alt. titel: Arizona junior, Arizona baby
Är det några som gjort sig förtjänta av lite tomtebolycka, så är det Hi och Ed. Mot alla odds har han lyckats bryta sin ändlösa cykel av närbutiksrån och påföljande fängelsevistelser. De bor i en trailer, men tycker att det är paradiset självt. Det enda som saknas är en batting, men det är just också det som förvägras dem.
Fortsätt läsa ”Raising Arizona (1987)”
Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!
Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.
Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!
***
Arkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.
Det är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.
Listdags igen. Inte mycket att snacka om, nu kör vi!
10. Armageddon
Ett gäng individualistiska oljeborrare på en potentiellt världsförstörande asteroid. Och så William Fichtner på det? You had me at oljeborrare…
Ja, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.
Inför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.
1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.
Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1998-1999”
När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.
Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.
Rörliga bilder och tryckta ord 