You are currently browsing the tag archive for the ‘Musikalvecka’ tag.

alt. titel: Mary Poppins kommer tillbaka, Mary Poppins vender tilbage, Mary Poppins vender tilbake

Å ena sidan hinner inte mycket förändras på knappt 30 år. Det bor fortfarande en familj på nummer 17, Cherry Tree Lane i London. Pappa jobbar fortfarande på bank och familjen har fortfarande en förhållandevis klumpig hushållerska.

Å andra sidan hinner allt förändras på samma tid. Familjen Banks består numera av syskonen Jane och Michael samt Michaels tre barn, Annabel, John och Georgie. Barnens mamma, Katie (döpt efter originalets Katie Nanna?), har gått bort och för att fixa det ekonomiska har Michael tagit ett lån hos sin egen bank. Men han är så pass virrig att det är ett under att han ens lyckats behålla sitt vanliga jobb (egentligen ville han bli konstnär) och har givetvis glömt bort att sköta avbetalningarna. Och eftersom England numera befinner sig i ekonomisk kris är det inte tal om att få förlängning på lånet. Istället har Michael och Jane en vecka på sig att kunna betala av hela lånet, annars kommer Fidelity Fiduciary Bank, med direktören William ”Weatherall” Wilkins i spetsen, att behålla deras hus.

Med tanke på att jag håller 1964 års Mary Poppins för en av världens bästa musikaler skulle jag lätt ha kunnat gå in i Mary Poppins Returns med extremt misstänksamma glasögon på näsan. Beredd att hata allt och alla för att det inte var den klassiska Disneyfilmen. Men av någon anledning kändes det helt ok med en ny upptakt, tillsammans med gatumusikanten och sotaren Berts ersättare, lykttändaren Jack. Och spektaklet fortsätter överraskande nog att kännas…helt ok, vilket får ses som positivt i sammanhanget.

Möjligen gör den första fantasi-scenen mig en smula orolig, då den är en rätt anonym undervattens-CGI-fest. Samtidigt är låten Can you imagine that? pigg och trevlig och när det förekommer animeringar i fortsättningen påminner de mer om ”klassiska” Disney. Däremot kan jag tycka att sång- och dansnumret A cover is not the book (som ska matcha originalets Jolly holiday) nästan hade varit bättre med enbart Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda.

Låt mig vara tydlig: jag tycker fortfarande mycket bättre om originalet. Själva studio- och kulisskänslan skapar en oefterhärmlig charm och i princip varenda en av Shermanbrödernas låtar är toppklass. Eftersom Mary Poppins ”historia” inte har något riktigt tydligt driv blir den nästan kontemplativ till sin natur. En nästintill actionartad sekvens som i Mary Poppins Returns, när Big Ben ska manipuleras för att ge Michael och Jane tid nog att hinna fram till banken, hade inte alls passat in i föregångaren. Och det är först när jag ser Mary Poppins Returns som jag inser att Mary Poppins är en av de fåtaliga Disney-/barnfilmer där det faktiskt inte finns något tydligt uttalad skurk (vilket denna andra film alltså inte missat att plocka in).

Men med allt detta sagt var Mary Poppins Returns faktiskt ingen dum remakeuppföljare. Jag har inget alls emot att se Julie Andrews och Dick van Dyke ersatta av Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda. Ben Wishaw och Emily Mortimer, i rollerna som Michael och Jane Banks, gör inte bort sig men jag måste erkänna att Ben Wishaw är en lika trovärdig trebarnsfar som Lin-Manuels lykttändarcockney.

Musiken av veteranen Marc Shaiman lyckas både inkorporera Shermanbrödernas originalmusik väldigt fint i sitt score och prestera nyskrivna låtar som på olika sätt ska motsvara scener i den första filmen. A cover is not the book har jag redan nämnt, ett annat exempel är Trip a little light fantastic, vars totalframförande med sång och dans jag på det hela taget faktiskt till och med tyckte bättre om än Step in time.

Och återigen kommer Mary Poppins närvaro inte att innebära den största förändringen för sina unga skyddslingar, utan för deras far. Ännu en gång handlar det med andra ord om ”saving mr. Banks”. Men Ben Wishaws Michael får vara en avsevärt mer (sannolikt lika avsevärt anakronistiskt) sårbar fadersgestalt som både ber sina barn om ursäkt när han rutit åt dem och om hjälp när den bistra verkligheten synes överväldigande.

Jag kan absolut tänka mig att Mary Poppins Returns kan bli en lika värdefull nostalgipärla för andra generationer som Mary Poppins är för min del. En icke alls ovärdig uppföljarremake, när den väl blev av, med andra ord.

Och det var sista filmen ut i årets musikalvecka. Alltid trevligt att få sluta i en positiv stämning och jag vet att även min medbloggare Filmitch både sett och gillat Mary Poppins Returns. Han har också satsat på lite säkrare kort denna sista musikaldag istället för kattkostymer och grekiska övärlden. Tack för det här året och på återseende 2022 (man kan ju alltid hoppas).

Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?

Någon som verkligen anammat konceptet “livet är som en musikal” är lilla Annie. Hon sjunger och trallar sig genom livet som fosterbarn till den gravt alkade Colleen Hannigan. (Bara lugn, ms. Hannigan är gravt alkad på det där putslustiga musikalviset, inte på det tragiska misärviset). En dag rycker någon tag i Annie, sekunderna innan hon är på väg att bli överkörd, och det är ingen mindre än Will Stacks. Turligt nog för honom har hela aktionen snart hamnat på YouTube och vips är Stacks borgmästarkandidatfavoriten hos det uppkopplade New Yorks.

Guy Danlily vädrar nymornade opinionssiffror och övertalar Stacks att överta vårdnaden om Annie från ms. Hannigan. Nu återstår bara att se hur lång tid det tar innan den fjära arbetsnarkomanen Stacks smälter som ett paket sorbet under den klämkäcka värmelampan som är Annie. Hint: exakt så länge som det krävs för att historien ska bli så tårdrypande som möjligt.

Med två filmversioner av Annie i bagaget, från 1982 och 1999, kände jag mig ganska mätt på musikaler med kavata, rödhåriga flickebarn. Och trots att det räckt med en skymt av affischen till denna senaste Annie för att notera att kavata, rödhåriga flickebarn inte stod på menyn saknades suget. Men så blev 2014 års Annie hyllad av SoF-podden och då var det ju bara att skamset lomma tillbaka och se vad jag missat.

Inte särskilt mycket, tvingas jag tyvärr konstatera efter titten. Jag känner att jag med ganska gott samvete kan trampa tillbaka i mina gamla fotspår till utgångspunkten: “behövs det verkligen en ny version av Annie?” I rättvisans namn ska sägas att Annie anno 2014 gör rejäla försök att hotta upp och modernisera den gamla scenmusikalen från 1977. Handlingen är som synes förflyttad från 30-talet till nutid, vilket bland annat resulterar i att ms. Hannigans barnhem förvandlats till ett fosterhem. Rollbesättningen är också uppdaterad, främst med Quvenzhané Wallis och Jamie Foxx i rollerna som Annie och Will Stacks.

Annie börjar förvisso ganska lovande, med ett par ganska roliga bugningar i riktning mot originalet, för att därefter mjuka upp publiken med den nya tidens frejdiga flickebarn (som dock fortfarande är iförd ett rejält hårburr). Ouvertyren, där Annie plöjer fram på New Yorks gator, är riktigt påhittig när det gäller att inkorporera de klassiska musikallåtarna med gatulivet.

Men därefter förfaller det mesta till att kännas ganska mellanmjölkigt. Produktionsvärdet skulle jag säga är högre jämfört med de två föregångarna. Eller åtminstone är ytan mer blankpolerad. Innehållet ger i sin tur kanske upphov till en något mindre sockerchock (modell jätteslushie istället för ett badkar fyllt med sockervadd) men det är i gengäld som sagt lite småtrist.

Till stor del beror detta på det musikaliska innehållet. Jag kan utan tvekan se det rimliga i att uppdatera inte bara historien, utan också musiken. Tyvärr har det resulterat i ett gäng fullständigt ointressanta låtar med vaga R&B-vibbar. Det lysande undantaget är Opportunity där Wallis fullkomligt briljerar helt ensam på scen. Av det gamla sånggardet står sig fortfarande Tomorrow ganska bra, även här med en helt ensam Wallis. Men när man ändå uppdaterat en hel del både musikaliskt och textmässigt måste jag fråga mig: varför har man valt att behålla bilden av en pappa som har slips och betalar räkningar samt en mamma som spelar piano och syr i Maybe? Hade vi flyttat oss från 30-talet eller inte?

Skådismässigt är Wallis en helt ok Annie, men i mina ögon inte jättemycket bättre än sina två föregångare. Detsamma gäller för Jamie Foxx. Cameron Diaz i rollen som den alkade ms. Hannigan står sig däremot oerhört slätt mot både Kathy Bates och Carol Burnett. Inte ens Rose Byrne lyckas till min sorg göra något större väsen av sig i den i och för sig ganska otacksamma rollen som Grace, Foxx…sekreterare? assistent?

Vill man prompt se en Annie-musikal på film skulle jag faktiskt rekommendera originalet från 1982. Dels för Burnetts rolltolkning, dels för att den trots allt fortfarande är den mest levande i en popkulturell referensvärld. Men på det hela taget skulle jag inte rekommendera att se en Annie-musikal överhuvudtaget. Det finns så mycket annat där ute som är så mycket bättre.

Jag är rädd för att Filmitch hittat en ny soptunna att dyka ned i idag. En som jag redan varit nere och rotat i.

Ordet ”burlesk” härstammar från italienskans ””burlesco”, ett ord som i sin tur härstammar från ”burla”. Burla betyder skämt eller upptåg, vilket stämmer ganska bra med tanke på att filmen Burlesque ber oss tro på att en Christina Aguilera med perfekt hår håller på att ruttna bort i någon liten håla i Iowa.

Men absolut, hela upptakten går ut på att vi ska följa med Christina från landsortshålan, där tanterna glor ogillande på hennes extravagant högklackade skor, till Los Angeles. Där hon med nybörjarens hela optimism springer på auditions utan att någonsin ha tagit en enda sång- eller danslektion. Vad vi i publiken fått se i alla fall.

Men innan hon fått något jobb på det sättet fångas hennes blick av Chers ”Burlesque Longue”, vilken bjuder Christina på det hon uppenbarligen längtat efter hela livet i landsortshålan utan att veta om det. Korsetter, paljetter, fransar, sexiga matrosuniformer och plommonstop är alltså vad Christina vill ha ut av tillvaron (kanske tog Moulin Rouge tio år på sig att nå landsortshålan i Iowa, vad vet jag?). Och trots att Cher för fulla muggar sjunger om att burlesque är ”everything you can dream of but never possess” ska det visa sig att en klubbkarriär inte bara vad Christina drömmer om, utan också vad hon får när hon väl visat vad hon kan på scen.

Jag gissar att skådisen och engångsregissören Steve Antin velat skapa en lätt sagostämning så fort filmen kliver in på Burlesque Lounge. Eller kanske snarare en lätt surrealistisk musikalstämning, som signalerar att inget av det vi kommer att få se är riktigt på riktigt. Hur ska man annars exempelvis tolka det faktum att lätt påklädd striptease framhålls som kvinnosjälvförverkligande? Att en shimmy i behå, trosor och höfthållare ger kvinnor självförtroende och gör att hon ”don’t need a sugga daddy”. Eller att någon som kan dansa och sjunga som en fullfjädrad Christina Aguilera förklarar hela partytricket med ”I just do it…” Eller varför inte att teamen både bakom och på klubbscenen är så übereffektiva att de kan träna in och bygga scenerier till ett helt nummer, för att inte tala om en hel show, på mindre än 24 timmar. I det perspektivet känns det fullkomligt obegripligt hur klubben kan vara på fallrepet.

För det är klart att det måste finnas några orosmoln i horisonten som blott Christinas scenkonster kan råda bot på. Cher vägrar ge upp sin älskade klubb om det så tar kål på henne medan Christina länge velar mellan känslige kompositörbartendern Jack och fastighetsmogulen Marcus. När händelseutvecklingen så kräver får hon, fullt rimligt, ifrågasätta Jacks skitstövelbeteende (lugn, bara lugn, det vara bara en temporär svacka för genomschysste Jack och han var ju ändå bara sotis på Marcus). Men när manuset kräver annat får hon överreagera å det grövsta och storma ut för att vara desto mer mottaglig för Marcus oljiga inviter.

Men absolut, jag ska vara rättvis. Just den här obligatoriska kärlekstriangeldelen river Burlesque faktiskt av överraskande snabbt, en omständighet som i andra sammanhang kan ta upp mer eller mindre hela speltiden. Men däremot finns det som sagt inte mycket annat som rör sig djupare än vad som uttryckligen står på manussidorna. Någon slags karaktärsutveckling kan vi glömma och det är väl en evig tur att både Cher och Stanley Tucci är så pass bra skådisar att jag ändå i någon mån köper deras beskyddande föräldraroller på klubben.

Hur är det hela rent musikaliskt då? Tja, till att börja med krävs det förstås att man åtminstone kan acceptera hela burlesque-upplägget med allt vad det innebär av musik och scen”kläder”. Men funkar det tycker jag nog att själva uppträdandena är både underhållande och snyggt genomförda, så väl dans- som regimässigt. All sång och dans förekommer uppe på scen och jag upplever att det främst är de nyskrivna låtarna (bland annat av Aguilera själv) som används för att på klassiskt musikalmanér berätta om en känsla hos rollfiguren. Själv är jag inte det minsta överraskad av att jag föredrar de gamla godingarna som också förekommer, exempelvis Etta James Something’s got a hold on me och Tough lover eller Elmer Bernsteins Wagon wheel watusi.

Ska det vara någon idé att bänka sig framför Burlesque tror jag att minst en av följande fyra saker krävs. Man bör gilla (1) standardmusikaler, i vilken form de än månde komma, (2) romantik, (3) Cher eller (4) Christina Aguilera. Själv vill jag gärna ha lite mer budskap, djup eller driv i min popcornunderhållning. Och medan jag utan problem kan höra att både Cher och Aguilera är bra på att sjunga är musiken de framför inte riktigt min grej. Som sagt, hellre Etta James och därmed blir Burlesque knappast något jag kommer att återbesöka.

Ok, så idag har Filmitch dykt rakt ned i soptunnan. Kommer han ut därifrån med sinnet i behåll?

Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”

Och i samma sekund som Fanny får visa vad hon går för när det gäller komedi och sång, istället för bakgrundsdans, är det plötsligt hon som istället är ”in style”. Hennes nummer är så pass populära att hon snart blir kontaktad av den berömde Broadway-impresarion Florenz Ziegfeld Jr. Men Fanny är ingen blyg viol, utan en artist med skinn på näsan som går sin egen väg. Det enda argumentet hon kan uppbåda för att undvika att bli sparkad efter sitt allra första uppträdande i showen The Ziegfeld Follies är att publiken älskar henne.

Och det fortsätter de med. Fanny är snart Ziegfelds allra största stjärna men är det inte något som saknas i hennes liv? En man, kanske? Varför inte till och med en playboy-gambler med pennsmal Rhett Butler-mustasch? Som på deras första dejt säger att han vill vara fri för att sedan, efter ett långt uppehåll utan någon som helst kontakt, hävda att hans tystnad berodde på att han älskade Fanny alldeles för mycket. Låter väl stabilt? Entré: Nick Arnstein.

En av 2017 års stora överraskningar under musikalveckan var Barbra Streisands Hello, Dolly! från 1969. En film jag fortfarande nu och då drar igång om jag vill ha en stunds lättsam eskapism. Så när Funny Girl från året innan dök upp på Netflix blev jag påmind om att Streisand-musikaler ju kunde vara ganska smakliga.

Men först lite bakgrundsinfo som överraskade i alla fall mig. Funny Girl var Streisands filmdebut och hon skulle sannolikt aldrig ha landat rollen om det inte vore för att hon redan spelat Fanny på Broadway med stor framgång. Scenmusikalen hade premiär 1964 och var bland annat nominerad till flera Tonys men blev snuvad på varenda en av…Hello, Dolly! (som alltså hade scenpremiär samma år). Men man kan nog säga att Streisand fick en rejäl revansch: Dels vann hon en Oscar för sin Fanny Brice 1969, dels knep hon rollen som Dolly Gallagher Levi när musikalen blev film, året efter Funny Girl. (På scen spelades Dolly emellertid av Carol Channing, vilken alltså vann en av de där Tonysarna 1964).

Det var själva produktionen. Men överraskningarna tog inte slut där – jag hade inte en susning om att både Fanny och Nick varit verkliga personer och att musikalen (sannolikt i väldigt lös bemärkelse) därmed är en biopic/BOATS. Fanny Brice gjorde mycket riktigt inte bara succé i Ziegfeld Follies på 10-, 20- och 30-talen, utan skapade också en otroligt populär radioshow, The Baby Snooks Show.

Men hur stod sig själva filmupplevelsen nu då, all intressant information förutan? Mycket bra, har jag glädjen att meddela. Återigen blir jag faktiskt riktigt golvad av den gudomliga Barbra. Hon har en fenomenal utstrålning, enorm sångröst och droppar guldkornsoneliners över hela produktionen med en lätthet som om hon hade tillgång till Fort Knox (”If I can’t tell when you’re ordering roast beef and potatoes, how will I know when you’re making advances?”). Fanny Brice är en i många avseende råstark kvinnoroll. Streisand porträtterar henne med den äran och plockar dessutom upp rollens judiska stråk utan att det blir allt för övertydligt.

Den här gången blir jag dessutom starkt påmind om Jessie Buckley, jag upplever att hon liknar Streisand i både stil och attityd. Hade det inte varit för att Streisand i allra högsta grad lever (fingers crossed…) skulle jag nästan ha undrat om hon inte reinkarnerats i form av Buckley.

Eftersom jag tyckte så pass mycket om Hello, Dolly! är det förstås svårt att inte jämföra de två. Hello, Dolly! utspelas vid sekelskiftet, Funny Girl tio-tjugo år efter det. För bägge produktionerna innebär det bland annat extravaganta garderober för Barbra som understryker musikalernas eskapistiska funktion (man vet att det är en riktig musikal när förtexterna innehåller meningen ”Furs by…Reiss & Fabrizio”). Bägge två är oerhört påkostade med spektakulära scener samt sång- och dansnummer. Filmiskt skulle jag dock säga att Funny Girl är mer avancerad, vilket inte är så konstigt med tanke på att självaste William Wyler satt i regissörsstolen.

Tyvärr tyckte jag att historien om Fanny, en för ovanlighetens skull kvinnlig gråtande clown, var betydligt intressantare än historien om Fanny och Nick i Funny Girl . ”Tyvärr”, eftersom hela andra halvan av filmen mest är intresserad av Fanny och Nick. Särskilt som deras kärleksaffär spelas upp som en tragedi, vilken främst tycks ha sin grund i att bägge två är direkt kommunikativt handikappade. Han är för stolt för att erkänna att han är pank medan hon försöker gå bakom ryggen på honom för att ”hjälpa till”.

Nu handlade förvisso hela Hello, Dolly! om kärleksförvecklingar, men den berättelsen var uteslutande lättsamt komisk och kärlek var dessutom Dolly Gallagher Levis hela raïson d’etre. Rent musikaliskt tycker jag också bättre om Hello, Dolly! än Funny Girl, även om den senare innehåller Barbra-trotjänare som People och Don’t rain on my parade.

Hade någon av de två delarna ovan spelats ut till Funny Girls fördel tror jag att jag hade tyckt att den filmen var den starkaste. I nuläget håller jag dem för relativt jämnbördiga, Barbra är brutalt bra i bägge. Funny Girl har Fanny Brice och en mycket bra upptakt som talar för sig medan Hello, Dolly! har sin charmiga musikalstämning.

P.S. Jag kunde kunde inte låta lite ytterligare värdelöst vetande som dessutom har en något oväntad Stephen King-koppling. Ni minns butiken i It där den vuxne Bill hittar igen Silver, Second Hand Rose? Det är inget mindre än titeln på en sång som skrevs åt Fanny 1921. Me löööv the useless knowledge!

Idag har musikalkollegan Filmitch återbesökt en gammal goding som faktiskt också fick hänga med under musikalparaplyet hos mig 2018.

alt. titel: Vi mötas i St. Louis

I ett stort hus på en lugn villagata i den idylliska utkanten av St. Louis bor den stora familjen Smith. Pater familias Lon är advokat inne i city. Hans skuldror sjunker synbart ihop när han, efter en ansträngande dag på kontoret, kommer uppför trädgårdsgången och hör döttrarna Rose och Esther sjunga för full hals. I det avseendet torde Lon vara en hårt prövad man eftersom det sjungs en hel del i det Smithska hemmet. Särskilt den unga Esther är pigg på att ta ton, gärna samtidigt som hon drömmer om den stora kärleken. Helst då i form av grannen John Truitt.

Då är det ju tur att storebrodern Lon Jr. snart ska åka till Princeton och därför har anledning att ställa till med fest. De unga partyprissarna underhålls då av småsystrna Agnes och Tootie som förstås gärna vill vara med på festligheterna. Pojkflickan Tootie trivs som fisken i vattnet och river av publikfriaren ”I was drunk last night, dear Mother”.

Sedan får vi inte glömma bort storasyster Rose som går och hoppas på att hennes Warren ska fria till henne trots att han för närvarande befinner sig i New York. Inte heller har han råd med speciellt många skrikande långdistanssamtal (”I said, it’s just like you’re in the next room!”). Huset är dessutom tillräckligt stort för att rymma Lon Sr:s prillige pappa (som aldrig kallas för något annat än ”Grandpa”). Och så förstås de som ska försöka hålla ordning på hela härligheten: mamma Anna och trotjänaren Katie.

Meet Me in St. Louis är en de där välkända, klassiska musikalerna, men inte bjuder den på särskilt mycket handling. Istället är den uppbyggd kring fyra vignetter som tillsammans omfattar ett år under det tidiga 00-talet och avslutas med The Louisiana Purchase Exposition eller The St. Louis World’s Fair som öppnade i slutet av april 1904.

Ett par smäktande varma sommarveckor är först ut när filmen så att säga ställer upp alla spelpjäserna och lägger grunden till allas respektive personligheter och, inte minst, kärleksintressen. Sedan kommer hösten och Halloween där kvarterets ungar roar sig med att dels bygga en brasa av till synes fullt fungerande möbler, dels kasta mjöl i ansiktet på folk. Allt med föräldrarnas goda minne vad det verkar. Men viktigare är att pappa Lon meddelar att han fått ett fint chefsjobb och planerar att flytta familjen till New York. Därefter blir det vinter och julbal och flytten står för dörren. Men i sista sekunden klarar Lon inte av att rycka upp familjerötterna och den bästa julklappen är beskedet att de ska stanna kvar i St. Louis. Och så avslutas det hela (tyvärr ganska svagt och med en känsla av att filmen bara rinner ut i sanden) som sagt på världsutställningen där alla förundras över att de kan se så många underbara ting här hemma i St. Louis, där de bor… Kan man tänka sig!

USA har väl i och för sig alltid uppvisat den här tudelningen, men jag har sällan noterat den så tydligt som i Meet Me in St. Louis. Å ena sidan är landet byggt på en slags frontierprincip: man ska vara rörlig och inte vara rädd för att flytta på sig till bigger ’n better things. Å andra sidan en farmarprincip: håll fast vid din lilla plätt och släpp den inte för alla pengar i världen. Här framställs det alltså som världshistoriens största katastrof att familjen Smith skulle tvingas flytta till New York och glädjen när de kan besöka den fantastiska utställningen på hemmaplan vet inga gränser.

Men trots den svaga avslutningen och handlingen som egentligen inte är någon handling finns det gott fog, i flera avseenden, för filmens klassikerstatus. Den bjuder på fina dansnummer och ett gäng välbekanta låtar där The trolley song (”Clang, clang, clang goes the trolley”) och Have yourself a merry little christmas skrevs särskilt för filmen av Hugh Martin och Ralph Blane. Bägge sjungs av Judy Garland i rollen som Esther och även om hennes mörka stämma känns lite apart när den kommer från den unga flickan går det inte att komma ifrån att Garland är en exceptionell både sångerska och skådespelerska.

Meet Me in St. Louis regisserades av Vincente Minelli som gifte sig med Garland ett år senare. Fred Franklin Finklehoffe och Irving Brechers manus bjuder på en hel del skratt och trots den fragmentariserade handlingen finns det ett fint flöde i filmen. Tom Drake i rollen som John Truitt använder ord som ”gosh” och ”ginger peachy”. Såväl interiörer som kostymer (av femfaldiga Oscarsvinnaren Irene Sharaff) är otroligt mustiga, de känns både ombonade och påkostade på en och samma gång. Till Halloween serverar Katie en ”hickory nut cake” stor som en kvarnhjul. Allt detta produktionsvärde förvaltas dessutom förstklassigt av fotografen George Folsey som var Oscarsnominerad 13 (!) gånger, bland annat för sitt arbete här. Förutom den nomineringen utmärkte sig också filmen i kategorierna för manus, musik och sång (The trolley song).

Filmens akilleshäl är den unga skådespelerska som av någon obegriplig anledning kammade hem en Academy Juvenile Award det året, det vill säga Margaret O’Brien i rollen som lilla Tootie. På pappret är hon en ganska rolig figur, en försigkommen pojkflicka av den sorten som i mina ögon tycks ganska populär i USA på den här tiden. Hon håller ståtliga begravningar för alla sina dockor som dött sotdöden och önskar sig jaktknivar i julklapp. Men O’Briens prestation är så överdriven och skrikig att hon reducerar all sin egen komiska potential till platt intet.

Men inte ens O’Brians närvaro kan göra några allvarliga bucklor i det fina chassit. En klassiker, rätt och slätt.


Idag har Filmitch hittat något lika klassiskt, men lite yngre och mer tonårsbetonat.

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Däremot funderar jag en del på filmens inledning eftersom den gör sitt allra bästa för att etablera att vi inte alls befinner oss i det soliga Florida utan i Texas. Det görs så överdrivet att filmen antingen försöker sig på en liten mindfuck (ska publiken bli orolig över att de ser på fel film ”Whaaaaat, hette den inte Moon Over MIAMI?!”?) eller också inte litar på att publiken ska fatta att vi inledningsvis inte befinner oss i Miami.

Alltnog, på Tommy’s TEXAS Burgers arbetar Susan Latimer och hennes två systerdöttrar Kay och Barbara. Men inte så länge till. De väntar alla tre ivrigt på ett stort arv som tyvärr, sedan skattmasen och advokaterna fått sitt, förvandlats till ynka 4 287 dollars och 96 cent. Det är ju knappast cash som tre kvinnor kan pensionera sig på, men däremot alldeles tillräckligt för Kays briljanta backup-plan.

Till tonerna av ”Oh me, oh Mi-ami” drar alla tre till Florida, där de checkar in på det berömda Flamingo Hotel (vilket så sent som 1935 hade en charmerande ”No Jews policy”). Genom att låtsas vara en rik arvtagerska ska Kay fånga sig en giftassugen miljonär, vilken alltså inte bara ska vara villig att försörja Kay utan också hennes moster och syster. Ganska snart visar det sig att planen till och med går lite för bra eftersom Kay uppvaktas ivrigt av kompisarna Phil McNeil och Jeffery Bolton. Männen är så i gasen att de aldrig lämnar den andre ensam med henne och därmed utan möjlighet till ett frieri, lite så där i avskildhet.

Moon Over Miami har som synes allt en klassisk musikal bör innehålla rent storymässigt – kärlek, and plenty of it! Plus några missförstånd längs med vägen, vilka förstås klaras upp med en närmast surrealistisk enkelhet under de sista minutrarna (”Jaha, du älska mig inte? Jamen, vad bra för jag insåg just att jag egentligen älskar din syster”).

