Miller’s Crossing (1990)

Millers Crossing.jpegalt. titel: Dødens ekko

Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.

Och nej, någon tokroligt hysterisk historia om ett par som kidnappar spädbarn är inte Miller’s Crossing, det är så sant. Eventuellt skulle jag kunna skylla min hågkomst på att jag vid den här tiden just börjat odla mitt filmintresse (tack vare samma eminenta Filmstudio) och därför inte hade bättre vett att uppskatta det jag såg.

För vad finns det egentligen att inte gilla med brödernas karakteristiskt lätta berättarhandlag, hjärtlösa rollfigurer, lyxiga miljöer, makabra humor eller Carter Burwells irländskt inspirerade score? Likt en namnlös samurajföregångare får Tom Regan arbeta frenetiskt för att så split mellan gangsterbossarna Leo O’Bannon och Johnny Caspar och samtidigt ligga steget före. Både bossarna, deras hejdukar samt hans bookmaker.

Regan, spelad av Gabriel Byrne, är hela tiden så samlad att man nästan skulle kunna tro att han är en robot. Oavsett om han släntrar ut från en klubb där en polisrazzia är i full swing eller får stryk tycks han aldrig förlora fattningen. Och det finns många sådana tillfällen eftersom Miller’s Crossing utspelas under förbudstiden. Kanske ligger det något i anklagelsen om att Tom Regan, till skillnad från de två bossarna, saknar hjärta?

Om inte annat blir man nyfiken på vad som driver karln. Dels i försöken att hetsa O’Bannon och Caspar mot varandra, dels huvudstupa-dykningen rakt ned i sin egen undergång. Han mottar de oundvikliga beskeden att hästarna han satsat på aldrig ens nått mållinjen utan så mycket som en ryckning i näsvingen och placerar i nästa andetag ett kollugnt nytt vad. Relationen till O’Bannons ”twist” Verna ligger på ungefär samma nivå. Gabriel Byrne är fenomenal på att spela en fatalist som å ena sidan verkar ha gett upp allt men som å den andra på något sätt fortsätter att trampa vidare.

Likheterna mellan Miller’s Crossing och Akira Kurosawas Yojimbo är inte så långsökta som man skulle kunna tro. Joel och Ethan har, i likhet med sin japanske föregångare, plockat en hel del inspiration från Dashiell Hammett (särskilt romanerna The Glass Key och Red Harvest). Samtidigt har de vridit till hela anrättningen Coen-style så att Miller’s Crossing å ena sidan är en klassisk gangster-historia men å den andra också använder sig av stereotyper på ett sätt som antingen driver med eller driver fram berättelsen. Exempelvis i fallet med stadens borgmästare och polismästare, vilka springer fram och tillbaka mellan O’Bannon och Caspar som kuschade knähundar.

Emellertid undrar jag om inte Miller’s Crossing döljer ytterligare ett lager, som i och för sig inte är särskilt långsökt när det gäller Coenbröderna. Scenen där John Politos Johnny Caspar sitter och skrockar mot bakgrunden av en flammande eld gör att det ligger nära till hands att fundera på om det ändå inte finns något djävulslikt över honom. Vilket i så fall skulle göra Albert Finneys välpolerade Leo till Gud. I så fall är det kanske möjligt att se Tom Regan en ängel, exempelvis Jophiel vilken inte bara kastade ut Eva och Adam från paradiset utan också straffar de som sätter sig upp mot Gud?

Men det är nog att dra det hela lite väl långt. Jag uppfattar att grunden till Miller’s Crossing snarare har ett mänskligt fundament. Kanske är det till och med så enkelt att Johnny Caspar får sätta ord på det redan i den The Godfather-inspirerade inledningsscenen? ”Friendship. Character. Ethics.” Begrepp som ingen av filmens rollfigurer kommer ens i närheten av. Utom kanske en?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

7 reaktioner till “Miller’s Crossing (1990)”

  1. Kul att du har kommit till rätta med uppskattningen av denna film av bröderna, för detta måste väl ändå vara en topp 3-4 från dem?

    Jag tror att det finns mycket symbolik under ytan och med stor sannolikhet religiös sådan, men jag tror inte att det är Djävulen och Gud. Eller vem vet, de kanske är så pretentiösa?

    Tackar för länken! 🙂

  2. Självklart att länka, hela inspirationen kommer ju från er och en topptittning på det! En topp-Coen känns svår att välja eftersom de gör så olika filmer. Men Miller’s Crossing är absolut med i leken tillsammans med Hudsucker, Fargo, Raising Arizona och The Big Lebowski. Och True Grit, O Brother, No Country och Hail Ceasar… Ja, du fattar 😀

  3. Inte nån av mina favoriter bland Coens filmer. Ändå 3+/5 i betyg.

    https://jojjenito.com/2011/04/25/millers-crossing/

    Lite kul kommentar hos mig från dig så här i efterhand.

    ”Jag tror att det här är en av de filmerna som gör att jag föredrar komiska Coens — de känns helt enkelt mer spirituella när de får jobba med den genren. Miller’s Crossing är helt ok, men absolut inget mästerverk.”

    Och svarar att jag gillar de mer allvarliga…

  4. Det är svårt att dra sig till minnes tidsandan, men jag föreställer mig att tidigt 90-tal var en gyllene tid för pretentiöst filmskapande. Att jonglera religiösa allegorier låg nog närmare än att väva ihop det med Coensk humor. Att pendeln har svängt till motsatt ände nu verkar göra gott för den här filmen (och Barton Fink kanske).

  5. @Jojjenito: Det borde vara en preskriptionstid på kommentarer 🙂

    @Carl: Var inte indie-filmen rätt så nymornad på det tidiga 90-talet? Kan inte bli så mycket mer pretentiöst än så 😉

  6. Hm har svårt för denna. Vad jag minns var skådespeleriet alldeles för yvigt och jag kom aldrig in i filmen. Har iofs bara sett den en gång- smaken ändras men jag är inte så värst sugen på en omtitt.

  7. @Filmitch: Det var väl ungefär min minnesbild också. Beror kanske på hur man tagit till sig övriga Coen-filmer som kom efter Miller’s Crossing?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: