You are currently browsing the tag archive for the ‘X-Men’ tag.
Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.
The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »
alt. titel: De misstänkta
Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1995.
Bryan Singer är en av Hollywoods unga förmågor. Han första film Public Access fick synnerligen god kritik men visades i Sverige endast under Stockholms filmfestival. De misstänkta är hans andra film och har lyckligtvis gjorts tillgänglig för en större publik.
Kärt barn har många namn. James Howlett. Logan. Wolverine. Oavsett namn handlar det om en man som är intill adamantium-märgen trött. Han är trött på att behöva jobba som limo-förare i El Paso och skjutsa runt enfaldiga möhippor eller packade studentgäng. Han är trött på att behöva leva i lönndom på andra sidan gränsen. Trött på att både ta hand om och gömma undan Charles Xavier som börjat bli tämligen gaggig på gamla dar (en åldringskonsekvens som inte är superlyckad hos en superhjälte med en superhjärna som Professor X). Till och med Wolverines tidigare närmast oförstörbara kropp börjar uppvisa ett visst slitage, skägget är silvergrått och från gång till annan hostar han som en tuberkulös Dickens-figur.
alt. titel: X-Men: Dark Phoenix
Who are we? En fråga lika gammal som superhjältegenren själv. Dark Phoenix, filmen som så gärna vill vara en i gänget, väljer därför att börja med att sparka in en dörr som stått vidöppen sedan urminnes tider.
Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.
Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.
Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.
Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.
Det måste ha varit något parapsykologiskt i luften som surrade under 70- och 80-talen. Nu beror det kanske på mina filmpreferenser men det känns som att räckan Carrie–The Fury–Scanners–The Dead Zone–Firestarter säkerligen kan kompletteras med flera andra filmer om människor som kan få saker att hända bara genom att tänka dem. De finns för all del kvar i populärkulturen även idag men har då fått dra på sig mutantkostymen.
X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.
That’s what HE said!