Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Harry Angel är ensam ägare av Crossroads Detective Agency. Han blir kontaktad av en viss Louis Cyphre och får i uppdrag att finna den gamle smörsångaren Johnny Favorite. Favorite kom tillbaka från andra världskriget svårt stridsutmattad och har de senaste 16 åren befunnit sig på ett privat mentalsjukhus. Det är i alla fall beskedet som Cyphre fått och nu vill han att Harry tar reda på om det verkligen är sant eller om det kan vara så att Favorite är död sedan länge. Sökandet leder privatsnokaren på kringelkrokiga vägar, vilka allt som oftast slutar i en återvändsgränd.

Är man bekant med filmen försvinner förstås en liten del av läs-spänningen omgående. Samtidigt är det trevligt att kunna plocka upp ledtrådarna som Hjortsberg vävt in i sin berättelse. Bokens titel, namnet på Harrys företag, uppdragsgivarens namn och det faktum att hans gatuadress finns på 666 Fifth Avenue i New York pekar alla ganska övertydligt ut riktningen för Harry.

Men jag är generellt svag för övernaturliga teman och djävulen är alltid en pålitlig antagonist när det handlar om ett långsamt uppbyggt och krypande hot. Giftermålet mellan det religiösa temat och en hårdkokt Raymond Chandler-miljö blir betydligt mer harmoniskt än man kanske skulle kunna tro. Utan att vara alltför insatt i genren känns det ändå som om Hjortsberg på ett skickligt sätt uppdaterat Chandlers 40-tal till ett ännu skitigare och mer desillusionerat sent 50-tal.

Författaren, eller kanske snarare hans huvudperson, tycks dessutom ha en faiblesse för nedgångna karnevals- och cirkusmiljöer. Sökandet efter Favorite leder Angel till en sliten och nedgången underhållningsvärld som definitivt sett sina bästa dagar. Det är som om Hjortsberg anno 1978 känt att Chandlers 40-tal blivit väl rosenskimrande nostalgiskt och bestämt sig för att plocka ned genren ett par pinnhål.

Samtidigt är det ett smart drag att inte iscensätta det hela i Hjortsbergs nutid – genom att förlägga handlingen till 1959 kan Harry fortfarande komma undan med att röka som en borstbindare och supa som en svamp. Plus att det blir lite lättare att svälja en historia där företagsmagnater smyger omkring och deltar i svarta mässor medan 17-åriga voodooprästinnor har en naturmedicinsk och magisk butik på en helt vanlig New York-gata.

Givetvis hookar den där undersköna 17-åringen upp sig med Harry, för varför skulle hon inte bli attraherad av en halvalkad privatsnokare som är dubbelt så gammal som hon? Det är väl kanske den delen av Hjortsbergs berättelse som är svårast att svälja för mig som nutida läsare men jag är samtidigt beredd att hacka i mig det som en oundviklig del av genren. Däremot tycker jag kanske att författaren hade kunnat lägga in lite mer av ambivalens kring huruvida hon verkligen är Harrys allierade eller spelar ett avancerat dubbelspel. Jämsides med den allt för unga (men ändamålsenligt namngivna) Epiphany finns dock också en mer klassisk femme fatale i form av den rika Margaret Krusemark, tillika Johnnys gamla flamma.

Ett annat klassiskt noir-element som Hjortsberg använder med stor entusiasm är att både låta sin huvudperson ta en hel del stryk och få honom att följa den ena ledtråden efter den andra. Alla fransar de emellertid snart upp sig i hans grepp och vad som syntes vara antydan till ett svar förvandlas alltid i slutänden till fler frågor. Harry blir i detta till den klassiskt besatte mannen, där Cyphres uppdrag från början är ett jobb, vilket som helst, men som Harry snart blir fixerad vid att klara upp.

Falling Angel var en trevlig läsupplevelse och en skickligt konstruerad thriller (eller förvandlar de övernaturliga element den per automatik till skräck?). Och jag tror banne mig att jag fortfarande har Angel Heart på en hederlig gammal VHS-kassett…