Jason Bourne (2016)

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

X2: The Bourne Supremacy & Ultimatum (2004 & 2007)

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

X3: The Bourne Identity (1980, 1988 och 2002)

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Kingsman: The Golden Circle (2017)

Trots förlusten av mentorn Harry Hart, aka Galahad, går det rätt bra för Eggsy Unwin. Han genomför elaborerade och konditionskrävande biljakter samt dejtar svenska prinsessan Tilde. Faktum är att hans största bekymmer just nu är att komma överens med svärföräldrarna kungen och drottningen. But all that’s about to change…

Atomic Blonde (2017)

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

Carnage (2011)

Ibland har det hänt att jag frågat om en tjänst som den jag vänt mig till egentligen inte kan eller får (eller vill) göra. I en sådan situation är ett blankt avslag att föredra eftersom det ändå är något som jag kan reagera på och hantera. Men ibland händer det att den jag frågar (högst motvilligt) gör mig tjänsten, men inte utan att samtidigt hela tiden kommentera hur tillmötesgående hen är och tjänsteutförandets totala oegentlighet.

Bronson (2008)

Om man inte kan sjunga, dansa eller skådespela, hur då ta plats på världens scen? För unge Michael Gordon Petersen står svaret lika klart skinande som inflottade muskler: kändisskap i form av en fängelsekund begiven på slagsmål och gisslantagande. ”Prison was a place where I could sharpen my toools. Hone my abilites”.

Pacific Rim (2013)

Det nya hotet mot jorden, eller snarare mänskligheten, kommer inte utifrån. Istället öppnas en dimensionell portal på Stilla havets botten, vilken med jämna mellanrum kräks ur sig gigantiska monster. Till en början står man handfallen och kan bara åse förstörelsen som varelserna åsamkar kuststäderna.

Men efter ett tag är det dags att slå tillbaka och vad är väl en mer naturlig havsmonsterbekämpare än en enorm, tvåbent robot? Vad är väl mer mänskligt än att kontra överjordiska bestar med en rejäl nävfajt, robotvisir mot monsteransikte? Det smidigaste hade förstås varit om dessa robotar kunnat fjärrstyras, men vem har sagt att saker och ting ska vara enkelt? Självklart måste de bemannas av inte bara en, utan två, mentalt sammanlänkade, piloter, vilka befinner sig i robothuvudet.

Slap Shot (1977)

En osedvanligt stor andel sportfilmer berättas ur ett underdog-perspektiv, det ligger något outsägligt fascinerande i berättelsen om högoddsaren som går hem. Något ovanligare upplever jag är dock att man beskriver fortsättningen, vad händer efteråt, när alla lagrar är skördade och älskarinnorna börjar prata med kvällspressen? Antagligen är det perspektivet alldeles för vardagligt och tråkigt, det ligger liksom i sportens natur att man bortser från förluster och fokuserar på vinsterna.