X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Three Moments of an Explosion: Stories (2015)

China Miéville (China Tom Miéville, om vi ska vara petiga) är en fantastisk författare. China Miéville kan också vara en ohyggligt frustrerande författare och aldrig har jag väl blivit så frustrerad som vid läsningen av novellsamlingen Three Moments of an Explosion.

X3: Lev Grossman (2009-2014)

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

The City’s Son (2012)

Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.

X3: Fall of Cthulhu (2007-2008)

Gamle Howard Phillips Lovecrafts förmåga att inspirera nya författare, filmmakare, konstnärer, spelutvecklare och en hel hög andra tar tydligen aldrig slut. Från bokhyllans olästa djup greppade jag de tre första volymerna av den tecknade serien Fall of Cthulhu: The Fugue, The Gathering och The Gray Man.

Neverwhere (1996, roman)

Dörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?

Dial H (2012-2013)

Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.

Tuf Voyaging (2013)

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

För gudinnan: En romans (2017)

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Hav (2006)

När en favoritförfattare som China Miéville nämner en tydlig inspirationskälla har jag nästan inget val annat än att söka upp den walesiska reseförfattaren Jan Morris Hav. Boken består av Morris Last Letters From Hav från 1985 och en slags uppföljare, Hav of the Myrmidons, från 2006. Morris har grävt djupt i sin skrivarerfarenhet och åstadkommit en påhittad stad som känns så verklig och påtaglig att många först hos resebyrån besviket tvingats konstatera att det inte går att köpa en resa till Hav.