You are currently browsing the tag archive for the ‘Noveller’ tag.

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Det är fullt möjligt att undantaget som bekräftar den regeln är Neil Gaimans Neverwhere – först påtänkt som en TV-serie om sex halvtimmesavsnitt för kanalen BBC Two och vars manus sedan omarbetades till en bok. Neverwhere kom att bli författarens första egna roman eftersom han dessförinnan ”bara” skrivit seriemanus, noveller och Good Omens tillsammans med Terry Pratchett.

Rent handlingsmässigt har Gaiman inte utökat boken jämfört med TV-serien, de handlar båda i allt väsentligt om den normale och tråkige mellanmjölkskillen Richard Mayhew. Som en kväll sträcker ut en hjälpande hand till en blödande flicka på gatan och en lång tid efter det får betala ett dyrt pris för sin omtanke i form av livsfarliga äventyr i London Below. Alltså det London som existerar under och vid sidan av det som vi ser som det ”vanliga” London. Ett London fullsmockat med adliga hov, rat speakers, svartmunksbröder och en uråldrig best.

Däremot vinner boken på att man som läsare kan skapa egna bilder utgående från Gaimans ord, för TV-serien ser ärligt talat riktigt rackig ut. Jag läser mig till att tanken var att det hela, av ekonomiska skäl, skulle skjutas med videokamera för att sedan konverteras till att se mer ”filmat” ut. Problemet var bara att budgeten tajtades åt ytterligare efter det beslutet och man strök hela konverteringsproceduren.

Vad som återstår är alltså en videofilmad TV-serie, vilken dessutom ljussattes med den uteblivna konverteringen i åtanke. Slutresultatet ser tyvärr både billigt och amatörmässigt ut, med hårda och grälla färger. Inte heller hjälps framställningen av att klippningen mellan olika linjer i berättelsen ofta känns tvär och klumpig. Någon slags Londonmystik, vilken inte var det minsta problematiskt att finna i boken, märker jag aldrig ett uns av och då är inspelningsplatserna ändå i många fall tvättäkta Londonlandmärken som Blackfriars tunnelbanestation och taket på hotellet vid St. Pancras.

Jag vet inte om det bara är utseendet som gör att själva innehållet aldrig heller lyfter. Med risk för att låta som en korrupt ljudfil kan jag bara återigen påpeka att det mesta som hände i boken kändes fräscht, coolt och fränt. En riktigt bra urban fantasy, helt enkelt. När jag ser historien utspelas framför mina ögon undslipper jag olyckligtvis sällan känslan av att jag sitter och tittar på ett gäng halvkompetenta lajvare och ofta blir slutresultatet direkt fånigt. Det platta ytan gör förstås sitt till men även effekter och fajter, i den mån de förekommer, ser lekmannamässiga ut.

Fast en del av skulden för detta bör nog i ärlighetens namn också läggas vid skådisarnas fötter, där jag egentligen bara känner igen Laura Fraser (som spelar Door) från Breaking Bad och Better Call Saul. Utseendemässigt är Gary Bakewell oerhört välfunnen som Richard Mayhew för han ser verkligen helt vanlig ut. Inte ”Hollywoodvanlig” (tänk exempelvis Josh Lucas), utan som någon man faktiskt skulle kunna trängas med på tunnelbanan i morgonrusningen. Tyvärr är Richards inledande beskrivning av sig själv som ”boring” också den lite för välfunnen eftersom jag aldrig fångar upp någon utstrålning eller känsla från Bakewells prestation. Varken på egen hand eller i samspelet med Laura Fraser. Hywel Bennett och Clive Russell ska i sin tur spela den livsfarliga torpedduon Croup och Vandemar men framstår inte som det minsta skräckinjagande.

Fanns det då inga förlåtande drag i den här produktionen? Jo, helt bortkastad var ändå inte titten. Dels minns jag inte att jag vid läsningen riktigt fastnade på det egentligen skrämmande konceptet ”en ängel med storhetsvansinne”, vilket blev tydligare i serien. Dels minns jag inte heller att jag tänkte på de olika personernas hudfärg, medan TV-serien fullkomligt självklart bland annat har castat en mörkhyad Marquis de Carabas. Även Richards prövning hos Blackfriarsorden funkar bra, om än en smula inlånad från Total Recall.

Har du lika svårartad kompletteringssjuka som jag har kan du eventuellt finna ett viss nöje i Neverwhere som TV-produktion. Särskilt om du klipper den innan du gett dig på att läsa boken. För alla andra skulle jag helt klart rekommendera läsning (eller varför inte lyssning?), snarare än tittning.

star_full 2star_half_full

Annonser

En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).

Läs hela inlägget här »

Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…

Läs hela inlägget här »

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Emma Orczy var en författare som i slutänden kunde leva gott på högvis av Scarlet Pimpernel-relaterade skriverier. Men hon skrev rätt mycket annat också och en del av det finns tillgängligt både via Librivox och Project Gutenberg. Olika typer av hemligheter, mysterier och höggradiga melodram tycks vara den stil som hon trivs allra bäst inom. I likhet med böckerna om Scarlet Pimpernel finns en hel del svepande åsikter om både kulturell bakgrund (britter hugger aldrig en fiende i ryggen), kön (en kvinna kan göra vad som helst för mannen hon älskar) och klass (underklassen är inte sällan misstänksam och samarbetsovillig) men dryga 100 år i backspegeln ger i alla fall mig ett förlåtande sinnelag. Läs hela inlägget här »

Mitt sökande på Librivox gav också ifrån sig ett par oväntade Sherlock-bonusar.

***

Tales of Terror & MysteryArthur Conan Doyle: Tales of Terror & Mystery (1923)

Conan Doyle skrev en hel del noveller för bland annat Strand Magazine som inte handlade om sin mästerdetektiv, men en del av dem involverade honom indirekt kan man säga. I samlingen Tales of Terror & Mystery (1923) finns ett par mysterier (”The lost special” och ”The man with the watches”) från slutet av 1890-talet där två olika tågmysterier får uppmärksamhet från en brevskrivande amatördetektiv. Alla novellerna är 1800-tals-charmiga och hyfsat underhållande men ingen av dem är vare sig särskilt förskräcklig eller av Sherlock-toppklass.

Librivoxkvalitet: Tyvärr väldigt skiftande eftersom det är flera olika personer som läst in novellerna. Läs hela inlägget här »

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om adaptioner. Sherlock Holmes är en klassisk bokkaraktär som fått otaliga efterföljare i alla möjliga medier.

***

A Study in ScarletJag fick ett plötsligt il efter världens bäste detektiv och lyckligtvis fanns den trogna sajten Librivox där för att tillfredsställa min längtan. Ett antal allt för korta timmar senare hade jag avverkat de fyra långnovellerna A Study in Scarlet, The Sign of the Four, The Hound of the Baskervilles och The Valley of Fear samt fyra av de totalt fem novellsamlingarna The Adventures of Sherlock Holmes, The Memoirs of Sherlock Holmes, The Return of Sherlock Holmes och His Last Bow.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Lucinda Riley, The Seven Sisters
Madeleine Bäck, Berget offrar
Michael Connelly, The Drop

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser