Slither (2006)

alt.titel: Slither – Voll auf den Schleim gegangen, Parasita, Criaturas rastreras, Slither: La plaga

Shaun of the Dead. Den ouppnåeliga nivå varemot alla andra skräckkomedier för evigt kommer att jämföras och befinnas ovärdiga? I fallet Slither, debuten från den numera välkände regissören James Gunn, hade filmen sannolikt premiär några år för tidigt. Då, 2006, var det kanske egentligen bara Shaun of the Dead som var en allmänt välbekant skräckkomedi och därmed självklar referenspunkt. Några år senare hade mer lämpliga jämförelser kunnat vara Tucker and Dale vs. Evil, Zombieland, Piranha 3D eller varför inte Edgar Wrights betydligt mindre roliga The World’s End.

Musikalvecka: Anna and the Apocalypse (2017)

Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.

Golly, is that the time?!

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Village of the Damned (1960)

alt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

What’s all this then?! #2

Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…

***

Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.

Run, zombie, run

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

Wyrmwood (2014)

alt. titel: Wyrmwood: Road of the Dead

”Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört (wormwood). Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.”

Gangsters, Guns and Zombies (2012)

Med en titel som Gangsters, Guns and Zombies är det ingen större idé att dra skämt om Guy Ritchie-rip offs eftersom filmen knappast hymlar varifrån den tagit sin inspiration. Och eftersom det ska vara en Guy Ritchie-rip off börjar Gangsters… mycket riktigt med gangstrar som måste fly efter ett halvlyckat bankrån.

Zombieland (2009)

Vem hade kunnat tro att ett par kilo sociala fobier och en nypa OCD ovanpå det skulle vara något som kan rädda livet på en. Men när galna ko-sjukan utvecklas till galna människo-sjukan och de smittade till på köpet blir kannibaler visar det sig att vår huvudpersons isolering och nojjor ska verka till hans fördel.

28 Weeks Later (2007)

När det till slut blev en remake på Danny Boyle och Alex Garlands jättesuccé 28 Days Later… hade zombiegenren fortfarande inte riktigt kommit gång. Visst hade det producerats en hel del zombiefilmer sedan 2002, men det är inte många av dem som kan sägas vara allmänt kända. Mest profilerade torde de som på något sätt är kopplade till Romeros originaltrilogi vara: Zack Snyders remake på Dawn of the Dead, Land of the Dead, Night of the Living Dead 3D. Plus Resident Evil-serien och så förstås Shaun of the Dead.