Miraklet i Östmora kyrka skedde första söndagen i advent. Hela församlingen (så värst många själar var nu inte närvarande, folk var inte så kyrksamma nu för tiden), inklusive prästen, Karl-Erik Holmgren, såg hur två barn steg upp mot taket som i sin tur flög av och släppte ut de två. Grejen var bara att de två barnen, Sofia och Anders (hemmahörande i Östmora och välbekanta för alla de närvarande), låg hemma i feber och flunsa. Vad ingen kunde veta var att de två stämt träff i drömmen, för att se Gud och för att psalmen ”Bereden väg för Herran” skulle passa så bra, och inte hade de räknat med att alla andra skulle kunna se dem.

Miraklet blir starskottet på en lång rad andra händelser och framförallt hågkomster. Sofias mamma Klara minns sin barndom och avundsjukan på brodern Jan. Hon är färdig läkare men flyktig som ett skogsrå och med psykosskräck ständig lurande runt hörnet. Klaras mamma Kerstin, läraren, minns hur hon träffade livskamraten Hans och hur livet gestaltat sig som mamma till Klara och mormor till Sofia. Hans, oljetankerkaptenen och Bergakungen, minns barndomen i andra världskrigets Hamburg.

Vad jag vet är Blindgång den första Marianne Fredriksson-bok jag har läst och från början blev jag fascinerad. Jag gillade den mjukhet som fanns i berättandet och känslan av vardagsmagi i framförallt Sofias ovanliga förmågor (som hon dessutom ärvt, kommer det fram så småningom). Stämningen i boken är lite ålderdomlig och vore det inte för små tidsmarkörer här och var som placerar handlingen i 1980-talet skulle man lika gärna tro att det här vore 40-tal. Känslan förstärks inte minst av att alla karaktärerna pratar mer eller mindre om Gud och religion på ett sätt och med en frekvens som inte signalerar någon modernare tid. Möjligen skulle man kunna förklara det med att Östmora är en liten ort där man generellt sett är mer religiös och tioåringar fortfarande använder ord som ”Pyttsan!”.

Men efter ett tag börjar den overkliga känslan skava. Det blir exempelvis väldigt stor skillnad mellan hur karaktärerna beskriver andra karaktärer och hur de sedan framstår i texten. Primärt gäller det relationen mellan Kerstin och Klara, där Klara inledningsvis är mycket arg på sin mamma och beskriver henne i ordalag som inte alls stämmer överens med den kompetenta kvinna som skrider fram i Östmora. Men mest av allt blir det lite för mycket magi och lite för lite vardag. Alla karaktärer, från prästen Holmgren till stålmannen Hans, säger orädda och artikulerade sanningar, vilka alltid verkar förlösande förr eller senare. Alla samtal leder någonstans, alla kommer till insikt, ingen blir orimligt arg (om det inte handlar om psykisk sjukdom förstås).

Framförallt gäller detta problem Sofia som bara är älvalik och god, står på god fot med både folk och fä och kan prata med vuxna som vore hon visheten själv (vilket hennes namn i och för sig antyder). Bara en gång hade jag velat läsa om konflikter som rörde lördagsgodis eller vilka kläder som är lämpliga att ha på sig till skolan. Det enda i den vägen jag nu kan påminna mig är när hon en gång ber Kerstin om pannkakor istället för levergryta och Kerstin efter lite funderingar kring nyttigheten i de respektive maträtterna ger efter.

Religionen tar som sagt stor plats i Blindgång och det gör även psykologin. Det är helt uppenbart att Marianne Fredriksson är en stor anhängare av terapeutiska samtal och inte heller rädd för lite välanvänd psykofarmaka. Psykiatrikerna Jonas och Judith är så kloka, så kloka och säger alltid de rätta sakerna. Alla mår bra av samtal, det är ett budskap som närmast hamras in. I hastigheten blir till och med både Freud och Jung inte bara psykologer, utan ”vetenskapsmän”.

Blindgång tar sin början i ett blint barns uppvaknande för sin egen förlust av synsinnet och avslutas med hävandet av en retrograd amnesi. Tanken är sannolikt att visa hur man famlar i blindo utan sina minnen, som ju utgör den man är. För min del blev berättelsen om Sofia, Klara, Kerstin, Hans och de andra emellertid mest en blindgångare.

Annonser