Det som lockade med Moon Over Miami var väl främst rollistan där vi återfinner både Betty Grable som Kay Latimer och Don Ameche som Phil McNeil. Plus Robert Cummings som Jeffery Bolton där jag inte hade det blekaste minne av att han var med i Hitchcocks Saboteur trots att det inte var så länge sedan jag såg den. Nå, han gjorde i och för sig ett ganska blekt intryck där.

Men som vanligt bjuder äldre film på en hel del överraskningar när man väl börjar gräva lite i dem. Moster Susan spelas exempelvis av Charlotte Greenwood, född 1890, och enligt egen utsago, den enda kvinna i Hollywood som kunde ”kick a giraffe in the eye” (hon var 174 cm lång). I ett dansnummer med Jack Haley (fucking Tin Man från The Wizard of Oz!) får 50-åringen också visa upp sina benviftartalanger.

Dansnumren koreograferades av den kände Hermes Pan som hade samarbetat med Fred Astaire på 30-talet. Här skapar han ett antal både intima dansnummer och påkostade massdansscener. Tyvärr bygger flera av dem på att Betty Grable, tillsammans med bröderna Steve, Nick och Frank Condos, ska stepdansa (denna mest avskyvärda av dansstilar). Moon Over Miami bjuder dock också på den ögonbrynshöjande ”Solitary Seminole”. Kanske inte lika brutalrasistisk som Holiday Inns ”Abraham” men här har vi alltså en danstrupp som ser ut att ha svarta peruker på sig och sjunger ”Deek deek, pow wow” till musik som är klart mer swing än traditionell seminole. Numret förde med sig den lilla extrabonusen att bli hårdklippt under Hays-koden, i många stater helt bortklippt från filmen.

Moon Over Miami tillhör den typen av musikal som var rolig att se eftersom den känns så tidstypisk. Bilderna från Miami är i sådan gräll technicolor att jag nästan är lite rädd för att bli blind på kuppen. Florida framställs som paradiset på jorden där det enda man behöver bekymra sig för är avslagen champagne, att inte hänga med i congadansen eller att partygästerna somnar efter tre dagar av dansande och supande. Tidsandan är uppsluppet sexistisk där en äldre man ogenerat kan flörta med sin sons fästmö (”All the girls call me Willie”) och det är romantiskt när Don Ameche ger Betty Grable negativa komplimanger samt talar om vad hon egentligen känner och tycker.

Många av skådisarna är bra var och en på sitt håll men de enda som har någon slags dynamik sins emellan var Haley och Greenwood. Och medan Moon Over Miami var kul som ett tidsdokument är handlingen alldeles för infantil för att filmen som helhet ska bli särskilt underhållande. Det bästa jag kan säga om filmen är att den är lika harmlös som en tand- och klolös kattunge (fast där höll ju inte Hays-censuren med, uppenbarligen). Don Ameche och Robert Cummings uppdykande för att störa den andres uppvaktande av Betty Grable ackompanjeras inte sällan av en ledsam typ wah-wah-wah-ljudeffekt. Alla känslouttryck skruvas upp till 11. En båtracingscen pågår i evigheter. Och så var det ju det där förbannade steppandet…

Idag har musikalkollegan Filmitch däremot följt corona-restriktionerna och hållit sig betydligt närmare hemmavid.

Dags för en av bloggårets höjdpunkt –musikalveckan. Som vanligt genomförd tillsammans med bloggkollegan Filmitch. Willkommen! And bienvenue! Welcome!

***

Edgewater, Indiana. En stad i amerikanska mellanvästern som många andra städer i amerikanska mellanvästern. Kanske inte en del av det mest hysteriska bibelbältet och staden har faktiskt asfalterade gator, men det innebär inte per automatik att andan är liberal nog att vara inkluderande av allt och alla. En sådan som Emma Nolan, som är öppet homosexuell, passar exempelvis inte in i den accepterade mallen på James Madison High School.

Emma sticker faktiskt ut så pass mycket från standardmallen att PTA (är det ens någon idé att dra den svenska ”motsvarigheten” Hem och skola längre? Finns den ens kvar?), med ordförande Mrs. Greene i spetsen, försöker se till att få studentbalen inställd. Hellre det än att deras ungdomar ska riskera att få signaler om att det är ok att släpa med sig baldejter som är av samma kön. ”The Prom” är en uramerikansk (och uteslutande straight!) institution, lika helig som rätten att bära vapen.

Emma har förvisso rektorn Tom Hawkins på sin sida men hennes nuvarande flickvän är däremot inte särskilt öppen med deras förhållande eftersom det är Alyssa Greene, dotter till ovan nämnda PTA-ordförande. Alyssa är livrädd för vad hennes prestationsinriktade mamma skulle säga om det visar sig att hennes dittills perfekta dotter (cheerleader, fina betyg, debate club) var gay.

