Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)
Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.
Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #25”På förekommen anledning från bloggkollegan Henke vid Fripps filmrevyer som inte alls såg med blida ögon på denna senaste Marvel-film.
***
Det var en gång snälla Autobots som var tvungna att skydda mänskligheten från onda Decepticons… Neh, vänta förresten, detta är ju en heeelt annan historia! Vi börjar om:
Fortsätt läsa ”Eternals (2021)”Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door
Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?
När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.
Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att (Captain) Marvel investerat i en kedja retrobutiker som kursar grunge-utstyrslar, CD-skivor med No Doubt och pin-up-posters på Brad Pitt med tanke på hur icke-existerande risken är att publiken ska missa att handlingen utspelas på jorden anno 1995.
Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!
Chance är en föräldralös kille som får en andra chans hos familjen Burnford. Hans tidigt grundande rädsla för att bli övergiven blir plågsam verklighet när familjen lämnar honom hos en god vän för att dra till San Fransisco där pappa Bob har fått ett nytt jobb. Men Chances kompis Shadow övertygar honom om att familjen inte alls är så nyckfull i sin kärlek, det har bara skett ett enkelt misstag. Om de kan ta sig tillbaka till familjens hus ska nog allt ordna sig igen.
Fortsätt läsa ”Homeward Bound: The Incredible Journey (1993)”
Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.
Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Buffy the Vampire Slayer: Once More, with Feeling (2001)”
If there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!
För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”
Rörliga bilder och tryckta ord 