Babylon (2022)

“It’s the most magical place on earth!” Skådespelaren Jack Conrad menar så klart inte vare sig Disneyland eller Disneyworld. Inte minst eftersom vi befinner oss i en tid när Walt Disney knappt hunnit visa upp Steamboat Willie för en hugande publik. Nej, det “JC” pratar om är Hollywood och stumfilmsindustrin såsom den tedde i slutet av 1920-talet.

Inte för att JC’s åhörare i det här fallet behöver övertygas det allra minsta om magin och äventyret som är Filmskapande. Mexikanske immigranten Manuel (anglifierat till Manny för att gå hem lite bättre i L.A.) hyser en het längtan att vara en del av allt detta. Varför? För att han vill vara “part of something big, something meaningful”.

Och det är ju inte bara han som vill det. Nellie LaRoy längtar lika hett efter att inte bara vara en del av filmindustrin, utan dess okrönta stjärna (även om hon i och för sig hävdar att hon redan är en stjärna, alldeles oavsett hittills ouppfyllda karriärdrömmar). Trumpetaren Sidney Palmer börjar i sin tur bli less på att agera bakgrundsmusiker till backanaliska partaj där “publiken” är mer upptagna av att sätta på allt och alla, i alla tillgängliga (plus en del av de mer otillgängliga) kroppsöppningar. Samtidigt som de drar i sig sådana mängder knark att överflödet av vita högar skulle göra Tony Montana grön av avund.

Damien Chazelles nya film Babylon fokuserar på detta par – det övergripande som är Filmen och det partikulära som är de enskilda människoöden som dras in i drakens gap. För föga förvånande är Filmen (samt dess publik) inte det minsta intresserad av Personerna Nellie LaRoy eller Jack Conrad. Så fort de inte uppfyller den senaste trenden eller smaken kastas de utan pardon åt sidan.

Men som synes känner vi också igen Chazelles fascination inför såväl Drömmar som Drömmare. Det går utan problem att se Filmen är det förra, vilken de senare försöker fånga i flykten. Har de tur kanske de lyckas behålla strålkastarljuset under sina 15 sekunder.

Eller otur, beroende på hur man ser det, eftersom det i alla fall i Babylon görs tydligt hur ohyggligt svårt det är att lämna den där strålkastaren bakom sig med någon slags värdighet i behåll. Framförallt Manny, Nellie och Sidney ramlar alla dit mer eller mindre när de försöker hålla fast i det som oundvikligen ska förflyktigas. Tyvärr gör de det till ett högt självidentitetspris. För Manny är ju inte från Madrid, Sidney har inte hämtat influenser från Rachmaninov och Nellie är knappast en “lady of sophistication”. Inte ens “JC” själv är immun mot känslan av förlust när publiken sviker.

Framförallt den tidiga stumfilminsdustrin framställs som summan av en räcka mer eller mindre slumpartade händelser (rollbesättningen av ett oväntat stjärnskott, solens sista strålar som fastnar på en magisk filmsekvens, en fladdrande fjäril som hamnar exakt rätt). Därför ställer jag mig frågan om Chazelle var medveten om att han arrangerade en introducerade sekvens som i princip utgör sinnebilden för hela Babylon?

Manny ska transportera en elefant till en av de överdådiga festerna som hålls av bolaget Kinoscope. Elefanten måste dras i ett minimalt släp och spränger nästan väggarna i den lilla lastbilen. Med gemensamma krafter är det knappt att ens två bilar tillsammans klarar av att släpa åbäket i uppförsbacken till lyxvillan. Det förekommer svett, svordomar och våldsamma kroppsevakueringar.

Detta, mina kära läsare, är Babylon själv i ett nötskal. En film som sväller över alla bräddar, i alla riktningar som tänkas kan och som ständigt riskerar att slita sig loss, utan att komma fram till sin tänkta destination. Elefanten kom till slut in på den där festen (där den fick utgöra ett välbehövligt distraktionsmoment för undansmusslingen av en överdoserad ung skådespelerska) men jag känner mig mer osäker på om Chazelle verkligen lyckas hålla fast i Babylon. Tre timmars orgiastiskt tokös kommer oundvikligen att resultera i en hel del okontrollerat kladd samt en viss matt- och ömhet. Lite för ofta sitter jag och funderar på vad Chazelle egentligen vill säga med sin film. Eller snarare varför han vill säga det på just det här sättet.

Filmer som älskar Film är ju knappast en ny företeelse, särskilt inte med Tarantinos Once Upon a Time… hyfsat färsk i hjärnbarken. Babylon självrefererar ganska så rejält till Singin’ in the Rain. I mina ögon lyckas inte Chazelle hålla sina bägge teman om Drömmen och Drömmarna balanserade, istället pendlar Babylon hej vilt mellan dessa två hållpunkter. Lite för ofta blir det lite för skrikigt och hysteriskt (och kroppsevakuerande) för min smak (“Who wants to see my dad fight a fucking snake?!”).

Chazelle hade gärna fått ha ett litet samvete på axeln som uppmanat honom att ifrågasätta fler av sina val – var alla verkligen nödvändiga? Kanske hade han kunna skära och trimma i överflödet? Just nu känns det som om den där första festscenen, vilken avslutas med Nellies glädjestrålande dans ut i gryningen, skulle vara en perfekt, lång kortfilm.

Rent skådis- och hantverksmässigt går det samtidigt inte att smälla Babylon på någon enda lillfingernagel. Det är i princip utsökt hela tiden, må så vara i varierande perspektiv. Som vanligt är klippningen, tajmad in i minsta detalj till Justin Hurwitz musik, perfekt. Smolket i glädjebägaren i det avseendet är att Babylons musik ibland påminner väl mycket om vissa La La Land-slingor.

