alt. titel: Eldfödd, Brandstifter, Ojos de fuego, Llamas De Venganza
Charlie McGee påminner i sin moderna tappning en del om en viss Carrie White. Charlie passar inte riktigt in i skolan med sin air av hemundervisad amish-knäppis. Hennes kläder är omoderna och urvuxna och det är allmänt känt att det McGeeska hemmet varken rymmer dator, surfplatta eller wifi. Som hon skamset måste påminna sin lärare: ”I don’t have Google”.
Fortsätt läsa ”Firestarter (2022)”DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).
Den briljante läkaren Michael Morbius är framme vid det 243:e testet av det experimentella serum som är tänkt att bota en sällsynt genetisk blodsjukdom. (Sidospår: Hur briljant är Michael Morbius undrar ni kanske? Så briljant att han kan kosta på sig att åka till Stockholm och Nobelprisgalan, bara för att kunna stega fram till knugen och säga ”Tack, men nej tack” och sedan åka hem igen. Så han är även en briljant posör…)
Texten publicerades för första gången på bloggen i november 2012.
***
Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.
Fortsätt läsa ”Omtitten: Event Horizon (1997)”
Jag var i min barndom ingen stor serieläsare men visste ändå ganska väl vad jag gillade av det jag kom över. I främsta ledet stod Fantomen och X-men. Fantomen-filmen från 1996 med Billy Zane i lila spandex gjorde inte underverk för mitt vuxna seriesug men fenomenala millenniefilmen X-Men gav mig en spark i baken att på vinst och förlust inhandla någon slags samlingsvolym – Essential X-Men, volym 1.
Fortsätt läsa ”Essential X-Men, vol 1 (2006)”
Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.
The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Fortsätt läsa ”The New Mutants (2020)”
alt. titel: De misstänkta
Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1995.
Bryan Singer är en av Hollywoods unga förmågor. Han första film Public Access fick synnerligen god kritik men visades i Sverige endast under Stockholms filmfestival. De misstänkta är hans andra film och har lyckligtvis gjorts tillgänglig för en större publik.
Kärt barn har många namn. James Howlett. Logan. Wolverine. Oavsett namn handlar det om en man som är intill adamantium-märgen trött. Han är trött på att behöva jobba som limo-förare i El Paso och skjutsa runt enfaldiga möhippor eller packade studentgäng. Han är trött på att behöva leva i lönndom på andra sidan gränsen. Trött på att både ta hand om och gömma undan Charles Xavier som börjat bli tämligen gaggig på gamla dar (en åldringskonsekvens som inte är superlyckad hos en superhjälte med en superhjärna som Professor X). Till och med Wolverines tidigare närmast oförstörbara kropp börjar uppvisa ett visst slitage, skägget är silvergrått och från gång till annan hostar han som en tuberkulös Dickens-figur.
alt. titel: X-Men: Dark Phoenix
Who are we? En fråga lika gammal som superhjältegenren själv. Dark Phoenix, filmen som så gärna vill vara en i gänget, väljer därför att börja med att sparka in en dörr som stått vidöppen sedan urminnes tider.
Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.
Rörliga bilder och tryckta ord 