Best in Show (2000)

Att driva med människor som lever för hundutställningar kan tyckas slå in öppna dörrar men hur det nu är har Christopher Guest ändå lyckats göra en fruktansvärt rolig mockumentär av detta fruktbara ämne. Enligt min mening är Best in Show solklart hans bästa film. Kanske för att jag själv under period sprang runt inne i den där ringen och försökte ansa en jyckesvans som inte alls ville samarbeta.

Kunzelmann & Kunzelmann (2009)

Joakim Kunzelmann sitter riktigt i skiten. Att han gör det i ett potentiellt flashight hus på Gotland (restaurerade gårdshus! frilagda takbjälkar! såpade trägolv!) gör inte saken bättre, snarare är det huset som sänkt honom ordentligt. Skyldig allt och alla pengar (och därför med inte särskilt många vänner kvar här i världen) sitter han nu och försöker krysta ur sig artiklar att sälja till tidskrifter hemmahörande ”någonstans mellan Timbro och avgrunden”.

Shaun of the Dead (2004)

Shauns liv håller på att rasa samman. Flickvännen Liz dumpar honom eftersom deras förhållande inte kommer någonvart, förutom till lokala vattenhålet: puben the Winchester. På sitt trista TV-försäljarjobb basar han över ett gäng tonåringar som inte respekterar honom för fem öre. Men det värsta är att de ser honom som gammal, medan Shaun själv tycker att han fortfarande är en skön kille som kan partaja loss på lördagsnatten med kompisen Ed.

The Big Lebowski (1998)

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998

Bröderna Coen är något av ett unikum i filmvärlden, sedan undergroundsuccéen Blood Simple 1984 har Ethan och Joel slagit in fullträff efter fullträff. Triumfen Fargo vann både bästa regi och bästa originalmanus i Cannes.

I The Big Lebowski möter vi som vanligt ett mer eller mindre egenartat persongalleri, exempelvis John Goodmans hetlevrade Vietnamnveteran, John Turturros sliskige bowlare och inte minst Jeff Bridges The Dude. The Dude, som egentligen heter Jeff Lebowski och, som det sägs i inledningen antagligen är den lataste mannen i Los Angeles, lever ett ganska avslappnat liv som mest tycks bestå i att dricka White Russians och bowla med sina kompisar. Denne mildsinte mans liv ändras ganska drastiskt när han träffar på ett par torpeder som påstår att en icke-existerande fru är skyldig deras boss pengar och dessutom kissar på hans matta. Förvisso ingen speciellt dyrbar matta, men några gränser får det trots allt finnas!

Fargo (1996)

När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.

Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.

X3: Laugh It Up, Fuzzball: The Family Guy Trilogy (2007-2010)

Om man inte alltid själv kan få nya och fräscha idéer och tycker att det känns lite unket att bara stjäla rakt av, finns ju alltid parodier. Och vad passar väl bättre för parodier än en serie som nästan byggt hela sitt rykte på nickningar som ibland gränsar till Parkinson-spasmer till framförallt amerikansk populärkultur? Nej, inte The Simpsons, utan en annan animerad serie som i vissa avseenden nästan kan ses som en (något mer grovkornig för att uttrycka det milt) hommage till The Simpsons: Family Guy.

Cable Guy (1996)

Publicerad i VästerbottensKuriren i juli 1996

Nu för tiden kan det ibland kännas svårt att överleva om man inte har tillgång till TV. Här i Sverige kan man få nöja sig med fem eller sex kanaler, ibland så få som tre. Och om man kan få abstinens efter tre kanaler kan man ju tänka sig hur det kan bli i USA där det det i princip finns ett obegränsat antal att koppla upp sig mot om man bara vet hur.

The Full Monty (1997)

alt. titel: Allt eller inget

På 60-talet var Sheffield en stad på frammarsch och det som drev utvecklingen var industrierna. 25 år senare är industrierna slut och med dem stora delar av Sheffields manliga befolkning. Gary och kompisen Dave försörjer sig på A-kassa och småkriminalitet och tycker att det funkar ganska bra till den dag Gary riskerar att förlora den gemensamma vårdanden om sonen Nathan på grund av uteblivet underhåll. Nyligen gjorde dansarna i Chippendales succé bland grannskapets kvinnor och Gary tänker sig att några tusen pund borde man väl åtminstone kunna hösta in på lokala förmågor. Nu gäller det bara att hitta män som kan tänka sig att strippa.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003)

Jack Sparrow äger. Förlåt, det blev inte riktigt rätt. Kapten Jack Sparrow är totalt jävla übercool. Johnny Depp nydanade piratklichéen med sina dreads, rikligt med kajal och lätt surrelistiska uppenbarelse. Jack Sparrows entre till Port Royal kan möjligen vara något av det mest magnifika som någonsin skådats på vita duken.

Roxanne (1987)

C.D. Bales är smart, charmig och brandman. Det enda som står i hans väg för att approchera den vackra astronomen Roxanne är hans stora näsa. Hon, som gärna vill ha en kille som är smart OCH snygg, fastnar istället för Chris, vilken i själva verket är både korkad och ytlig (C.D. frågar vad han kände när han såg Roxanne för första gången: ”He, he, horny…”). C.D. försöker lösa situationen genom att hjälpa Chris att skriva glödande kärleksbrev som garanterat ska få Roxanne på fall.