X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.

Andrzej Sapkowski ska tydligen ha varit handelsresande i pälsar när han började skriva fantasynoveller om en monsterjägare och -dödare vid namn Geralt av Rivia. Boken jag redan hade fått i present av en förutseende make var en slags novellsamling med titeln The Last Wish (Ostatnie życzenie). Publicerad 1993 i Polen men översatt först 2007 till engelska.

Tack vare novellformen blir The Last Wish en ganska bra introduktion till Geralt och hans värld. Som läsare får man ett grepp om både den och huvudpersonen utan att behöva engagera sig särskilt mycket i exempelvis komplicerade politiska spörsmål. Geralt drar land och rike runt och erbjuder sig att ta lokala monster av daga. Mot en viss ekonomisk ersättning, givetvis. Anledningen till denna karriär är att han i unga år muterats till att bli en så kallad ”witcher”, alltså någon med vissa egenskaper och kunskaper som gör honom extra lämpad för sysslan.

Han agerar utifrån en välbekant legoknekts-hållning, vilken innebär att han aldrig vill bli insyltad i allehanda lokala ränksmiderier. Eller personliga relationer för den delen. Han har ett tydligt definierat uppdrag, punkt. De som exempelvis försöker hyra in honom som lönnmördare får sina fiskar varma. Ganska snart visar det sig givetvis att det finns en del sprickor i denna stenhårda yta och, om inte annat, ett slags rättvisepatos. Vilket bland annat innebär att trollkarlen Stregobor inte har mycket att hämta när han ber om hjälp mot en fiende som han i högsta grad skapat för sig själv genom förföljelse och tortyr av unga jungfrur.

Netflix var först inne på att skapa en film av den populära franchisen (framförallt spelen vad det verkar) men blev övertalade att detta var ett så pass rikt material att det lämpade sig bättre som en serie. Första säsongen av The Witcher släpptes i december 2019 och innehöll åtta avsnitt. Tack vare en icke helt okänd pandemi kom det att dröja två år innan den andra säsongen kunde släppas.

Jag upplever att serien fick en del blandad kritik när den kom. Den börjar med tre relativt olika spår i sin historia och det dröjer ett tag innan man börjar förstå att de hänger ihop. Sedan dröjer det ytterligare ett eller ett par avsnitt innan man också får en bild av hur. Geralts delar påminner om ”monster of the week”-avsnitt à la Buffy eller The X-Files. Men eftersom de i hög utsträckning utgår från historierna i The Last Wish får jag ju, med min läsning av samlingen i ryggen, en hel del gratis.

Geralt spelas av Henry Cavill och jag kan inte tycka annat än att han fanimig är det träigaste som går i ett par läderstövlar. Det funkar helt ok så länge konversationen inskränker sig till grymtningar eller enstaka kraftuttryck (just ”fuck”, eller alla versioner därav, kan jag dock tycka blir en smula fantasilöst efter ett tag) men mer känslomässiga samtal är inte hans grej. Då är det ju tur att han flankeras av ett par kraftfulla kvinns, inte minst Anya Chalotra i rollen som magikern Yennefer av Vengerberg. Mot slutet av den andra säsongen tycker jag att de faktiskt blivit ett riktigt bra huvudrollspar.

Andra säsongen innehåller i sin tur en helt jämnt löpande historiekronologi och nu ökas insatserna rejält med krigsmuller mellan såväl människor som mellan människor och alver. Jag sällar mig utan problem till de allmänna hyllningskörerna – jag gillade den första säsongen men den andra är flera strån vassare. Mer intressant problematik och dilemman, utökad kunskap om världen och dess magi (”chaos”) och mer engagerande relationer. Det känns också som om det funnits lite mer cash till både miljöer och effekter. Samtidigt måste sägas att utomhusmiljöerna enbart känns lite fattiga i den första säsongens allra första avsnitt. Där blir det lite studio-skogsvarning men sedan expanderar vyerna med inspelningar på plats i både Ungern och Gran Canaria och det hela känns både påkostat och maffigt. Inomhusmiljöerna ser genomgående gedigna ut och ges en air av autenticitet av att det inte sällan synes vara så kallt att det ryker ur skådisarnas munnar.

Jag ska väl erkänna att jag blivit klart mer sugen på ytterligare Netflix-säsonger än att börja klämma Andrzej Sapkowskis samlade verk. The Last Wish var en habil samling men det var framförallt seriens andra säsong som fick mig fast i världen och rollfigurerna. Är du någorlunda förtjust i fantasy som kombinerar läskiga monster, en smula klassisk (men uppdaterad) sword-and-sorcery och politiska stridigheter som påminner om exempelvis George R.R. Martins A Song of Ice and Fire torde The Witcher definitivt vara värd ett försök. Tro mig, till och med Henry Cavill går att vänja sig vid.

The Last Wish (1993)

The Witcher (2019, säsong 1, 8 avsnitt)

The Witcher (2021, säsong 2, 8 avsnitt)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: