You are currently browsing the tag archive for the ‘Barton Fink’ tag.

alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory

Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.

Det känns hyfsat okontroversiellt att konstatera att filmen är Almodóvars version av Fellinis . En eventuellt självbiografisk huvudperson kämpar med sin brist på kreativitet efter en uppburen yrkeskarriär som regissör och författare. Han återbesöker barndomsminnen och återknyter kontakter med förlorade vänner i nutiden. Skillnaden är kanske att medan Marcello Mastroianni sökte förlösning i kvinnoarmar och alkohol, gör Antonio Banderas det genom att dra igång en rätt avancerad knarkregim samt fokusera på sina mångahanda kroppsliga och själsliga smärtor.

Men det ligger också nära till hands att stämpla Dolor y gloria som en slags självterapi (vilket väl i och för sig också var? Kanske?) för vad låter väl mer biografiskt och terapeutiskt än att skapa en historia om en regissör som inte längre kan eller vill regissera? I det perspektivet känner jag mig i och för sig betydligt mer dragen till alster som Barton Fink. Gemensamt för såväl Fellini, Almodóvar och Coen-bröderna är att emellertid deras filmer knappast kan kallas vare sig lättillgängliga eller lättolkade. Rumsterandet i de egna hjärnvindlingarna sänker blicken successivt allt längre ned och i slutänden har jag i alla fall svårt att undkomma känslan av navelskåderi.

Det är lika bra att erkänna det: jag förstod inte Almodóvars senaste film. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Antonio Banderas vedermödor engagerade mig inte särskilt mycket. Jag fann mig ganska ointresserad av både hans barndomsminnen (vare sig de var fiktiva eller verkliga) och vad Dolor y gloria eventuellt skulle kunna säga om skapandeprocesser när det kommer till skrivande och regisserande.

Jag förstod inte hur jag skulle tolka huvudpersonens mångahanda smärtor eller filmens fixering vid vatten i det kreativa eller skapande perspektivet. Jag förstod heller inte hur det var meningen att jag skulle läsa det förlösande barndomsminnet. Det kändes nämligen överhängande lätt att se det som en pedofils önskedröm, det vill säga det försigkomna barnet som själv tar initiativ till relationen med en vuxen person. Så inte heller här helt olikt Fellini med andra ord…

Det jag är beredd att ge Dolor y gloria är det den kanske fått mest uppmärksamhet för, det vill säga Antonio Banderas rollprestation. Han skulle mycket väl ha kunnat svassa omkring som värsta silverräven men framstår i både uttryck, känslor och kropp mest som en moloken liten farbror. I det avseendet måste också erkännas att filmen är ovanligt lågmäld och o-mycket skruvad för att vara en Almodóvar-produkt. Även om regissören äntligen fått chansen att casta den 25 år yngre Penélope Cruz i rollen som sin egen mamma.

FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Läs hela inlägget här »

När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.

Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg