You are currently browsing the tag archive for the ‘Magi’ tag.

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Inte helt oväntat finns bägge delarna med i denna bok av Åsa Schwarz, en svensk författare som var ny för mig. Jag högg på författarnamnet eftersom jag förknippade det med skräck eller fantastik och ser först i efterhand till min fasa att en del verkar vilja karakterisera Lust som chick-lit. Vad har jag gett mig in på?

Det undrar även Sara Tingvall, kämpande romance-författare. Allt hon vill är att skriva men måste det vara så förbannat krångligt med den ekonomiska biten?! Nu är Sara visserligen så lyckligt lottad att hon har både agent och förlag (samt en Söder-lägenhet 400 meter från Medborgarplatsen) men några stora pengar är det knappast frågan om. Hon tvingas ta frilansuppdrag för den tveksamma tidskriften Medium och skriva om hemsökta hus eller galningar som dyker efter bevis på utomjordiskt liv i Norrland. Till råga på eländet har hon nu också fått skrivkramp.

Ett år senare är läget ett helt annat. Den där skrivkrampen släppte och Saras nya bok har slagit alla försäljningsrekord. Nu dyker också Anders upp. Förläggare på ett betydligt större förlag och oerhört attraktiv i Saras ögon. Hon vill få in sig i hans författarregister och få ned honom i sin säng.

Så långt chick-lit ut i fingerspetsarna med andra ord. Det som får mig att hänga mig kvar i Schwarz berättelse är antydan om att Saras framgång kanske, möjligen, händelsevis kan bero på den där önskebesvärjelsen som hon sett sin mormor Margareta göra och som hon i ren desperation genomför när skrivkrampen härjar som värst.

Inte bara chick-lit alltså, men väl en bekant variant av ”be careful what you wish for”-temat. I likhet med alla andra ”offer” för det temat blir Sara självcentrerad i sin framgång, egoistisk och fixerad. Gamla fru Olsson i trappuppgången, som vår hjältinna tidigare så hjärtans gärna hjälpte med sopor och fick sockerkaka hos, blir nu ”tanten Olsson”. Ett besvärligt vardagselement som hon gör sitt bästa för att undvika.

Det som talar för Lust är möjligheterna till meta-grepp som uppstår eftersom Sara skriver på en ny bok, vilken av en ren händelse också råkar heta Lust. Det ger Schwarz möjlighet att exempelvis kommentera sin protagonists eventuella brist på personlig utveckling eller det faktum att vissa delar i händelseutvecklingen nog är väl fantastiska. Författaren försöker genom sin romandito skapa en slags tyst överenskommelse med oss läsare, en nickning och ögonkast som betyder ”jo, jag vet hur det här skulle kunna uppfattas”.

Själv känner jag mig tveksam över om det gör den Lust som jag själv tar del av bättre. Temat är som sagt välkänt, berättandet lyckas inte skapa någon större spänning och inte heller språket gör något för läsupplevelsen. Det är i bästa fall funktionellt men ibland väl enkelt för min smak. Det målas upp allt för många kliché-scener där Sara i vild kärleksförtvivlan gråter, hetsäter godis, kolkar cola eller Amaretto samt jagar hämndlystna engångligg. Ett engångsligg som dessutom beskrivs i termer av att ”hela hans närvaro [skriker] ’Man’”.

Här finns också en del upprepningar där jag blir osäker på om de ska tjäna som omkväden, alternativt besvärjelser, eller om de helt enkelt är ett resultat av slarvig korrekturläsning från författare och förläggare. Hänvisningar till ingefärskaksbak med mormor återkommer lite väl snabbt efter varandra. Hur smaken av Amaretto påminner om barndomens mannagrynsgröt beskrivs på ett sådant sätt att jag som läsare blir osäker på om Sara är medveten om att hon redan berättat det för mig tidigare i boken.

Tyvärr leder allt detta till att jag faller in i beteendet att mer eller mindre börja leta efter fel och hänger därför upp mig på sådant som att stjärnor har ”hörn” (och inte ”uddar”) eller någon som har en ”afrikansk brytning” (Fransk? Sydafrikansk? Engelsk?). Slutet är dessutom inte alls så logiskt som Schwarz meta-formuleringar vill göra gällande.

Nej, det bästa med Lust blev istället beskrivningen av författar- och förlagsvärlden. Det var intressant att få ta del av, exempelvis insikten att bara för att man blir antagen av ett förlag innebär det inte att man kan börja skära författarguld med täljkniv.

Annonser

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Något liknande har kommit att utkristalliseras när det gäller superhjältar. Faktum är att de här listorna till viss del överlappar varandra. För visst är det så att en hel del av våra välbekanta superhjältars mänskliga alter egon dras med en ovanligt hög andel nitlotter här i livet? Ok, så en lågoddsare för superhjältar är förvisso att vara utomjording, men det finns ju så många andra sätt att bli eller känna sig alienerad från den övriga mänskligheten.

Som att vara föräldralös exempelvis. Billy Batson tappade bort sin mamma när han var fem år gammal (eller tre. Vad vet jag, jag har inga egna barn…) och har tröskat igenom flera fosterfamiljer i sitt idoga sökande efter henne. Likt little orphan Annie är han övertygad om att hans mamma inte helt enkelt lämnade honom på det där nöjesfältet, utan letar lika ivrigt efter sin lille pojke som han efter henne.

