John Wick: Chapter 4 (2023)

alt. titel: John Wick 4 

-Caine…
-John.
-They gave you my name…
-Yes.
-I’m sorry.
-Me too.

Ovanstående är den glimrande vältalighet som den fjärde installationen av John Wick-sagan bjussar på. Replikerna är generellt antingen korthuggna på gränsen till mutism eller snömos med Sun Tzu-vibbar av typen ”He who clings to life will die. But he who clings to death will live”.

Rogue One (2016)

alt. titel: Rogue One: A Star Wars Story

Den där öppningen som Luke Skywalker ska träffa i första (eller fjärde…) Star Wars-filmen, en ”small thermal exhaust port”, och som bara var två meter bred, var den ett resultat av ett katastrofalt designfel? En konsekvens av att imperiet använde sig av mindre nogräknade underleverantörer i konstruktionen av den första Dödsstjärnan? Eller ett listigt dolt sabotage från den ledande konstruktören, Galen Erso?

Blade II (2002)

Vissa mindre nogräknade filmer är inspelade i något öststatsland med inhyrda skådisar som ska låtsas kunna prata engelska. Blade II gör nästan tvärtom: filmen säger uttryckligen att den utspelas i Prag och många rollfigurer pratar fullkomligt oklanderlig engelska.

Siu Nin Wong Fei Hung Chi: Tit Ma Lau (1993)

alt. titel: Iron Monkey

En trippel med Jackie Chan var inte nog, jag var sugen på mer Kung Fu. Vad passar då bättre än ytterligare en Yuen Woo-ping-regisserad film där karaktären Wong Fei-hung förekommer, fast av ett något modernare snitt än Drunken Master?

En hederlig historia?

Det har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.

Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?