Men som om det inte vore nog för Emma att jonglera en ofrivillig medborgarrättshärva (får PTA ens ställa in balen?!) och en ovillig flickvän får hon dessutom ett gäng kändisaktivister på halsen. Musikalstjärnorna Dee Dee och Barry har fått dåliga recensioner på sin senaste produktion, Eleanor: The Eleanor Roosevelt Story, och letar nu desperat efter något som kan boosta deras image. Fulla av sin egen PK-betydelse dundrar Broadwaystjärnorna in i Edgewater för att tillhålla stadens invånare hur dumt det är att vara trångsynt och intolerant. Vilket naturligtvis blir ytterligare ett minus i Emmas kolumn för stadens del – om hon bara inte varit gay eller åtminstone haft anständigheten att hålla det för sig själv hade inget av detta behövt hända!

En smula överraskande visade det sig att poddparet Steffo och Fiffi i Snacka om film! hade väldigt olika åsikter om The Prom. Innan dess hade jag inte ens uppmärksammat denna Netflix-musikal men ett toppbetyg å ena sidan och ett halvljummet å den andra gjorde mig nyfiken. Särskilt som rollistan lockade med både Meryl Streep, Nicole Kidman och James Corden (en skådis jag haft en soft spot för sedan Lesbian Vampire Killers). Fördelen var nu också att jag kunde vara en smula förberedd på vad som komma skulle.

För The Prom är en tvättäkta Musikal – den vräker på med extravaganta sång- och dansnummer (James Madison High School torde ha USA:s mest dansanta elevpopulation), jazz hands och paljettbeströdda klädesplagg. Alla tar i från tårna i sina rolltolkningar och det märks tydligt att produktionen kommer från en scenmusikal både vad gäller enskilda scener och musikaliskt (av någon anledning påminde The Prom mig om Adam Shankmans Hairspray). Det känns inte som om regissör Ryan Murphy ändrat särskilt mycket från Chad Beguelin, Bob Martin och Matthew Sklars ursprungliga upplägg, Beguelin och Martin har också varit med och skrivit manus.

För min del tror jag som sagt att The Prom vann stort på att jag hade rätt förväntningar på musikalen. Det är väldigt mycket (rättelse: i princip enbart) yta och budskapet är lika enkelspårigt som en greyhound med span på kapplöpningskaninen. Filmen smälter likt sockervadd så fort man stoppar den i munnen och är lika lättuggad som uppvärmda Sommargrönsaker från Findus. Men det visade sig samtidigt att det var just vad jag var sugen på vid just den här titten – något sött och lättuggat som inte har pretentioner på att vara varken nyskapande eller innovativt. Jag inser naturligtvis att det finns filmer som hanterar frågan om olikheter och intolerans med betydligt mer finkänslighet och djup än The Prom, men dess stereotypa budskap är ju i alla fall bättre än ingenting. Jag tror dessutom att det är ett enkelt budskap som har potential att nå en bredare publik än de där finkänsliga och djupa produktionerna.

Dessutom älskade jag den överdådiga och bombastiska musikalkänslan i filmen. Den gör förstås att jag tenderar att ha en hel del mer överseende med enkelheten och stereotypin (men det är kul på riktigt när man rimmar på ”lesbian” och ”thesbian”). I någon mån är det ju vad klassiska musikaler går ut på – känslor och spörsmål sjungs rakt ut på scen och allt är överdrivet och färgglatt för att nå ända ut till de bakre raderna. Meryl Streep är underbar i sitt primadonna-överspel och till och med rektor Hawkins arbetsrum är färgkodat.

Som så ofta annars visar det sig att jag och musikaler klickar som bäst när jag är mentalt förberedd, för det här var en film som jag absolut kommer att återbesöka både med omtittar och avlyssningar. Tack för tipset, Snacka om film!

The Prom är alltså första filmen ut i 2021 års musikalvecka och helt enligt traditionen har jag och kollegan Filmitch sett samma musikal att starta upp veckan med. Hoppa över till hans blogg och se om han blev lika tjusad av fluffet som jag!

Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tim Burton’s Corpse Bride

Nell och William Van Dort är själaglada. Äntligen ska det nyrika fiskhandlarparet släppas in i stadens finsalonger och nyckeln är sonen Victor. Victor, som är känslig själ och gillar att måla fjärilar eller spela piano. Som inte gillar tanken på att giftas bort med någon han aldrig ens träffat.

Läs hela inlägget här »

Turn! Kick! Pivot! Step! Vad är det som händer? Har en stenhård drill sergeant intagit scenen och reducerar unga rekryter till tårar genom att kalla dem för ”maggots”? Nej, nej, det är bara audition för demonkoreografen Zach och kön ringlar sig långt ut på Broadway. Vi i publiken får bara acceptera att Zachs produktioner måste vara framgångsrika och eftertraktade eftersom många tycks vara beredda att göra nästan vad som helst för att få vara en av de utvalda.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg