You are currently browsing the tag archive for the ‘X-Men’ tag.
Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.
Till en början ser det ut att kanske ändå bli lite nyskapande, med tanke på att storskurken är ett rockpsykedelikaband från 60-talet som inspirerats av den gamle tysken Herman Hesse. Men nej, när allt kommer till kritan är Steppenwolf (I kid you not!) inget mer än en kosmisk pojkspoling som blir fullkomligt till sig när någon försöker peta på hans ”motherboxes”.
Lägg till det följande line up: En snabbspringande Barry Allen vars livsmission är att få ut sin pappa från fängelset, falskeligen anklagad för hustrumord. En mekanisk Victor Strong som knappast är tacksam mot sin pappa för återupplivandet efter en svår olycka med hjälp av kryptonsk teknologi. En nautiskt (och neurotiskt?) lagd Arthur Curry som känner sig övergiven av sin drottningmoder. Och så killen we all know and love som gillar att klä ut sig till fladdermus. Inte så förvånande att den enda vuxna i sällskapet, Diana Prince, får ikläda sig den föga nyskapande mammarollen.
För att göra det hela väldigt enkelt: den demonlike Steppenwolf (komplett med hornhjälm och stridsyxa) vill förvandla jorden till ett ”primordial hell” och Batman försöker dra ihop ett gäng som ska kunna stoppa denne intergalaktiske mammas gosse. Men kommer de att klara biffen utan gamle Stålis?
Jag vill minnas att jag tyckte Batman v Superman ändå var ett steg i rätt riktning jämfört med Man of Steel (det gäller att lägga sig lågt från början…). Ben Affleck var en hyfsad Batman och Jessie Esienberg lände det hela en smula galenskap med sin Lex Luthor. Men Justice League lyckas tyvärr inte fortsätta den trenden, filmen och historien är som helhet mördande trist. Det är så stelt och allvarsamt att nära nog vartenda försök till skämtsamheter gör att jag vrider mig av obehag i fåtöljen eftersom det känns så forcerat.
Att Ezra Miller ändå lyckas med att ge sin pladdrande Flash ett visst mått av lätthet är fanimej en oscarsvärdig prestation (”I do VERY competitive ice dancing”). Gal Gadot fortsätter att vara den enda som ger DC-universat något som helst existensberättigande – filmens bästa minutrar är när hon på egen hand får ta hand om ett gäng ”reaktionära terrorister”. Och det ska erkännas att ”the lasso of truth” hade större potential än jag trodde när jag avfärdade den med ett fnysande första gången jag hörde talas om konceptet.
Bland de nya tillskotten hittar vi alltså Aquaman och Cyborg. Jason Momoa har försökt anta en trulig Wolverine-vajb, han dricker whiskey ur flaskan och dyker barbröstad ned i skummande hav medan Ray Fisher bokstavligt talat har buns of steel och högst oklara gränser för sina krafter. Momoa fungerar marginellt bättre än Fisher men hans försök till bistert banter mot Ben Afflecks Batman skulle kunna skriva hyllmeter i ämnet ”cringeworthy”.
Själva historien drar i två olika riktningar där det som skulle kunna ha blivit ett intressant fokus snarare antar skepnaden av ett mellanspel som får sin upplösning allt för snabbt och som dessutom innebär att själva filmens upplösning blir alldeles för…ja, ni gissade rätt — tråkig. Man har försökt att inkorporera teman som rör ledarskap och “ensam är stark” men de får aldrig någon chans att göra ett rejält känslomässigt avtryck.
Att hitta positiva element i Justice League handlar som synes om att famla efter allt för få och allt för utspridda halmstrån. Historien i sig är egentligen vare sig simplare eller fjantigare än något som (den givne konkurrenten i de här sammanhangen) Marvel har kunnat leverera men slutresultatet blir som sagt var fruktansvärt tråkigt. Zack Snyder har dessutom antingen tappat sin visuella flair eller också är det jag som blivit blasé för jag kan inte ens föra fram det patenterade argumentet ”den var i alla fall grymt snygg”. Vi får en gäng slow motion-scener och någon slags bullet time, särskilt i samband med Flash konster, men där det hela lider oerhört av att blivit både förgånget och övertrumfat av X-Mens Quicksilver.
Det har skrivits en del på sociala medier om skillnaderna i amazonernas utrustning mellan Justice League och Wonder Woman. Själv kan jag tycka att det väl knappast kommer som någon större överraskning att Zack Snyder har en halvsunkig kvinnosyn. Filmen har betydligt större problem än enbart det faktum att dess kvinnor tvingats ikläda sig plåt-BH. Men för all del, om man vill kan man se dem som misogyna dekorationer på en sällsynt stenhård och torr tårta.
Annonser
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan Carrie–The Fury–Scanners–The Dead Zone–Firestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.
X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.
Ryan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?
Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.
***
Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.
Allting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.
Logan, aka mutanten Wolverine, mår inte toppen efter händelserna som timade i X-Men: The Last Stand och som bland annat slutade med att järven såg sig tvungen att sänka adamntiumklorna i sin älskade Jean Grey/Phoenix buk. I sant Förtvivlad Man-mode (välbeprövat sedan Lancelots dagar) har han begett sig ut i naturen och ser nu mer ovårdad ut än vanligt. Här umgås han med kackiga CGI-björnar, drömmer mardrömmar om Jean och vill helst av allt bara dö. Men det kan han inte, han är ju Wolverine.
Sedan vi lämnade en nymornad apkoloni utanför San Francisco i Rise of the Planet of the Apes för tre år sedan har det hänt saker, såväl för människor som för apor. Caesars samhälle har växt till sig, aporna har skaffat sig riddjur (inte helt säker på hur de håller sig kvar på hästryggen med sina förhållandevis korta ben. Eller hur hästarna fixar en fullvuxen gorillahanne som kan väga upp till 180 kg. Eller nitpickar jag nu?), byggt en skyddande palissad (så att honorna ska kunna sköta sitt födande, vad annars?) och skapat en liten skola med den kloke Maurice som lärare.
På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.
That’s what HE said!