You are currently browsing the tag archive for the ‘Frances McDormand’ tag.

alt. titel: Moonrise Kingdom – Una fuga d’amore

Så, efter titten på Gaspar Noés Climax kändes det som om i princip vad som helst skulle vara en förbättring. Så varför inte passa på att plocka upp Wes Anderson, en annan regissör som jag tenderar att inte komma överens med? Som med sin petimätriga och orimligt övertänkta filmstil inte kunde skilja sig mer mot Noés totala tygellöshet.

Men i rättvisans namn har jag ändå stött på Anderson-filmer som funkat, främst Fantastic Mr. Fox och The Grand Budapest Hotel, och jag hade gott hopp om Moonrise Kingdom.

På den lilla ön New Penzance smiter unge Sam Shakusky från scoutlägret Camp Ivanhoe, i sann Shawshank Redemption Rita Hayworth-anda, och lämnar efter sig en formell avskedsansökan från Khakiscouterna. Uppståndelsen blir stor när det visar sig att den jämnåriga advokatdottern Suzy Bishop rymt tillsammans med Sam. Nu försöker de gömma sig på ön samtidigt som både den övriga scoutkåren, polisen Duffy Sharp och Suzys föräldrar försöker få fatt på dem.

Har Wes Anderson gjort en kort återgång till sitt ursprung med Moonrise Kingdom? Både genom att förlägga handlingen till ett halvt om halvt idylliserat 1965 (ok, Anderson är född ’69 men i alla fall…) och för första gången sedan Bottle Rocket och Rushmore ha barn i huvudrollerna? Jag tror kanske att den där idylliseringen och oskulden anno 1965 är viktigare för filmens ton men visst känns anrättningen också något mindre ansträngd när Andersons patenterade deadpan-dialoger framförs av två tolvåringar. Dock inte mer fungerande än att jag aktivt måste tänka på att inte irritera mig på greppet.

Tur då att det ändå händer en hel del i Moonrise Kingdom så jag får lite annat att fundera på. De båda rymlingarna hittas snart igen men de vuxna drabbas av samvetskval när det visar sig att Sam är föräldralös och därför kommer att hamna i klorna på en cape-försedd socialkvinna. Överhuvudtaget verkar vuxenvärlden inte ha så värst bra verktyg för att handskas med barn som Sam och Suzy. De har båda stämplats som problembarn men vad vi i publiken ser är två brådmogna och intelligenta ungdomar som äntligen hittat en själsfrände och nu också vill hitta en plats där de kan få vara ifred. Kan det möjligen vara så att samhället ibland är lite väl snabbt med att kategorisera allt som inte passas in i mallen som ”problem”? Vill Anderson till och med antyda att nutiden är överdrivet orolig när det kommer till ungas förmodade psykiska ohälsa?

Men det är fler som får vända fördomarna över ända i Moonrise Kingdom. Föga förvånande visar det sig att Duffy Sharp inte alls är korkad, utan lika smart som hans efternamn antyder. Inte heller är scoutledaren Randy Ward lika inkompetent som hans överordnade, Kommendör Pierce, vill göra gällande. Bruce Willis spelar Sharp och i rollen som Ward ser vi en vattenkammad Edward Norton. Anderson-veteranen Bill Murray får ta en lite mer undanskymd roll som Suzys pappa tillsammans med Frances McDormand som hans hustru. Alla gör det de ska (aldrig skulle väl Anderson ha en felcastad skådis?!) men självklart fäster man sig mest vid Kara Hayward och Jared Gilman som Suzy och Sam.

Moonrise Kingdom ligger visuellt mer åt det färgglada miniatyrhållet och det passar mig alldeles utmärkt. Scoutlägret ser ut som om Rutigt ätit en dålig korvsnutt och kaskadspytt över alla tälten samtidigt som scouterna själva, helt i enlighet med namnet Khakiscouterna, är beigare än beiga. Tematiskt återkommer syndaflodstemat och jag antar att man kan se Sam och Suzy som slutgiltiga överlevare av den. Suzy är i sin tur en ivrig bokläsare där omslagen på hennes böcker ser ut att ha målats av femåringar eller glada amatörer i filmteamet. Men det visar sig förstås att jag sitter och småflinar åt något som Anderson högst medvetet (vad annars?!) har lejt ut till diverse konstnärer.

I mina ögon blev Moonrise Kingdom en rar och visuellt tilltalande bagatell. Absolut inte lika störande som en del av hans andra filmer (det är dock något med den där deadpan-stilen som fortfarande ger mig klåda) men också utan The Grand Budapest Hotels passion och målmedvetenhet.

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i juli 1996 i VästerbottensKuriren

Advokaten Martin Vail (Gere) är kanske inte världens mest hederlige person (han är ju advokat) men sätter en ära i att göra det bästa för sina klienter. Alla är ju oskyldiga tills motsatsen har bevistats. Eftersom han älskar att vara i rampljuset blir han givetvis intresserad av nyheten att ärkebiskopen har blivit mördad och att man redan arresterat gärningsmannen. Aaron Stempler (Norton) är en korgosse som minuter efter dådet jagas och infångas av polisen i blodiga kläder. Trots detta hävdar han bestämt att han inte utförde dådet. Martin erkänner inte gärna detta, men han tror på Aaron och arbetar nu febrilt med att finna den tredje person som Aaron hävdar att han såg hos ärkebiskopen. Tyvärr lider Aaron av minnesförlust, vilket gör att han inte kan minnas hur denna person såg ut. Dock visar sig fallet rymma lite mer än vad man från första början trodde och ledtrådarna snor sig likt en hoptrasslad metrev.

Läs hela inlägget här »

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

Läs hela inlägget här »

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Läs hela inlägget här »

BoyhoodGenom sin Before-serie om Jesse och Celine som möts i Wien och (spoilervarning!) sedan Paris för att (spoilervarning!) sluta som gifta har Richard Linklater redan etablerat att han är svag för det långsiktiga perspektivet. Med Boyhood toppar han nu emellertid den trilogin med vad som möjligen är den mest ultimata coming of age-filmen till dags dato.

Läs hela inlägget här »

När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.

Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.

Läs hela inlägget här »

I många musikvideos står den manliga artisten och ser lagom ointresserad eller farlig ut (lite beroende på musikgenre) medan ett större antal råsnygga tjejer runt omkring alla lyckas med konststycket att göra tydligt att de inget hellre vill än bli påsatta av denna adonis i människohamn. Man får helt enkelt en känsla av att det i grunden är lite töntiga, bortglömda killar som här äntligen har fått chansen att realisera sina våta tonårsdrömmar. I Almost Famous har regissören och manusförfattaren Cameron Crowe snarare tagit chansen att återuppleva sin redan levda våta tonårsdröm som journalist för Rolling Stone.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg