ypperlig kontrast till det rätt brutala våld som faktiskt förekommer. Attityden i det lilla samhället är saklig, ett skämt mottas med en gravallvarlig min och kommentaren ”Jaa, that’s a good one”.

Även när det gäller Steve Buscemi är det frågan om inte Carl Showalter är en av hans bästa karaktärer (möjligen med undantag för Big Lebowski-Donny). Ständigt nervöst pratande med alldeles för stora framtänder blir han av vittnen beskriven som ”kinda funny-lookin in a general kinda way”. Den stissiga snacksaligheten kunde inte skära sig mer mot Peter Stormares buttre blondin som med uttryckslös blick ger intryck av en viss begränsning vad gäller mental kapacitet.

Atmosfären i Fargo är nästan utomvärldslig, trots de inledande försäkringarna om att detta är en sann historia (å andra sidan börjar man ju bli härdad mot just formuleringen ”sann historia”), både genom det ständigt grå-vita oändligt platta landskapet och Carter Burwells folkmusikinspirerade score. Även Paul Bunyan-statyn som möter besökaren vid stadsgränsen antar allt eftersom ett mer och mer olycksbådande utseende.

Men framförallt är Fargo fruktansvärt rolig. Ta chansen att skratta ordentligt åt ond, bråd död, mänskliga tillkortakommanden och Minnesotadialekt.

30 reaktioner till “Fargo (1996)”

  1. En riktig personlig favorit hos mig. Jag hade klämt till med den sista halva stjärnan också 🙂

    När den kom 1996 var det verkligen något nytt, jag hade åtminstone inte sett något liknande och Peter Stormare har bröderna Coen att tacka för mycket.

  2. @Fiffi: Den där halva stjärnan kommer sig av den lilla bihistorien med Mike Yanagita som jag tycker stör mer än den tillför. Vad jag kan se är Fargo inte den första icke-svenska roll Stormare hade, men att det efter den rullade på med betydligt större grejor. Och så ska vi ju inte glömma skidskodräkten i Big Lebowski! 😀

  3. ett tag sedan jag såg detta mästerverk fin recenion på en bra film. Cohen hör till favoriterna enda jag inte sett av paret är The man who wasn´t there. De har en ganska imponerande filmkatalog.

  4. @BRC: Skriver helt klart under på det där med stämningen.

    @filmitch: Tack. Lite ojämna är de för min del och The Man Who Wasn’t There är en av dalarna. Frågar du mig kan den helt klart hoppas över. Bra jobbt att bara ha ”missat” en enda Coen, dock.

  5. Kul! Fargo är nog tillsammans med Lebowski mina favorit av bröderna Coen. Rakt igenom fantastisk film, och precis som du skriver – jäkligt rolig dessutom. Vilket många verkar missa.

    En femstjärnig film utan tvekan. Blev ordentlig sugen på att se om den nu. Så tack. 🙂

  6. Jag kan bara instämma. Fantastisk rakt igenom! 5/5 utan tvekan. En sån film som – liksom Lebowski – växer ju fler gånger man ser den.

  7. Håller med. Underbar film. Macey är sjuk. Tror dock jag gillar både Blood Simple (5/5) och No Country for Old Men (4+/5) mer. Trevlig recension!

  8. @Plox: Just Lebowski och den här brukar oftast ligga i topp (se Pladds kommentar :)). Är det många som missar att Fargo är rolig? De har nog inte jag träffat i så fall 😉

    @Pladd: Absolut! Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken av dem som är bäst, möjligen drar som sagt Yanagita-biten ner den här en någon lite smula men det är banne mig inte mycket!

    @Jojjenito: Du ska alltid vara lite eljest 😉 Blood Simple såg jag nog ”för sent”, efter en tokhype och flera andra Coenfilmer, och tyckte därför att den var sådär. NCFOM är bra, inte tu tal om den saken, men min absoluta Coenfavvis är helt klart Hudsucker Proxy. Men deras komedier verkar inte vara din bag…

  9. Mm, Hudsucker Proxy var jag inte jätteförtjust i. Tror bara det blev en trea till den. Jorå, jag gillar flera (de flesta skulle jag säga) av deras komedier. Lebowski är fantastiskt bra och precis under mina två favvisar. Tycker t.o.m. att Intolerable Cruelty är trevlig och en fyra. Åh, O Brother… är ju hur bra som helst. Den enda jag hade lite svårt med var senaste Burn After *Seeing*.

  10. De filmer jag inte gillat av bröderna är tre: Den senaste Serious man, Gangster filmen (glömmer alltid vad den heter) och Intolerable Cruelty ingen av de är direkt dåliga men de når inte riktigt upp till den standard man vant sig vid när det gäller Coen.

  11. @Jojjenito: Aha, då är jag med. Ja, BAR tyckte jag också var så där, det klassiska misstaget med att trailern lovade något lite annat än själva filmen. Det var nästan en Wes Anderson-upplevelse för min del — det fanns en rolig historia där men jag kunde liksom inte riktigt greppa den.

    @filmitch: Antar att du menar Millers Crossing? Nu var det så himla länge sedan jag såg den men har inte några direkt starka minnen av den heller. Coens är ju lite som tex Fincher, de har en lägsta-nivå som egentligen inte är särskilt låg 🙂 Men Ladykillers var verkligen ingen höjdare…

  12. Min favoritfilm från en av mina största favoritregissörer 🙂
    Stämningen och atmosfären är verkligen klockren och karaktärerna lyckas perfekt balansera komiken i den mörka historien.

    Kul också att du tog upp ”Based on a true story”, med tanke på vår tidigare diskussion. I Fargo tycker jag det faktiskt fungerar om man läser på lite vad bröderna egentligen menar med det. Jag trodde först att det var den klassiska ”titta här så får ni ge en berättelse från verkligheten”, när bröderna egentligen leker med hela uttrycket. De inspirerades av olika verkliga fall och blandade ihop det till en fiktion som de själva har skrivit. Lite det vi också var inne på i diskussionen att man hävdar att historien är baserad på verkliga händelser och sedan är allt omskrivet. Bröderna leker med publiken och försöker få dem att acceptera saker som de annars kanske inte hade accepterat.

    Finns mer och läsa om detta på Wikipedia:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Fargo_%28film%29#Fact_vs._fiction

  13. Jag tycker att Ladykillers är otroligt rolig. Egentligen skulle jag i vanliga fall tycka Hanks överspel bara vars jobbigt men i Ladykillers finner jag det underhållande. Ja hela filmen är komedi på topp. Däremot är jag väl medveten om att jag är ganska ensam om den åsikten.

  14. @Martin: Ja, det är ju rätt uppenbart att de har en egen tolkning av boats. Lite lustigt egentligen att inte fler filmer försöker leka på det här sättet, som du säger att publiken tenderar att svälja bra mycket mer om man dinglar sann historia framför dem.

    @filmitch: Där ser man 😀

  15. Okej då, eftersom ni frågade. Här kommer lite Coen-kommentarer från mig:

    Blood Simple är intressant och lagom spännande. Gillar kultkänslan också, men så mycket mer är det sannerligen inte. En typisk 3/5.

    När det gäller Burn After Reading så fastnade jag stenhårt. Såg den på bio och förutom 2012, så var det längesen jag skrattade så högt under en biovisning. Så fungerar jag. Har sett om den efteråt och har konstaterat att den håller Lebowskiklass (en annan femma). Övriga fullpoängare är Miller’s Crossing och Nu Country for Old Men.

    Ladykillers är hemsk. Rakt igenom. Hade det inte varit för den där tavlan som ändrades hela tiden så hade vi pratar 1/5. Nu blev det 2/5, men det är med taskig bismak.

    O brother tyckte jag var helkul när jag såg den första gången, men senaste visningen så somnade min kamrat och jag själv tyckte inte riktigt skämten fungerade lika bra längre. Därför bara 3/5.

    Anmärkningsvärt är att jag har en hög femmor och en ännu större hög treor, men inget däremellan.

  16. @Pladd: Så när det gäller Coen är det antingen ok eller supertoppen för din del 😉 BAR tror jag som sagt att jag hade alldeles för höga förväntningar på, bästa var faktiskt Brad tyckte jag.

    O Brother… var min ögonöppnare vad gäller Clooney och en av de stora behållningarna är fiffigheten i Odyssen-adaptionen tycker jag, den skulle vara värd en fyra i min bok (bara musiken är ju ett helt betygssteg i sig).

    Men jag är lite förvånad över att det bara tycks vara jag som tycker att Hudsucker är en riktig fullträff?!

  17. Det var länge sedan jag såg Hudsucker men då tyckte jag den var rolig och ganska fyndig.

  18. Fargo är en riktig kanonfilm! Den och No Country for Old Men är de enda av bröderna Coens filmer som jag gillar (obs, har inte sett True Grit, Blood Simple, Miller’s Crossing och Barton Fink – men vill), de knasiga komedierna är jag inte så förtjust i. Eller ja, Burn After Reading tyckte jag var ganska rolig, speciellt scenerna med Malkovich.

    Frances McDormans och William Macy är fantastiska!

  19. @RJ: Vad det låter har du altså lyckats undvika alla de Coenfilmerna som du sannolikt kommer att gilla bättre än de du sett? 😉

  20. Jättebra recension håller med i allt! Det här är Brödernas bästa och de kommer aldrig nå upp till den nivån igen på samma sätt som Michael Mann aldrig kommer toppa Heat. Det är inte menat på ett nedlåtande sätt bara att dessa filmer verkligen är klasser bättre än allt annat de gjort.

  21. @Joel: Ojoj, beröm från dig är stort — jag tackar och bugar 🙂 Jag kan hålla med om att den här är så optimalt som något de har gjort men gillar som sagt rent personligt ändå Hudsucker bättre. Du och Pladd får väl gå ihop i en liten Heat-älskarfalang 🙂

  22. Toppa Heat? Det har Mann redan gjort med råge i ”Collateral”. Nå upp till Fargo nivå? Svårt men de passerade nivån i ”No country for old men” 😉

  23. Toppa Heat kommer bli svårt, men Mann var där och nafsade med Public Enemies som jag tyckte höll nästan lika hög klass. Jag verkar vara rätt ensam om den åsikten dock. Collateral var också jäkligt bra, men snäppet under både Heat och PE.

  24. @filmitch och Pladd: Men vad ääär det med er?! Snart säger ni väl att Miami Vice (version Colin) är ett mästerverk också? 😀

    @filmitch: Håller inte med om att NCFOM skulle vara bättre än Fargo, för mig finns det flera Coen-filmer som jag nog tycker mer om. Men det är en av dersa bättre icke-komedier, där är jag helt med!

  25. Miami vice stängde jag faktiskt av efter 20 min då jag ansåg att jag kunde göra bättre saker med mitt liv. Trist och överspänd var mitt intryck.
    Heat är en bra men alldeles för lång film med en mästerskurk som plötsligt förlorar en grabbnäve hjärnceller mot slutet och handlar som en byfåne. Stör mig även på Pacinos ständiga idisslande – små saker som gör att en film inte riktigt når höjderna.
    När vi talar om Coen och deras topp filmer så ligger många på delad första plats men med en gradskillnad en mycket liten gradskillnad vill jag tillägga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: