You are currently browsing the tag archive for the ‘Ron Perlman’ tag.

Med tanke på hur pass mycket jag tycker om Guillermo del Toros filmatisering av Mike Mignolas serier från 2004 (uppföljaren är helt ok, remaken negerar sin egen existens) är det lite märkligt att det tog mig så här pass lång tid att komma fram till förlagan.

Men nu är Hellboy-oskulden spräckt och även om det finns andra serier jag än så länge tycker bättre om smakade detta inte alls dumt. Samlingsvolymen (bestående av fyra olika delar, publicerade mellan mars och juni 1994) börjar på en välbekant plats – en karg liten ö utanför den skotska kusten anno 1944. Där håller Hitlers ockulta team, med den galne munken Rasputin i spetsen, på att genomföra en helvetisk ritual som ska förändra världshistorien.

Men halvdemonen som Rasputin frammanar kommer inte till den ön, utan till en övergiven gammal kyrka där ett helt annat team står redo. Professor Trevor Bruttenholm tar sig an ”Hellboy” som kommer att växa upp inom den amerikanska hemliga organisationen Bureau for Paranormal Research and Defenses (BPRD) hank och stör.

I Seed of Destruction måste Hellboy, samt kollegorna Abe Sapien och Liz Sherman, ta reda på vad som hände hans fosterfar på en olycksalig resa till Arktis och vad som kort efter hans återkomst orsakade professorns hiskeliga död i tentaklerna på ett grodlikt monstrum.

Det är förstås svårt att inte spana efter teman och detaljer i serien som kan ha letat sig in i del Toros första Hellboy-filmatisering. En hel del är som synes bekant men vad jag kan förstå innehåller filmen dessutom händelseutvecklingar som serieläsarna fick vänta på. Själva historien tycker jag dock mycket om, naziockultism funkar ju alltid och hänvisningar till Rasputin likaså. Att här sedan finns en ordentlig dosis Lovecraft-tentakler och gamla gudar, eventuellt härbärgerade i en annan dimension, gör det hela bara ännu smakligare.

Mignola (tillsammans med John Byrne i denna första serie) berättar sin historia med både inslag av gamla dokument (alltid ett säkert kort för min del) och diverse tillbakablickar som vävs in på ett fint sätt i den övergripande historien. Jag kan också tycka att den sista vändningen blev ganska trevlig, där Liz får spela en betydligt större roll än i filmen. Vilket å andra sidan gör Rasputins enormt elaborerade plan något överarbetad.

Mitt omedelbara intryck av Mignolas bilder är att de känns lite blaffiga och otydliga eftersom han sällan väljer att linjera vare sig paneler eller figurer. De mest framträdande färgerna är blödande rött och glupande svart, med vissa inslag av grodgrönt och isblått. Men när jag mot slutet av albumet kommer fram till ett par tidiga bonusserier har jag vant mig så pass mycket att bonusarnas mer traditionella utseende känns lite för strikt för att passa en figur som Hellboy.

Vilken å andra sidan för min del här inte alls hinner få den väldefinierade personlighet som han uppvisar i Ron Perlmans skepnad. Hellboy påminner mest om en Hulk med en ganska distanserad intern monolog eftersom det bara tycks vara när han blir riktigt förbannad som han kan göra rejäl nytta. Men även om det inte spills så många ord på det blir det också uppenbart att han är obrottsligt lojal mot såväl sin fosterfar som Abe och Liz. Vilket inte heller känns som om det skulle lira så bra med Rasputins master plan ”Project Ragna Rok”.

En läsning som gav klar mersmak med andra ord. Det finns alldeles för mycket bra serier där ute i världen.

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Läs hela inlägget här »

Blade TrinityBlade II måste ändå ha gått rätt bra med tanke på att det bara tog två år innan uppföljaren Blade Trinity var på plats. Nu var frågan om manusförfattaren David S. Goyer lärt sig tillräckligt mycket av Stephen Norrington och Giullermo del Toro för att kunna fylla deras regissörsskor. Manuset såg han dock till att fortfarande hålla kontrollen över.

Läs hela inlägget här »

Blade 2Vissa mindre nogräknade filmer är inspelade i något öststatsland med inhyrda skådisar som ska låtsas kunna prata engelska. Blade II gör nästan tvärtom: filmen säger uttryckligen att den utspelas i Prag och många rollfigurer pratar fullkomligt oklanderlig engelska.

Läs hela inlägget här »

Jag önskar att jag hade kunna bjuda på något mer högkvalitativt så här i årets första inlägg, but the blog wants what the blog wants… Ett försök till fredagssågning blev det istället.

***

Mulberry streetMulberry St (2006)
Det är ovanligt varmt i New York och runtomkring i staden börjar folk insjukna efter bett från aggressiva råttor. Katastrofrapporterna på TV och radio pratar om kräkningar och yrsel men tycks glömma bort att nämna den lilla detaljen att offren dessutom blir väldigt sugna på människokött (plus att de riskerar att börja likna greve Orlock). Läs hela inlägget här »

Alien (1979)

Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…

Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.

Läs hela inlägget här »

I tidernas begynnelse skapades en gyllene armé om 70 gånger 70 (4900 stycken om man som jag är långsam i huvudräkning) mekaniska krigare för alvkungens räkning. Han hade dock inte hjärta att använda dessa själlösa och obönhörliga krigare någon längre tid utan kom överens om en vapenvila med sina människofiender. Den krona som kontrollerade armén delades upp för att ingen någonsin skulle kunna använda krigarna för sina egna syften.

Läs hela inlägget här »

När det nu tycks helt klart att del Toro hoppat av The Hobbit-projektet kan det vara på sin plats att trösta sig med en gammal klassiker istället.

Jag skulle verkligen inte ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Hans öga för det visuella matchas bara av hans känsla för en bra historia. I Hellboy har han storymässigt förvisso haft hjälp av den ursprungliga tecknade seriens skapare, Mike Mignola, men som DVD:ns extramaterial visar har dessa herrar många gemensamma visioner. Möjligen skulle man kunna klaga på tydliga Lovecraft-influenser men karln kan ju inte för tid och evighet ha pantent på tentakler.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg