Karin och Sten har varit gifta i 40 år och det är ju en prestation som måste firas. Inte så att de har ett fullkomligt eller perfekt förhållande, men man gnetar som på i vardagen. De har ju trots allt det stora huset och dottern Fredrika tillsammans. 40 år kastar man bara inte bort. Inte ens efter att Karin fått syn på pattbilden som Sten fått i sin mobil och det är avgjort inte hennes pattar.
Fortsätt läsa ”Tisdagsklubben (2022)”
alt. titel: God’s Army
Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.
Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.
Lilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.
Publicerad i Västerbottens Kuriren i juli1998.
Så var den äntligen här… Filmen som lagt ut mer på PR än vad en normal-svensk film kostar att producera. Frågan är om det var värt det, men vem bryr sig om sådana petitesser när jordens undergång är nära. Harmageddon.
Filmens handling torde vara välbekant för var och en som gått på bio de senaste sex månaderna eller som äger en TV. Stor meteorit hotar jorden. Oljeborrare skickas upp för att spränga den i bitar. Skall de lyckas? För den oinvigde kanske det verkar otroligt att det går att göra en film som spänner över två och en halv timme på basis av detta, men tro mig, det är möjligt. Jag har just sett resultatet.
Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998
Bröderna Coen är något av ett unikum i filmvärlden, sedan undergroundsuccéen Blood Simple 1984 har Ethan och Joel slagit in fullträff efter fullträff. Triumfen Fargo vann både bästa regi och bästa originalmanus i Cannes.
I The Big Lebowski möter vi som vanligt ett mer eller mindre egenartat persongalleri, exempelvis John Goodmans hetlevrade Vietnamnveteran, John Turturros sliskige bowlare och inte minst Jeff Bridges The Dude. The Dude, som egentligen heter Jeff Lebowski och, som det sägs i inledningen antagligen är den lataste mannen i Los Angeles, lever ett ganska avslappnat liv som mest tycks bestå i att dricka White Russians och bowla med sina kompisar. Denne mildsinte mans liv ändras ganska drastiskt när han träffar på ett par torpeder som påstår att en icke-existerande fru är skyldig deras boss pengar och dessutom kissar på hans matta. Förvisso ingen speciellt dyrbar matta, men några gränser får det trots allt finnas!
När nu de ganska produktiva Coenbröderna har slagit till igen med True Grit kan det finnas anledning att återbekanta sig med en gammal goding.
Vintern ’96 pratades det filmmässigt i min bekantskapskrets om en sak: Peter Stormare i långkallingar vid flistuggen. Coenbröderna var hyfsat välkända för oss som genom stans filmstudio blivit bekanta med Barton Fink, Miller’s Crossing och Hudsucker Proxy men Fargo var något helt annat. I en lång räcka av Coens mer eller mindre misslyckade män är det frågan om inte Jerry Lundegaard är den mest misslyckade av alla.
Rörliga bilder och tryckta ord 