You are currently browsing the tag archive for the ‘The Hudsucker Proxy’ tag.

På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Läs hela inlägget här »

Jämfört med de andra åren när jag tittat på diverse världshändelser framstår 1994 som ett förhållandevis positivt sådant. I februari inträder vapenvila i Sarajevo och i Sydafrika vinner ANC landets första fria val, vilket innebär att Nelson Mandela blir landets president. De sista ryska soldaterna lämnar Estland och Lettland och i Sverige blir det tillåtet för homosexuella att registrera partnerskap. Ny demokrati åker ur riksdagen.

Men visst händer det hemskheter också. Rejäla sådana. 1994 är året från vilket man sannolikt länge kommer att minnas namn som Mattias Flink, Tommy Zaethreus och M/S Estonia.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaJa, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.

Inside Llewyn DavisInför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.

Läs hela inlägget här »

1996
Kontakten med Jim Carrey har inneburit förväntningar som inte infrias i Cable Guy. Det tar ett antal år innan jag lär mig uppskatta filmens mörka humor, för det är trots allt en av hans bästa. På humorsidan återkommer också mockumentärmästaren Christopher Guest i Waiting for Guffman, filmen som klär av lokalteatern in på bara skinnet. Läs hela inlägget här »

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood. Läs hela inlägget här »

Eftersom Paul Kersey byter städer som andra byter skjorta är han återkommen till New York, men den här gången finns en liten twist: möjligen blev han identifierad och på något sätt indragen i rättsystemet efter den fjärde filmen. Nu går han nämligen under namnet Paul Stewart, tycks märkligt välbekant med vittnesskydd och är kompis med distriktsåklagaren.

Läs hela inlägget här »

När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.

Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Lev Grossman, The Magicians
Hjalmar Bergman, Clownen Jac
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser