X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Vi börjar i 1994 och tvillingstäderna Sunnyvale samt Shadyside. Som namnen antyder är allt solsken och gröna skogar i Sunnyvale medan Shadyside har sin beskärda del av socioekonomiska brister. Samt en räcka märkliga mord som får Shadysides tonåringar att undra om det inte vilar en förbannelse över såväl staden som dem själva. Med jämna mellanrum och ända sedan 1600-talet har olika Shadyside-invånare gått crazy bananas med diverse tillhyggen på sin familj eller sina medmänniskor. Från prästen Joshua Miller som stack ut ögonen på den yngre halvan av sin församling till den senaste, Randy Torres, vilken hann mörda de stackare som jobbade kvar på kvällen i Shadyside Mall innan han blev skjuten av polischefen Nick Goode.

Därefter följer en historia som på ytan påminner om klassiska 90-talsslashers som Scream eller I Know What… och som involverar tonåringarna Deena, Sam, Josh, Simon och Kate. Snart ska det dock visa sig att det ligger något mycket märkligare i botten av alla de här mordorgierna än vanlig, jäkla galenskap. Kan det på något sätt hänga ihop med häxan Sarah Fier som kanske lade en förbannelse över Shadyside? För att ta reda på det måste vi hänga med till 1978 och höra berättelsen från den enda överlevaren av massakern vid sommarlägret Camp Nightwing. Vilken i sin tur leder tillbaka till 1666 och en förklaring till vad som verkligen låg bakom häxerianklagelserna mot den unga Sarah Fier.

Nu blev det ju inte bara slashers i fallet Fear Street. Anno 1666 får vi snarare möta vibbar av det som kallas ”folk horror”, med fokus på den illavarslande skogen som omger det lilla samhället Union (detta var alltså innan uppdelningen mellan de som har och de som inte har) och mobbmentalitet påhejad av religiös fanatism. Plus ett slag för orättvis könsmaktsordning. Fördelen i sammanhanget är att bilden av häxeri som en ursäkt för patriarkatet att slå ned på självständiga kvinnor eller en möjlighet att skyla över sina egna tillkortakommanden är så pass väletablerad att Fear Street inte ens behöver bli särskilt övertydlig i sitt användande av det. Häxerianklagelserna i sig räcker för att en 20-talspublik ska fatta grejen.

Med förväntningarna inställda på något lättsamt och tonårsanpassat måste jag säga att det här faktiskt inte var så dumt. Riktigt underhållande, till och med. Och även om trilogin sannolikt inte har en chans att skrämma ens en halv-van skräckfilmskonsument var själva morden tillräckligt grisiga och makabra för att jag skulle bli överraskad. Ok, vi får förstås inte alltid se allting in i minsta detalj, men antydningar kan vara nog som talande och i 1978-segmentet skonar lägermördaren inte ens charmigt småknubbiga och glasögonbeprydda barn från sin yxa.

Samtidigt måste jag erkänna att själva inåkningen till just 70-talsdelen var kanske den som blev mest ansträngd eftersom den byggde på att någon måste sätta sig ned och säga: ”Nå, låt mig berätta om…” Men å andra sidan innehöll den delen Sadie Sink (Stranger Things-Max), en skådis vars utstrålning och stil jag verkligen gillar. Själva introduktionen till 1600-talsdelen funkade bättre, men i det fallet kändes å andra sidan hela miljön ganska konstruerad. Större delen av skådisarna (varav många återkommer i större eller mindre utsträckning genom alla tre filmerna) framstår inte som superbekväma i gråbeiga linnekläder och med någon slags generisk gamla tider-dialekt.

Men de här invändningarna blir faktiskt petitesser i sammanhanget. Jag köpte utan problem Fear Streets tonårsinramning (vuxna är  nästan lika frånvarande här som i föregångare av typen ANoES) och det i slutänden övertydliga fokuset på maktperspektiv. När jag ändå hade hängt med Shadyside-kidsen i nära sex timmar kändes det nära nog naturligt med en utveckling som handlade om att De Som Har i bokstavlig mening tagit makt och välstånd från De Som Inte Har och format sitt arv utifrån det. Möjligen blir den där sista rosetten på paketet lite väl elegant knuten eftersom jag nästan får intrycket av att sådant som självskadebeteende, psykisk ohälsa eller missbruk som genom ett trollslag försvunnit från Shadyside. Och riktigt så enkelt uppbyggd är ju nu inte världen, inte ens i YA-litteratur (gissar jag).

Fear Street-filmerna gjorde mig också glad eftersom jag tycker att de bör kunna ses som ett tydligt bevis för att tesen om att alla (skräck)filmer kan riktas mot målgruppen tonåriga killar inte håller längre. Särskilt mot bakgrund av tittarna på Tragedy Girls och The Final Girls känns det helt naturligt att Fear Street sätter dels Deena och Sam, dels systrarna Ziggy och Cindy i centrum. Här har vi alltså tre filmer som riktar sig till tonåringar, inte primärt handlar om kärlek i form av ett triangeldrama och där de huvudsakliga protagonisterna är tjejer.

Fear Street bjuder alltså på en mestadels positiv överraskning, så länge man lyckas ställa in förväntningarna på rätt nivå (och kan bortse från ett alldeles för övertydligt tidsstämplat soundtrack). I det övergripande perspektivet gillade jag greppet med tre sammanhängande filmer och jag tycker också att man lyckades koppla ihop den genomgående berättelsen på ett sätt som funkade.

I ”rätt nivå på förväntningarna” ingår också att inte hoppas på någon särskilt insatt eller djuplodande upprepning av vare sig 90-tals- eller 70-talsslashers (mer 80-tal om vi ska vara petiga) eller folk horror. De olika undergenretroperna är något filmmakarna snarare slängt upp som skådebröd, tillsammans med namn som ”Alice” (Friday the 13th) och ”Rooker” (Henry – Portrait of a Serial Killer) samt lättsmälta referenser till Poltergeist, Night of the Living Dead och Stephen King. Vill man ha det supernördiga och i alla detaljer perfekta omtaget på de här genrerna bör man vända sig annorstädes. Men jag kan tänka mig att Fear Street-trilogin i det avseendet kan vara en perfekt gateway drug för dagens spirande skräckfilmsnördar och det är inte det sämsta. Däremot får man väl hoppas att tittarna inte tar med sig den fullkomligt idiotiska vanan att skära sig mitt i handflatan så snart det medvetet ska spillas några droppar blod. Kids, don’t try this at home!

Fear Street Part One: 1994 (2021)

Fear Street Part Two: 1978 (2021)

Fear Street Part Three: 1666 (2021)

Feed (2022)

Jag är den första att tycka att det lätt kan bli krystat när personer i filmer ska droppa referenser till andra filmer. Samtidigt blir det nästan ännu märkligare när ett hippt influencer-gänget lämpas av på en liten ö mitt ute i Kittelsjön med blott en walkie-talkie till kommunikation (på ön finns ”ingen täckning”) och ingen börjar skämta om klassiska slasher-troper.

Fortsätt läsa ”Feed (2022)”

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Fortsätt läsa ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)”

X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.

Fortsätt läsa ”X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)”

Demon From the Dark (2010)

Omslaget till Demon From the Dark pryds inte av en långsvansad demon. Hell, inte ens en en kamelridande sådan. Däremot ett svartvitt foto på en ytterst välskulpterad manlig torso i trekvartsvinkel. Trots det tog det mig ett antal sidor innan jag fattade att boken i min hand tillhörde den omåttligt populära subgenren ”paranormal romance”. Hade jag fått tag på någon annan av Kresley Coles böcker i serien The Immortals After Dark hade jag kanske inte behövt bli lika överraskad eftersom de bär titlar i stil med A Hunger Like No Other, Dark Needs at Night’s Edge och Dark Desires After Dusk. Klart mindre neutrala i förhållande till sitt innehåll alltså.

Fortsätt läsa ”Demon From the Dark (2010)”

Brave (2012)

Än en gång får jag privliegiet att hänga med på kollegan Jojjenitos Pixar-fredagar.

***

Pixar goes Disney? I Brave möter vi nämligen en klassisk Disney-karaktär – prinsessan. Fast det här prinsessan är kanske ändå lite annorlunda mot sina föregångare. Jag kan inte påminna mig att tjejer som Snövit, Askungen och Törnrosa hade särskilt mycket emot sin prinsessroll. Tvärtom, den lilla prinsesskronan var ju så att säga…kronan på verket. Belöningen för att de genomgått alla sina prövningar och vunnit den ädle prinsens hjärta. Och ska vi vara helt ärliga är det kanske det där sista som var det allra viktigaste, prövningarna var det ju mest prinsen som fick deala med.

Fortsätt läsa ”Brave (2012)”

Hauru no ugoku shiro (2004)

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Fortsätt läsa ”Hauru no ugoku shiro (2004)”

Majo no takkyûbin (1989)

alt. titel: Kikis expressbud, Kiki’s Delivery Service, Kiki – den lille heks, Kikis budservice

Vilket fantastiskt äventyr! Det är den unga Kikis huvudsakliga inställning till världen. Nu skulle man kunna tänka sig att det är lätt för henne att tänka så eftersom Kiki är en häxa. Men hon använder faktiskt sin enda magiska färdighet, kvastflygning, till att jobba för brödfödan genom att starta en liten en-flickas-budfirma. Dessutom hjälper hon bagarparet Osono och Fukuo i utbyte mot att hon får bo en tom vindskammare.

Fortsätt läsa ”Majo no takkyûbin (1989)”

The Mists of Avalon (1983)

Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.

Fortsätt läsa ”The Mists of Avalon (1983)”

Berget offrar (2018)

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Fortsätt läsa ”Berget offrar (2018)”