You are currently browsing the tag archive for the ‘X-Men’ tag.
Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.
När det gäller Tim Burtons adaption av Roald Dahls Charlie and the Chocolate Factory är den relativt bokstavstrogen, både vad gäller rollfigurer, handling och stämning. Jag gissar att det beror på att det är en förlaga som ligger förhållandevis nära Burtons eget uttryck – det kan vara både spännande, läskigt och sorgset men hela tiden med en grundläggande godmodighet och välvillighet.
Men när det gäller Ransom Riggs böcker visade det sig inte bara snabbt att det handlade om en hel trilogi (Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children följs av Hollow City och Library of Souls) utan också att Burtons gladlynta adaption låg rätt långt ifrån sin förlaga. Filmens snabba hantering av huvudpersonens psykiska hälsa efter att ha sett ett veritabelt monster attackera och döda hans farfar utvecklas i boken till att bli en hjärtskärande beskrivning av oförstående vuxna, ångest och psykisk ohälsa.
Nej, vår huvudperson och berättare Jake Magellan Portman mår inte alls bra efter farfar Abrahams död. Psykologer, kuratorer och psykiatriker pumpar honom full med piller för att han ska komma till insikt om att monstret han såg var ren inbillning. Varken pappa eller mamma orkar på allvar ta itu med sin ångestridne son utan lämnar med varm hand över den detaljen till Dr. Golan. Pappa passar dessutom på att lägga ut texten om vilken usel far Abraham var – ofta frånvarande och sannolikt då även otrogen mot Jakes farmor.
Men efter diverse äventyr på ön Cairnholm utanför Wales kommer så Jake i kontakt med Miss Peregrine samt de besynnerliga barn som hon vakar över och tar hand om i tidsloopen där det alltid är den 3 september 1940. Eldfängda Emma, osynlige Millard, Hugo som har en hel bikupa i magen, vrålstarka Bronwyn, Olive som är lättare än luft och Enoch som kan väcka både döda personer och materia till liv.
Naturligtvis kommer det inte som någon större överraskning för den någorlunda rutinerade YA-läsaren att Jake själv inte alls visar sig vara så trist och vanlig som han själv trott. Han hamnar mitt i en bitter kamp där fiender ansätter de besynnerliga från alla håll och kanter. Naturligtvis kommer det inte heller som någon större överraskning att Jakes färdigheter ska visa sig vara av största betydelse för just den kampen.
I fokus under alla tre böckerna står Jake och Emma. Emma, som först fäster sig vid Jake enbart på grund av den koppling han utgör till sin egen farfar som hon älskade, är en synnerligen handlingskraftig ung kvinna och jag gillar verkligen hur Riggs ständigt lyfter fram hennes moral och patos. Samtidigt är det förstås lite frustrerande att det i början är hon som har ett avgörande inflytande på Jakes försiktiga 00-talsperson men att det i slutänden blir han som leder den besynnerliga motståndsrörelsen mot de fientliga wights. Jag blir också väldigt nyfiken på varför manuset till Burtons film inte lät henne behålla sina eldkrafter utan bytte ut dem mot Olives luftförmågor.
Burtons filmatisering plockade in en hel del humor i sin berättelse men det får man vara beredd att avstå i de litterära förlagorna. Inte så att de är uteslutande gravallvarliga, men i likhet med många andra YA-serier (The Hunger Games, Divergent, The Maze Runner) innehåller Ransom Riggs trilogi många ruggigheter. Ibland görs det kanske väl övertydligt när Jake reflekterar över vilket bomullsinlidat liv han levde innan sina besynnerliga äventyr men ofta tycker jag att effekten fungerar ganska bra, exempelvis när han förväntar sig en slags Oliver Twist-musikal-idyll i London-området Devil’s Acre men istället möts av något som ligger närmare en victoriansk vardag med allt vad det innebär av smuts, sot och sjukdomar.
Ska man ta del av både film och böcker skulle jag vilja hävda att det är mer eller mindre en förutsättning att ta dem i samma ordning som jag, det vill säga filmen först och böckerna sedan. Har man väl läst och tyckt om böckerna skulle jag gissa att filmen känns allt för lättviktig och ytlig.
Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children (2011)
Hollow City (2014)
Library of Souls (2015)
Annonser
Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.
Trots att Jake med hjälp av psykiatrikern Dr. Golan lyckats rationalisera upplevelsen (vildhundar tog sig in i farfaderns hus, jagade ut honom i skogen och åt upp hans ögon) blir resan till Cairnholm ett försök att komma tillrätta med mardrömmarna. Bland sin farfars saker hittade Jake nämligen tecken som tydde på att Abraham varit i kontakt med någon på ön (ok, så logiken i att bota mardrömmar medelst information är kanske av 15-åringskaraktär, men vad fasen…)
Mot alla odds (eller ja, kanske inte ändå…) hittar Jake mycket riktigt ett helt gäng som kände hans farfar. Det visar sig att barnhemmet som Abraham bodde på inte var något vanligt barnhem, utan en plats för ”besynnerliga” barn. I allt väsentligt vanliga, jäkla mutanter om vi nu ska snacka X-Men-språk, alltså barn med särskilda krafter. Som att kunna manipulera luft, växter eller eld.
