You are currently browsing the tag archive for the ‘Buffy the Vampire Slayer’ tag.
alt. titel: Trollkarlen från Oz
Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.
Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.
If there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!
För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”
En slump som skulle kunna se ut som en medveten handling gör att jag vill inleda med att betona att den aktuella pjäsens titel eller innehåll på intet sätt ska ses som en kommentar över denna kvinnodagen som idag är…
***
alt. titel: Mycket väsen för ingenting
Hemma hos Messinas guvernör Leonato blir det under en dryg veckas tid sannerligen mycket väsen för ingenting. Han välkomnar prinsen Don Pedro som i sitt följe bland annat har greve Claudio, soldaten Benedick och den oäkta brodern Don John. I guvernörens hus finns i sin tur dottern Hero och hans niece Beatrice.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
När en bekant vars omdöme man litar på, öser lovord över en produktion på det sättet som Henke öst lovord över Joss Whedon-skapelsen Firefly kan man ju inte annat än bli lite nyfiken. What’s all the hoopla about, liksom? Den kortvariga serien följdes upp av en film, Serenity, som jag såg för ett bra tag sedan. Mina mycket vaga minnen av den gav mig inte mycket till hjälp på vägen för att försöka fatta vad Firefly skulle gå ut på.
Nu för tiden kan man knappt svinga en spetsad träpåle utan att träffa en bok eller film eller TV-serie om vampyrer i högst vardagliga miljöer, gärna amerikanska små- eller storstäder. Tiden när de långtandade enbart utgjordes av grevar i slängkappa med en centraleuropeisk brytning är sedan länge förbi.
Men 2004 var det ännu inte riktigt lika vanligt (även om Buffy redan hade hunnit både komma och gå) och särskilt inte i svenska sammanhang. Därför slog John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in ned som en smärre bomb när vi fick stifta bekantskap med 80-talsvampyrer i något så oglamoröst som Blackeberg.
That’s what HE said!