Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Det är något med detta multiverse som gör att en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness inledningsvis kan tyckas mer komplicerad än den egentligen är. Men lyfter man blicken en smula står det snart klart att det handlar om ett st (1) hjälte, ett st (1) skurk samt ett potentiellt oändligt antal (∞) oskyldiga offer. Temamässigt är vi också på välbekant territorium: Stephen Strange måste lära sig att släppa det förflutna, konfrontera sig själv och inte tro att han vet allt, America måste lära sig att kontrollera sina potentiellt destruktiva krafter medan filmens storskurk å sin sida måste acceptera att det inte går att kontrollera allt. Att den där ”book of Vishanti” (som Strange och America ägnar en hel del tid att leta efter och som ska ge hjälten typ ”de kraften hen behöver för att besegra fienden”) egentligen innebär något mer abstrakt och metaforliknande än ett konkret supervapen kommer inte som någon större överraskning.

Så i den mån det om, säg, två år kommer att gå att särskilja just Dr Strange… från den övriga Marvel-massan hänger det snarare på att Paul Feige den här gången lyckats få gamle Sam Raimi att komma ut ur filmgömmorna för första gången sedan 2013. Tydligen var tanken att Scott Derrickson även den här gången skulle ha fått äntra regissörsstolen, men det sket sig på grund av ”creative differences.” Som det ju brukar heta i Hollywood när det skiter sig.

Rent berättelsemässigt kan jag inte påstå att jag känner igen eller kan identifiera att det är just Raimi som håller i spakarna – i det avseendet är Dr Strange… ett Marvelspektakel bland andra Marvelspektakel. Däremot finns en hel del detaljer där Raimis kameraarbete eller svarta humor lyser igenom (exempelvis det Starro the Conqueror-liknande monstret som synnerligen grafiskt får ögat utslitet av en lyktstolpe eller Black Bolts dödsfall), plus en del skamlös Evil Dead-”inspiration”. Samt en Bruce Campbell-cameo att ersätta den numera bortgångne Stan Lee. Just den detaljen vet jag dock inte om den tillförde särskilt mycket, mer än att utgöra ett konkret bevis på att även sådana storheter som Campbell blir äldre och stelare.

Dr Strange… är ”bara” två timmar lång och speltiden ramlar på i riktigt bra tempo – jag var hyfsat underhållen, om än inte direkt djupt engagerad, rakt igenom. Jag tror dock inte att det främst beror på Dr Stranges… världsbygge (fantasysuperhjältestuket känns alltid lite plastigt) eller den aktuella historien. Däremot på att Benedict Cumberbatch och Elizabeth Olsen är så pass bra skådisar att de säljer in sina antagonister inom ramen för denna osannolika historia. I den mån magiker och häxor kan passa in i superhjälteledet behövs den den här typen av prestationer för att jag ska tro på den insäljningen.

Det som fastnade rejält krävan var dock namnet på vår unga protagonist, i den meningen att uppmaningar som ”No America, trust yourself. Trust your power” lät alldeles för övertydliga. Även om det kanske inte var meningen att man skulle tolka dem så. Å andra sidan fick en blå stjärna slåss mot en röd, böljande massa. On the nose much?

X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.

Fortsätt läsa ”X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)”

Demon From the Dark (2010)

Omslaget till Demon From the Dark pryds inte av en långsvansad demon. Hell, inte ens en en kamelridande sådan. Däremot ett svartvitt foto på en ytterst välskulpterad manlig torso i trekvartsvinkel. Trots det tog det mig ett antal sidor innan jag fattade att boken i min hand tillhörde den omåttligt populära subgenren ”paranormal romance”. Hade jag fått tag på någon annan av Kresley Coles böcker i serien The Immortals After Dark hade jag kanske inte behövt bli lika överraskad eftersom de bär titlar i stil med A Hunger Like No Other, Dark Needs at Night’s Edge och Dark Desires After Dusk. Klart mindre neutrala i förhållande till sitt innehåll alltså.

Fortsätt läsa ”Demon From the Dark (2010)”

Brave (2012)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Fortsätt läsa ”Brave (2012)”

Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Fortsätt läsa ”Hauru no ugoku shiro (2004)”

Majo no takkyûbin (1989)

alt. titel: Kikis expressbud, Kiki’s Delivery Service, Kiki – den lille heks, Kikis budservice

Vilket fantastiskt äventyr! Det är den unga Kikis huvudsakliga inställning till världen. Nu skulle man kunna tänka sig att det är lätt för henne att tänka så eftersom Kiki är en häxa. Men hon använder faktiskt sin enda magiska färdighet, kvastflygning, till att jobba för brödfödan genom att starta en liten en-flickas-budfirma. Dessutom hjälper hon bagarparet Osono och Fukuo i utbyte mot att hon får bo en tom vindskammare.

Fortsätt läsa ”Majo no takkyûbin (1989)”

The Mists of Avalon (1983)

Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.

Fortsätt läsa ”The Mists of Avalon (1983)”

Berget offrar (2018)

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Fortsätt läsa ”Berget offrar (2018)”

Jorden vaknar (2017)

Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.

Fortsätt läsa ”Jorden vaknar (2017)”

Vattnet drar (2016)

Något är på gång i södra Gävleborg. Calle och Viktor, småbuset som brukar sälja Hartas hemkörda sprit till traktens tonåringar, har bestämt sig för att göra en rejäl stöt.

Fortsätt läsa ”Vattnet drar (2016)”