Alla de här barnen är också fortfarande barn eftersom de skyddas av Miss Alma Peregrine, vars särskilda kraft innebär att hon kan skapa en tidsloop. Så vid barnhemmet är det alltid den 3 september 1943. Och mot alla odds (nej, verkligen inte…) visar det sig att även Jake tillhör deras skara eftersom bara personer med besynnerliga krafter kan besöka tidsloopar.
Efter Dark Shadows var jag verkligen inte det minsta sugen på att återbesöka vare sig Tim Burton eller Eva Green när affischerna för Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children dök upp 2016. Regissörens filmografi har ju varit minst sagt skakig de senaste åren, möjligen ända sedan 2001 och den katastrofala Planet of the Apes.
Men bekantskapen med dessa besynnerliga visade sig faktiskt vara riktigt trivsam. Tim Burton må har förlorat den nästan John Waters-liknande vulgoestetiken eller -känslan från Edward Scissorhands, men annars tyckte jag att det fanns en hel del paralleller mellan de två Burton-produkterna. Regissören visar i denna chosen one-YA (en genre som aldrig någonsin kan bli för mättad, vad det verkar) att han inte helt mist handlaget med vare sig visuella element eller hur man berättar en historia, även om det hela är betydligt mer polerat än när det begav sig på 80- och 90-talen. För en gångs skull tycker jag att en chosen one-film lyckas förmedla den här härliga sagokänslan som genren kan ha när den är som bäst. I det fallet underlättas det hela självfallet av att Jake inte lever i ett dystopiskt framtidssamhälle.
Rent storymässigt går det inte att undvika både Harry Potter- och Percy Jackson-vibbar när vi presenteras för en parallell värld där de besynnerliga kan leva skyddade från oss vanliga, dödliga. Givetvis finns också ett hot i form av dumma besynnerliga. Men inom ramen för denna ”inspiration” tyckte jag att Miss Peregrine… lyckas ganska väl i sin balansakt. Lagom sorgligt utan att bli sentimentalt, lagom roligt utan att bli pajjigt samt lagom spännande och läskigt. Fina röjanden av olika besynnerliga förmågor och en hyfsad sensmoral: bättre att känna sig modig än att känna sig trygg. Från gång till annan väl cgi-tungt, men vad annat är att vänta i en sådan här film i dagens läge? Där Miss Peregrine… möjligen fumlar med bollen skulle vara i uppbyggnaden av en riktigt risig relation mellan Jake och Frank som sedan aldrig får någon riktig upplösning.
Till filmens fördel talar dock det faktum att jag har svårt att tycka illa om Asa Butterfield (som spelar Jake), nästan oavsett vad grabbhalvan än dyker upp i för produktioner. Och det kan behövas eftersom jag för mitt liv inte förstår varför Eva Green överhuvudtaget får några skådisjobb. Allvarlig talat, rollen som Miss Peregrine har lika gärna kunnat spelas av en piprökande skyltdocka. Förvisso en snygg piprökande skyltdocka, men ändå. Å andra sidan, eftersom det är Tim Burton det handlar om är jag väl i och för sig tacksam över att han inte klämde in frugan i den rollen istället.
Miss Peregrine… är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska vara lite förvånad över att den fått så pass liten uppmärksamhet som den fått. Kanske det inte finns annat att göra än att vänta på en kultstatus?
Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan Carrie–The Fury–Scanners–The Dead Zone–Firestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.
X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.
Ryan Reynolds är en skådis med ett rikt mått av självdistans men som hittills inte varit särskilt lyckosam när det gäller superhjältefilmer. Eller vad sägs om lineupen Blade Trinity, X-Men Origins: Wolerine och Green Lantern?
Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.
***
Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.
Allting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.
Logan, aka mutanten Wolverine, mår inte toppen efter händelserna som timade i X-Men: The Last Stand och som bland annat slutade med att järven såg sig tvungen att sänka adamntiumklorna i sin älskade Jean Grey/Phoenix buk. I sant Förtvivlad Man-mode (välbeprövat sedan Lancelots dagar) har han begett sig ut i naturen och ser nu mer ovårdad ut än vanligt. Här umgås han med kackiga CGI-björnar, drömmer mardrömmar om Jean och vill helst av allt bara dö. Men det kan han inte, han är ju Wolverine.
That’s what HE said!