The Hudsucker Proxy (1994)

alt. titel: Strebern

Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!

Så jag satte mig (än en gång) ned med berättelsen om hur den aningslöse Norville Barnes blir offer för både de rovgiriga cheferna på Hudsucker Industries samt det flinthårda journalistesset Amy Archer.

Vad trevligt det är att ha rätt! (Inte för att därmed antyda att det är en ovanlig känsla för min del…) Nu kan jag alltså med omtittens fulla förtroende i ryggen hävda att The Hudsucker Proxy utan problem försvarar sin position som 1994 års bästa film. Självklart ligger det en hel del nostalgi eller vad man nu skulle kunna kalla det i botten, för det här är som att sjunka ned i en välbekant och högeligen bekväm fåtölj, som att ta den första klunken Budvar-öl, som att återuppta ett samtal med en gammal, god vän.

Det finns säkert en del att invända mot filmens lite aparta upptakt, men för min del sätter den en prickfri stämning med sitt snöiga hittepå-New York, art deco-designen, Bill Cobbs trygga gammelmansröst (även om han bara var 60 år) och Carter Burwells drömska prolog som sedan sväller till något med svepande och episkt.

För att sedan lika prickfritt introducera oss för Norville som kommer med bussen från Muncie, Indiana. Kombinationen av Coen-brödernas bilder, Burwells gladlynta truddelutt som successivt övergår i något mer melankoliskt och Tim Robbins likaledes glandlynta uppsyn som blir allt mer moloken får mig omedelbart i sitt grepp och stämning.

Jag kan bara konstatera att det finns mycket lite som jag inte gillar något oerhört med The Hudsucker Proxy (skulle möjligen då vara den fullkomligt obegripliga svenska titeln). I mina ögon är allt nästintill perfekt, kanske för att det är så välbekant, men det skiter jag uppriktigt sagt i. I och med Carl och Henkes samtal om Coen-brödernas filmer börjar jag också fundera över ett par nya aspekter i The Hudsucker Proxy.

Exempelvis hur det introduceras en smula noir-känsla med både den imponerande sekundvisar-skuggan på Sidney J. Mussburgers bisarrt långsmala kontorsvägg och de två taxichaffisarna på dinern som får sufflera hur Amys ”dame” håvar in den godtrogne Norville (”Lumbago…”). Amy själv påminner inte så lite om Rosalind Russells Hildy Johnson i Hawkes His Girl Friday, dialogen om kulsprute-diton i samma film, medan chefsgänget på Hudsucker Industries skulle kunna vara en slags prototyp till de religiösa ledarna i Hail, Ceasar! (”Not counting the Mezzanine”). Hudsucker Industries som arbetsplats är ett byråkratiskt arbetarhelvete med kopplingar till både Metropolis och Brazil.

Skådismässigt finns det många fullträffar – Tim Robbins, Paul Newman, John Mahoney, Bruce Campbell, Peter Gallagher. Det svagaste kortet måste tyvärr sägas vara Jennifer Jason Leighs Amy. Ofta tycker jag i och för sig att hon funkar i sin ballbuster-roll eftersom den är så överdriven att den förstås blir en stereotyp parodi. Jag gillar hur hennes tuffhet helt enkelt inte kan värja sig mot Norvilles äkthet, naivitet och goda hjärta. Haken kommer när hon i samtal med ”urskötaren” Moses ska bli lite osäker och få sitt pansar raserat av ett par välriktade frågor, då krackelerar illusionen och det hela känns väldigt onaturligt.

Men på det hela taget är det en film späckad med fullkomligt hejdlösa mono- och dialoger i sant minutiös välscriptad Coen (och lite Sam Raimi)-anda, härligt humoristiska moment, ett persongalleri som inte är av denna världen, klurigt komiska detaljer, en produktionsdesign to die for, underbara förflyttningar och övergångar mellan såväl rum som händelser och allt till tonerna av Carter Burwells kanske bästa score någonsin (defintivt ett av hans mer lättsamma och rejält ”inspirerat” av sovjet-armeniske kompositören Aram Khachaturian).

Hela segmentet som fokuseras kring the hula hoop (visst hette det ”rockring” på svenska?) är för min del ren filmmagi som ännu en gång gav mig det där glädjekvillret i kroppen. Inget annat betyg än nedanstående är möjligt.

Annons