The Autopsy of Jane Doe (2016)

Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…

En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.

Samtidigt kan man hävda att en lika vanlig regel inom genren är ”less is more” och The Autopsy of Jane Doe väljer att vika av på den stigen, i alla fall i ett avseende. Bjällerklang en masse signalerar utflykter, juletider och allmän gamman. Ringandet från en ensam bjällra blir till något betydligt mer hotfullt.

Att bjällran kan höras i de underjordiska korridorerna hos Tommy Tildens begravningsbyrå gör förstås det hela knappast mindre skrämmande. Han driver sitt företag tillsammans med sonen Austin i Virginia-staden Grantham. En stad som är så pass liten att sheriff Burke kan hänvisa till blodiga brottsoffer som ”Paul and Carol”. Nog så fundersamt vad som egentligen har hänt paret men i Paul och Carols källare hittas dessutom en helt okänd ung kvinna. Sheriffen behöver några snabba svar innan pressen börjar snoka. Helst igår, så Tommy och Austin bereder sig på att stanna hela natten om så krävs.

Och hör upp nu, för sedan blir det läxförhör! Tommy försöker lära Austin att bli en bättre coroner (svenska motsvarigheten torde vara rättsläkare?) och river av följande förhållningsregler:
1. We just find the cause of death.
2. Everybody has a secret, some just hides them better.
3. Take nothing for granted.
4. When we start something, we finish it.

Nej, The Autopsy of Jane Doe är inte den typen av skräckfilm som är ute efter att sätta särskilt många myror (flugor kanske skulle vara en mer lämplig insekt i just det här fallet?) i huvudet på tittaren. Allt som pappa Tommy kläcker ur sig kommer förstås att få betydelse någon gång under natten. Hoppa-till-effekterna är så väntade att hoppandet uteblir, i alla fall för min del.

Samtidigt måste jag erkänna att norrmannen André Øvredal (som drog till Hollywood efter found footage-braksuccén Trolljegeren) har gjort en stabil skräckfilm även om den som sagt följer ett relativt bra upplyst elljusspår. Nej, hoppa-till-effekterna är som sagt var inte särskilt oväntade men de är välgjorda och välavvägda. Hasande gestalter och skuggfigurer är alltid läskiga. Tommy och Austins slutsats om vad de har att göra med kommer kanske inte som en lika stor överraskning för mig som för dem, men så vet de ju heller inte att de är med i en skräckfilm.

Jag tror att det är två saker som gör filmen så pass bra som den i slutänden faktiskt blir. Eller fyra om man så vill. Jag snackar förstås om far och son-duon Tommy och Austin, spelade av Brian Cox och Emile Hirsch. Rollfigurerna är inte bara sympatiska, de beter sig också så pass vettigt som man kan begära i den trängda situationen. Cox och Hirsch förvaltar dessutom sina roller på ett sätt som hedrar dem och filmen. Det återstår att se i Øvredals nästa film hur mycket hans personregi kan ta åt sig äran för den dynamiken.

Annonser

De förjagade (2017)

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning?

2010 års tio bästa filmer

Ingen gemensam listpostning den här gången, men när det går ut önskemål på årsbästalistor för det inte allt för avlägsna året 2010 är det klart att man ställer upp. Tidigare har jag presterat en rätt kortfattad ALIMo-lista för året.

***

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

Død snø (2009)

alt titel: Död snö, Dead Snow

Vad är mer skräckinjagande än zombies? Man skulle kanske kunna tro att det är korkade och ölfulla studenter i en liten fjällstuga, men det är förstås nazist-zombies!

För faktum är att dagens kanonmat till studenter för en gångs skull varken är särskilt korkade eller osympatiska. Förutom lite inledande grabbsnack i bilen som skulle kunna kvalificera sig till vilken amerikansk standardslasher som helst, överraskar de tappra sju (nej, vänta sex…, nej, fem förresten…, ja, ni fattar…) med att (under rådande zombieomständigheter) vara någorlunda rationella och trovärdiga.