Raising Arizona (1987)

alt. titel: Arizona junior, Arizona baby

Är det några som gjort sig förtjänta av lite tomtebolycka, så är det Hi och Ed. Mot alla odds har han lyckats bryta sin ändlösa cykel av närbutiksrån och påföljande fängelsevistelser. De bor i en trailer, men tycker att det är paradiset självt. Det enda som saknas är en batting, men det är just också det som förvägras dem.

Så nog kan man ha förståelse för att paret tycker att de skulle kunna få ta över en eller två av femlingarna Arizona? Inte är det väl rättvist att vissa får fem ungar på en och samma gång, medan de står helt barnlösa? Men kidnappningen av Nathan Arizona Jr. ska visa sig vara ett nära nog episkt katastrofalt val av de unga tu.

Jag är rätt säker på att Raising Arizona var den första av bröderna Coens filmer som jag såg. Jag är inte lika säker på att jag förstod allt jag såg, men jag gillade den skruvade stämningen och den ibland associativt halsbrytande klippningen. Därefter har det blivit många tittar genom åren, då filmen är den första i en orimligt stark streak som alltså inleds 1987 och avslutas först vid millennieskiftet med O Brother… Efter det tycker jag att brödernas output varit ganska ojämn. Å ena sidan No Country… och Hail, Casesar!, å den andra A Serious Man och Inside Llewyn Davis.

Raising Arizona är i mina ögon upplagd för att fånga tittaren med en gång. Introduktionen till H.I. ”Hi” McDunnoughs olycksaliga rånarkarriär är rapp och går slag i slag. Det finns något oemotståndligt komiskt i repetitionerna av en fotograferande Ed som beordrar “Turn to the right!” och frigivningskommittén som allt mer uppgivet konstaterar “Well, ok then…” när fängelsevistelsen ska upphöra.

Repetitionerna är samtidigt ett otroligt smart sätt att introducera dels vår huvudperson, dels den rara romansen mellan brottslingen och hans polisfotograf. Gulligheten understryks av att Nicolas Cage och Holly Hunter framställs som vanliga och opretentiösa på ett sympatiskt sätt. Cage är lite oklippt och sluskig i hawaiiskjorta medan Hunter är uniformsstram.

Men vår huvudpersons berättarröst gör också att det hela från första början känns som en saga eller en legend, parallellt med lätta noir-vibbar. Legendintrycket förstärks dock successivt tills det avslutas med en sammandrabbning av nästintill bibliska proportioner. Varpå det följer försoning och förlåtelse. De repetitiva (och därmed oundvikliga) stråken gör också att jag associerar till grekiska dramer.

Ett annat typiskt Coen-element som jag faktiskt aldrig reflekterat över särskilt mycket när det gäller just Raising Arizona, är att det med en gång blir tydligt vilket noggrant och otvetydigt “skrivet” manus som föreligger i denna deras blott andra film.  Inte minst via replikskiftena, framförda på i Coen-sammanhang likaledes välbekant sydstatsdialekt. Det finns en imponerande säkerhet och stadga i framställningen (i allt från repliker och klippning, till kostym och scenografi), även om den inte är lika polerad som, säg, Fargo eller The Big Lebowski.

Ytterligare en upptäckt i denna tittning blev ljudbilden. Alltså, den karakteristiska banjomusiken (komplett med joddling) är förstås svår att missa, ens vid en första titt. Men först den här gången lägger jag märke till hur mycket filmen jobbar med bland annat dopplereffekter, vilka i sig kommer att utgöra en del av historieberättandet genom att signalera vad som komma skall.

Som synes är Raising Arizona en film som håller, trots sina dryga 35 år på nacken och en hel del omtittar. Den är förvisso lite råbarkad och väl förtjust i klassiskt 80-talsskrikande. Men den fortsätter samtidigt att leverera små presenter, som att tapeten i Arizona-barnkammaren verkar ha hittat fram till Pixars Toy Story-värld knappt tio år senare. Om inte annat är denna andra Coen-film sevärd tack vare prestationerna från Hunter samt en ovanligt nedtonad och tålmodig Cage (vilken dessutom bjussar på en del fysisk humor med sina långa gräshoppsben). Plus att det alltid är roligt att påminnas om hur skådisar som Frances McDormand, John Goodman, Sam McMurray och M. Emmet Walsh såg ut när det begav sig.

Stort tack till Shinypodden som gav mig en anledning att se om denna pärla!

Moonrise Kingdom (2012)

alt. titel: Moonrise Kingdom – Una fuga d’amore

Så, efter titten på Gaspar Noés Climax kändes det som om i princip vad som helst skulle vara en förbättring. Så varför inte passa på att plocka upp Wes Anderson, en annan regissör som jag tenderar att inte komma överens med? Som med sin petimätriga och orimligt övertänkta filmstil inte kunde skilja sig mer mot Noés totala tygellöshet.

Héraðið (2019)

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Primal Fear (1996)

Publicerad i juli 1996 i VästerbottensKuriren

Advokaten Martin Vail (Gere) är kanske inte världens mest hederlige person (han är ju advokat) men sätter en ära i att göra det bästa för sina klienter. Alla är ju oskyldiga tills motsatsen har bevistats. Eftersom han älskar att vara i rampljuset blir han givetvis intresserad av nyheten att ärkebiskopen har blivit mördad och att man redan arresterat gärningsmannen. Aaron Stempler (Norton) är en korgosse som minuter efter dådet jagas och infångas av polisen i blodiga kläder. Trots detta hävdar han bestämt att han inte utförde dådet. Martin erkänner inte gärna detta, men han tror på Aaron och arbetar nu febrilt med att finna den tredje person som Aaron hävdar att han såg hos ärkebiskopen. Tyvärr lider Aaron av minnesförlust, vilket gör att han inte kan minnas hur denna person såg ut. Dock visar sig fallet rymma lite mer än vad man från första början trodde och ledtrådarna snor sig likt en hoptrasslad metrev.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

1996 år tio bästa filmer

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Boyhood (2014)

Genom sin Before-serie om Jesse och Celine som möts i Wien och (spoilervarning!) sedan Paris för att (spoilervarning!) sluta som gifta har Richard Linklater redan etablerat att han är svag för det långsiktiga perspektivet. Med Boyhood toppar han nu emellertid den trilogin med vad som möjligen är den mest ultimata coming of age-filmen till dags dato.

Fargo (1996)

När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.

Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.

Almost Famous (2000)

I många musikvideos står den manliga artisten och ser lagom ointresserad eller farlig ut (lite beroende på musikgenre) medan ett större antal råsnygga tjejer runt omkring alla lyckas med konststycket att göra tydligt att de inget hellre vill än bli påsatta av denna adonis i människohamn. Man får helt enkelt en känsla av att det i grunden är lite töntiga, bortglömda killar som här äntligen har fått chansen att realisera sina våta tonårsdrömmar. I Almost Famous har regissören och manusförfattaren Cameron Crowe snarare tagit chansen att återuppleva sin redan levda våta tonårsdröm som journalist för Rolling Stone.