Babylon är möjligen en film som kommer att behöva tid på sig för att hitta samma plats i hjärtat som La La Land och Whiplash. Så här i backspegeln ser jag också att de två föregångarna faktiskt inte hittade den platsen med en gång, så prognosen är i och för sig god vad gäller Babylon. Här kan det alltså vara på sin plats att passa på att jacka upp La La Land till absolut toppbetyg och Whiplash bra nära det.

La La Land (2016, reviderat betyg)

Whiplash (2014, reviderat betyg)

X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.

Fortsätt läsa ”X2: Stumfilm (1922 & 1927)”

Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)

alt. titel: Der Golem, Golem, El Golem, Le Golem, Il Golem – Come venne al mondo, The Golem, The Golem: How He Came Into the World

Rabbi Löw skådar olycka i stjärnorna för sitt folk och snart manifesteras denna olycka i form av ett kejserligt dekret om att kasta ut judarna från Prag. Den som överlämnar dekretet är Junker Florian och han går med på att be kejsaren om en audiens för Löws räkning. Detta kan ha något med den förtjusande rabbi-dottern Mirjam att göra, men rabbinen har i och för sig också varit kejsaren behjälplig med både spådomar och horoskop.

Fortsätt läsa ”Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)”

Dr. Mabuse, der Spieler (1922)

alt. titel: Dr. Mabuse, Dr. Mabuse, King of Crime, Dr. Mabuse, the Gambler

Psykoanalytikern Dr. Mabuse. Av allt att döma en respektabel förkämpe för en god psykisk hälsa. Med den psykoanalytiska metoden menar han att 80% av samtidens ”nervsjukdomar” kommer att kunna botas. Men för många innebär Mabuses namn något helt annat. Han tornar upp sig över staden, spelar ett spel om människor och deras öden. Han är både förbannelse och salighet. Mästare på förklädnader, falskmyntare, börsmanipulatör. En man som inte tvekar att utnyttja sina kunskaper i hypnos och suggestion för att främja sina egna intressen.

Fortsätt läsa ”Dr. Mabuse, der Spieler (1922)”

To the Lighthouse (1927)

I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.

Fortsätt läsa ”To the Lighthouse (1927)”

Downton Abbey (2019)

Downton AbbeyDet är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.

Fortsätt läsa ”Downton Abbey (2019)”

Unga Astrid (2018)

Ett kort hopp i sidled, dagen till ära. Imorgon är Mel Brooks tillbaka men det är klart bloggen ska fira Sveriges nationaldag med Sveriges nationalförfattare. Mycket nöje!

***

Med tanke på att Unga Astrid är en biopic om Sveriges mesta sagotant är det kanske på sin plats att börja så här:

Det var en gång…en flicka som bodde i det mörkaste av Småland, det vill säga Vimmerby. Hon tyckte om att leka låtsaslekar och kom inte alls överens med sin strikta mamma. Då gick det bättre med snälla pappa. Tack vare sitt kvicka intellekt samt förmåga att skriva och hitta på historier fick hon emellertid jobb som volontär på lokaltidningen. Det dröjde inte länge innan redaktör Reinhold Blomberg skickade iväg den 17-åriga flickan för att bevaka viktiga händelser som invigningen av Vimmerbys järnvägsstation. Och det är väl nu som historien börjar bli aningens barnförbjuden.

Fortsätt läsa ”Unga Astrid (2018)”

The Danish Girl (2015)

Alicia behövde ju inte gråta det allra minsta efter nattens Oscarsgala. Då är det kanske en annan sak med Eddie…

***

The Danish GirlJag önskar att jag kunde gråta lika vackert som Alicia Vikander. När jag gör det är det rödsprängda ögon, snor, hulkanden och jag vet inte vad, men Alicias ögon blir bara högblanka som en välpolerad tavelram och spiller långsamt över sitt innehåll på det utsökta ansiktet. Och i The Danish Girl får vi i publiken ofta möjlighet att iaktta konststycket, för det finns en hel del för Alicia att gråta över.

Fortsätt läsa ”The Danish Girl (2015)”

The Artist (2011)

The ArtistÅret är 1927 och livet leker i drömfabriken Hollywood. Stjärnan med största strålglansen är George Valentin, uppbackad av sin trogna jycke. Alla kvinnor vill ha honom, alla män vill vara som han – stilig, glamorös och sorglös.

Fortsätt läsa ”The Artist (2011)”

Jakten på Edvard (2013)

Jakten på Edvard: Om Edvard Persson, filmerna och de som var med när det begav sig (2013)

Jakten på EdvardEn milstople är nådd för Rörliga bilder och tryckta ord. För första gången har jag blivit erbjuden recensionsexemplar och passande nog är det inte bara en bok, utan en bok om film.

I dryga trettio år, mellan 1924 och 1956, spelar Carl Edvard Persson in film. Under större delen av dessa trettio år är komikern närmast ofattbart populär och inte bara hemma i gamla Svedala. Filmer som Kalle på Spången och En sjöman till häst går på export till ett av Tyskland ockuperat Danmark och får representera frihet och mild upprorsanda. I mitten av 40-talet gör Edvard en kombinerad propaganda- och inspelningsresa till diverse svensksamhällen i USA där man utlyser Edvard Persson-day och han får träffa Cecil B. DeMille.

Jakten på Edvard är skriven av Pontus Brandstedt som under hela sin akademiska bana tycks ha haft ett ömt klappande hjärta för den svenske komikern. Bokens undertitel beskriver innehållet relativt väl, fokus ligger på Persson och hans (ljud)filmer samt en hel massa folk.

Fortsätt läsa ”Jakten på Edvard (2013)”