You are currently browsing the tag archive for the ‘Buffy the Vampire Slayer’ tag.
Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.
The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.
alt. titel: Scary Video, Shriek If You Know What I Did Last Friday the 13th
Ungdomarna vid Bulimia Falls High School lever farligt. En förklädd mördare härjar bland dem och skolans vaktmästare tvingas sopa undan högvis med lik från korridorerna för att kidsen ska kunna ta sig till lektionerna. Eventuellt kan skolans nagelsalong, som utrustar tjejerna med rakbladsvassa naglar av Freddy Kreuger-längd, också ha något att göra med saken. Och så förstås den rödhårige lillkillen som rusar runt med en gigantisk häcksax och skriker ”Wanna play?”
alt. titel: Trollkarlen från Oz
Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.
Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.
If there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!
För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”
En slump som skulle kunna se ut som en medveten handling gör att jag vill inleda med att betona att den aktuella pjäsens titel eller innehåll på intet sätt ska ses som en kommentar över denna kvinnodagen som idag är…
***
alt. titel: Mycket väsen för ingenting
Hemma hos Messinas guvernör Leonato blir det under en dryg veckas tid sannerligen mycket väsen för ingenting. Han välkomnar prinsen Don Pedro som i sitt följe bland annat har greve Claudio, soldaten Benedick och den oäkta brodern Don John. I guvernörens hus finns i sin tur dottern Hero och hans niece Beatrice.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
That’s what HE said!