Ett fosterbarnsliv har gjort Billy övertygad om att ingen någonsin kommer att bry sig om honom förutom han själv och det är också så långt som hans lojalitet sträcker sig. Det där med (förljugen) familjeharmoni är inget för Billy. Och det är en inställning som han ska komma att bära med sig ända in i superhjälteskapet. Ety Billy ska visa sig vara den sista chansen en gammal trollkarl har för att föra sina magiska krafter vidare. Skitsamma om grabben är ”pure at heart and strong in spirit”, nu är det ”good enough” som gäller! Och vad är ordet för dagen i syfte att kanalisera de här magiska krafterna? Shazam!

Filmserien DC Extended Universe har vacklat sig fram på minst sagt ostadiga (men extremt allvarsamma!) ben. Shazam! torde emellertid vara filmen som åtminstone kan sägas komma i närheten av konkurrenten Marvels mer lättsamt humoristiska ton, blodlöshet (jag tror banne mig inte en enda människa går åt i Shazam! förutom en hårdhjärtad företagsstyrelse) och individuella anslag. Allas vår egen regissör David F. Sandberg fick i och för sig träna på att arbeta med barn i sin Annabelle-film, men så här pass rolig var varken Lights Out eller Annabelle: Creation.

På det hela taget lyckas Sandberg helt ok med sin regissörsgärning (tack gode gud att vi äntligen är av med Zack ”Gravallvaret” Snyder!) även om manuset, med ens den bästa vilja i världen, knappast kan kallas för subtilt. Å ena sidan kan jag sympatisera med att en manusförfattare med efternamnet ”Gayden” sannolikt vet ett och annat om mobbningsklimatet på high school. Å den andra kan jag inte påstå att jag direkt uppskattar att bli slagen med ”familje”-klubban i skallen så många gånger att jag till slut börjar känna mig som en av slagpåsarna i ett Whack-a-mole-spel. Eller vad sägs om kofångarklistermärkessentesen ”I’m a foster mom. What’s your super power?!”

Och om jag tidigare har kunna känna att superhjälteslutfajterna är en smula långdragna (gäller i och för sig både Marvel och DC, men DC verkar har satt en särskild ära i att vara bäst i just denna gren) är slutfajten i Shazam! alldeles åt helvete för lång. Samma åkomma hemsökte i och för sig även Annabelle: Creation, så det kanske är lika mycket en Sandberg-grej?

Så check på humorn i Shazam! Big, Vice Versa och Freaky Friday parat med Guardians of the Galaxy och så ett par trådar Spider-Man invävt i det. En superhjälte som måste lära sig Kontrollera Sina Krafter och Ta Ansvar. Surrogatfamiljskänslan i The Avengers och något mindre mån Justice League. En pladdrig och uppnosig sidekick i form av Freddy-med-kryckan (funktionsnedsättning, remember…). En känslomässig koppling mellan superhjälte och superskurk (vilken aldrig får något riktigt namn utan hela tiden får finna sig i att bli titulerad ”Supervillain!”) där den ene inte haft några föräldrar och den andre önskar att han inte haft några. Tillräckligt med slow motion-scener för att regissören skulle ha kunnat heta John Woo om jag inte visste bättre.

Det jag saknade i Shazam! var dock bland lite mer fördjupning när det gäller superskurkens Pandoras ask-förförare. De ska föreställa de sju dödssynderna men saknar helt koppling till sina respektive synder – alla är de alla ungefär lika bra på att bita skallen av folk and that’s…kinda’ what they do… Här är jag förstås bortskämd med fördjupningar i filmer som Seven, men lite mer ansträngning i det avseendet än sju godtyckligt tentakel- och huggtandsförsedda CGI-monster tycker jag hade kunnat vara på sin plats.

Shazam! är utan tvekan den bästa produkten inom DC Extended Universe till dags dato. Kanske de där dödsryckningarna visar sig vara livstecken i alla fall? Om inte annat görs allvarliga försök att matcha Marvels ”infinity stones” med några slags ”realms”. Det känns inte som någon högoddsare att vi kommer att höra talas om dem igen.

Medbloggarna Filmitch, Movies-Noir, Fiffi och Steffo har redan hunnit skriva om Shazam! Fiffi och Steffo har dessutom också pratat om filmen i podden Snacka om film!

Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

Innan man kan skriva om en uppföljare måste man ju skriva om originalet. En av bloggvärldens portalparagrafer…

***

alt. titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Vad säger ni? Klart att man funderade jättemycket på hur den magiska Harry Potter-världen såg ut på andra platser än England? Inte det? Nå, här kommer en film som berättar om allt det där som ni inte hade frågat särskilt mycket om.

Läs hela inlägget här »

Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.

Läs hela inlägget här »

Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.

Läs hela inlägget här »

Varför existerar King Arthur: Legend of the Sword? Tja, kära läsare, era gissningar är lika goda som mina… Läs hela inlägget här »

Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?

Läs hela inlägget här »

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Michael Connelly, The Black Echo
Honoré de Balzac, Father Goriot

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser