Ett, tu…TV-serier! #25

​​Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)

Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Sense8 följer åtta olika personer i åtta olika städer runt om på jorden (VSB: påkostat!). De lever mer eller mindre vanliga liv tills dess att de en dag upptäcker en mental koppling sins emellan som gör att de inte bara kan prata med varandra utan också se och uppleva vad de andra upplever. Under de 24 avsnitten hjälper de varandra via den här kontakten, både med varandras privata problem och hotet från Det Onda Företaget BPO som vill utnyttja deras mentala kraft.

Sense8 har både bra och dåliga sidor. Intrycket är som sagt maffigt med exteriörbilder från såväl Nairobi som San Fransisco. Å andra sidan blir det lite tröttsamt att i princip alla inblandade skådisar är orimligt snygga och vältränade. Alla actionsekvenser är föga förvånande både coola och snygga, särskilt när alla åtta jobbar tillsammans. Å andra sidan får jag intrycket av att man velat uppnå samma effekt med de förhållandevis mångahanda, uttryckliga och långdragna sexscenerna vilket inte alls intresserade mig särskilt mycket. Överhuvudtaget finns det alldeles för många och långa gruppscener där alla antingen sexar eller partajar loss, scener som till form och stämning blir till förvillelse lika en cool (men obegriplig) bilreklam eller något liknande.

Ett viktigt budskap i serien är empati och tolerans. Å andra sidan artikuleras det väl ofta i form av just HBTQI-element (det filmas exempelvis under Pride i både San Fransisco och São Paulo) och det är svårt att undgå intrycket av att Wachowskis använder serien för att tala i egen sak. Den övernaturliga delen av historien och hotet från BPO lyckas ofta vara både intressant och spännande. Å andra sidan läggs nästan ännu mer tid på relationsmässiga dramer.

Men även om jag ibland satt och längtade efter en gammal hederlig FF-knapp är det väl ändå något slags kvitto att det kändes lite tomt efter det där gänget när sista avsnittet var slut. Främst sevärd om man verkligen gillar Wachowskis eller vill ha lite ögongodis.

Cowboy Bebop (1998, 1 säsong och 26 avsnitt & 2021, 1 säsong och 10 avsnitt)

Det hade slumpat sig så att jag redan sett filmen Cowboy Bebop samt hört mycket on anime-serien i samband med Joss Whedons Firefly. Så självklart var jag nyfiken på att se originalet när Netflix nu bjussade på både det och den amerikanska live-remaken från 2021 som bonus.

Kanske måste man se original-serien med lite fräschare ögon och lägre förväntningar? Jag har nämligen lite svårt att stämma in i hyllningar som ”one of the greatest animated television series of all time”, men kan förstå om serien är fullkomligt mindblowing om det inte råkar vara så att man redan förväntar sig att se något unikt.

Därmed inte sagt att jag inte tyckte att det var underhållande att hänga med prisjägargänget på rymdskeppet Bebop. Utifrån hyllningarna kan jag också förstå lockelsen i att försöka sig på en live-version av dem. Jag hade faktiskt en ganska trevlig stund med remaken också men vet jag inte om den i slutänden kändes överdrivet nödvändig. Det animerade originalet var ojämnare, med högre toppar och lägre dalar, där remaken tog mer av ett helhetsgrepp kring de olika händelseutvecklingarna.

Det som föga förvånande funkade bättre i animen är det som oftast funkar bra i anime – stämning, stil, panache, skruvad surrealism, crazy banans-påhitt, coolhet. Det finns förstås inte på kartan att välbekante John Cho kan vara lika devil-may-care-cool i rollen som Spike Spiegel. Inte heller att Alex Hassell kan bli något mer än en fattigmans Lucius Malfoy, snarare än den bottenlöst ondsinte och komplett galne Vicious. Det som funkade bättre i remaken var en hel del uppdateringar, inte minst av rollfiguren Faye Valentine. Den enda som kan ha varit mer tacksam än jag över att hon fick vara mer (praktiskt) påklädd 2021 skulle möjligen vara skådisen själv, Daniella Pineda.

Remaken var som sagt inte usel, jag tyckte att den var helt ok. Absolut värd att lägga några timmar på. Samtidigt känner jag att jag med större sannolikhet kommer att se om originalet, om inte annat för att se om jag kan upptäcka den där ”greatest animated television series of all time”.

Eternals (2021)

På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.

***

Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:

Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”

Ett, tu…TV-serier! #3

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #3”

Kaubōi Bibappu: Tengoku no Tobira (2001)

alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Fortsätt läsa ”Kaubōi Bibappu: Tengoku no Tobira (2001)”

Avengers: Endgame (2019)

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Fortsätt läsa ”Avengers: Endgame (2019)”

Captain Marvel (2019)

Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.

Fortsätt läsa ”Captain Marvel (2019)”

Thor: Ragnarok (2017)

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Fortsätt läsa ”Thor: Ragnarok (2017)”

Homeward Bound: The Incredible Journey (1993)

Chance är en föräldralös kille som får en andra chans hos familjen Burnford. Hans tidigt grundande rädsla för att bli övergiven blir plågsam verklighet när familjen lämnar honom hos en god vän för att dra till San Fransisco där pappa Bob har fått ett nytt jobb. Men Chances kompis Shadow övertygar honom om att familjen inte alls är så nyckfull i sin kärlek, det har bara skett ett enkelt misstag. Om de kan ta sig tillbaka till familjens hus ska nog allt ordna sig igen.

Fortsätt läsa ”Homeward Bound: The Incredible Journey (1993)”

Musikalvecka: Buffy the Vampire Slayer: Once More, with Feeling (2001)

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Buffy the Vampire Slayer: Once More, with Feeling (2001)”

Cobra (1986)

cobraIf there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!

För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”

Fortsätt läsa ”Cobra (1986)”