You are currently browsing the tag archive for the ‘Buffy the Vampire Slayer’ tag.
alt. titel: Trollkarlen från Oz
Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.
Maskören Jack Dawn var en av de första att använda skumlatex och det tog över en timme att skala bort fågelskrämmemasken från Ray Bolgers ansikte. Han fick till slut permanent inristade linjer i ansiktet av den eskapaden. Den gröna ansiktsfärgen som Margaret Hamilton fick bära i rollen som den onda häxan innehöll försvarliga mängder koppar och hon lyckades dessutom vid ett tillfälle få brännskador på både händer och ansikte. Den förste Tin Man, Buddy Ebsen, sminkades med hjälp av aluminium-pulver vilket ledde till att han efter nio dagars filmande fick föras till sjukhus med andnöd och kramper. Och ni vet den där scenen när härligt fluffig snö faller över vallmo-fältet för att väcka Dorothy, Toto och Lion? Asbest…
The Wonderful Wizard of Oz var en barnbok som författades av Frank L. Baum vid pass 1900 och redan efter två år hade den blivit så populär att det gjordes en musikal av historien. När boken övergick till public domain 1956 hade den sålt i mer än tre miljoner ex. Men under de åren hade den å andra sidan fått rejäl draghjälp av minst tretton uppföljare och nio spin-off-verk i form av novellsamlingar, musikaler och pjäser skrivna av Baum själv, minst tjugofyra ytterligare uppföljare eller spin-off-böcker av andra författare plus sex filmer, musikaler eller TV-serier. Det känns som om det skulle kunna finnas fog för att tala om en ”bauming business” för all things Oz.
Exakt varför Baums böcker och värld blev så ohyggligt populära är inte helt lätt att utröna. Tydligen spekuleras det i att det skulle ha något att göra med att The Wonderful Wizard of Oz var den första tydligt amerikanska sagan, till skillnad från klassiker som bröderna Grimm, H.C. Andersen eller Lewis Carrolls historier om Alice. Förutom Oz utspelas nämligen handlingen på för målgruppen välbekanta ställen som Omaha och Kansas. Och vi känner ju alla till det klassiska mantrat: ”There’s no place like home…”
Trots att denna klassiska musikal aldrig varit någon jättefavorit för min del känner jag ändå att jag har svårt att förhålla mig helt neutral till den. Den är så pass välrefererad i tusen och en olika sammanhang (från Buffy the Vampire Slayer och Zardoz till Who Framed Roger Rabbit) och sångerna är så pass välbekanta att helheten skapar, om inte annat, en illusion av nostalgi.
Den allra första början är något svårsmält eftersom den kräver att en då 17-årig Judy Garland ska bete sig som hon vore max 10 eller 12 (hennes konkurrent om rollen var USA:s 10-åriga lilla solstråle, Shirley Temple) när hon bara måste berätta för sin tant och farbror hur elak kärringen Gulch varit mot lilla Toto (den stackars jycken Terry får större delen av filmen finna sig i att bli mer eller mindre ihjälklämd i Garlands armar).
Men snart får Dorothy en chans att drömma sig bortom regnbågen och det är enligt min mening ett smart drag att lägga in den klassiska sången så tidigt. Judy Garlands karakteristiskt mörka röst bryter liksom upp bilden av den lilla flickan Dorothy så mycket att man därefter inte har så mycket annat val än att acceptera henne som en drömlik barnkvinna. Hennes osäkra åldersstatus passar väl in i det faktum att allt som utspelas i Oz lika gärna skulle kunna vara ett hjärnspöke medan Dorothy ligger utslagen i spåren av den vilda tornadon.
Lyckas man inte, likt Dorothy och hela hennes hus, bli bortsvept av fantasifullheten och färgexplosionen som är The Wizard of Oz gissar jag att den kan vara en ganska svår film att svälja. Munchkins i märkliga frisyrer (allt ”hår” skulle mycket väl också kunna vara Jack Dawns skumlatex) och med heliumröster, Billie Burke som häxan Glinda i gräddbakelseklänning men som inte gör mycket nytta för någon, Margaret Hamilton som en ultrastereotyp och kacklande häxa, inte bara ett utan flera deus ex machina-incidenter, omdömen rörande tänkande vilka skulle kunna tolkas som oerhört akademiker-föraktande samt övertydliga livsvisdomar (”If I ever go looking for my heart’s desire again, I won’t look any further than my own back yard”).
Men själv har jag inga större problem att trycka i mig ytterligare en tittning på Dorothys äventyr. Nu var exempelvis första gången jag insåg hur mycket inspiration Tim Burton måste ha plockat åt sig när han gjorde Charlie and the Chocolate Factory. Och med tanke på musikalens klassikerstatus kanske man borde se till att göra den till en del av sin filmiska allmänbildning? Tro mig, en hel del annat kommer att blir så mycket roligare om man känner igen referenserna.
Lyckades även Filmitch fångas av trollkarlens nostalgiska äventyr? Klicka här för omedelbart svar.
Annonser
Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.
If there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!
För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”
En slump som skulle kunna se ut som en medveten handling gör att jag vill inleda med att betona att den aktuella pjäsens titel eller innehåll på intet sätt ska ses som en kommentar över denna kvinnodagen som idag är…
***
alt. titel: Mycket väsen för ingenting
Hemma hos Messinas guvernör Leonato blir det under en dryg veckas tid sannerligen mycket väsen för ingenting. Han välkomnar prinsen Don Pedro som i sitt följe bland annat har greve Claudio, soldaten Benedick och den oäkta brodern Don John. I guvernörens hus finns i sin tur dottern Hero och hans niece Beatrice.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
När en bekant vars omdöme man litar på, öser lovord över en produktion på det sättet som Henke öst lovord över Joss Whedon-skapelsen Firefly kan man ju inte annat än bli lite nyfiken. What’s all the hoopla about, liksom? Den kortvariga serien följdes upp av en film, Serenity, som jag såg för ett bra tag sedan. Mina mycket vaga minnen av den gav mig inte mycket till hjälp på vägen för att försöka fatta vad Firefly skulle gå ut på.
Nu för tiden kan man knappt svinga en spetsad träpåle utan att träffa en bok eller film eller TV-serie om vampyrer i högst vardagliga miljöer, gärna amerikanska små- eller storstäder. Tiden när de långtandade enbart utgjordes av grevar i slängkappa med en centraleuropeisk brytning är sedan länge förbi.
Men 2004 var det ännu inte riktigt lika vanligt (även om Buffy redan hade hunnit både komma och gå) och särskilt inte i svenska sammanhang. Därför slog John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in ned som en smärre bomb när vi fick stifta bekantskap med 80-talsvampyrer i något så oglamoröst som Blackeberg.
That’s what HE said!