You are currently browsing the tag archive for the ‘Musikalvecka’ tag.

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Därför får syskonen Conor, Ann och Brendan lyssna på ändlösa gräl mellan sina föräldrar. Dessutom måste det sparas pengar. Brendan har till sina föräldrars besvikelse redan hoppat av college men 15-årige Conor tvingas byta skola. Nu ska han gå på pojkskolan Christian Brothers var motto är ”Viriliter Age” (Act manly!) och där skol”matsalen” säljer pommes och choklad. Punkt.

Conors första dag blir en sannskyldig golgatavandring mellan fientliga ansikten, slagsmål, råttkastning (råttan var i alla fall död) och en rektor som inte kunde bry sig mindre om att den nye eleven inte har råd med ett par svarta skor. Det står på sidan 142 i skolans reglemente att alla elever ska bära svarta skor. Punkt. Alternativet är att gå i strumplästen.

Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Conor får span på en snygg tjej och i ett försök att behålla hennes uppmärksamhet har han plötsligt inte bara hittat på ett band som han spelar i utan också en musikvideo, vilken som av en ren händelse behöver just en tjej som Raphina. Så när hon tackar ja (jag tror Conor blir lika överraskad som vi tittare) måste Conor i rödaste rappet hitta både ett band, skriva en låt och komma på en musikvideo. Helst en som är lika bra som Duran Durans ”Rio”, vilken enligt brodern Brendan ”will last forever!”

När inte bara musikalkollegan Filmitch utan också musikalkramarna Fiffi och Flmr hyllat Sing Street högt och lågt och allt däremellan var en titt given när filmen dök upp i C More-flödet.

Först är jag lite fundersam – det här är ju mer en musikfilm än en musikal? Men efter ett tag bestämmer jag mig för att släppa sargen och acceptera Sing Streets musikalstatus. För även om dialogen inte sjungs fram handlar förstås alla Conors nyskrivna låtar om kärleken till Raphina eller den obändiga tonårskänslan som kräver mer av livet än skola och vardag.

Det är svårt att värja sig för Sing Streets charm och härliga driv. Förhållandet mellan Conor och Raphina är dock mer rart än himlastormande (och varför ska det ta halva filmen innan vi får veta vad hon heter?!). Det jag fastnar för är istället relationen mellan bröderna och deras gemensamma försök att knäcka livsgåtorna som är rock ’n’ roll och olyckliga föräldrar. Det går lite bättre med rock ’n’ rollen, om vi säger så. Kanske för att Conor fortfarande är en sådan musikalisk novis att Brendan kan imponera på lillbrorsan med kommentarer som ”you need to learn how NOT to play” samt diagnosticera tonårsupplevelsen som ”happy-sad” där det enda botemedlet är The Cure. Jag tror Sing Street håller med mig i detta eftersom filmen tillägnas ”brothers everywhere”.

Ferdia Walsh-Peelo spelar Conor och får ge sin tonårshjälte en stor portion självklar integritet som tillåter honom stå upp mot både jämnåriga och vuxna mobbare samt inte skämmas det minsta för att komma till skolan som David Bowie (vätesuperoxidlugg och blå ögonskugga) ena dagen och Robert Smith (svart frisyrspret och svart ögonskugga) nästa. Det här hade förstås kunnat kännas överdrivet och tillrättalagt men sannolikt vinner Sing Street även i detta på en slags musikal-vibb som gör att man accepterar hela upplägget utan att blinka. Stråken av någon slags irländsk diskbänksrealism light i stil med exempelvis The Commitments hjälper samtidigt till att mota den värsta sockersötman.

Uppväxt som jag är på 80-talet har jag inga problem att känna igen de allra flesta av Sing Streets musikaliska inslag. För en gångs skull kan jag också till min glädje konstatera att Conors nyskrivna låtar faktiskt är bra på riktigt, ett fenomen man inte är allt för bortskämd med när det kommer till musikfilmer (lex Queen of the Damned). Men för egen del var jag aldrig lika musikbiten som Conor blir under Brendans inflytande och det är kanske här som jag saknar den där sista pusselbiten för att kunna pass in Sing Street helt efter mitt eget hjärta.

Jag har nämligen inga som helst problem att både uppfatta och förstå Raphina, Brendan och Conors kärlek till musiken som låter dem fly vardagen. Något som utgör mer eller mindre ett löfte om ett bättre eller härligare eller roligare liv. Ett liv där du kan vara den där jetmotorn och trycka plattan i mattan utan att tänka på morgondagen. Kruxet är att jag inte kan KÄNNA den där känslan själv eftersom musik aldrig haft den betydelsen i mitt eget liv. Jag var givetvis inte immun mot Morten Harkets locktoner och mjuka ögon men hamnade aldrig i stadiet där jag hade kunnat gå i döden för att få höra ”Take on me” en gång till. Jag tror att det är identifieringen med den känslan som utgör skillnaden mellan att tycka om Sing Street eller älska Sing Street.

Så var musikalveckan över för i år. Vad har bloggkollegan Filmitch hittat för sin hejdundrande avslutning? Hoppas ni läsare har njutit lika mycket av musikalöverflödet som jag och Filmitch gör och välkomna tillbaka för fler musikaler om ett år (hoppas kan man ju alltid).

Blev ni sugna på att återuppleva 1980-talet och odödlig tonårskärlek finns det som sagt inga hinder alls för att skutta över till streamingtjänsten C More. De bjussar dessutom på en gratismånad, så du hinner se Sing Street många gånger om.

Annonser

På 60-talet i den franska kuststaden Rochefort drömde alla om kärlek. På 80-talet i den amerikanska kuststaden Los Angeles drömmer ingen om kärlek, utan är bara om fame and fortune. Or do they?!

Sherrie har i princip klivit av bussen från bonn-Oklahoma när någon stjäl hennes resväska som bland annat var full med hennes älskade skivsamling. Drew kommer till undsättning, inte i tid för att stoppa tjuven men väl för att lyssna på Sherries problem. Han hjälper henne också att fixa ett jobb på den berömda musikklubben The Burboun som är ett av Sunset Strips mest välkända landmärken.

Genom att med en gång utmärka sig som en schysst kille och dessutom vara utrustad med mjukt bruna valpögon borde Drew med omedelbar verkan vara förpassad till Sherries friend zone men icke sa nicke. Snart gosar Sherrie och Drew (som också jobbar på The Burboun) mer än de hugger i på klubben. Trots att Sherrie kom till L.A. med sångardrömmar är hon inte en sämre flickvän än att hon istället raskt kan göra Drews sångardrömmar till sina egna och ser därmed till att Drew och hans band Wolfgang Von Colt får agera förband på The Burboun.

Trots en förlamande scenskräck river Drew av alla rockers programförklaring “I Wanna Rock” till publikens stora jubel och blir därmed uppmärksammad av kändismanagern Paul Gill. Slutet gott, allting gott, right? But of course not.

Drew lägger ihop rock och kändishungrande tjej och kommer fram till att Sherrie varit otrogen med superrockern Stacee Jaxx men utan att fråga henne rent ut. Istället beter han sig som ett as och Sherrie, som lägger ihop rock och kändiskåt musiker, kommer fram till att framgången stigit Drew åt huvudet. Även här utan att fråga rent ut. Därmed är Drew helt i klorna på Paul Gill och börjar sälja av sina rockerideal ett efter ett medan Sherrie gråter en stund i regnet innan hon tar jobb på ”The Venus Club for Gentlemen”.

Ska vi kanske börja med titeln på denna musikal som sattes upp på scen första gången 2005 och sedan blev film? Ok, jag förstår att det är en sångtitel från Def Leppard (vilken komiskt nog inte kan spelas i musikalen eftersom man inte lyckades få rättigheterna till den) och innan dess både ett bibelcitat och titeln på en populär 1700-talspsalm (och otippat nog också en stumfilm som hämtat sitt tema från psalmen). För mig antyder den dock att man skulle få sig till livs en slags kavalkad av rockmusik från, säg, det glada 20-talet och framåt. Istället är det tvärt om, både platsen (Sunset Strip), tiden (1987) och musiken (mestadels glamrock) är oerhört precisa.

Detta är en film som försöker leva högt på klassiker som ”Paradise City”, ”Every Rose Has Its Thorns” och ”Here I Go Again”. Och, förstås, de fullkomligt uppenbara ”I Love Rock ’n’ Roll” samt den tidigare nämnda ”I Wanna Rock”. Problemet är bara att man måste utrusta sig med ett visst mått av önsketänkande för att kunna kalla en del av låtarna för vare sig rock eller rock ’n’ roll. Eller vad sägs om Foreigners ”I Want to Know What Love Is” och Extremes ”More Than Words”?

Nåvälan, det blir snart uppenbart att det enda denna musikalfilm (musikalen har jag inte sett och kan därmed inte uttala mig om) har att komma med är sina hits. Faktum är att man verkar så nöjd över att ha kunnat sätta ihop ett gäng redan existerande låtar som på något vänster ”säger” något (typ ”I wanna rock”) att man inte orkat lägga två ytterligare Gibsonhalsar i kors för att faktiskt bygga något som skulle kunna likna en historia också. Dock lite oklart vem ”man” ska vara i det här läget – regissören Alan Shankman, manusförfattarna Allan Loeb och Justin Theroux eller den ursprunglige musikalmakaren Chris D’Arienzo?

”Ryggraden” utgörs av kärlekshistorien mellan Drew och Sherrie samt deras respektive (och likvärdigt simpla) heaven and hell-historier. Utöver dem inbegriper filmen dessutom den mentala resan som görs av den livs- och rocktrötte Stacee Jaxx innan han finner kärleken med Rolling Stone-reportern Constance, en kortis om hur den övervintrade rockerägaren till The Burboun hotas av konkurs (och finner kärleken) samt korståget mot satanisttillhållet The Burboun som leds av borgmästarhustrun Patricia (som dessutom ska komma att återfinna sin kärlek till rock innan vi är helt klara).

Jamen, visst. Givetvis är detta en film om kärlek, kanske inte helt ovanligt i musikalsammanhang. För att publiken absolut inte ska missa den detaljen får ägaren till The Venus Club (spelad av Mary J. Blige) uttryckligen säga till Sherrie: ”you were looking for love, not fame and fortune”.

Däremot är jag som sagt lite tveksam till om filmen uttrycker särskilt mycket kärlek till rock. Musikvalet har jag redan uppehållit mig vid, så nu är det kanske dags att gå vidare till skådisarna. Julianne Hough som Sherrie har Farrah Fawcett-hår och mer fransar på jacka och stövlar än hon vet vad hon ska göra med. Check för ok rockerpotential. Diego Boneta som Drew ser däremot alldeles för snäll, äppelkindad och krullhårig ut för att uppfylla detta potential.

Priset tas dock av Tom Cruise som Stacee Jaxx. Han tycks ha ansträngt sig rejält för att faktiskt sjunga sina egna låtar (i likhet med en viss svensk sångerska) men vad gör det när hans Axl Rose-stil (bred bandanna och strassbeprydda skinnjackor) känns långt ifrån övertygande. Tom Cruise kan vara mycket, men han är banne mig ingen rocker. (Ska vi snacka riktig rocker så varför inte typ Sam Elliott som Lemmy i Motörhead – the musical?).

Rock of Ages är en musikal där man lika gärna kan nöja sig med att lyssna på soundtracket, eftersom ”historien” aldrig blir något mer än en räcka scener för att motivera att Tompa ska få sjunga Bon Jovis ”Wanted Dead or Alive”.

Filmitch har i årets musikalvecka redan hittat en rockberättelse som var bättre än Rock of Ages. Jag hoppas förstås att hans musikal för dagen också var bättre än ovanstående.

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Amerikanska talkshows var alltså inget välbekant koncept men det gick rätt snabbt att i alla fall få pejl på vem den där Oprah var. Men så en dag dök det upp en talkshow som inte var som andra talkshows, ledd av en man vid namn Jerry Springer. Publiken var mer högljudd, gästerna trashigare och mer tragiska. Det var svårt att bestämma sig för om den där tragiska stämningen förstärktes eller lättades upp av det faktum att vissa gäster helt plötsligt hamnade i handgemäng med varandra. Först blev man förstås chockad över att sådant kunde få tillåtas men ganska snart insåg man att de där ”slagsmålen” mellan både gäster och publik sannolikt var lika överlagda och regisserade som wrestlingmatcher.

Jerry Springer tycks knappast leva i någon förnekelse av vad hans show innehåller: ”It’s just a show. It’s not the end of Western Civilization. It’s chewing gum”. Han har också spelat sig själv i så väl X-files-avsnitt (“The post-modern Prometheus”) som den andra Austin Powers-filmen. Däremot har han inte spelat huvudrollen i den brittiska musikalen som bär hans namn. Han har dock sett den och intygade att det var en bisarr upplevelse att se en musikal som handlade om honom själv plus att det var nervöst att publiken mest tittade på honom för att se hur han skulle reagera på vad som hände på scen.

Vad händer då på scen (ety Jerry Springer: The Opera är ingen ”riktig” film utan en filmatiserad scenföreställning)? Till att börja med framstår historien som vilken Jerry Springer-parodi som helst som aldrig kan bli en parodi eftersom verkligheten konstant ser till att överträffa dikten i form av människospillror som tydligen är beredda att erkänna vad som helst för en flygresa till Chicago och ett par minutrar framför TV-kamerorna.

Publiken hungrar efter att se ”jilted lesbians”, ”chick with a dick” och ”some fighting” och Jerry gör dem inte besvikna. Framför TV-kamerorna paraderar Dwight som bedragit Peaches med Zandra och Zandra med Tremont, Montel som är blöjfetischist och hillbilly-Shawntel som vill bli strippa. Men den avskedade uppvärmningsartisten Jonathan hungrar efter hämnd och ser till att Jerry blir skjuten under en kaosartad upplösning av programmet.

Nu förflyttas Jerry, tillsammans med livvakten Steve, till ett slags limbo där han till slut blir approcherad av Satan själv som vill att han ska göra ett program nere i helvetet och lösa konflikten mellan honom samt himlasnubbarna Jesus och Gud. Jerry kan förstås vägra men priset för det är i så fall att bli ”fucked up the ass with barbed wire”.

Det här kanske det mest utmärkande för Jerry Springer: The Opera, det svärs en helvetiskt massa. Gästernas återkommande omkväde vid alla avslöjandena är ”What the fucking fuck?!”. Men enbart svordomar ingen musikal gör och jag vet inte om det här var så underhållande som jag kanske hade hoppats.

Som sagt, den inledande showen skiljer sig inte på något avgörande sätt från vilket avsnitt som helst av den riktiga Jerry Springer-showen i rent humorpotential (även om de stepdansande Ku Klux Klan-medlemmarna var ett underbart inslag). Den show som sedan äger rum nere i helvetet (när de hamnat där kommenterar Jerry till Steve: ”This looks strangely familiar”) är i och för säg en rätt rolig parodi på det välkända konceptet där Jerry får chans att säga de välkända och föga tröstande orden: ”Jesus, you seem upset”. Däremot känner jag mig lite osäker på vilket budskap som ska förmedlas om nu musikalen ska ha något slags budskap.

Både Gud och Jerry får sjunga om att ”It ain’t easy bein’ me” eftersom alla ber dem om saker och sedan ändå klagar på det de får. Är Jerry Springer Gud? Eller handlar det om att vi alla, både gäster och publik, är patetiska losers som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar utan bara vill ha absolution för sedan kunna gå vidare och fortsätta göra korkade grejor? Är personer som Jerry Springer utan skuld i det att de vare sig manar på eller belönar folks idiotier utan bara håller upp en spegel mot det samhälle som vi själva har skapat?

Allt detta kan förstås vara både intressant och sant men som synes tycker i alla fall inte jag att musikalen gör något lysande arbete med att reda i frågorna. Det känns som om musikalskaparna Richard Thomas och Stewart Lee mest tagit chansen att göra en föreställning med en del kluriga rim och en sjujäkla massa svordomar. I princip alla repliker utom Jerrys egna sjungs fram och de är av den där skrikiga typen som jag personligen har väldigt svårt för. Däremot skulle jag kunna tänka mig att detta är en produktion som ger ett helt annat intryck när man sitter på plats i salongen.

Just den här musikalen tror jag att bloggkollegan Filmitch har svårt att toppa idag. Men man vet ju aldrig…

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Joe Gideon är publiken och Broadways älskling. Han står bakom både framgångsrika scenproduktioner och en populär film. Mindre lyckat var kanske hans äktenskap med Broadwaystjärnan Audrey Paris (ingen av dem tycks ha lagt särskilt mycket ansträngning på att vara trogen) men det resulterade i alla fall i dottern Michelle.

Nu jobbar Gideon febrilt med en ny show och håller samtidigt på att klippa sin andra film, ett arbete som huvudsakligen tycks drivas av cigaretter och vinpimplande. Han försakar tid med både dottern och flickvännen Katie men avsätter samtidigt i alla fall en hel kväll för att sätta på auditiongroupien Victoria.

Men trots alla hyllningar plågas Gideon ständigt av självtvivel och cyniskt förakt över de livsval som han har gjort. I kulisserna av sitt eget medvetande för han ett kontinuerligt samtal med en vitklädd kvinna om alla sina tillkortakommanden och nojjor.

Nej, det krävs knappast någon större ansträngning för att sätta likhetstecken mellan Joe Gideon och hans skapare Bob Fosse. Och med tanke på att nästan halva filmen handlar om Joes hjärtproblem är frågan om All That Jazz inte blev ett sätt för Fosse att hantera sin egen dödsångest. Inte minst eftersom han själv dog av en hjärtattack mindre än tio år senare.

All That Jazz är intrikat berättad och det dröjer ett tag innan man inser att den handling som finns runt produktionen av showen och klippningen av filmen är sekundär och att detta uteslutande är en film om Roy Scheiders Gideon. Smal som en räka börjar hans morgonbekräftelse att låta aningens håglös redan andra gången vi får se honom och som tittare undrar man lite över vad som egentligen driver mannen vidare.

Gideon tycks befinna sig i en situation där det snarare handlar om att bekräfta publiken och producenternas förväntningar på honom än hans egen obändiga kreativitet eller krav på perfektion. Att han valt att arbeta i en bransch som knappast tar hand om de som ger sitt liv för den understryks både i scenen som kontrasterar ett pågående budgetmöte med Gideons hjärtoperation och med den självskrivna avslutningslåten: ”There’s no business like show business”.

Fosse själv ska tydligen ha sagt att när en rollfigur känner för mycket för att kunna prata ska hen sjunga och när hen känner för mycket för att sjunga återstår ändå alltid dansen. I All That Jazz skulle jag vilja påstå att låttexterna oftast är underordnade dansen och det är lite roligt att bli vittne till filmshowens ständiga dragkamp mellan kompositören och koreografen om vem som ska få sätta tonen. Överhuvudtaget är känslan i filmen en oroande blandning av febrig intensitet och uppgivenhet. Det finns flera scener som påminner om en slags 70-talistisk jazzdansversion av den medeltida bilden över dödsdansen där människor desperat försöker festa bort sin ångest.

All That Jazz är en film som blir bättre när jag tänker på den än när jag såg den. När jag kan filtrera bort Gideons alla interna hallucinationer som efter ett tag blev segdragna, på gränsen till ointressanta, har jag lättare att se filmens meriter och porträttet av dess huvudperson.

Jag tror mig veta att All That Jazz är en av bloggkollegan Filmitch favoriter, han har till och med redan skrivit om den här. Har han hittat en ny favorit i sin egen film för dagen månne?

alt. titel: Guldrushens glada dagar

Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.

Till att börja med: för en gångs skull en svensk titel som faktiskt är bättre och mer beskrivande än originalet. Ok, sången som inleder och avslutar filmen manar alla hugande guldgrävare att en nymålad vagn är allt som behövs för att kunna ta del av rikedomarna västerut. Men eftersom hela filmen sedan utspelar sig på ett och samma ställe, den fördärvliga staden No Name City, behövs ju inte den där nymålade vagnen.

No Name City växer upp över en natt vid flodstranden efter att man upptäckt guldsand i en nygrävd grav. Några pietestfulla ord till farväl sägs snabbt (”We pass on to You the soul of this nameless peckerhead”) innan alla närvarande kastar sig ned i graven efter ”the yellow stuff”.

Två av den improviserade stadens invånare är Ben Rumson och hans partner, som under hela filmen följdriktigt endast går under namnet ”Pardner”. Tack vare en episk fylla köper sig Ben No Name Citys enda kvinna, Elizabeth, för 800 dollar. Så vad händer när en ung kvinna lever tillsammans med en butter fyllegubbe samt hans unge och trevlige partner? Hon blir givetvis kär i dem bägge och tar dem bägge till make (helt logiskt eftersom hon själv var en av två mormonfruar innan hon blev såld till Ben).

Paint Your Wagon bygger som så många andra filmmusikaler på en förlaga från scenen. Vad jag kan läsa mig till har historien skrivits om radikalt med en betoning på humoristiska element. Det allvar och melankoli som behållits ligger främst i sångerna, exempelvis ”I still see Elisa”, ”Wanderin’ star” och ”Gold Fever”. Oavsett tonläge måste jag säga att filmens låtar är riktigt trevliga, gladlynta såväl som melankoliska.

En Westernmusikal (som dessutom är 160 minuter lång) kanske inte känns som en lysande idé på pappret men på det hela taget funkar Paint Your Wagon oväntat bra. För mig som tittare ska kanske tilläggas – produktionen blev i slutänden dubbelt så dyr som planerat (det är inte gratis att bygga upp en Westernstad och föda en hel hög med statister för att befolka nämnda Westernstad) och hade premiär under en period där publiken tycktes ha lessnat lite på extravaganta produktioner som den här filmen och Hello, Dolly!

Mycket vilar förstås på Lee Marvin och Clint Eastwoods axlar som Ben och Pardner. Ska man se bara till de två har de ett rätt mysigt utbyte, Ben tar hand om Pardner när han är skadad och Pardner betalar tillbaka genom att ta hand om Ben när han ”get melancholy now and then” och super sig full(are än vanligt). Eftersom de är manly men i Vilda Västern är detta något som sker utan att de pratar särskilt mycket om det. Själv blir jag överraskad av att Ben ens uttryckligen får hänvisa till sina anfall av melankoli. Vi känner också igen välbekanta Westernteman som att Ben börjar få svårt att känna sig hemma i en övercivilserad värld samt guldets fördärvliga inflytande.

Så, en rätt lättsam Western-film med ett knippe trevliga låtar, right? Mja, det finns tyvärr ett rejält fuktproblem i Paint Your Wagon-krutet som gör att skotten inte riktigt går av som det sannolikt var tänkt. Visst, av erfarenhet vet jag ju att man inte alltid kan förvänta sig att filmer från 70-talet är ett under av genusmedvetenhet och jämställdhet. Men här blir det bara för sunkigt.

Till att börja med: Elizabeth säljs alltså till Ben för $800. Den finns ingen domare som formellt kan viga de ”unga” tu men det löser man genom att låta Elizabeth omfattas av lagstiftningen som reglerar guldgrävandet som vilken gruvlott som helst. Hon är alltså i högsta grad Bens egendom.

Både scenen när Ben bjuder på Elizabeth under den improviserade auktionen och när han sedan under allmänt jubel blir tvättad i floden inför sitt ”bröllop” gissar jag ska uppfattas som komiska, inte minst eftersom han är höggradigt berusad hela tiden. Dock inte mer berusad än att det antyds att han kan fullfölja sina äktenskapliga plikter på bröllopsnatten, en prestation som hälsas med stående ovationer av alla guldgrävarna som väntar utanför hans tält om morgonen för att få sig en skymt av grannskapets enda kvinna.

Lösningen att låta Elizabeth vara hustru till både Ben och Pardner är i och för sig överraskande men genom hela filmen skulle jag vilja påstå att hon sällan får vara en självständig aktör, utan bara är en trofé för männen att med jämna mellanrum kivas om. Med den ställningen har jag heller inte så mycket att tycka till om när det gäller Jean Sebergs prestation. Den är adekvat, varken mer eller mindre.

Snart blir det emellertid tydligt att det inte räcker med en kvinna på så många män. Då får man den briljanta idén att ”hämta” ett antal ”french tarts” som egentligen skulle till den större staden Sonora. Den ende man som får tala emot vad som i allt väsentligt är kidnappning är en pryd fjant med gäll röst iförd plommonstop och glasögon.

När kvinnorna sedan ankommer till staden, rädda, förvirrade och smutsiga, efter en vild diligensfärd över stock och sten framställs deras sinnesstämning som något otroligt komiskt. Även den ackompanjerande sången ”There’s a coach coming in” är klart upbeat och, ska vi säga, “idylliserande” av vad det innebär att ha kidnappat ett gäng horor: ”Like a coach full of dreams come true/Get them beds up the stairs/And be sure every lock has a key/And it’s carryin’ lips that are wine/And it’s comin’ with arms that are pillows/And this evening it all will be mine”.

Förvånansvärt nog rullade dock de många minutrarna på i ett helt ok tempo och kan man sluta hänga upp sig på genusbiten var Paint Your Wagon en rätt trivsam musikal och halvkomisk Western, all rolled into one.

Vad än bloggkollegan Filmitch har hittat på idag törs jag garantera att det i alla fall inte är en Western-musikal. Och det behövs ju inte eftersom han redan skrivit om Paint Your Wagon här.

alt. titel: Wedding Bells

Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.

Ta musikalen för dagen till exempel. Prinsessan Elizabeth gifte sig med sin Philip 1947 så vad vore väl mer naturligt än att göra en film som egentligen inte handlar om mer än att Fred Astaire och Jane Powell åker till London för att dansa lite under bröllopssäsongen?

Tom och Ellen Bowen är ett framgångsrikt syskonpar i showbiz. Faktiskt så framgångsrika att de kallas till London enkom för att sätta upp en av sina populära sång- och dansföreställningar samtidigt som det är kungligt bröllop på gång i staden.

Tom och Ellen dansar lite på scen i New York, dansar lite mer på Atlantångaren (under vild sjögång icke desto mindre) och dansar sedan ännu lite mer på scen i London samtidigt som de sjunger lite. Just det, de bägge lyckas förstås också underhålla varsin oremarkabel kärlekshistoria vid sidan av dansandet och sjungandet.

Nej, alltså, det här var banne mig ett rejält glas mellanmjölk. Visst, filmen är producerad av musikalklassiska MGM och regisserad av Stanley Donen som fick träna sig lite innan han gick vidare till bland annat Singin’ in the Rain.

Historien är som synes inte särskilt avancerad, jag blir närmast förvånad över hur okomplicerade de olika kärlekshistorierna och syskonrelationen är. Det blir ett minimum av missförstånd och ingen som helst springa-i-dörrar-fars innan de två paren kan vandra ut från kyrkan arm i arm. Som vanligt känns den här typen av musikaler lite lata, med ett fokus på showbiz behöver ingen anstränga sig över hövan för att peta in sång- och dansscener lite här och var oavsett om historien motiverar dem eller inte.

Först blir jag förvånad när jag inser att filmen verkar vara hyfsat välkänd, särskilt som jag inte heller tyckte att musiken och sångerna var något som gav vare sig syra eller sötma i mjölk-pinten (dricker man inte allt i pints i England, mjölk likväl som whiskey?)

Då återstår den rent tekniska finessen och det torde vara här filmens styrka ligger. Som vanligt i musikaler från den här tiden är dansscenerna oklippta, ett imponerande hantverk bara det. Det är förstås Astaire som får briljera, dels med en dans där han använder en klädhängare som partner, dels ett nummer där ett roterande rum möjliggör dans på både väggar och i tak. På Wikipedia läser jag mig till att en del av filmens förmodade humor skulle ligga i att Astaire här till viss del frångår sin typiska stil och driver en smula med rivalen Gene Kelly. Själv har jag inte så bra koll på deras respektive stilar, så för min del är det fortfarande jäkligt mycket tråksteppande från Astaires sida.

Royal Wedding blev inte så mycket mer än en stunds lättsam eskapism, ungefär som ett kungligt bröllop kanske? Gillar man då kungliga bröllop, Fred Astaire eller Stanley Donen är filmen förstås värd en titt, annars inte.

Vad kan Filmitch ha hittat på idag då? Kanske han blir sugen på att se Royal Wedding i alla fall? I så fall finns filmen att glutta på på Youtube.

Det är inte utan att man måste beundra Disney för deras förmåga att klämma precis varenda krona som rimligtvis går att klämma ur sina historier, produkter eller vad man väljer att kalla dem. Inte nog med att bokmalen och drömmaren Belle från Beauty and the Beast-originalet figurerat i bolagets prinsessutbud sedan detta lanserades på bred front, den tecknade filmen förvandlades också till en framgångsrik Broadway-musikal. Så pass framgångsrik att det nu var dags att baxa hela härligheten tillbaka till vita duken igen.

Invånarna i den lilla franska byn Villeneuve ser med sneda ögon på den unga Belle. Hon läser mer än gärna och har dessutom fräckheten att försöka lära andra små flickor att läsa. Sådant går inte för sig! Byns snygging Gaston tycker givetvis att han gör Belle en tjänst när han storslaget förklarar sig villig att gifta sig med henne (de skulle ju få så vackra barn) och förstår inte alls hur hon kan tacka nej. Vet inte Belle vad som händer med ogifta kvinnor som inte har någon som försörjer eller försvarar dem?

Det vet Belle mycket väl. Hon lär därför upp sig till att bli bokbindare, tar ett gäng självförsvarskurser och lever därefter lycklig i alla sina dagar. Helt på egen hand.

As if…

Nå, det hade kanske kunnat hända (a girl can dream…) om inte Belles pappa blivit tillfångatagen av ett hemskt odjur och enda sättet att rädda hans liv varit att den unga kvinnan tar hans plats. Nu återstår bara att se om Belle ska drabbas tillräckligt svårt av sitt Stockholmssyndrom för att bryta kärleksförtrollningen och förvandla odjuret tillbaka till den (givetvis) sköne prins han en gång var.

Beauty and the Beast var den första av de ”nya” Disneyfilmerna som fick mig att inse att det kanske fortfarande fanns något att hämta i tecknad film. Även denna ”live”-version lyckas bra med sin sagokänsla vilket paradoxalt (och möjligen orättvist) gör att jag genom hela tittningen inte kan låta bli att fundera på varför man överhuvudtaget brytt sig om att göra den (jaja, jag vet, snöd vinning, men jag kan väl åtminstone få låtsas att det finns någon slags kreativ drivkraft bakom?!).

I princip allt i slottet och även skogen som ligger mellan det och byn är, eller känns, CGI:at. Jag fattar liksom inte riktigt poängen med att göra om en animerad film till en annan sorts animerad film. Då hade det varit mer spännande om filmen verkligen hade varit ”live” och alla de förtrollade varelserna till exempel bara varit utklädda, bestått av animatroniska dockor eller gjorts med stop motion.

Jag vet inte om det är denna brist på fysiska personer eller objekt att agera mot som gör att Emma Watsons Belle trillar tillbaka i den teatraliska, överagerande och överartikulerande Herminone från de allra första Harry Potter-filmerna. Kanske behöver hon bara något lite saftigare att bita i i manusväg? Slutresultatet blir i vilket fall som helst styltigt och platt.

Som musikal betraktat tycker jag dessutom att Beauty and the Beast är ganska tråkig. Det inledande massnumret när Belle vandrar genom byn om morgonen är bra men efter det tycker jag att det mesta blir ganska generiskt (i den mån dansande tekoppar och servetter kan vara det). Jag minns till exempel ”Be our guest”-numret som helt fantastiskt i originalet men nu kände jag mig oväntat kallsinnig inför det visuella överdådet.

Enda gången jag tycker att det hettade till lite var den ganska långa scenen när alla tjänarna börjar förstenas (även om lille Chip gärna hade kunnat få krossas till stoft mot stenläggningen. Irriterande barn på film blir inte mindre irriterande bara för att de är trasiga tekoppar). En annan oväntat positiv överraskning var att Josh Gad var en riktigt bra LeFou, Gastons comic relief-sidekick.

Jag skulle möjligen kunna tänka mig att Beauty and the Beast har sin starkaste sida som rent soundtrack för som saga lämnade den en del övrigt att önska. Här är det förvisso prinsessans kyss som räddar prinsen men vem kan ta hans tvålfagra omvandling på allvar efter Shrek?

I vanlig ordning delar jag och bloggkollegan Filmitch på samma film denna första musikalen ut. Vad tyckte han om Belles Stockholmssyndrom? Only one way to find out, click away!

För, hör och häpna, femte året i rad (!) bjuder jag och bloggkollegan Filmitch på musikaler hela veckan lång med start annandag påsk. Alltså imorgon. Och nej, trots att det låter för bra för att vara sant är det inget aprilskämt. Så grymma skulle vi aldrig vara mot våra läsare. Så oavsett om du redan vet att du gillar musikalgenren eller bara ännu inte upptäckt dess storhet, välkommen tillbaka imorgon — jag kan lova en sagolik start på 2018 års musikalvecka!

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Läs hela inlägget här »

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser