You are currently browsing the tag archive for the ‘X-Men’ tag.
Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.
The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.
Nu för tiden är det nog lite svårt att lyckas med superhjältefilmer överlag. Jag menar, vi börjar ju ha sett ett par stycken och jag gissar att det kan vara en svår balansgång mellan det allt för simpla och det överdrivet komplicerade. The New Mutants är långtifrån det sämsta försöket som sticker upp näsan ovanför vattenytan i det avseendet. Men när det kommer till kritan skulle jag vilja säga att det inte är en film som skiljer sig nämnvärt från valfri YA-produkt som kommit under de senaste åren. Det ligger också filmen i fatet att det väl är den fjärde i ordningen (minst) som ska visa på hur problematiskt livet blir för unga mutanter (X-Men, First Class, Dark Phoenix).
Det är såklart en uppenbar parallell mellan mutantidentiteten och en allmän tonårstillvaro men The New Mutants gör det på det hela taget allt för lätt för sig. Vi har likhetstecknen mellan mutantkrafternas uppkomst och puberteten (13-årsåldern). Mellan stigmat av krafterna och en avvikande sexualitet (prästen father Craig försöker ”pray the bad” från stackars Rahne). Och mellan krafterna samt särskilda behov (Reyes institution är till för ”teens that need some extra care”). Vi har betoningen på identitet, självkontroll, självtillit, självkännedom, gemenskap, vikten av att möta sina rädslor istället för att fly och att tonåringar allt som oftast är sin egen värsta fiende.
Den här enkelheten, kombinerad med en CGI-tung avslutning, en viss stereotypi (självklart är den ryska Illyana typ ett traffickingoffer och den brasilianske Roberto en heting) samt en olycklig tendens att låta de inblandade kläcka ur sig malplacerad humor, gör att The New Mutants aldrig går på djupet. Inte för att jag var trollbunden av Boones tidigare cancerfilm men den mötte ändå ämnet om döende ungdomar pang på. Här känner jag mig aldrig särskilt orolig eller bekymrad över hur det ska gå för kidsen, inte ens när Dani har klängt ut från klocktornet och gör sig beredd att störta mot sin egen död.
Jag vet inte om det var meningen att publiken skulle uppfatta bilden av hur alla människor har två olika björnar inom sig, en god och en ond, och att den man göder är den som växer sig stark, som djupsinnig. Den ambitionen förtogs i så fall en smula av att exakt samma liknelse används i TV-serien Bosch redan 2014. Då funkade det bättre med kopplingarna till klassikern Buffy eftersom det inte var något man hymlade med (minst ett par signifikanta avsnitt får rulla på en TV i bakgrunden).
Ytligheten gör dessutom att det känns som om prestationerna från hyfsat duktiga skådisar som Maisie Williams (Rahne), Anya Taylor-Joy (Illyana) och Charlie Heton (Sam) är ganska bortkastade på The New Mutants. Å andra sidan är det möjligt att det är det enda som gör att jag ändå inte hade några större problem att se filmen som en lättsam popcorn-rulle, ganska lagom för en fredagskväll. Jag hade i alla fall inte tråkigt, vilket jag vill minnas att jag faktiskt råkade ut för i fallet Dark Phoenix.
alt. titel: De misstänkta
Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1995.
Bryan Singer är en av Hollywoods unga förmågor. Han första film Public Access fick synnerligen god kritik men visades i Sverige endast under Stockholms filmfestival. De misstänkta är hans andra film och har lyckligtvis gjorts tillgänglig för en större publik.
Kärt barn har många namn. James Howlett. Logan. Wolverine. Oavsett namn handlar det om en man som är intill adamantium-märgen trött. Han är trött på att behöva jobba som limo-förare i El Paso och skjutsa runt enfaldiga möhippor eller packade studentgäng. Han är trött på att behöva leva i lönndom på andra sidan gränsen. Trött på att både ta hand om och gömma undan Charles Xavier som börjat bli tämligen gaggig på gamla dar (en åldringskonsekvens som inte är superlyckad hos en superhjälte med en superhjärna som Professor X). Till och med Wolverines tidigare närmast oförstörbara kropp börjar uppvisa ett visst slitage, skägget är silvergrått och från gång till annan hostar han som en tuberkulös Dickens-figur.
alt. titel: X-Men: Dark Phoenix
Who are we? En fråga lika gammal som superhjältegenren själv. Dark Phoenix, filmen som så gärna vill vara en i gänget, väljer därför att börja med att sparka in en dörr som stått vidöppen sedan urminnes tider.
Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.
Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.
Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan Carrie–The Fury–Scanners–The Dead Zone–Firestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.
X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.
That’s what HE said!