You are currently browsing the tag archive for the ‘Stephanie Meyer’ tag.
Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.
Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.
Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.
“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.
We seek him here, we seek him there/Those Frenchies seek him everywhere.
Det är kanske inte allmän kunskap, men stencoole Batman med basrösten har faktiskt en föregångare från det tidiga 1900-talet. Till och med 1700-talet om man så vill.
James Dashner: The Death Cure (2011)
När jag nu ändå i rask takt hade läst och gillat James Dashners två första Maze Runner-böcker, The Maze Runner och The Scorch Trials, var det väl bara att forsa vidare med den tredje, The Death Cure.
Det finns en allt starkare massmedial kultur som pumpar ut ett budskap om kroppslig perfektion. Mönstret ser oftast likartat ut. I ett första steg påverkas tänkandet hos den massmediala publiken. Allt fler personer vänjer sig vid att se perfekta kroppar (och i västvärlden är perfekt allt som oftast liktydigt med smal eller atletisk) som först något naturligt och sedan som något man bör förvänta sig även hos ”vanliga” människor.
Det är första dagen i en ny skola. Den lite klumpiga och självmedvetna huvudpersonen ser plötsligt i matsalen en grupp anmärkningsvärt vackra människor. De ser snarare ut som modeller än som vanliga gymnasieungdomar i en liten landsortshåla och verkar främst använda lokalen till att prata sinsemellan. När de reser på sig för att gå noterar vår huvudperson att det på brickorna fortfarande ligger oäten mat. Ett otuggat äpple, en oöppnad läskburk.
För vampyren Selene är världen och hennes roll i den förhållandevis enkel. Varulvar dödade hennes mänskliga familj när hon var liten. För att kunna hämnas hade hon inget emot att vampyren Viktor tog hand om henne och gav henne de nödvändiga verktygen, inklusive vampyrskap. Nu är hon en varulvsjägare, en death dealer, på heltid i nattsvart läderutstyrsel. Hennes största problem består i att hon och hennes kollegor varit så bra på sitt jobb att de snart gjort sig själva överflödiga. Föråldrade.
That’s what HE said!