You are currently browsing the tag archive for the ‘Bankrån’ tag.

Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.

***

Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.

Det som kvarstår är kritiken av ett system som suger ut den lilla människan. I Duck…s fall är dock både det styrande skiktet och revolutionärerna (”Tierra y libertad!”) lika goda kålsupare. De framstår bägge mest av allt som den grekiska mytologins Symplegader, två övernaturligt sammandrabbande klippor mellan vilka enkla bönder mals till stoft. Kanske är detta krympande livsutrymme också speglat i alla bildutsnitt som bara blir till en smal strimma (ofta fönsterspringor) genom vilken John eller Juan iakttar omvärlden?

Rod Steigers Juan har som sagt hittat en pragmatisk lösning på det hela – så länge ingen lägger sig i hans familjs göranden och låtanden struntar han i ideologi och politik. Övertygelser sätter inte mat på bordet, till skillnad från diligensrån.

Klassperspektivets synvända präglar hela filmen eftersom den inleds med att en fattig och skitig bonde får skjuts med en luxuös diligens som ett praktskämt. Diligensens andra passagerare rynkar på näsan men roar sig med att utgjuta sig över böndernas oförmåga till bildning och civilisation. Till dess att bonden i fråga (som inte är någon annan än Juan) visar att man kan komma rätt långt utan civilisation men med vapen i hand.

Just den här scenen inbillar jag mig att Quentin Tarantino måste ha sett både en och två gånger eftersom de nedlåtande kommentarerna åtföljs av närbilder på fuktiga läppar, tuggande munnar och smackande ljud. Ett grepp som definitivt skapar en obehaglig och småäcklig vibb, tacksamt utnyttjad av Hans Landa i Inglorious Basterds.

Duck… är absolut inte ett under av perfektion. Många scener blir lite väl utdragna. Man får mer eller mindre gissa sig till vissa händelser. Läppsynken är som vanligt under all kritik och ju mindre som sägs om Johns ”irländska” dialekt, dess bättre. Att försöka få grepp om vad den mexikanska revolutionen gick ut på är bara att glömma.

Johns flashback till tiden på Irland visar allt som oftast tre människor vilka i slow motion dansar omkring på ängar hysteriskt skrattandes för att markera lyckligare tider, vilket istället får dem att framstå som komplett vansinniga. Och i en obehaglig och märklig våldtäktsscen tar Juan för sig av från en av de överlägsna diligenspassagerarna medan framställningen antyder att hon nog ändå tycker att det är ganska spännande att bli påsatt av en svettig mexikansk gangster. Hon är vad jag kan påminna mig dessutom den enda kvinnliga rollen som har några repliker att tala om.

Å andra sidan: trots halvkackig dialekt är James Coburn ascool och stenhård. Han har som sagt dessutom en härlig buddyrelation med Rod Steiger, vars stämning förändras så långsamt att man knappt märker av det. I flera andra avseende är Leone absolut inte lika subtil, men damn it, jag kan inte låta bli att gilla det ändå!

Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!

***

alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite

Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.

Juan var inne i den banken en gång när han var åtta år, ett besök som förvisso slutade med att hans pappa arresterades för ett misslyckat rånförsök. Men sedan den dagen har Juan aldrig slutat drömma om lokalen som var klädd i guld från golv till tak. Så vad kan då John Mallory bidra med?

Jo, det visar sig att John är händig med både dynamitgubbar och nitroglycerin. Det faktum att han inte har den minsta lust att hjälpa till med Juans bankrån har mindre betydelse för mexikanen, han är van att få sin vilja fram.

Men när John och Juan till slut står framför banklokalen har de redan hunnit bli insyltade i den pågående mexikanska revolutionen, där Pancho Villa och Emiliano Zapata försöker störta den sittande makten. Och som filmens inledande Mao-citatet signalerar, revolutioner är inget som går att fixa med ens ett uns av elegans eller hövlighet. Revolutioner är våldsamma, blodiga och dödliga affärer.

Duck, You Sucker! var den sista filmen i Sergio Leone-boxen jag köpte på mig för att kunna se regissörens dollar-trilogi. Ska jag vara helt ärlig hade jag skjutit upp den här titten ganska länge, både eftersom titeln antydde en slags tokrolig historia à la Bud Spencer och Terence Hill och speltiden ligger på nära 160 minutrar.

Men trots att historien om John och Juan inte alls är särskilt målinriktad och liksom börjar om både en och två gånger tyckte jag att den flöt på oväntat smärtfritt. Till stor del tror jag det handlar om att Leones estetik funkar så bra för min del. Både visuellt med till exempel de välbekanta inzoomningarna på kisande ögon i skitiga och svettiga ansikten men också förmågan att kombinera en känsla eller stämning med bilder och (förstås) Ennio Morricones score.

Däremot är detta ingen tajt historia, snarare har Leone tagit fasta på det episka draget hos krigsscenerna i Den gode… och expanderat dem rejält. Samtidigt låter han relationen och dynamiken mellan James Coburns John och Rod Steigers Juan grundmuras och utvecklas på välkänt Leone-manér med ofrivilliga vapenbröder. Skillnaden är kanske att de ofrivilliga till slut bondar så pass att de gemensamt och fatalistiskt går mot en hyfsat säker död med mer eller mindre öppna ögon.

To be continued…

FilmspanarnaDet torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!”

Läs hela inlägget här »

gangsters-guns-and-zombiesMed en titel som Gangsters, Guns and Zombies är det ingen större idé att dra skämt om Guy Ritchie-rip offs eftersom filmen knappast hymlar varifrån den tagit sin inspiration. Och eftersom det ska vara en Guy Ritchie-rip off börjar Gangsters… mycket riktigt med gangstrar som måste fly efter ett halvlyckat bankrån.

Läs hela inlägget här »

DriveVår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.

Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.

Läs hela inlägget här »

Jag fick förmånen att kunna haka på Fiffis 70-talstisdagar med denna minst sagt klassiska film. Vad Fiffi tyckte om den kan du läsa här.

***

Dog Day Afternoonalt. titel: En satans eftermiddag

Hade John Wojtowicz och Salvatore Naturale utfört sitt bankrån under andra halvan av 90-talet istället för första halvan av 70-talet hade de antagligen först och främst hamnat i den saligen avsomnade TV-serien ADC (America’s Dumbest Criminals) innan Sidney Lumet ens kommit på tanken att göra en film om dem.

Läs hela inlägget här »

Point BreakAlltså, vi har våghalsen Johnny Utah som efter att ha förlorat sin bäste kompis i ett idiotiskt stunt (finns det några andra?) bestämmer sig för att han vill bli FBI-agent. Så något av äventyrslusten måste rimligtvis fortfarande finnas kvar i Johnny, för vore det bara struktur och ett vanligt tråk-liv han var ute efter skulle han väl snarare ha siktat på att bli handläggare på jordbruksdepartementet?

Läs hela inlägget här »

Ju längre jag håller på med bloggen, desto lättare märker jag att det är att snöa in på olika ”projekt”. Varför se om en Scream-film när man kan se om alla fyra? Bara Coen-brödernas True Grit från 2010 räcker inte när man vet att det både finns en litterär förlaga och en John Wayne-filmatisering från 1969.

FladdermusmannenSå därför nöjde jag mig naturligtvis inte med att lyssna på de inlästa böckerna av norske Jo Nesbö som jag fick tag på den där dagen på biblioteket, jag visste ju att alla fanns tillgängliga och jag hade heller inte lyssnat på dem i tur och ordning första gången. Nu skulle det bli ett organiserat lyssnande!

Läs hela inlägget här »

Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.

***

Public enemiesKnappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.

John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.

Läs hela inlägget här »

Ofta är det väldigt roligt att se film som man inte känner till det minsta. Är det dessutom film från en era som man inte är särskilt välbekant med är sannolikheten desto större att det hela blir en stor överraskning. You Only Live Once fastnade jag för tack vare Henry Fonda i den manliga huvudrollen och Fritz Lang som regissör, men utöver det var filmen en mörk fläck på kartan.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg