You are currently browsing the tag archive for the ‘Family Guy’ tag.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är de två första säsongerna av Twin Peaks och den första säsongen av True Detective. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

22 juli (2020, 1 säsong och 6 avsnitt)
Av anledningar kom jag mig aldrig för att se vare sig den norska eller amerikanska filmen om bomben i Oslo och skjutningarna på Utøya. Men när jag från flera håll fick höra rekommendationer om en NRK-producerad serie på SVT Play var steget barmhärtigt kort och enkelt.

Vilket förstås inte kan sägas om innehållet. Med berömvärd nykterhet skildras både upptakt och efterspel från perspektivet hos alla de som inte var direkt inblandade i händelserna – poliser, högerextrema bloggare, läkare, sjukhuspräster, lärare, sjukhusstädare, journalister och räddningspersonal. En dramatiserad serie och ingen av rollfigurerna är en verklig person såvitt jag förstår. I vissa avseenden lyckas serien dock nästan lika bra som nedanstående Le bureau… med att plocka in rollfigurer som ger en bred palett av infallsvinklar.

Jag får intrycket att skaparna Sarah Johnsen och Pål Sletaune velat väva in det nationella traumat i ett sammanhang av ett system där byråkrati och effektivitet fått medmänskligheten att stryka på foten. Traumaenheter läggs ned för att de inte är tillräckligt kostnadseffektiva och socialtjänstens varningar om barnmisshandel förblir ohörda. I detta lyckas de inte till 100% i mina ögon men huvudhistorien är fortfarande tillräckligt stark och välberättad för att serien absolut ska vara sevärd.

Le Bureau des Légendes (2015-2019, 4 säsonger och 40 avsnitt)
John le Carré på franska skulle man nästan kunna säga. En pratserie som utspelas inom Direction générale de la sécurité extérieure, DGSE, med allt vad det innebär av agenter, informationsinsamling, läckor och värvade informanter. Samtidigt finns här väl avvägda actionmoment där vi får följa med vid fritagningar eller undercoverarbete. Slutet på säsong två var så sjukt spännande att jag nästan blev illamående på kuppen.

Uppstarten levererar en bra palett av olika rollfigurer för att ge en bild av arbetet från så många olika vinklar som möjligt. Den hårt prövade mellanchefen (som jag aldrig kan sluta tycka synd om), stjärnagenten som just kommit hem efter ett utlandsuppdrag men som stöter på problem på hemmaplan, den unga agenten som precis är på väg in i sitt första uppdrag och kontaktpersonen som alltid ska finnas till hands och som vet allt. Som hen behöver veta, förstås, för här jobbar alla på en need to know-basis.

Mer eller mindre ständigt i fokus står Mathieu Kassovitz agent Malotru men alla mina sympatier gick till som sagt till den stackars avdelningschefen Henri Duflot, spelad av Jean-Pierre Darroussin. Sannolikt eftersom han påminde mig mycket om en kär kollega.

En femte säsong sägs vara på g, eventuellt redan klar. Min franska är dock inte tillräckligt bra för att kunna läsa mig till om detta stämmer eller inte. Fram tills dess finns de första fyra säsongerna att avnjuta på den eminenta tjänsten SVT Play.

The Haunting of Hill House (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
En ganska trevlig remake/adaption/tolkning av Shirley Jacksons klassiska bok med samma namn. Inte lika bra som vare sig boken eller filmatiseringen The Haunting men särskilt första halvan av serien är både bra och ryslig. Därefter spårar det ur ganska så rejält med ett riktigt WTF-slut för min del (and not the good kind). Styrkan ligger i beskrivningen av den trasiga familjen och hur de olika medlemmarnas respektive öden vävs samman efter systen Nells självmord. Jag fastnade lite extra för äldsta systern Shirl, porträtterad av Elisabeth Reaser.

Netflix tycks vara på g med en andra säsong, The Hunting of Bly Manor (courtesy Henry James och The Turn of the Screw) som i så fall bör ha premiär under 2020

***

Detta var allt för det här inlägget, men jag lär återkomma med fler TV-serieomdömen. Nu är jag ju liksom igång…

Ted 2Det tar inte lång tid innan äktenskapet mellan Ted och hans Tami-Lynn börjar surna trots att det välsignades av Sam ”Flash Gordon” Jones himself. Snart är deras gemensamma lägenhet fylld av skrik, flygande köksredskap och ölflaskor. Ted får den lysande idén att hålla ihop det hela med lite konstgjord andning i form av ett gemensamt barn, för ingenting underlättar ju gemensam kommunikation som en batting?!

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning av att Ted 2 har premiär imorgon på de svenska biograferna.

***

A million ways to die in the westA Million Ways to Die in the West (2014)

Som ett fan av Seth MacFarlanes tecknade alster Family Guy och American Dad var var jag naturligtvis nyfiken att se hur han skulle klara sig i långfilmsformatet (jag har än så länge inte hunnit ta mig an Ted).

Läs hela inlägget här »

1972
Lite smått och gott från födelseåret får räcka. Folkrockbandet America släpper låten A Horse with No Name som ska komma tillbaka i flera olika coverversioner. David Bowie är en artist jag ska komma att lyssna en del på under senare år, men redan detta år kommer Starman. Läs hela inlägget här »

alt titel: Till sista andetaget

Handlingen i denna klassiska film är kort och koncis: Michel är en småskurk som gillar tjejer, för tillfället framförallt amerikanska Patricia. Han försöker förföra henne och övertala henne att följa med honom till Italien. Han behöver bara få tag på pengar först. Hon håller emot och gillar sitt oberoende. Häpp, det bör ta max tio minuter att berätta denna rafflande historia. Så vad gör Godard med de övriga 90? Inte mycket, enligt min mening. En hel del tid går åt till ett utforskande nonsenssamtal mellan Michel och Patricia i hennes säng och som sig bör med den typen av samtal är det inte av något särskilt intresse för andra än de direkt inblandade. Inledningsvis, när vi får följa med Michel i en stulen bil, för han en lång monolog med sig själv eller eventuellt mot kameran.

Läs hela inlägget här »

Det här är en recension för alla er som är så unga (eller Stephen King-obekanta) att ni inte hängde med på Britney Spears “Thicker…”-skämt i Family Guy.

Läs hela inlägget här »

Om man inte alltid själv kan få nya och fräscha idéer och tycker att det känns lite unket att bara stjäla rakt av, finns ju alltid parodier. Och vad passar väl bättre för parodier än en serie som nästan byggt hela sitt rykte på nickningar som ibland gränsar till Parkinson-spasmer till framförallt amerikansk populärkultur? Nej, inte The Simpsons, utan en annan animerad serie som i vissa avseenden nästan kan ses som en (något mer grovkornig för att uttrycka det milt) hommage till The Simpsons: Family Guy.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg