You are currently browsing the tag archive for the ‘Trolljegeren’ tag.
Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…
En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.
Annonser
Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.
Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »
Ingen gemensam listpostning den här gången, men när det går ut önskemål på årsbästalistor för det inte allt för avlägsna året 2010 är det klart att man ställer upp. Tidigare har jag presterat en rätt kortfattad ALIMo-lista för året.
***
10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.
alt titel: Död snö, Dead Snow
Vad är mer skräckinjagande än zombies? Man skulle kanske kunna tro att det är korkade och ölfulla studenter i en liten fjällstuga, men det är förstås nazist-zombies!
För faktum är att dagens kanonmat till studenter för en gångs skull varken är särskilt korkade eller osympatiska. Förutom lite inledande grabbsnack i bilen som skulle kunna kvalificera sig till vilken amerikansk standardslasher som helst, överraskar de tappra sju (nej, vänta sex…, nej, fem förresten…, ja, ni fattar…) med att (under rådande zombieomständigheter) vara någorlunda rationella och trovärdiga.
That’s what HE said!