The Pentagon Papers (2003)

På Pentagon förekommer ju allt möjligt skumt, det vet alla. Filmens titel och det faktum att tittaren direkt blir introducerad till tankesmedjan RAND Corporation, som anses vara en klassisk Illuminatiorganisation, gjorde att jag nog förväntade mig något lite mer konspirationsteoribetonat. Istället är The Pentagon Papers en intensivkurs i modern historia.  Jag sökte underhållning och fann fakta — jag är besviken.

Daniel Ellsberg kunde inte vara nöjdare när han får jobb på Pentagon under försvarsminister Robert McNamara i mitten av 60-talet. Det här var varför han varit marinkårssoldat och doktorerat på Harvard: han ville tjäna sitt land. Och hur bättre tjäna sitt land än att åka till Vietnam för att samla information? Daniel finner flera konstigheter i på plats i Vietnam, framförallt vad gäller rapportering av dödsfall — man tycks rapportera in fler omkomna FNL:are och färre amerikaner än vad som verkligen är fallet.

Senare, tillbaka i USA, får han möjlighet att läsa en hemligstämplad rapport om USA:s politiska och militära engagemang i Vietnam som raserar allt det han tidigare trott på. Rapporten visar att flera presidentadministrationer systematiskt har ljugit för både allmänheten och kongressen och Daniel känner att han inte kan tiga still. Och att kopiera den 7000 sidor långa rapporten är bara första steget i en lång och mödosam process i en tid utan USB-minnen och Wikileaks.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i Vietnamkriget och historien kring Daniel Ellsberg samt rapporten som kom att kallas ”The Pentagon Papers” var helt ny för mig. Inte minst med tanke på parallellerna till de allierades inblandning i Irakkriget är den naturligtvis intressant och aktuell. Alla ingredienserna finns där: inblandning av autentiska TV-klipp, stundtals grynig 70-talsbild eller svart-vitt för att skapa atmosfär, de enligt Ellsberg själv mest avgörande ögoblicken (när han exempelvis blir inspirerad av en ung vapenvägrare) och hyfsade skådisar som James Spader, Paul Giamatti och Alan Arkin.

Men det går inte ihop sig. På rak arm kan jag komma på åtminstone tre filmer som bättre lyckas berätta en liknande whistleblowerhistoria (oavsett historisk autenticitet): All the President’s Men, The Insider och Erin Brockovich. The Pentagon Papers känns rörig, trots att den egentligen rör sig framåt strikt kronologiskt. De historiska personer som gestaltas och namnges (exempelvis Attorney General , typ justitiekansler, John N. Mitchell) gjorde knappast att jag satte mig kapprak i soffan och tänkte ”Åh, fan, är det han?!”.

Överlappningen med Watergateskandalen är givetvis avgörande (även Ellsberg blev utsatt för lite “rörmokeri”), men det blir exempelvis aldrig riktigt tydligt att skandalen kommer i dagen i ett glapp mellan Ellsbergs överlämnande av sig själv till myndigheterna och hans rättegång. Berättandet är generiskt och många scener ganska fantasilösa (en fest hos fredsivrande hippies måste självklart ljudsättas med ”Sunshine of Your Love”). Möjligen beror detta på att regissören Rod Holcomb har bättre koll på vad som går hem i TV-soffan än i biofåtöljen (nu är det i och för sig också en TV-film). Ofta känns filmen mer som en halvtaskig dokumentär med dramatiserade inslag, nerven från de ovanstående filmerna saknas helt trots att den inte borde vara så svår att få till i den här genren.