Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.

Längre än man kanske skulle kunna tro är Anna, John, Tony och många andra i deras närhet allt för upptagna med sina egna liv för att inse att något riktigt illa är på väg. Myndigheter har konstaterat att det envisa viruset som härjar runt inte bara gör folk sjuka, utan också har förmåga att uppväcka de döda. Snart är skotska hemorten Little Haven smockfull med stapplande zombies som tar alla chanser de får att snacksa på en övergiven baby eller varför inte ett gäng gymnasieungdomar?

Det är bara att tacka musikalkollegan Filmitch som givetvis tipsade om Anna and the Apocalypse redan under förra årets musikalvecka och Snacka om film-Steffo som påminde mig om zombiemusikalen nu till förra julen (avsnitt #219). Annas äventyr tilldrar sig nämligen i slutet av december och visst finns här ett visst mått av julemys. Filmen utnyttjar dessutom julsäsongen genom att fånga in ett antal rollfigurer på skolan när de bevistar den årliga julshowen och låta ett annat gäng förlora sig i labyrinten som är Rudolph’s Christmas Tree Emporium.

Anna and the Apocalypse är riktigt lyckad, både som musikal, zombierulle och tonårsfilm. Den påminner faktiskt inte så lite om Buffy-avsnittet ”Once More, with Feeling”. Sångerna är medryckande och typiskt ”musikaliga” genom att rollfigurerna ibland inte ens verkar vara medvetna om att de sjunger fram en del av handlingen. Zombiehandlingen bjuder verkligen inte på något remarkabelt nytt, snarare får jag känslan av att man fullt medvetet blickar tillbaka på oundvikliga referenser som Shaun of the Dead och Day of the Dead.

Men det som funkar bra är hur zombiehandlingen används för att berätta en minst lika klassisk tonårshistoria där våra protagonister exempelvis inser att de kanske skulle ha spenderat lite mindre av livet framför en skärm och lite mer i umgänge med sina nära och kära. Hur de tvingas agera på egen hand eftersom föräldrarna inte längre finns på plats för att fixa allting. Och så förstås Annas oundvikliga snack med både den idiotiske stridspitten och ex-pojkvännen Nick samt John, som hjärtans gärna vill hitta en väg ut ur the friend zone (men vars oironiska jultröja lika bestämt placerar honom just där).

Parallellerna till Shaun of the Dead ska dock inte tolkas som att Anna and the Apocalypse enbart är shits and giggles, här finns ett ganska stort mått allvar som blir allt djupare vartefter handlingen framskrider. Det är svårt att inte läsa in någon slags mening i detta, särskilt när man tar i beaktande det faktum att den ursprunglige manusförfattaren, Ryan McHenry, gick bort i cancer 2015, inte ens 30 år gammal. Han hade dock gjort kortfilmen Zombie Musical ett par år innan sin diagnos, så just kombon zombies och klatchiga sångnummer fanns redan på plats.

Anna spelas av för mig okända Ella Hunt som gör ett mer än kompetent jobb. Jag rynkar på näsan åt att hon (som vanligt) verkar alldeles för cool, snygg och vuxen för att gå i gymnasiet men tvingas botoxa rynkorna när det visar sig att hon faktiskt är född 1998 och därmed inte var äldre än 18-19 vid inspelningen. Filmens roligaste ärs dock Paul Kaye i rollen som den biträdande rektorn Savage, vilken länge kämpar hårt för att åstadkomma motsatsen till sitt efternamn: ”And what do a civilisation on the edge do? Help each other? Prioritise!”

Trallvänliga låtar, snygga massdansscener, Buffy-vibbar, zombies, high school-tropes. Åsså lite julkänsla på det. What’s not to like?

Och därmed var musikalveckan redan över för det här året. Stort tack till Filmitch för sällskapet samt en massa fina och spännande musikaltips. Glöm nu inte att hoppa över till Filmitch blogg för att se hur han valt att avsluta musikalveckan anno 2020.