You are currently browsing the tag archive for the ‘Stephanie Meyer’ tag.

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

En välbekant sådan vid det här laget kanske? Den snälle Mr. Earnshaw plockar med sig en liten pojke från ev sina resor. Hans biologiske son Hindley avskyr rackarungen från första ögonkastet medan dottern Cathy är “drawn to the silent and powerful boy”. Men vad hjälper det när ödet, Hindley och Edgar Linton gör sitt bästa för att hålla dem isär?

Skillnaden mellan denna version och många av de andra som snurrar runt där ute är att den även plockar med del två, det vill säga den oycksaliga uppföljaren där Heathcliff gör sitt bästa för att förstöra livet för både Hindleys son Hareton, Cathys dotter Catherine och sin egen son Linton.

Det som funkar bra i den delen är att det blir tydligare än jag förr tänkt på att det är de mest oskyldiga spelarna, Catherine och Hareton, som kan bli de som bryter förbannelsen som tyckts vila över Wuthering Heights sedan Heathcliff kom dit den där stormiga natten för trettio år sedan.

Annars måste jag tyvärr erkänna att det inte är särskilt mycket som funkar i denna version av den brittiska klassikern. Både Ralph Fiennes och Juliette Binoche kan vara duktiga men kemin mellan dem är lika icke-existerande som en lerfri gårdsplan i Yorkshire. Juliette länder sin Cathy klara Ofelia-galnings-vibbar genom att skratta ansträngt i de mest konstiga situationer. Steven Spielberg ska ha sagt att det var Fiennes “dark sexuality” i denna roll som gjorde honom övertygad om att britten var rätt man att porträttera Amon Goeth och jag undrar bara vilken film som Spielberg i så fall såg. Fiennes är en duktig skådis, men saknar här så väl passion som “dark sexuality”.

Det är aldrig någon större tvekan om att det är ett högkvalitativt Kostymdrama som spelas upp framför oss men det är stentrist. Både Wuthering Heights och Thrushcross Grange är veritabla slott, något som skjuter historien ännu längre bort från någon slags realism. Alla stearinljus är av den kalibern att de utan problem lyser upp ett helt rum. Alla medverkande Agerar för fulla spjäll och ju mindre som sägs om valet att låta Juliette Binoche spela sin egen dotter desto bättre.

Som vanligt blir det också problematiskt när filmen försöker att både äta upp och ha kvar den våldsamma romantik-kakan. Heathcliff får förvisso dunka på både sin fru och Cathys dotter (alltså elak) men så fort han och Cathy är tillsammans läggs det på tjockt med stråkar (alltså passionerad och romantisk).

Musiken (av Ryuichi Sakamoto) är i sig både vacker och pampig men förmedlar samtidigt det otvetydiga budskapet att här har vi minsann Äkta Kärlek. Skitsamma att minst en av parterna är redigt våldsam och bägge två sannolikt spritt språngande galna. Och för att vi inte ska tvivla det minsta på den slutsatsen avslutar också “Emily Brontë” med orden “together, they were afraid of nothing”. Hej, Stephanie Meyer och Edward, den våldsamme romantikern…

En relativt bokstavstrogen adaption men det kan aldrig vara ett argument för kvalitet i sig.

Scarlet PimpernelWe seek him here, we seek him there/Those Frenchies seek him everywhere.

Det är kanske inte allmän kunskap, men stencoole Batman med basrösten har faktiskt en föregångare från det tidiga 1900-talet. Till och med 1700-talet om man så vill.

Läs hela inlägget här »

The Death CureJames Dashner: The Death Cure (2011)

När jag nu ändå i rask takt hade läst och gillat James Dashners två första Maze Runner-böcker, The Maze Runner och The Scorch Trials, var det väl bara att forsa vidare med den tredje, The Death Cure.

Läs hela inlägget här »

Det finns en allt starkare massmedial kultur som pumpar ut ett budskap om kroppslig perfektion. Mönstret ser oftast likartat ut. I ett första steg påverkas tänkandet hos den massmediala publiken. Allt fler personer vänjer sig vid att se perfekta kroppar (och i västvärlden är perfekt allt som oftast liktydigt med smal eller atletisk) som först något naturligt och sedan som något man bör förvänta sig även hos ”vanliga” människor.

Eating disorder pic 2 Läs hela inlägget här »

Cullens picDet är första dagen i en ny skola. Den lite klumpiga och självmedvetna huvudpersonen ser plötsligt i matsalen en grupp anmärkningsvärt vackra människor. De ser snarare ut som modeller än som vanliga gymnasieungdomar i en liten landsortshåla och verkar främst använda lokalen till att prata sinsemellan. När de reser på sig för att gå noterar vår huvudperson att det på brickorna fortfarande ligger oäten mat. Ett otuggat äpple, en oöppnad läskburk.

Läs hela inlägget här »

UnderworldFör vampyren Selene är världen och hennes roll i den förhållandevis enkel. Varulvar dödade hennes mänskliga familj när hon var liten. För att kunna hämnas hade hon inget emot att vampyren Viktor tog hand om henne och gav henne de nödvändiga verktygen, inklusive vampyrskap. Nu är hon en varulvsjägare, en death dealer, på heltid i nattsvart läderutstyrsel. Hennes största problem består i att hon och hennes kollegor varit så bra på sitt jobb att de snart gjort sig själva överflödiga. Föråldrade.

Läs hela inlägget här »

Dead Until DarkDie hard fans av Twilight kanske helst inte vill veta att det innan Bella Swan faktiskt fanns en annan hjältinna som krånglade till det genom försätta sig i en kärlekstriangel mellan en vampyr och en varulv. Relationer som dessutom gjorde att hon själv ständigt befann sig i fara.

Läs hela inlägget här »

I en studie om unga flickor och relationsvåld identifieras ett antal varningstecken på en osund relation. Vissa av dem är beteenden som siktar på att reducera partnerns självständighet och leda till hans eller hennes isolering men utan att ta till fysiskt våld. Svartsjuka och ägandebeteende är sådana tecken, alltså handlingar som kan ses som överbeskyddande eller baserade på ett behov att se partnern som sin egendom. Social begränsning, det vill säga begränsa partnerns tillgång till exempelvis ett socialt nätverk, är andra exempel.

Jealousy pic Läs hela inlägget här »

Edward o Bella pic 2Stephanie Meyer sticker inte under stol med att hon skrivit en klassisk saga där prinsessan till slut får sin belöning i form av äkta kärlek och en skön prins. Sannolikt kan åtminstone en del av framgången för Twilight-serien hänföras till just detta: klassiska sagor säljer. Böckerna är en del av en större kulturell och samhällelig berättelse om både sagor och genus. Ett romantiskt sagonarrativ konstruerar inte bara en idé om flickor och pojkars natur och plats i samhället, det är en idé som dessutom förmedlas, förstärks och återupprepas via media. Redan tidigt lär vi oss vad det innebär att vara flicka respektive pojke. Flickor är prinsessor som måste räddas och pojkar är prinsar som räddar prinsessor i nöd. Belöningen är “ett lyckliga i alla sina dagar”.

Läs hela inlägget här »

Nu är det dags att titta lite närmare på en särskild aspekt av Stephanie Meyers Twilight-serie. Det går att dyka så djupt ned i att det kommer att bli tre på varandra följande inlägg. Detta är alltså del 1.

***

En aspekt av den moderna vampyrfiktionen som är både fascinerande och märkligt samhällsrelevant är hur dess kvinnor dras till det farliga och potentiellt dödliga. Den våldsamme och vackre mannen tycks attrahera kvinnor av alla åldrar och temat verkar vara närmast en stapelvara vare sig det gäller litteratur eller film.

Edward o Bella pic 3 Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg