You are currently browsing the tag archive for the ‘Utpressning’ tag.

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Roberto är alla tonårsflickors dröm anno 1971 med sitt hårsvall, sin tajta tröja och sin rocktrummisstatus. Men Roberto är inte bara ordentligt gift med snygga Nina utan också en jagad snubbe. Först var han förföljd av en okänd man och när Roberto konfronterade denne uppstod handgemäng. Plötsligt satt det en stilett i magen på förföljaren och Roberto höll i handtaget. Som om det inte vore nog fanns en utpressare, utrustad med kamera, lämpligen till hands och som nu hotar Roberto både till livet samt att avslöja hans brott (lite oklart i vilken ordning).

Medan Roberto om natten drömmer mardrömmar om avrättningar tar han om dagarna hjälp av både goda vänner och en flamboyant privatdetektiv för att försöka lista ut vem det är som förföljer honom. En som redan kommit på det är hemhjälpen Amelia men när hon i sin tur försöker pressa utpressaren på pengar går hon ett gruvligt, men föga överraskande, öde till mötes.

Argento började högtflygande i The Bird with the Crystal Plumage för att släppa lite på svansföringen i The Cat o’Nine Tails. Jag ska väl inte påstå att när vi nu kommit fram till flugorna är vi nere i skiten och gräver, men visst utgör filmerna en successiv försämring, framförallt när det gäller berättandet. Mördarmotivet var förvisso rimligast i The Cat…, men i fallet Four Flies… är det skrattretande tunt. I värsta fall skulle man till och med kunna kalla det för påklistrat eller sökt. Inte minst med tanke på att historien helt opåkallat dessutom fullkomligt pressar in antydningar om sexuell ambivalens hos mördaren. Vi har till yttermera visso en rollfigur vars enda syfte är att tillhandahålla polisen en synnerligen tveksam ledtråd varpå hela upplösningen (och titeln) hänger. Ansträngt är bara förnamnet.

Särskilt som denna ledtråd bygger på optografi, alltså föreställningen att näthinnan fungerar som en fotografisk film och bevarar bilden av det sista offret såg. Det är väl ok att ha med som ett spännande inslag i historiska filmer (exempelvis Horror Express som kom året efter) men att trycka in det i en i övrigt hyfsat realistisk 70-talsfilm fungerar dåligt.

Jag noterade att det fanns ett hyfsat comic relief-element i The Cat… men sådan tur har vi inte här. Robertos beatnik-kompis God(frey) (Bud Spencer av alla skådisar), hans hängmattekompis Professor samt en olycksalig brevbärare har alla mer eller mindre farsartade eller tokroliga scener som bara blir tröttsamma. Den extravagante privatdetektiven påminner i sin tur alldeles för mycket om den stollige Johnny Henshaw-Jacobs, spelad av Stephen Stucker, i Airplane! (”Johnny, what can you make out of this? This? Why, I can make a hat or a brooch or a pterodactyl…”)

Helt förlorad är dock inte Four Flies… Argento har inte tappat det visuella och tidigt i filmen belönas tittaren med en helt fantastisk uppåtriktad gatuvinkel på Roberto som förföljer den okände mannen. Ganska länge tycker jag också att jag är med på den fragmentariska beskrivningen av Robertos situation, där mardrömmar blandas med ångest, paranoia och en distanserad vardag. Men till slut blir det för plottrigt, allt för många scener och planteringar som antingen inte tjänar något reellt syfte eller också allt för uppenbart endast finns till för att vi ska kunna komma till punkt. Det känns skönt att veta att jag har bättre Argento-filmer att se fram emot.

Annonser

alt titel: Blod och svarta spetsar, Blood and Black Lace

Ytan på modehuset som drivs av änkan Cristiana Cuomo må se elegant och vacker ut men i själva verket är arbetsplatsen en häxkittel av utpressning, droger och otrohet. Alla, såväl modeller som direktörer och designers, har något att dölja.

Men skiten sprids rejält genom den berömda fläkten när en maskerad mördare i hatt och trenchcoat får för sig att brutalt mörda modellen Isabella (bland annat genom att dunka henne mot ett träd). Det visar sig nämligen att Isabella har fört dagbok och noggrant dokumenterat lastbarheten som grasserat på arbetsplatsen. Vem tjänar mest på att den förstörs, mördaren eller modellerna? Och är de verkligen olika personer?

Rent storymässigt blir jag en smula förvånad över Blood and Black Lace – jag hade av någon anledning fått för mig att filmen skulle vara betydligt skummare. Men i grund och botten är händelserna som utspelar sig bland modellerna och på modehuset en klassisk pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil. Byt ut drogerna mot ett maffigt arv och jag skulle vilja påstå att vi hamnar i 1958 och Arne Mattssons Mannekäng i rött. I det perspektivet vill jag särskilt lyfta de märkliga mannekängdockorna i den italienska filmen som ser ut att vara klädda med röd sammet och så med en svart peruk på huvudknoppen. Kan Mario Bava ha sett Mattsson? Tanken svindlar…

Nå, nu drar Bava (som står för både regi och manus) på lite mer än vad det finns utrymme för hos ett prudentligt svenskt äkta par i 50-talets slut. Fokus ligger inte alls på efterspelen i upptäckten av kropparna, långa spekulationer mellan de olika rollfigurerna om vem som kan vara mördaren eller en avslöjande scen där alla samlats i salongen och den briljante detektiven avslöjar hur det hela gick till.

Istället blir den typen av berättelser mest en transportsträcka mellan de olika och brutala morden av de sköna modellkvinnorna. Ispettore Silvestri är absolut inte inkompetent (vilken 60-talspolis hade inte raskt dragit slutsatsen att man har att göra med en mordisk sexgalning?!) men hans insats gör i slutänden ingen skillnad för upplösningen och avslöjandet av mördaren.

Så hade Blood and Black Lace enbart bestått av en lite halvtafflig deckarhistoria kryddad med lite halvtaffliga mord-effekter (majoriteten av morden är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men då har jag i och för sig ett backspegelsperspektiv på dem) hade filmen förstås inte kommit att bli den klassiker som den ju är.

Det Bava utvecklat i produkter som I Vampiri och Black Sunday är en visuell ambition som gör att inte ens jag har några som helst problem att strunta i både historia och styltiga dialoger. Det handlar om allt som kan uppfattas av ögat: miljöer, kläder, kameraarbete och ljussättning. Färgerna är klara och kontrasterande. Modehusets inredning är en orgie i draperier och takhöjder upp till himlen (påminner inte så lite om en viss slottssal). Telefonlurar är tomteröda och kastar sig nästan ut från skärmen när de pressas mot ett blekt kvinnoansikte med tillhörande mörkt hår. Den svarta handväskan där den söndrande dagboken förvaras når kinesiska muren-proportioner när den placeras i förgrunden och vi tvingas kika runt den för att se vad som händer. Den enda mordeffekten som är något att tala om involverar en glödhet kamin, vars yta nästan ser ut att börja övergå i flytande tillstånd.

I det perspektivet blir också den inledande presentationen av den restaurerade kopia jag såg mer begriplig. Först fnös jag en smula åt den i mina ögon onödiga och nördiga texten som i detalj berättade hur många tusentals partiklar som städats bort från originalet. Men med en film som nästan uteslutande hänger på det visuella blir det förstås av ett visst intresse att denna visualitet ges bästa möjliga förutsättningar.

Med Blood and Black Lace i ryggen känner jag mig både rustad inför och nyfiken på ett fortsatt utforskande av italiensk giallo.

En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Det finns en klassisk Monty Python-sketch som heter ”The Dull Life of a City Stockbroker”. Där travar Michael Palin omkring med plommonstop, portfölj och paraply och är precis så dödligt tråkigt som man föreställer sig att en börsmäklare är. Samtidigt händer det fullkomligt surrealistiska saker runtomkring honom – otrohet, mord och storviltjägare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Utpressning

En man med utpressningsbara döttrar (”Both pretty and both pretty wild”) lever ett hårt liv. Därför kallar general Sternwood privatsnokaren Philip Marlowe till sitt ångande varma orangeri för att ta hand om åtminstone ett par av hans många dotterrelaterade huvudvärkar. Carmen är ett tanklöst och bortskämt barn men det är den stenhårda Vivian som verkligen drar in Marlowe i sin trollkrets. Vad som från början tyckts vara ett enkelt ta-pengarna-och-håll-käften-jobb utvecklas snart till något mycket mer komplicerat och intrikat.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

All the presidents menHistorian är så pass välkänd att man nästan inte behöver berätta den, eller hur? Fem killar blir en natt nesligen arresterade i demokraternas huvudkvarter fullastade med avlyssningsutrustning. De hungrigt grävande journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein vid The Washington Post vilar inte innan de rett ut härvan som får självaste president Nixon på fall.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Don’t Torture a Duckling

Don't Torture a DucklingI en tid när ingen ifrågasatte katolska prästers intresse för unga gossar försöker fader Alberto hålla pojkarna i byn Accendura sysselsatta med fotboll och bön. Han ansträngningar tycks dock vara förgäves, i alla fall när det gäller rackarungarna Bruno, Michele och Tonino. I likhet med byidioten Guiseppe gillar de till exempel att försöka smygkika på de lokala männen när de välkomnar sina ditresande prostituerade. Micheles föräldrar hushållar dessutom åt den unga och vackra Patrizia som är på flykt från Milano efter en drogskandal. En arbetsgivare som inte ser någon som helst anledning att skyla sin solbadande kropp när Michele kommer med hennes apelsinjuice.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser